måndag 25 december 2017

Predikan jag aldrig höll på juldagen


Jesu födelse

Det är något alldeles särskilt med julen. Den rör vid något i hjärtats djup. I en psalm står följande: Och alla släktens hopp och tro, stämt möte denna natt. 
Det tycks finnas en längtan, en evig längtan efter ljus och frid, ett oändligt behov av tröst, en hunger efter den kärlek som bara älskar med öppen famn utan villkor och krav. Vi lever i en värld som väts av tårar. Vi läser om flickor som könsstympas, om barn som utnyttjas, om flyktingar som säljs som slavar. Vi hör ledande politiker som tycker att asylsökande borde åka någon annanstans. Vi möter gamla i vårt samhälle som aldrig får besök, ungdomar som skär sig. Det stiger ett rop ur människors hjärtan, en bön om förbarmande. Vart tar ropet vägen? Ekar det ut i ett iskallt universum? Eller finns det någon som hör, någon som ser och älskar? Finns det någon därute som griper in? 
Profeten säger: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 
Är Jesus det ljuset? Är barnet i Betlehem svaret på vår eviga längtan? Han påstod det. Jag tror det. 
När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det så stilla, så tyst. Liksom i skymundan. När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det i ett stall. I mörkret, bland djuren. Där blir Gud människa, medmänniska. Där landar himlen på jorden. Där går alla släktens hopp och tro i uppfyllelse. 
”Det fanns inte plats för dem inne i härbärget.” Hur är det i ditt liv, i mitt, i våra makthavares liv? Finns det plats för Jesus här inne? Eller är det fullt? Jag gissar att det är fullt i de fina salongerna, i det vi visar utåt. Men i alla människors liv finns det hemliga vrår, mörklagda utrymmen som vi döljer, som vi har svårt att tala om, som vi kanske skäms för. Kan det vara stallet, där undret sker, där barnet föds, där ljuset tänds, där medmänskligheten gror. 
”I samma trakt låg några herdar ute” Först stallet, sedan herdarna. Guds vägar är märkliga. Och samtidigt som trösterika. För herdarna var de mest föraktade, de med lägst status, de som ingen räknade med. De var sådana som man gick förbi, såg förbi, nonchalerade. Vilka är deras motsvarighet idag? 
De är de första som får veta. Och det är kanske dom som har lättast för att tro. Och Gud bjuder dem på en körkonsert som är himmelsk. Och så säger ängeln: var inte rädda. Kanske är det dessa tre ord som är de viktigaste i hela julevangeliet. Var inte rädda. Och herdarna skyndar till Betlehem och berättar vad ängeln har sagt. 
Barnet möter de lägsta, de som är på botten – i ögonhöjd. Botten i mig är botten i dig. Ljuset lyser inte i ljuset utan i mörkret. Kärleken räcks till dem som är tomhänta, till dem som hungrar och törstar och är mottagliga. För i denna natt har alla släktens hopp och tro stämt möte. Och Guds svar på mänsklighetens längtan är ett barn, Jesus Kristus. När han får födas i våra hjärtan föds också lovsången. Som om änglarnas sång fortplantat sig i herdarnas hjärtan och från herdarna har den sedan spridits ut över hela vår jord. 
Och jag tänker att denna lovsång, denna glädje över att bli sedd av och se Barnet i ögonhöjd får oss att själva bli en del av svaret på ropet....

Tack Gud för undret i Betlehem, för barnet, för ljuset. Nu behöver vi inte vara rädda. Mer, för du är med oss. Amen.


Inga kommentarer: