Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälsta. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.