Förlorad och återfunnen
Sök och du skall finna. På bästa
sändningstid, i fredags mellan 20 och 21 sändes ett program i TV.
Journalisten Eric Schult och idéhistorikern Per Johansson samtalade.
De satt mitt emot varandra. De talade sakta, eftertänksamt, trevande
om bråddjupa ting. De talade om de två världar som vi ständigt
rör oss i och rör oss emellan. Den yttre världen och den inre. Den
mätbara, yttre världen – bänkar och bord, maskiner och
människor, planeter och potatis. Och den inre världen, den dolda,
fantasins, drömmarnas, mystikens, de stora berättelsernas värld,
den värld där tron och bönen och miraklerna och intuitionen hör
hemma. Den yttre beskrivs som Verkligheten. Den inre som något
luddigt, personligt, subjektivt och suspekt.
Så säger Eric: Jag kan inte komma
ifrån känslan att det är något i samhället, i vår värld, i
mänskligheten som är fel.
Vad händer om människan – berusad
av sin makt, sin förmåga att skapa, att producera och konsumera
glömmer källan, glömmer sitt ursprung, glömmer att vi är skapade
till Guds avbild? Vad händer om vi dyrkar gåvorna och glömmer
givaren? Vad händer om vi förlorar förmågan att förundras och
tacka? Om vi kräver och tar för givet och roffar åt oss – och
reduceras till producenter och konsumenter?
Vad händer om vi begär att få ut
vårt arv och far långt bort och där lever ett liv i utsvävningar
och bär oss åt som svin mot varandra, mot barnen, mot kvinnorna,
mot flyktingarna, mot naturen?
Dagens text har alltid tolkats på ett
personligt sätt. Du och jag faller för frestelser, syndar och
kommer bort från Gud. Men när det är som värst kommer vi till
insikt och vänder om, vänder hem och möts av Guds öppna famn och
stora kärlek.
När jag lyssnade till samtalet mellan
Eric och Per slog det mig att det är vår civilisation texten
handlar om, en girig mänsklighet som tar ut allt, inte bara sin del
utan också kommande generationers andel av jordens resurser och
trots att klimatförändringar talar sitt tydliga språk, trots att
vi någonstans djupt inom oss inser att något är väldigt fel så
fortsätter vi.
Vi måste besinna oss! I grundtexten
står det att sonen kom hem till sig själv. Plötsligt mindes han
sin far, sitt hem, kärleken, överflödet, nåden.
Och därigenom fick han insikt om sin
synd. ”Jag har syndat.” Där vänder det. När han benämner sitt
beteende vid dess rätta namn. Och så börjar han gå hemåt.
Världens ledare måste besinna sig. Vi
måste vända om, vända hemåt till Gud. För Gud gråter, Gud grips
av medlidande med sin skapelse, Gud väntar och längtar efter oss,
som en ömsint mor som vill bära oss i famnen, gunga oss på knäet,
trösta oss och ge oss nytt liv. Gud väntar och längtar som en far
som älskar sitt barn och känner igen det trots att det magrat och
förvandlats till en trashank och springer sitt barn till mötes och
omfamnar och kysser det.
Tillståndet i vår vackra värld är
allvarligt. Mycket allvarligt. Men det finns hopp för den förlorade
sonen, för vår förlorade, sekulariserade mänsklighet. Även när
sonen var förlorad, utsvulten, smutsig, tom och trött var han sin
faders älskade son. Likheten fanns där, dragen, avbilden och på
djupet en insikt om vems son han var.
Därför är jag hoppfull. En dag
kommer människor vända tillbaka till Gud, förundras, tacka,
tillbe och då kommer våra kyrkor fyllas på nytt av bön och
tillbedjan, glädje och fest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar