Predikan andra söndagen i Påsktiden

 

Påskens vittnen

 

När de hade ätit…

 

Man kan inte predika för hungrande människor. Jag växte upp i Etiopien och där fanns en utbredd fattigdom. Den lutherska Mekane Yesus-kyrkan insåg tidigt att det inte räcker med att nå ut med evangeliet, bygga kyrkor, döpa och konfirmera och fira gudstjänst. Evangeliet gäller hela människan, sa man. Därför borrade man brunnar så människor fick rent vatten, man bedrev jordbruksprojekt, byggde vägar och startade sjukhus och skolor. 

 

Gud har omsorg om hela människan. Och eftersom vi är påskens vittnen ska kyrkan vara lyhörd för människors behov och möta dem. Vi ska tala och sjunga och be, men vi ska också leva ut evangeliet i handling, fråga: vad kan vi göra för er. Därför anställer vi nu en diakon, en person som blir en symbol för kyrkans omsorg om medmänniskan. 

 

Så till frågan som Jesus ställer tre gånger: Älskar du mig? Mina vänner – detta är den avgörande frågan. Vi kan spela fin musik, ha välskötta kyrkor och kyrkogårdar, ha ordning på GDPR och Församlingsinstruktioner och protokoll. Men vad hjälper det om vi inte älskar Jesus? Vad hjälper det om kärleken saknas?

Finns inte kärleken till Jesus, kan vi lika gärna bomma igen våra kyrkor. 

När jag var studentpräst i Linköping ringde min mor en dag. Hon frågade hur det gick och jag började räkna upp olika aktiviteter som vi bjöd in studenterna till. Men hon avbröt mig strax och frågade: Men Peter, älskar du studenterna?

 

Vad kan öppna våra hjärtan för kärleken? Endast den kan älska som blivit älskad. Jesus säger: den som fått mycket för förlåtet älskar också mycket. 

 

För mina lamm på bete. Var en herde för mina får. För mina får på bete. Petrus fick efter förnekelsen allt förlåtet. Därför kan han svara: Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär. Så blev Petrus den kristna kyrkans första herde, den förste kyrkoherden. 

I torsdags beslutade kyrkorådet att påbörja rekryteringen av ny kyrkoherde till Ydre pastorat. Och nu vill jag be er be till Gud att han sänder en herde som älskar Jesus, en herde som vill vara ett påskens vittne, en herde som visar omsorg om fåren. Vill ni göra det?

 

Är du ett påskens vittne? Är jag det?

Eller är vi bara tröttna, slitna och tomma av det som skaver i våra liv, efter pandemin, av krigets fasor?

Det var lärjungarna också. De hade förlorat sin bäste vän, de hade förlorat framtidstron, och de hade arbetat hela natten utan att få något. De var på botten, helt slutkörda. 

Jesus ger dem mat att äta, han möter dem där de är, de behöver inte förställa sig och låtsas. Och han kräver inget av dem. Han frågar bara: älskar du mig.

Predikan Långfredagen

 

 

 

Vi sjunger:

Jesus, remember me, when you come into your kingdom,

Jesus, remember me, when you come into your kingdom.

 

Det är Långfredag i världen. Den gode herden är fäst vid sin stav av de får han ville rädda.

Våra själar har klätt sig i svart. 

Bilder och berättelser om obegriplig grymhet, ondska och död tränger in i våra vardagsrum, bilderna fastnar på näthinnan, rädslan sätter sig som en klump i magen. Vi gråter med dem som gråter. Vi känner med dem som lider. Vi ropar till Gud, men får inga svar. 

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

 

Martin Lönnebo skriver:

Ivan Karamasov har inte ändrat sig,

Inte ett barn kan offras för världens harmonis skull. 

Men barnen offras 

och Ivan Karamasov lämnar tillbaka 

himlens glänsande inträdesbiljett. 

Han går in i mörkret som finns i de offrade barnens ögon

och i djurens vettskrämda hjärtan. 

Där möter han Kristus,

ja så är min enkla tro. 

 

En kollega till mig berättade att han som tonåring följt med sin far till kyrkan. Först var det bara för att vara snäll och göra sin far glad, men efter en tid väcktes en längtan hos honom. Det hände något i gudstjänsten som var på riktigt. Och det var inte orden, inte bönerna, inte sången och musiken. Det var tacksägelsen. Det var när man läste upp namnen på dem som dött och gav rum för sorgen som något hände i honom. Och som vuxen insåg han att detta rum, kyrkorummet, var det enda rum i samhället där sorgen får plats, där döden nämns vid namn, där lidandet inte förnekas, där tvivlet får uttryckas. 

 

Vi måste tala sant om livet. En frälsarkrans utan nattens pärla blir ett hån mot alla som lider, gråter och sörjer. 

 

Men nu finns nattens pärla i frälsarkransen, nu finns Långfredagen som en motvikt mot påskdagen, nu finns korset i centrum i våra kyrkor och i vår tro. 

 

När orden är slut, när tårarna är slut, när Gud tycks ha övergivit oss, när ondska och död tycks ha segrat, då säger Jesus: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. Där vänder det. Där ljusnar det, där tänds hoppets flämtande låga. Det finns förlåtelse, det finns en ny början, det finns en makt som är starkare än hot och hat, ondska och död. Därför är det inte ute med oss. 

 

Därför vågar vi med rövaren gripa om nåden och sjunga: 

 

Jesus, remember me, when you come into your kingdom,

Jesus, remember me, when you come into your kingdom.

 

 

 

Predikan Jungfru Marie bebådelsedag Ydremässan i Sunds kyrka

 

Guds mäktiga verk

 

Idag vill jag säga något om Närvaron, något om Nåden och något om det Nya som väntar.

Först Närvaron.

Hur var det där i Nasaret, då, när himlen landade på jorden, då när Gud sände ängeln Gabriel till den unga flickan? Det var oroligt. Landet var ockuperat av främmande makt. Det fanns soldater överallt. Man var tvungen att vara på sin vakt, för läget var instabilt. Vad som helst kunde hända när som helst. Människor var rädda. Och samtidigt försökte man leva sina liv, odla sina grödor, utfordra sina djur och sköta sina sysslor. 

Mitt i det som är, stämmer Gud möte med Maria. Och idag stämmer Gud möte med oss. Mitt i det som är våra liv. Mitt i sorgen, i värken, i glädjen, i sången, mitt i livet, i det som är enkelt och det som är svårt, i det som skrämmer och i det som är vår trygghet kommer Gud och knackar på. 

Gud har inte glömt sin mänsklighet. Gud är här och Gud är bland flyktingarna och Gud är i Ukraina. Mariupol beskrivs som helvetet på jorden. Mariupol betyder Marias stad. Finns Gud där? Eller har ondskan tagit över? 

Där människor ber, bryter bröd med varandra, där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud. Också i lidandet, också i döden, också i helvetet. 

För det andra: Nåden. Var hälsad du högt benådade, säger Gabriel. Mina vänner: Herrens nåd är det att det inte är ute med oss. Därför: var inte rädd. Hur det än är, hur det än blir. Var inte rädd! Varför säger Gabriel så? Varför säger änglar alltid dom orden: Var inte rädd. Jo, för vi är rädda, livet är läskigt, det är oberäkneligt, det är oförutsägbart. Men Jesus har lovat vara med oss alla dagar, också de dagar som vi är som mest oroliga. 

 

Så till det tredje: Det Nya som väntar! Gabriel frågar: Vill du bära Kristus till världen? Maria kommer med invändningar. Hur ska det gå till? Vi får tveka, vi får tvivla, vi får också säga nej. Gud respekterar oss på djupet. 

Men faktum kvarstår: Gud behöver dig och mig, Gud behöver varenda människa för att kämpa för det goda. En gång besökte jag en gammal man. Han hade varit en kraftkarl, ledare, stor och stark och viktig. Nu var han sängbunden och sörjde över att inget kunna göra. Kan du inte be, frågade jag. Be för bygden, för människorna, vill du be för mig. Hans ögon tårades och det sorgsna ansiktet sprack upp i ett leende. Det vill jag gärna, sa han. 

 

Och idag får vi frågan. Vill vi bära Kristus till världen? Vill vi be, bryta bröd med varandra, och vara barmhärtiga? Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och nöden är stor, nöden kommer bli större, och när människor söker ett fäste, en tro som bär i liv och död, vad ska vi svara? Vi ska svara: välkomna. Här har våra förfäder samlats i krig och fred, i nöd och överflöd. Vi ska hålla bönens låga brinnande, vi ska hålla stigarna till våra kyrkor upptrampade, vi ska läsa Guds ord och ropa till Gud för oss själva, för vår bygd och för vår jord. 

 

Vill du bära Kristus till världen? 

Vad svarade Maria? Må det ske med mig som du har sagt. Hur vågade hon? Hon litade på Närvaron, på Nåden. Därför sa hon ja till det nya som väntade henne. 

Det får också vi göra.

Predikan 1 a sönd i fastan Västra Ryd

 

Prövningens stund

Denna söndag med rubriken Prövningens stund kunde inte komma mer lägligt. 

Det vi upplever nu är en prövningens stund på många sätt. Ukrainas folk prövas. Det som händer är så förskräckligt så det finns inga ord. Så många är rädda, så många gråter, så många flyr för sina liv. Detta är en prövningens stund för medkänslan, så många gör heroiska insatser för sina medmänniskor. Det är en prövningens stund för Europa, för EU. Det är en prövningens stund för världens ledare: ska vansinnet, terrorn och ondskan segra eller ska frihet och demokrati segra. Det är en prövningens stund för sanningen och yttrandefriheten. 

Och mitt i allt som sker i Ukraina kommer en ny rapport från FN´s klimatpanel som slår fast att läget för jordens framtid är mycket allvarligt. Vi upplever utanpå allt annat också en prövningens stund för klimatet, för kampen att minska koldioxidutsläppen och hejda uppvärmningen. 

Och flera av oss är prövade på ett personligt plan.

Det är inte konstigt att vi känner oro, det är inte konstigt att vi blir rädda. 

Så, vad blir viktigt i denna tid? Vad blir viktigt för dig och mig? Vad blir viktigt för kyrkan? Vad blir viktigt i vårt samhälle?

Jag vill börja i Bröderna Lejonhjärta, en märkligt aktuell berättelse. De befinner sig i Körsbärsdalen och Jonatan måste iväg för att besegra den onde Tengil och draken Katla i Törnrosdalen. Skorpan vill inte att Jonatan reser iväg men då säger Jonatan: det finns saker som man måste göra, även om det är farligt. ’Varför då’, undrar Skorpan. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort´ svarar Jonatan.

Det kunde lika gärna ha varit Jesus som sa dom orden. Han vet vad han måste göra. Han måste lida och dö för att befria oss och försona oss med Gud. 

1/ Det första som är viktigt är att inte vara ensam i prövningens stund. Jesus är omgiven av sina vänner. Vi lever i en extremt individualistisk tid. Men ensam är inte stark. No man is an Island. Vi behöver varandra. Samhälle betyder hålla samman, socken betyder att söka sig samman, kommun betyder gemenskap. När nöden drabbar och sömnen uteblir inser vi kanske att vi verkligen behöver varandra. Och det är därför kyrkan finns, församlingen. Vi behöver be med och för varandra. Vi behöver upplysas av Guds ord, vi behöver dela måltiden och bli välsignade för att orka leva våra liv. När nöden söker nåden ska kyrkan vara öppen och varm, som en famn för alla som söker skydd. Under många år har det glesnat med kyrkobesökare. Men jag har inte blivit orolig. När vi har det bra behöver varken varandra eller Gud. Men när nöden drabbar kommer människor att fråga efter nåd, efter förlåtelse, efter mening och en tro som bär både i liv och död. Det vi ska göra är att hålla stigarna till våra kyrkor upptrampade, vi ska hålla bönens låga brinnande. 

2/ Det andra som är viktigt är att tala sant om livet. Petrus har just bekänt Jesus vara Messias och fått höra att han är salig och sedan, när han vill hindra Jesus från att lida och dö kallar Jesus honom för Satan – samma kapitel. Men deras relation går inte sönder för det. Både det vackraste och finaste, och det mörkaste och fulaste ryms i relationen för sanningen är det enda som kan befria oss. När vi går med Jesus behöver vi inte förneka vår styrka, inte ljuga om våra svagheter. Gemenskapen runt Jesus är en gemenskap för syndare. Vi kommer prövas, vi kommer falla, gång på gång. Kom då ihåg: Med dig i ugnen het, vandrar en gudason härlig, prövade själ det vet. 

Jesus säger inte: håll dig på din plats, utan ordagrant säger han: gå bakom mig. När går man bakom någon? Jo, när man följer. Det var de första orden Jesus sa till Petrus och de sista: Följ mig. 

3/ Det tredje som är viktigt i prövningens stund är att låta den bli en omprövningens stund. Vi är inne i fastan nu. Låt denna fastetid bli en tid då vi frågar oss: vad håller vi på med? Låt oss ställa frågan: Vad håller kyrkan på med? Hur vill vi se kyrkans roll i nödens tid? Låt det bli en omvändelsens tid, en tid för rannsakan och bön. 

Låt oss ofta använda orden i Psalt 139: 23-24: 

Säg efter mig:

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, 

pröva mig och känn min oro, 

se om min väg för bort från dig, 

och led mig på den eviga vägen. 

Tystnad

Predikan Septuagesima

 

Nåd och tjänst

För en vecka sedan firade jag 39 år som präst. Jag vigdes av biskop Martin Lönnebo på Kyndelsmässodagen 1983. 

Biskop Martin berättar att sista gången han mötte sin far, det var på sjukhemmet i Skellefteå, så firade de nattvarden tillsammans. När de skulle skiljas sa fadern: Kom ihåg pajk, allt är nåd. 

Allt är nåd. Omnia gratia. Allt är nåd.

Det är nåd att vi får samlas här idag. Det är nåd att hjärtat slår, att vi får vara med ännu en dag, att vi kan se och höra, tala och sjunga. Det är nåd att vi får be för och med varandra. 

Det är nåd, underbar nåd, att det finns förlåtelse, att vi syndare kan få lämna allt som inte blev som det skulle, vi får lämna det åt Guds barmhärtighet och ta emot hans frid. Att få erfara frid i djupet av sitt hjärta, det är mer värt än allt vi äger, det går inte att köpa för alla pengar i världen. 

Och nåden kommer alltid först. Det är därför vi döper barn i Svenska kyrkan. För Gud frågar efter oss långt innan vi frågar efter honom. David skriver i sin 139 psalm: Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig när jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup. Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. 

Det är som med kycklingen inuti ägget. De sista två dygnen piper kycklingen och hönan svarar och de lär känna varandra redan innan skalet brister. 

Igår tittade jag på melodifestivalen. Det var särskilt en sång som grep mig. Samira Manners från Lund sjöng: I want to be loved. 

Sången var som ett enda rop på kärlek. Älska mig, älska mig. 15 gånger upprepades orden Jag vill bli älskad. Jag tror att oerhört många kan känna igen sig. Vi vill bli älskade, bekräftade, gillade, sedda. Vi är beredda att betala vad som helst för att få lite kärlek, men kärlek kan inte köpas, Det vi får när vi betalar med att vara till lags är inte kärlek, det är möjligen bekräftelse eller en stunds gillande tills det vi är och gör inte duger längre. 

Det gjorde så ont i mig att se henne och höra henne. Jag hade velat viska i hennes öra: Samira, du är älskad, villkorslöst älskad, bortom vad ord någonsin kan uttrycka. Du behöver inte tigga, gåvan är redan din. Nåden väntar på dig. Andas ut, slappna av, ta emot. 

Det är detta som är evangelium, det glada budskapet som spridits i dessa bygder genom århundraden. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tro på honom inte skall gå under, utan ha evigt liv. 

Rubriken för denna dag är Nåd och tjänst. Nu har vi talat om nåden så vad finns det att säga om tjänsten. 

Vi anstränger oss, inte för att bli älskade utan för att vi redan är älskade. Det vi är, är Guds gåva till oss, det vi blir är vår gåva till Gud. Vi behöver inte gå runt och ställa oss in, vara till lags och göra intryck för att bli älskade. Vi får slappna av, ta emot varje dag som en gåva och tjäna Gud och våra medmänniskor med den kraft och de gåvor vi fått, efter bästa förmåga. 

Det finns ett ord som sticker ut i dagens text och det är ordet odugliga: vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra. 

Odugliga betyder här att ingen kan förtjäna nåden, Guds godhet, hur mycket vi än anstränger oss räcker det inte. För allt är nåd.

Jag har varit präst i 39 år. Och jag instämmer i pappa Lönnebos ord: kom ihåg, allt är nåd. 

Predikan i Torpa kyrka 3 söndagen efter Trettondagen

 

Jesus skapar tro

Joh 4:27-42

Många av er känner varandra sedan gammalt. Och ni litar på varandra. Ni tror på varandra. Åtminstone de flesta och för det mesta. Är det till och med så i dessa bygder att ni aldrig låser ytterdörren när ni ska iväg?

Idag står jag här, okänd för er, ny. Och vet ni vad vi gör när vi möter en främling. På bråkdelen av en sekund avgör vi om vi vågar lita på människan. Vi gör det utan att tänka på det. Så jag har blivit skannad av många blickar idag. Verkar jag trovärdig? Pålitlig?

Rubriken för denna dag är: Jesus skapar tro. Vad betyder det?

Om vi går till Luther och Lilla Katekesen står det i förklaringen till tredje trosartikeln på sidan 1724 i psalmboken: Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller komma till honom. Det är den helige Ande som kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro.

Nu vill jag säga tre saker om tron:

1 Tron är en gåva. Paulus skriver i Rom 12 om andens gåvor och där står det: En får tron genom anden.

Jag har då och då genom åren undrat varför inte alla tror, varför blir det inte väckelse, varför är kyrkorna inte överfulla? Därför att tron är en gåva. Det var likadant i Sykar. Många kom till tro, men inte alla. Varför? Vi vet inte. 

2 Tron har två systrar: sanningen och kärleken. När Jesus möter en människa och väcker tillit, så vill han att vi ska tala sant om livet. Kom så får ni en man som har sagt mig allt som jag har gjort, säger kvinnan i Sykar. När Jesus genomskådar en människa gör han det med en blick fylld av kärlek, en blick som gör att vill öppna sig, vill tro.

3 Tron och tilliten smittar av sig, som Omikron. För det märks på en människa när hon drabbats av den kärlek som rymmer sanningen, som rymmer hela livet, för det är så oerhört befriande. 

Därför kan kvinnan i Sykar inte låta bli att berätta, det bara bubblar i henne av glädje. 

Det är därför vi. Sitter här idag, för att vi mött dem som tror på Jesus. Vem vill du berätta för? 

Ibland kan vi använda ord, ibland räcker det med ett korssmycke, eller en vänlig handling. 

Gud, tack för trons gåva. Hjälp dom av oss som längtar efter en tro men inte funnit den. Hjälp oss när vi tvivlar och inte kan tro. Tack för att du alltid älskar oss. Amen

Predikan Västra Ryd 2 söndagen efter Trettondagen

 

Livets källa

Joh 4:5-26

Finns det någon här som använt en slagruta någon gång? Jag provade för 25 år sedan och det fungerade. Gösta som var gift med församlingens diakon, Margot, skulle gräva en brunn och sökte efter källådern. Jag har varken gjort det förr eller senare, men där slagrutan pekade ner i marken där grävde han och fann vatten. 

Kanske hade Jakob gjort likadant när han grävde den djupa brunnen utanför Sykar. 

Vi behöver vatten, vi kan inte leva utan det. Men vi nöjer oss ofta med att dricka ur usla källor. På juldagens morgon sjöng vi: 

Guds väsens avbild, och likväl en mänskoson,
på det var själ må glad till honom lända,
han kommer, följd av frid och hopp,
de villade att söka opp och hjälpa de elända,
värma, närma till varandra dem som vandra kärlekslösa
och ur usla brunnar ösa. 

Han kom med frid och hopp till kvinnan vid brunnen. Idag är han här. Vill vi fortsätta dricka ur usla brunnar, som bara gör oss mer och mer törstiga eller vill vi dricka av det vatten som inte bara släcker vår djupaste törst, utan gör oss till källor. För det är så Jesus säger: Det vatten jag ger blir en källa i dig med ett flöde som ger evigt liv. 

Gud tvingar ingen. Men om vi lyssnar uppmärksamt så hör vi ropet från Gud, både i dagens GT-text och i Uppenbarelseboken. Sju gånger upprepas ordet kom! Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten. 

Slår vi dövörat till eller svarar vi som kvinnan gjorde: Herre, ge mig det vattnet!

Var finns det? Hur ska vi hitta det? Det finns så många usla brunnar idag, som lurar oss att tro att här, drick här så blir du lycklig. Alkohol, socker, sex, sociala medier och internet. Det finns så mycket skit. Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd och er lön på sådant som inte mättar, frågar Jesaja! 

Vi behöver en andlig slagruta för att hitta källan, för den är djup och klar, dold, men uppenbar.

Jag fann den igår. I Torpa kyrka. Jag döpte Bobby Karl Lennart och källan flödade. Den porlade i sånger och musik, den porlade när vattnet hälldes upp i dopfunten och den porlade när jag la mina händer på Bobbys huvud och sa: Livets Gud, uppfyll Bobby med din heliga Ande och hjälp honom att dag för dag leva i sitt dop. 

Den porlar när vi kommer samman i Jesu namn för då är Jesus mitt ibland oss. Så källan porlar här idag i psalmerna, i bibelordet, i den heliga måltiden, i bönen. Den porlar varje gång vi upplever kärlek och barmhärtighet. När vi böjer oss och rätar krökta ryggar, när vi höjer rösten mot orättvisor, när vi ber för och med varandra. Källan porlar när vi ser varandra och ger tröst och uppmuntran. Den porlar när vi delar vårt bröd med en som är hungrig, när vi hjälper grannen bära in ved eller vyssar ett barn till ro. Den porlar i kulturen, i det goda samtalet, i den goda tystnaden. 

För där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud. 

Gud, min Gud, dig söker jag,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land. 

Herre, ge mig det vattnet!

Predikan Trettondagen

 

Guds härlighet i Kristus

Tänd ett dopljus. 

Jesus sa: Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.

Detta är ett av de mest citerade bibelorden i Sverige. Vid varje dop tänds dopljuset och överlämnas med orden: Jesus sa: Jag är världens ljus. Idag lyser ljuset för oss, dess låga är Kärleken.

 

Och jag tänker att stjärnan som ledde de vise männen till Betlehem glödde av ljus och kärlek. 

De behövde inte sträcka på sig för att se, de behövde inte klä upp sig eller göra sig till för att möta kungabarnet. Nej, där låg barnet i sin mammas famn, fattigt, sårbart, utan övervakningskameror och vakter, och gästerna blev så tagna att de föll på knä och tillbad. De sa inget, de fann inga ord. Somliga möten är sådana, man är framme, man är liksom på helig mark, man möts i ögonhöjd, fast det är lågt i tak så ryms allt man bär på, inget behöver döljas eller gömmas undan, det är lätt att andas, för Livets Ljus är milt, så milt så att ingen behöver bli rädd. 

Ibland saknar jag en text när jag döper, och det är: Jesus sade: Ni är världens ljus. För Kristusljuset lyser i varje människans hjärta. Som Noah, mitt barnbarn, som är fem månader och som var hemma över jul och nyår, mitt hjärtas stora glädje. Jag fick leka tittut, sjunga, ligga på golvet och beundra mönstret i mattan, busa. Och när han log, log alla, när han skulle sova, tystnade alla, när han grät ville alla trösta. Han lyste upp vår tillvaro utan att veta om det. Genom att bara vara. Den som bär ett barn i sin famn rör vid Gud. 

Gud skapade oss att vara ljusets barn, att återspegla Guds härlighet. Jesus säger inte att vi kan bli världens ljus. Vi är det redan. Vi behöver liksom inte anstränga oss. 

Och jag tänker att vi är här för att vi sett det ljuset i någons ögon, i några människors liv, ett ljus som lyste varsamt och ledde oss till barnet i Betlehem. Vem var det som lyste för dig? 

Dela med varandra där ni sitter i bänkarna. 

Stjärntydarna hette enligt legenden Kaspar, Melchior och Baltazar. En var från Afrika, en från Asien och en från Europa, hela den då kända världen. Mötet med barnet förändrade dem för alltid, jag tror de blev vittnen, missionärer som återvände hem och berättade för alla de mötte om barnet, om Ljuset, om hur de sett Guds härlighet stråla fram. 

Så får vi lysa för dem vi möter. 

Idag tar vi upp kollekt till Julinsamlingen med namnet Bryt en tradition. Varje dag gifts mer än 30 000 flickor bort mot sin vilja. Varje dag könsstympas mer än 10 000 flickor. Var tredje flicka utsätts någon gång för våld i sitt liv. Svenska kyrkan samarbetar med lokala kyrkor och organisationer världen över för att upplysa och utbilda. Att ge en generös gåva i kollekt idag är att lysa varsamt för dessa flickor och tända ett hopp för dem. 

Strax ska vi få möta barnet i brödet och vinet. Det ljus som strålar ut från Guds härlighet är så starkt så vi tål det vanligtvis inte. Det var därför som Maria lindade sitt barn. Liksom gömde Guds härlighet under tyget. 

Så gör vi också, kalkklädet skonar oss från att bli bländade. Men strax ska det lyftas av medan vi sjunger: Ordet blev kött och tog sin boning bland oss, kom till vår jord. Kristus är hans namn. Så Gud sig härlig för all världen visar. O, kom låt oss tillbedja….

Så är vi här, med stjärntydarna, på helig mark och vi får med dem falla ned och tillbe.

Avskedspredikan i Lommaryds kyrka Domsöndagen

 Kristi återkomst

Domsöndagen handlar om Kristi återkomst. Om mötet med Jesus, om vår relation till honom. I psalm 313 sjunger vi: Min Frälsare lever, ja vet att han lever. Jag honom får möta till sist, när jag har lagt av mig min kropp som en klädnad, befriad från ångest och brist. 

Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.

 

Tror du på Jesus? För några av oss är svaret ett självklart ja, för en del av oss är blir svaret ett kanske, och för det flesta är svaret:  jag vet inte. Eller: nej, det gör jag inte. Jag tror på Gud eller på en högre kraft, men Jesus är svårare. 

Så har kyrkan och vi kristna byggt höga trösklar som får de flesta att snubbla och tvivla och ställa sig utanför. 

Frågar Jesus i dagens text efter om vi tror och bekänner? Nej, han frågar efter hur vi är mot varandra, mot de små, de hungriga, törstiga, nakna, sjuka, hur vi är mot främlingen, den hemlöse, den som sitter i fängelse. 

När någon ber om hjälp, när någon gråter, lider, saknar det mest elementära och ber dig om hjälp, hur reagerar du? Går du förbi? Eller griper du in? Den frågan förstår vi, den frågan kan ett barn svara på.

 

När vi bryr oss och försöker hjälpa, då möter vi Jesus, då tror vi, då bygger vi tillit. Om du har svårt med Jesus, tänk då att Jesus stavas kärlek, medkänsla, barmhärtighet. Och när du visar medkänsla, be till Gud att han öppnar dina ögon och du kommer upptäcka att Jesus finns i ditt hjärta, i din blick, i dina händer, i dina fötter, i det du gör för din nästa och Jesus finns också i den du hjälper. Och vi griper in, inte för att få en biljett till himlen, utan för att vi är människor, medmänniskor. Vi griper in för att det kunde ha varit jag som var på flykt, det kunde ha varit jag som var sjuk och nästa gång kan rollerna vara ombytta….

Ni är världens ljus, sa Jesus. Och jag tänker att vi vet det, vi kan lysa, vi vill lysa. Det finns i de flesta av oss ett kärleksöverskott en längtan efter att gå ut ur oss själva, lyfta blicken och öppna våra hjärtan – som vi gjorde för sex år sedan under flyktingkrisen. Vad upptäckte vi? Jo, att alla skrattar och gråter på samma språk, att det som nu hänt våra vänner på flykt lika gärna kunde ha hänt oss. Och vi upptäckte att när vi gav så fick vi än mer tillbaka. Vi kände mening och glädje, kände doften av liv, ja, av Gud. 

Den doften har jag anat i Alla får plats, i sorgegruppen, i SASA´s styrelse, den doften har jag känt vid kaffebordet eller vid någons köksbord. När vi möts ansikte mot ansikte, ser varandra, lyssnar och delar liv, då kan man ana en Kristusnärvaro, en Kristusdoft. 

Men lys varsamt med ditt ljus, för det finns många som bor i mörkret, inte för att de gjort något som inte tål ljuset, utan för att de farit illa. Lys varsamt. Sätt dig tyst bland de av livet sårade, sitt så stilla och så länge att de ber dig berätta. Och kanske får du höra om hur himlen tigit när människor ropat, hur Gud varit tyst när barn farit illa. Kanske blir du så upprörd, så djupt skakad att du tillsammans med Ivan Karamasov ber att få lämna tillbaka himlens glänsande inträdesbiljett. Jag undrar hur många som denna vecka ställt frågan till Gud: var var du när pappan i Hässelby knivskar sina barn och sedan kastade ut dem genom fönstret? Var var du 

när pappan växte upp och formades till den han blev? 

Så har vi det där med fåren och getterna. Skiljandet, de välsignade och de förbannade. Ni tänker säkert att jag är ett får. Att jag alltid har brytt mig, men det är bara halva sanningen. I berättelsen om den barmhärtige samariern var det prästen som gick förbi och det är jag. Jag har också gått förbi, blundat, låtit bli att svara. 

Skiljelinjen går inte mellan oss utan rakt igenom oss. Och så länge det är så, får jag sälla mig till getterna, följa dem bort till elden. Vad sker där? 

Där sitter guldsmeden och smälter sitt guld över en eld som aldrig slocknar. Så fattar han skeden och när slagget kommer upp till ytan tar han varsamt bort det, timme efter timme, sked efter sked. På frågan hur länge han gör så svarar han: till dess att jag kan se min spegelbild i ytan. 

Guldet är du och jag, vi är oändligt värdefulla i Guds ögon. Han ser det dyrbara i varenda människa, också i de människor som fastnat i förljugenhet och låtsasspel och fullständigt tappat bort sig själva. Så skrapar han bort slagget så att vi, befriade från allt som inte var vi, kan gå in i den himmelska glädjen. 

En dag skall allt det svåra vara över och vi får mötas bortom tid och rum

och allt som här blev skadat och gick sönder skall där bli helat och slå ut i blom. Den dagen skall Gud torka våra tårar, den dagen kommer solen ej gå ned 

och sången stiger upp ur allas hjärtan och allt är glädje, hemkomst, salighet. 

Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet

 

Frälsningen

Jesus gråter. Han gråter över Jerusalem. Han är upprörd. Han är arg. Han har just ridit in i Jerusalem, människor har hyllat honom och sjungit Hosianna. Men är det hjärtats lovsång eller tomma ord?

Templet har förvandlats från ett bönens hus till ett rövarnäste och Jesus är ursinnig. Han välter omkull borden. Vad gör han sedan? Han botar sjuka och i bakgrunden fortsätter barnen sjunga: Hosianna och det stör översteprästerna. Sedan skäller han ut de skriftlärde och fariséerna för deras hyckleri och självupptagenhet.

Jesus gråter. Det finns en kyrka vid Olivberget som heter Jesu tårars kyrka. Byggd på den plats där man menar att Jesus grät. 

”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. ”

Här möter vi Guds moderliga sida. Hönan är det enda djur som Jesus liknar sig själv vid. Så som hönan samlar…

Lina Sandell hade läst sin Bibel. Hon hade läst orden i Psaltaren 61:5: Jag vill bo i ditt tält för alltid, söka skydd under dina vingar. 91:4: Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt. 

Hon skrev psalmen Bred dina vida vingar, sången Modersvingen och i den första versionen av Blott en dag, skriver hon: Han som bär för mig en moders hjärta.

Hon kände Gud också som mor, som en ömsint mor.

Varför gråter Jesus? Men ni ville inte…. Gång på gång har han velat samla dem, men de ville inte. 

Johannes skriver i sitt första kapitel: Det sanna ljuset, det som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. 

Gud har ända sedan syndafallet kallat på människan, ropat: Adam,  var är du? 

När människan ville bli som Gud, gick allt sönder. Relationen till Gud, till skapelsen, till vår nästa, till oss själva. Hatet tog kärlekens plats, hämnden tog förlåtelsens plats, girigheten ersatte generositeten, egoismen ersatte altruismen, rädsla och ångest trängde ut friden. 

Det grekiska ordet för djävul, diabolos, betyder kasta isär, splittra, ta sönder. 

Samhälle betyder att hålla samman, socken är där man söker sig samman, kommun betyder gemensam. Vad händer i vår värld, i Europa, i Sverige, i Aneby? Ser vi solidaritet eller segregation? Världen håller andan inför klimatmötet i Glasgow. Kommer vi se enade världsledare som tar modiga beslut där fokus ligger på de fattigaste och mest utsatta. Kommer vi se samling eller splittring?

Jesus gråter fortfarande, över Jerusalem som bygger fler och högre murar, över världens ledare, över oss.  

Vi tänker kanske att samlandet under vingarna skulle märkas i kyrkans statistik. Visst, det är väl bra om det märks där också, men det är inte det viktigaste. Jesus vill samla de kristna, ena oss, så att Kristi kropp blir synlig i världen, men han vill också ena sin mänsklighet, ena oss så att vi blir ett liksom Fadern och sonen är ett.  

Det sker mycket, oftast i det tysta av samlande, enande, försoningsarbete, brobyggande. Också i Aneby. 

Ett underbart exempel på att det går att välja samling i st f splittring är Mötesplatsen varje torsdag i Aneby. Svenska kyrkan och kommunen har gått samman för att skapa en mötesplats för alla och särskilt för de mest utsatta. Varje gång Lovisa kommer därifrån lyser det om henne. Där samlas man, där råder kärlek och barmhärtighet, där är Gud. 

Kommer Jesus någon gång att få se sin längtan uppfylld, kommer Jerusalems invånare, judar och palestinier, muslimer och kristna, fattiga och rika någonsin samlas i Kristus?

Vi låter Olov Hartman svara med texten från psalm 38:4: Därför skall alla sargade, döende, säga med alla heliga, saliga: Jesus är Herre. 

Tack, Jesus, för att du gråter. Låt våra hårda hjärtan mjukna, låt oss höra ditt rop, se din längtan, komma när du kallar. Visa oss vad du vill rädda oss ifrån och vad du vill befria oss till. Jesus, samla oss, för det finns bara ett enda bröd och en enda mänsklighet.