Kämpa för att komma in genom den
trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men
inte lyckas.
Jesus, varför
säger du så? Jag vill inte predika idag om det är sant att vi
måste kämpa oss in i Guds rike, för jag tror inte på en Gud som
premierar vassa armbågar, som drar till sig strebers, som fostrar
andliga atleter. Är det så, då vill jag inte vara med.
Det finns en psalm i psalmboken, nr 265
som tar fasta på Jesu ord. Inger hinner fram till den eviga ron, som
sig ej eldigt framtränger.
Den är skriven av Lars Linderot, präst
i Göteborg och Tölö i slutet av 1700-talet, väckelsepredikant.
Vet ni, jag älskar väldigt många
psalmer men den här – förlåt mig att jag säger det – men den
är avskyvärd.
Har Lars Linderot förstått Jesu ord
rätt så vill jag inte vara med längre.
När jag var ung sjöng jag psalmen med
glädje. Jag utmanades av Jesu ord om att kämpa och jag kämpade,
jag gick i kyrkan, sjöng i kör, var ledare i scouterna, deltog i
läger, läste bibeln varje morgon – och jag ansåg mig vara en
bättre människa än mina jämnåriga. Jag var kristen, frälst, jag
drack inte, jag svor inte, jag hade inte sex med någon flicka för
man skulle vänta tills man gift sig. Jag var i många stycken
exemplarisk, inte bara nära porten, jag ansåg att jag kommit in och
där satt jag och lät mina fördomar om mina icke-kristna kamrater
frodas.
Vet ni vad som är skillnaden mellan en
ängel och en människa? Skuggan. Gud visade mig, bit för bit, steg
för steg min skugga, min brustenhet, mitt högmod, min oförmåga
att älska mina medmänniskor. Han visade mig att jag inte var ett
dugg bättre än någon annan. Våra försök att på egen hand
uppfylla lagen driver oss till bristningsgränsen och när allt går
sönder, när det som är fördolt i människan blir uppenbart, när
vi hör tuppen gala och går ut och gråter bittert, då finns det
bara ett alternativ kvar: Älskar du mig Peter. Ja, Herre, du vet
allt, du vet att jag har dig kär. Eller med psalmens ord: Om jag
strävar aldrig så, räcker ej min kraft ändå till att lyda helt
din lag, om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar
kvar. Blott i dig jag frälsning har. 230
Under över alla under, allt förlät
han mig en gång. Om hans underbara godhet, glad jag sjunger nu min
sång. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in, genom
blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin. 235
De sista ska bli de
första och de första ska bli de sista. Vilka är de sista idag, de
minsta? Vilka kommer från öst och väst, norr och söder? Är det
inte EU-migranterna, de romska tiggarna? Är det inte flyktingarna
från Syrien, Afganistan, Somalia? Är det inte de utförsäkrade,
förtvivlade, ensamma, dem som ingen frågar efter eller vill vara
med?
Dom som i världens
ögon ingenting är, dom utväljer Gud – alltid! För när vi ser
dom i ögonen ser vi Kristus.
Att äta och dricka
med Jesus och lyssna till hans undervisning – dvs gå i kyrkan,
lyssna till predikan, ta emot nattvarden duger inte. Allt prövas
emot hur vi är mot de sista, de minsta, de hungriga, de nakna, de
sjuka – djupast sett – hur väl vi känner oss själva för vi
hör,om sanningen ska fram till de sista, de minsta, de av Guds nåd
helt beroende.
Kämpa, låt lagen
och kraven driva dig tills du inte orkar längre, tills fasaden
brister, skuggan blir synlig, tills du naken ber om nåd. Vänd dig
om, tagga ner, öppna dina ögon och du kommer att upptäcka att du
är i gott sällskap av många som liksom du är nakna och tomhänta
och beroende av nåden. Slå följe med dem, de sista, de minsta och
du kommer upptäcka att den trånga porten kommer vara vidöppen och
bordet dukat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar