Natten till igår blev jag sjuk. Jag
hade så ont så jag trodde jag skulle dö. Vid femtiden ringde jag
efter ambulans. Jag som aldrig är sjuk, som inte legat på sjukhus
sedan jag var ett år. Jag hann tänka många tankar medan det pågick.
Är det min tur nu att bli sjuk, känna maktlöshet, kanske dö? Är
det min tur att gå min via Dolorosa, smärtornas väg. Så kom
ambulansen och vägen till Eksjö var oändlig men när jag kom fram
möttes jag av goda blickar, vänliga ord, kunniga händer och när
morfinet började verka tackade jag Gud för personalen, jag bad Gud
välsigna alla som arbetar på sjukhuset för i deras händer och
ögon, omsorg och varsamhet anade jag Gud. Och jag tänkte, Peter,
klaga aldrig över skatten, försök inte med avdrag för ditt och
datt. Betala - för vår sjukvård är ett Gudsrikestecken.
Varje människa förs förr eller
senare dit, till via Dolorosa. Vägen är upptrampad av ett
oräkneligt antal som hela tiden växer och vars lidande bara Gud
känner. Men Gud har gått den, inte bara för oss utan också före
oss och med oss. Vi tror på en Gud som gråter med oss, som lider
med oss, som har delat övergivenheten och maktlösheten och ångesten
med oss och visat oss en väg, inte förbi utan igenom.
När vi för en tid sedan möttes här
i kyrkan till ett samtal om nattens pärla i Frälsarkransen sa jag
att utan den pärlan vore Frälsarkransen ett hån mot livet. En tro
som inte rymmer det mörka och svåra är inte trovärdig! Vid bordet
i Övre salen sitter tvivlaren, förrädaren och förnekaren. Ingen
är värdig, ingen visas bort. Måltiden är en symbol för den
djupaste vänskapen, att dela bröd och dricka ur samma bägare är
ett ett tecken på den djupaste kärleken. Ingen av oss blir någonsin
värdig, ingen blir någonsin utstött. Det är den stora skillnaden
mellan det gamla och det nya förbundet. Nåden, den överflödande
nåden.
För dig utgiven, för dig utgjutet –
villkorslöst, förbehållslöst, utan finstilta undantag. Jesus
älskar sina vänner in i döden, han älskar dem i befintligt skick.
Han har längtat efter att fira måltiden med dem och med oss, för
det som skedde då sker nu, ikväll, igen. Jesu längtar efter oss,
utan undantag. Rummet står färdigt, ett rum som rymmer hela livet,
nattens pärla och uppståndelsens, ångesten och friden, sorgen och
glädjen, tystnaden och lovsången, döden och livet.
Och vi får sträcka fram våra händer,
ta emot det yttersta beviset på Guds kärlek och sedan räcka det
vidare ur öppen hand. Våra liv är sköra och lättkrossade, som
äggskal. Vi vet inte hur länge vi får stå i flödet av kärlek
mottagen och räckt vidare. Och ändå knyter vi handen runt brödet,
sätter upp villkor för att ge det vidare. I den stund vi vill
förfoga över Kristi kärlek, göra anspråk på att äga Gud, äga
sanningen, ha tolkningsföreträde, förklara andra för blinda och
oss själva för seende, oss själva för rättroende och andra för
vilsekomna så förråder vi Mästaren. Det finns inga rena
församlingar, inga perfekta lärjungar. Här råder tillträde
endast för syndare. Det enda som skiljer oss från dem som förrådde
och förnekade är förlåtelsen. Vi är inte bättre än andra, vi
är här för att vi är syndare i behov av förlåtelse. Judas,
Tomas och Petrus är olika sidor av mig och av dig. Så vilka är vi
att döma dem som Jesus älskar!
Efter min korta vandring på Via
dolorosa tar jag livet för givet. Jo, jag menar vad jag säger, jag
tar livet för GIVET, givet mig av Gud, i varje hjärtslag som en
gåva av nåd att förbehållslöst räcka vidare.
Ikväll blir brödet och vinet oss
givet, Kristus själv. Vad vill du göra med den gåvan?
Kristus, du som samlar oss kring
nattvardens bord
Förnya Guds förbund med oss, nådens
förbund
Fördjupa vår tro, ena din församling
och sänd oss att älska som du älskar.
Amen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar