Predikan Domsöndagen

 

Kristi återkomst                    

 

Den senaste veckan har media berättat om rättegången i Visby, om Teodor Engström som mördade Ing-Marie Wieselgren i somras. Dom avkunnas den 6 december. 

 

Så viktigt det är att den skyldige åkte fast, att rättvisa skipas! Eller hur? För djupt inom oss finns det en moralisk kompass, ett rättsmedvetande, ett samvete som säger oss att den som bryter mot lagen ska dömas och straffas. 

Teodor – vet ni vad namnet betyder? Guds gåva. I går döpte jag Malte i Torpa kyrka och då sa jag att varje barn är en gudagåva. 

Gäller det också Teodor Engström eller är det kört?

Finns det något hopp för en sådan människa? 

 

Det sitter en guldsmed i sin hytta. Framför sig har han ett kärl fyllt med smält guld. Elden är intensiv, det är varmt. Smeden har en sked i sin hand och när slagget flyter upp till ytan tar han bort det. Gång på gång, tålmodigt och noggrant renas guldet. På frågan hur länge han gör detta, svarar smeden: till dess att jag kan se min egen spegelbild i ytan.

 

En dag ska Jesus komma tillbaka. Han är guldsmeden. Teodor är guldet och han tänker hålla på till dess att han kan se sin spegelbild i honom. Men hur blir det med oss? Paulus säger: Alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Alla. Också du, också jag. Ingen går fri på domens dag. 

Men jag längtar efter domens dag. För då kommer sanningen att uppenbaras, allt kommer få sin rätta färg och sitt rätta värde. Felstegen, fusket, fegheten och kärlekslösheten kommer nämnas vid namn och vi kommer få stå till svars för allt, både det vackra och det fula, det sjuka och det friska. 

Lasse Lucidor skriver: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort, men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. 

Fadern har överlämnat domen åt sonen. Varför? För att han är människosonen, han har trampat våra stigar, gråtit våra tårar och sett stjärnorna ur vårt perspektiv. Han vet allt, han är fylld av nåd och sanning och därför kommer han döma rättvist. 

Hans blick, den som genomskådar, är fylld av kärlek. 

 

Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen. 

Vi kommer känna igen honom, men jag är övertygad om att också de som inte känner Jesus, inte hört talas om honom eller fått en skev bild av honom, kommer känna igen honom. 

 

Så till den svåra frågan: kommer det verkligen bli ett åtskiljande, kommer somliga till himlen och andra till helvetet?

Jag stannar gärna kvar efter kyrkkaffet och samtalar om den frågan.  

 

En dag ska allt bli bra. En dag ska Gud själv vara hos oss och han ska torka alla tårar från våra ögon och från sina ögon för Gud kommer också gråta den dagen, av glädje. Och döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan skall finnas mer.

 

Domens dag, mina vänner, är inte slutet. Den är en ny början, för Teodor Engström, för alla syndare, för dig och mig. 

 

Guldsmeden sitter vid kärlet. Elden är intensiv, den hårda malmen smälter och slagget flyter upp till ytan och guldsmeden sitter där och sin kärlek renar han guldet från slagget till dess att han kan se sin spegelbild i ytan. 

För han vet att varje människa är oändligt älskad, oändligt värdefull.

Ingen får gå förlorad. 

 

Predikan Alla själars dag

 

 

Igår talade jag om kärleksöverskottet, hur vi går omkring med en längtan efter att ge, att gå ut ur oss själva och betyda något för en annan. Jag berättade om min mor, som gick ur tiden för två år sedan, 92 år gammal. Hon var inget helgon, men det är inte avigsidorna jag minns en helg som denna, utan jag minns bullarna hon bakade, bönerna hon bad, samtalen hon ringde varje vecka, glöden hon bar på för de lidande i världen. 

Det där kärleksöverskottet, var kommer det ifrån? Vad är det som gör att livet fylls av mening när vi räcker en medmänniska handen?

 

Svaret får vi i dagens text. Det är Jesus. Gud bar också på ett kärleksöverskott. Gud - Fader, Son och helig Ande – kärlekens källa flödade över, fördämningarna brast, kärleken gick inte att hålla tillbaka. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att den som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. 

Någon har sagt: Gud kan bara älska. Och Gud slutar inte förrän han med sin kärlek väckt gensvar i våra hjärtan. Kanske sitter du här som är tyngd av skam och skuld, som tänker att det där gäller andra, inte mig. Jesus svarar: den som kommer till mig skall jag inte visa bort. Guds kärlek är större än alla våra synder. Det är detta som är nåd. Det finns förlåtelse, det finns en ny början och du behövs.

När vi gör något för en annan människa, när vi ber och bär, hugger ved åt någon, tröstar och uppmuntrar, skingrar någons ensamhet för en stund, då är Jesus mitt ibland oss, då jublar Guds änglar, för då har vi uppstått från döden, då blir vi levande och varmt mänskliga, då ger vi av vårt kärleksöverskott, precis som Gud gjorde och gör. 

 

I fredags talade jag med en person som arbetar inom kriminalvården. Den enda lösningen på våld och kriminalitet i samhället verkar vara fler poliser, hårdare straff och nya fängelser. 

Astrid Lindgren hade en annan lösning: Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

Hur visste hon det? Hon hade läst Bibeln. Och hennes pappa, Samuel August, kyrkvärd i Vimmerby, hade hört prästen predika om att Störst av allt är kärleken. 

 

Så var kommer kärleksöverskottet ifrån? Johannes vet. Han skriver: Vi älskar därför att Gud först älskade oss. Och det som kommer bestå den dagen vi dör är den kärlek vi tog emot och den kärlek vi gav.

 

Predikan Alla helgons dag

 

Klas Östergren berättar i en av sina romaner om Brandy, en sorgsen fotograf som letar efter livsmening eller åtminstone förströelse i våta danskvällar och förbjuden passion. Han väntar på ett tecken, men vet inte vad eller varför. 

Till sist snubblar han över några medmänniskor i nöd. De behöver hjälp. De är krävande och otacksamma. Ändå vet Brandy att här är tecknet han väntat på.

Det handlar om ett kärleksöverskott han bär på, en längtan att få stiga ut ur sig själv och behövas för andra. Det handlar om det djupa behovet att få ge. 

Ni är jordens salt och världens ljus, säger Jesus. Denna helg blir det särskilt tydligt. Vi inte bara tänder ljus, vi är ljus när vi söker upp varandra, håller om varandra, tröstar och stöttar. Och saltet, det finns i tårarna som rinner ner för kinden. För när vi gråter med varandra, när vi låter de salta tårarna flöda är vi som mest mänskliga, då delar vi liv på riktigt, då kommer vi nära varandra. Och de som gråtit med varandra har nära till skrattet, mitt i eländet, för det är som om sorgen gröper ur våra hjärtan för att glädjen och omsorgen ska få plats. 

Det finns för mycket kärlek och för lite människor, säger Brandy. Han bär på ett kärleksöverskott. Gör vi inte alla det? Ett behov av att stiga ut ur oss själva och behövas för andra. I Ukraina finns inget kärleksöverskott längre. Där gråter man med dem som gråter, där räcker man handen till den som lider nöd, där krokar man arm för att göra helvetet uthärdligt.

Ni är jordens salt och världens ljus. Säger Jesus. Med några få ord pekar han på tecknet som vi väntar på, meningen med livet. Och när vi tänker på dem som gått före, så minns vi säkert just detta, hur de steg ut ur sig själva, hur de ställde upp för andra, hur de i all enkelhet gav av sitt kärleksöverskott och blev jordens salt och världens ljus för oss.

Så låt oss inte behålla vårt kärleksöverskott för oss själva. För det finns så många som väntar på ett leende och en hjälpande hand.

Predikan Tacksägelsedagen

 

Lovsång

 

Vad är du tacksam över? Tänk efter. 

 

I psalmen Härlig är jorden, finns det en rad som tagit tag i mig. Aldrig förstummas tonen från himlen. Det ljuder en lovsång sedan skapelsens morgon, en lovsång i himlen, en sång som änglarna sjöng för herdarna på marken, i mörkret och som sedan aldrig tystnat. En lovsång till Gud, inte främst för alla goda gåvor han ger oss, utan för att Gud är Gud. En lovsång till Lammet, till Jesus vår storebror som älskade oss tillbaka till Gud. En lovsång till Guds ära som aldrig ska upphöra. 

En sång som stiger upp ur tacksamma hjärtan, ur mörkret och sorgen och kampen, för så är det i psaltaren. Först klagan utan censur, ärligt, rättframt, djupt mänskligt och sedan, på slutet av psaltarpsalmen, lovsången. Som om sorgen och klagan gröper ur hjärtat för glädjen och tacksamheten, som om motgången och smärtan stämmer instrumentet för de vackraste tonerna. För så var det för Lina Sandell. Vi fick i går lyssna till hennes livsberättelse, en berättelse som är kantad av sjukdom och sorg, en berättelse om tron på Jesus, om trösten och tacksamheten. 

 

Vi sjunger psalm 260.

 

Tonen från himlen ljuder ständigt. Allt skapat lovsjunger Gud. När koltrasten sjunger så där alldeles onödigt vackert, kom inte och säg att den bara markerar revir. Och när honungsrosen vid min husknut slår ut och doften sprids med vinden, och bin och humlor tumlar omkring berusade av lycka, vad är det om inte lovsång till vår Gud. 

 

Det finns en kraft i lovsången, för när vi sjunger och tackar så stämmer vi våra hjärtan i samma tonart som den änglarna sjunger i. 

 

För åtta år sedan lyssnade jag till ett föredrag av en kvinna som varit högt uppsatt chef inom Astra Zeneca. Allt hade gått hennes väg, hon hade nått toppen, hon tjänade kolossalt med pengar, men hon var inte lycklig. Något gnagde i henne, skavde, knackade på. Hon sa upp sig med omedelbar verkan och sökte upp en präst och frågade om han visste vad det kunde vara. Han berättade för henne om Jesus, om den kristna tron, om nåden, om att i Guds rike är den störste minst och den siste först. Hon kom till tro, sålde allt hon ägde och flyttade in i kommunitet. Jag frågade henne vad hon tänkte om Svenska kyrkan, om de interna striderna, om självupptagenheten, om all kraft som går åt till administration i stället för möten med människor. 

Då tittade hon på mig en stund och sedan sa hon: Än har jag inte hört stenarna ropa. 

 

Svenska kyrkan är i sanning ett ofullkomligt sammanhang, med stora utmaningar, men så länge lovsången ljuder och människor ber med och för varandra och tron på Jesus väcker lovsången till liv, behöver stenarna inte ropa. 

 

Och jag tänker på nöden som Jesus mötte och som vi möter, på alla som är rädda, oroar sig för ekonomin, för framtiden, alla som ligger vakna i vargatimmen. Tänk om nöden fick möta nåden, så att lovsången fick förlösas. Tänk om vi kunde hjälpas åt att berätta det Jeremia säger: Med evig kärlek älskar jag dig…..

 

Så vad vill du tacka Gud för idag? Strax ska du få göra det….

Predikan 10 söndagen efter Trefaldighet

 Nådens gåvor

 

Hemma har jag nio bisamhällen. Ett samhälle kan innehålla ca 50 000 bin. Och det märkliga är att alla behövs, ingen kan undvaras. Alla, precis alla bin har sin speciella uppgift. Drottningen håller samman hela samhället – inte med piska, inte med morot, inte med hot eller muta utan med sin doft. 

 

Så är det också med oss. Vi hör samman, vi behöver varandra. Ingen kan undvaras, alla behövs. Gud har skapat oss olika. Inte för att vi ska bli kopior utan för att vi med våra olikheter ska komplettera varandra, vara nådens gåvor till varandra.

 

Den som hittar sin plats tar ingen annans, skriver Tomas Sjödin. Den som hittar sin plats, tar ingen annans – och när vi hittat vår plats och samspelar med andra som hittat sin och var och en får bidra med sina gåvor, då doftar det. 

Här är det frestande att börja beundra de begåvade människorna. De smarta, snabbtänkta, starka, effektiva, outtröttliga. Vad säger Paulus: Ha inte för höga tankar om er själva utan tänk som man bör tänka, med självbesinning. I Guds rike är den minste störst och den siste först. Det får vi aldrig glömma. 

 

Så till dagens text. Den handlar om församlingen, den kristna gemenskapen. Vad är det första och största texten vill säga oss? Jo, att Jesus är mitt ibland oss när vi kommer samman i hans namn. Jesus är mitt ibland oss med sin Kristusdoft, som drottningen finns mitt i samhället och där Jesus får vara i centrum där får alla plats, där finner alla sin uppgift, där doftar det av kärlek. Där är det lätt att andas. 

 

Men ingen mänsklig gemenskap är problemfri. Våra olikheter skapar också friktion och konflikter. 

Därför talar Jesus till oss om förlåtelsens nödvändighet. Kanske är förlåtelsen den största av nådens gåvor. 

Ylva Eggehorn skriver i boken Natt och dag (Augusti 1): Man kan inte bära sorgband efter en separation, en utfrysning på arbetsplatsen eller en schism bland partikamraterna. Ibland tycker jag Sverige liknar ett slagfält av sårade – både övergivare och övergivna – som vacklar omkring utan möjlighet att sörja eller hitta vägen vidare. Kan vi inte längre förlåta varandra? Kan man gå på kurs och lära sig förlåta? Skulle skolan kunna anordna centrala prov i förlåtelsens grammatik? Självklart inte men jag kan inte se en kunskap angelägnare att erövra. /…/ Förlåtelsen är nyckeln till det förflutnas låsta rum och låter samtliga inblandade kliva ut i något helt nytt och oskrivet. 

 

Hur många gånger ska jag förlåta, frågar Petrus. Sju gånger? Nej, svarar Jesus. Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. (eller sjuttio gånger sju gånger som det står i grundtexten.)

Vad betyder det? Lika många gånger som du behöver Guds förlåtelse, lika många gånger ska du förlåta – alltså oändligt, utan gräns. För om vi sätter en gräns, vägrar att förlåta så blockerar vi Guds möjlighet att förlåta oss. Vad gör vi när vi inte kan förlåta? Då ska vi göra som Jesus gjorde på korset: Han bad fadern förlåta bödlarna. För just då orkade han inte själv förlåta. 

 

Kanske är förlåtelsen den främsta av nådens gåvor. Fungerar den så förlöser den kraft, glädje och kreativitet och då blir det som i bisamhället att alla hittar sin plats, honungen flödar och Kristusdoften sprider sig.

 

 

 

 

 

 

 

Predikan Kristi förklarings dag

 

Jesus förhärligad

 

Här är oss gott att vara, säger Petrus. Det är bra att vi är med. Petrus vill stanna i saligheten, i Guds härlighet, fast de är samtidigt skräckslagna. Har ni varit på läger någon gång, eller en retreat, en konferens på en vacker plats? Upplevt Guds närhet, sett allting i ett förklarat ljus? Ni vet, de där förklarade ögonblicken, den härliga gemenskapen, de vackra sångerna – man vill inte åka hem. Det är som om man fått ana himlen, fått se en glimt av Guds härlighet.

 

Vad är det som händer där på berget? Först ska vi säga att berget återkommer i bibeln som en plats för uppenbarelser. Det var på ett berg Mose tog emot tio Guds bud. Det var på ett berg som Gud uppenbarade sig för Elia. Det var på ett berg som Jesus höll sin bergspredikan. Det var på ett berg som Jesus uttalade missionsbefallningen: Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar, döp dem och lär dem, och jag är med er alla dagar till tidens slut. Och det finns en gård i Dalarna dit människor drar sig undan för att vara ensamma med Gud. Vad heter den? Berget. 

 

Vad är det som händer på berget? 

 

Tre ord på f. Förvandlingen, Förklaringen, Försoningen

 

Förvandlingen. I katolska och ortodoxa kyrkor firar man inte Kristi förklaringsdag. Man firar Kristi förvandling, transfiguration, på en bestämd dag, nämligen den 6/8. Det strålar om honom. Han förvandlas inte till något nytt, nej, hans sanna väsen blir synligt, ett ljus som är himmelskt, han är genomstrålad av Guds härlighet. Jag läser Joh 1: 14 Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. 

 

Förklaringen. Jesus förklaras för oss där på berget. Ljuset – han är genomstrålad av Guds härlighet. Samtalet med Mose och Elia – Mose representerar lagen och Elia profeterna. Allt som är skrivet om Jesus i gamla testamentet går i uppfyllelse i Jesus Kristus. Han är Bibelns kärna och stjärna. Kommer ni ihåg berättelsen i Luk 24 då två lärjungar vandrar till Emmaus och Jesus slår följe med dem? De är omskakade av påskens dramatiska händelser. De förstår ingenting. Så står det: Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna. 

Och för att liksom stryka under allt, bekräfta att Jesus är Guds son hörs rösten, samma röst som hördes när Jesus döptes av Johannes i Jordan. Detta är min älskade son. Lyssna till honom. 

 

Försoningen. Jesus stannar inte på berget, han går ner till nöden, till vardagen, till människorna. Han är inte klar. Han måste först lida och dö, försona oss med Gud. Många tror att vi liksom måste lyfta oss själva upp till Gud genom bön, goda gärningar, engagemang i församlingen, men Gud kommer till oss, Ordet blev människa. Ylva Eggehorn uttrycker det i psalmen 717, Innan gryningen: Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner. Och: du följer oss dit ingen annan når. 

Vi skapades till Guds avbild till att leva av och i Guds härlighets ljus, liksom vara genomstrålade. I Rom 3:23 står det: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han friköpt dem genom Kristus Jesus. 

Den härlighet som vi förlorat genom vår synd har Jesus vunnit tillbaka åt oss. 

Därför behöver vi inte gå upp på höga berg för att få del av Guds härlighet. Den finns här, mitt ibland oss. 

Predikan Pingstdagen

 

Den heliga Anden

 

Vad ska vi säga om den heliga Anden? Anden är större än vad ord kan uttrycka. Vi försöker finna bilder för att beskriva den obeskrivliga kraften men det går egentligen inte. Det enda vi kan göra är att öppna oss för Anden, säga Kom. Grip mig, rör vid mig, gör med mig vad du vill. 

 

1/ Gud som Mor. Lägg märke till ändelsen på ordet heliga. Ett a. Inte helige. Detta tyder på att den heliga Anden står för Guds moderliga sida, den mjuka, varma, ömsinta och närvarande aspekten av Gud. Motsvarigheten i GT till Anden är Visheten, som också är femininum, Sofia, på grekiska. Men de som format texterna i psalmboken har inte varit konsekventa. I Trosbekännelsen och i flera psalmer omnämns anden som den helige – alltså maskulinum. 

 

2/ Livgiverskan. Nu är det som vackrast ute. Livet spirar, mirakler sker, Gud skapar och ger liv genom den heliga Anden. En urkraft som låter livet välla fram, saven stiger, knoppar brister, fisken leker, äggen kläcks, bina surrar, koltrasten sjunger. Och vem har väckt oss till liv denna morgon? Jo Anden!

 

3/ Hjälparen. Johannes kallar henne för hjälparen – Gud hos oss nu. Anden hjälper oss att hitta meningen, hjälper oss att älska, förlåta, försonas. Hjälper oss att ta nya tag, växa och mogna och bli sant mänskliga. Hjälparen hjälper oss att tala sant om livet.

 

4/ Inspirationen. Anden är kreativiteten, skaparlusten, den som får oss att våga skapa: skriva, måla, väva, sy, baka, laga mat, bygga, uppfinna, odla, spränga gränser, gå ut ur oss själva, våga språnget. Konsten och kulturen i alla dess former är tecken på att Guds goda Ande bor i oss. 

 

5/ Hugsvalaren. Detta är ett gammalt ord för tröstaren. Anden är vår tröstare, famnen som omsluter, handen som torkar tårarna, den som lyssnar när vi behöver berätta, den som vakar med oss när det är svart och svårt, den som läker våra sår och får oss att ta nya tag. 

 

Om den heliga Anden är allt detta då är det inte konstigt att det finns många pingstvänner på jorden. Och jag vill också vara en pingstvän, öppna mig för Anden och säga: Grip mig. Fyll mig med din kraft. 

Men då säger Anden nej. Jo, hon vill gripa oss och fylla oss med kraft men inte för att jag ska bli märkvärdig och andlig och förmer än andra. 

Anden har ett enda mål: och det är att peka på Jesus Kristus, foga in oss som lemmar i Kristi kropp, eller som stenar i husbygget – göra oss delaktiga i det gemensamma. 

Hon ger oss sina gåvor av Kärlek, Glädje, Frid, Tålamod, Vänlighet, Godhet, Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning för att vi ska bruka dem i församlingen, i samhället och där bygga tillit och fred och ett mänskligt varmt samhälle. 

 

Predikan Kristi himmelfärdsdag

 

 

Det sista Jesus gör är att han välsignar. Därför är det alltid det sista som sker, i varje gudstjänst. Vi sänds hem – välsignade. 

 

Han fördes till himlen. På engelska skiljer man på heaven och sky. 

Vi har i vårt fattiga språk endast ett ord för himmel. 

 

Mina vänner, himlen är inte långt borta. Den finns inte ute i rymden, bland stjärnor och galaxer. Himlen är nära, mycket nära. Tomas Sjödin säger att hinnan som skiljer himlen från jorden är rispapperstunn. 

Det är som en slöja, ett flor som ibland förs åt sidan så att vi med våra sinnen kan känna att vi redan är där. En himmelskt god måltid, en himmelskt vacker sång, en himmelsk doft, en himmelsk syn. 

 

Och där är Jesus, på faderns högra sida. Vad gör han hela dagarna? Frågan är fel ställd eftersom det inte finns någon tid där. När Jesus fördes upp till himlen, sprängdes tidens och rummets gränser. Han lämnade sina jordiska sandaler, sin begränsning för att kunna vara med alla, överallt, alla dagar. 

Jesus är här nu, lika mycket som han är hos dem som mist sina barn i Texas. 

 

Vad gör Jesus? 

1/ Han ber för oss. 

2/ Han bereder rum för oss och väntar på oss. 

3/ Han visar sig för oss så vi ska hålla utkik, vi ska söka honom varje dag, tala med honom, sjunga om honom, läsa hans ord och göra allt vi kan för att lära känna honom. Vet ni vad som händer om man umgås mycket med någon man ser upp till? Vi blir lika honom. Vi lär oss att älska som han älskar och välsigna som han välsignar.

 

4/ Hur ser han ut? Vi ska inte söka efter sårmärkt man som är ca 160 cm lång med skägg och långt hår.

Nej, vi ska söka efter hans väsen. Biskop Martin har sammanfattat det i fyra ord: glädje, befrielse, äkthet och nåd. Där det finns där är Jesus. Eller med andra ord: Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, där är också Gud. 

 

5/ Var ska vi söka Jesus?

Vi ska söka Jesus vid altaret och på samhällets botten. I sakramenten, dopet och nattvarden och bland de minsta, de sjuka, hemlösa, fattiga, de utan röst, utan makt. 

Vi ska söka Jesus bland barnen för han har sagt att den som tar emot ett barn, tar emot honom. 

 

6/ Jesus finns också i det djupaste mörkret, i gudsövergivenheten, lidandet, döden och graven. Han har gått före så vi behöver inte vara rädda när vår stund kommer. 

 

Vi sammanfattar: Jesus är hos Fadern och ber för oss. Han välsignar oss och väntar på oss. Så låt oss lära känna honom, hålla utkik efter honom och söka honom vid altaret och på samhällets botten. När vi kommer till dödsskuggans dal i våra liv behöver vi inte vara rädda, för han är där och tar oss vid handen och leder oss hem. 

 

För himlen är inte långt borta, hinnan som skiljer oss är rispapperstunn. 

 

Predikan Bönsöndagen

Nu har bönderna gödslat, plöjt, harvat och sått. De har gjort vad de kunnat för att grödorna ska växa. Men har vi bett? Fram till 1700-talet gick man ut i procession på åkrar och fält och bad till Gud om god växtlighet. I tre dagar. Man började på bönsöndagen och fortsatte på måndagen och tisdagen. Det kallas för gångdagar. 

Om vi slår upp psalm 199 vers 5 så kan vi be tillsammans nu!

Välsigna årets gröda, och vattna du vårt land.
Giv alla mänskor föda, välsigna sjö och strand.
Välsigna dagens möda och kvällens vilostund.
Låt livets källa flöda ut Ordets djupa grund.

Lärjungarna ser att Jesus ber. Det väcker en längtan hos dem. De märker att det gör Jesus gott att be, så de säger: Lär oss att be. Jesus lärde dem att be Vår Fader. Vem lärde dig att be? 

Jesus säger: Be så ska ni få, sök så ska ni finna, Bulta så ska dörren öppnas. Be enträget, var påträngande så kommer ni få det ni ber om. Men fungerar det? Gör inte Jesus det lite för lätt för sig? 

Detta med bön och bönesvar är verkligen inte enkelt. Å ena sidan vet ju Gud vad vi behöver utan att vi ber. Och ofta svarar han redan innan vi bett. Gud öser sina goda gåvor över oss och låter sin sol lysa över både onda och goda. Å andra sidan finns det människor som ropat natt och dag, bett och bönfallit, bultat och bankat på Guds hjärta för att deras sjuka barn inte ska dö men inte fått det de bett om. Gud har varit tyst, himlen har tigit vid deras olycka, dörren har inte rubbats en millimeter. 

Varför ska vi då be? Bönen är vårt svar på Guds kärlek. Det är Gud som stämt möte med oss. Gud söker oss hela tiden, ropar på oss som han ropade på Adam och Eva i Edens lustgård. Var är du? När vi ber, när vi tackar, när vi sjunger då svarar vi: här är jag. Mannen i texten saknade bröd. Nöden drev honom ut mitt i natten. Är det inte då vi ber, i vargatimmen, i nöden, i natten? Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag efter dig, o Gud. (Ps 42)

Jag har mitt barnbarn Noah och hans föräldrar boende hos mig nu. Han är 10 månader. Han har inga ord men hela hans liv är en bön, ett samtal med oss som finns runt omkring honom. Och även om vi vet vad han behöver så blir vi glada när han pekar, busar, härmar och sjunger och vi skyddar honom när han blir rädd, vi tröstar honom när han gråter, vi ler när han ler. Bön är liv tillsammans, med och utan ord. Bönen är kärlekens språk. Gud längtar efter att vara med oss.

Psalm 213: Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa: Giv mig Herre giv. Att bedja är att komma Gud så nära, att han blir livet i mitt eget liv. Jesus var ett Fadern. Han bad inte för att få fördelar och favörer. Han bad för att umgås med sin far. 

Jesus gav oss bönen Vår Fader. Den innehåller allt. Och den börjar i Gud och slutar i Gud. Det handlar inte om mig, min och mitt. Den flyttar fokus från mig till Gud, från jag till vi. Och det är utmanande och uppfordrande i denna tid då allt handlar om individen. 

Det är samma sak hos Paulus. Han säger: Var alltid glada och be ständigt och tacka alltid Gud. Orden är inte riktade till dig eller mig utan till oss, till församlingen. Vi är för svaga för att orka be själva. Men när vi kommer samman får vi be för och med varandra, bära varandra i bön. 

Och behöver vi en enkel vägledning i hur vi ska tänka om bönesvar så finns den i dagens bön. En utmärkt bön att lära sig utantill. 

Gud, vår tillflykt och vår starkhet
tack för bönens gåva och möjlighet.

Hör vår bön
Svara oss i din kärlek
Handla med oss efter din vilja
Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig.

Predikan andra söndagen i Påsktiden

 

Påskens vittnen

 

När de hade ätit…

 

Man kan inte predika för hungrande människor. Jag växte upp i Etiopien och där fanns en utbredd fattigdom. Den lutherska Mekane Yesus-kyrkan insåg tidigt att det inte räcker med att nå ut med evangeliet, bygga kyrkor, döpa och konfirmera och fira gudstjänst. Evangeliet gäller hela människan, sa man. Därför borrade man brunnar så människor fick rent vatten, man bedrev jordbruksprojekt, byggde vägar och startade sjukhus och skolor. 

 

Gud har omsorg om hela människan. Och eftersom vi är påskens vittnen ska kyrkan vara lyhörd för människors behov och möta dem. Vi ska tala och sjunga och be, men vi ska också leva ut evangeliet i handling, fråga: vad kan vi göra för er. Därför anställer vi nu en diakon, en person som blir en symbol för kyrkans omsorg om medmänniskan. 

 

Så till frågan som Jesus ställer tre gånger: Älskar du mig? Mina vänner – detta är den avgörande frågan. Vi kan spela fin musik, ha välskötta kyrkor och kyrkogårdar, ha ordning på GDPR och Församlingsinstruktioner och protokoll. Men vad hjälper det om vi inte älskar Jesus? Vad hjälper det om kärleken saknas?

Finns inte kärleken till Jesus, kan vi lika gärna bomma igen våra kyrkor. 

När jag var studentpräst i Linköping ringde min mor en dag. Hon frågade hur det gick och jag började räkna upp olika aktiviteter som vi bjöd in studenterna till. Men hon avbröt mig strax och frågade: Men Peter, älskar du studenterna?

 

Vad kan öppna våra hjärtan för kärleken? Endast den kan älska som blivit älskad. Jesus säger: den som fått mycket för förlåtet älskar också mycket. 

 

För mina lamm på bete. Var en herde för mina får. För mina får på bete. Petrus fick efter förnekelsen allt förlåtet. Därför kan han svara: Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär. Så blev Petrus den kristna kyrkans första herde, den förste kyrkoherden. 

I torsdags beslutade kyrkorådet att påbörja rekryteringen av ny kyrkoherde till Ydre pastorat. Och nu vill jag be er be till Gud att han sänder en herde som älskar Jesus, en herde som vill vara ett påskens vittne, en herde som visar omsorg om fåren. Vill ni göra det?

 

Är du ett påskens vittne? Är jag det?

Eller är vi bara tröttna, slitna och tomma av det som skaver i våra liv, efter pandemin, av krigets fasor?

Det var lärjungarna också. De hade förlorat sin bäste vän, de hade förlorat framtidstron, och de hade arbetat hela natten utan att få något. De var på botten, helt slutkörda. 

Jesus ger dem mat att äta, han möter dem där de är, de behöver inte förställa sig och låtsas. Och han kräver inget av dem. Han frågar bara: älskar du mig.

Predikan Långfredagen

 

 

 

Vi sjunger:

Jesus, remember me, when you come into your kingdom,

Jesus, remember me, when you come into your kingdom.

 

Det är Långfredag i världen. Den gode herden är fäst vid sin stav av de får han ville rädda.

Våra själar har klätt sig i svart. 

Bilder och berättelser om obegriplig grymhet, ondska och död tränger in i våra vardagsrum, bilderna fastnar på näthinnan, rädslan sätter sig som en klump i magen. Vi gråter med dem som gråter. Vi känner med dem som lider. Vi ropar till Gud, men får inga svar. 

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 

 

Martin Lönnebo skriver:

Ivan Karamasov har inte ändrat sig,

Inte ett barn kan offras för världens harmonis skull. 

Men barnen offras 

och Ivan Karamasov lämnar tillbaka 

himlens glänsande inträdesbiljett. 

Han går in i mörkret som finns i de offrade barnens ögon

och i djurens vettskrämda hjärtan. 

Där möter han Kristus,

ja så är min enkla tro. 

 

En kollega till mig berättade att han som tonåring följt med sin far till kyrkan. Först var det bara för att vara snäll och göra sin far glad, men efter en tid väcktes en längtan hos honom. Det hände något i gudstjänsten som var på riktigt. Och det var inte orden, inte bönerna, inte sången och musiken. Det var tacksägelsen. Det var när man läste upp namnen på dem som dött och gav rum för sorgen som något hände i honom. Och som vuxen insåg han att detta rum, kyrkorummet, var det enda rum i samhället där sorgen får plats, där döden nämns vid namn, där lidandet inte förnekas, där tvivlet får uttryckas. 

 

Vi måste tala sant om livet. En frälsarkrans utan nattens pärla blir ett hån mot alla som lider, gråter och sörjer. 

 

Men nu finns nattens pärla i frälsarkransen, nu finns Långfredagen som en motvikt mot påskdagen, nu finns korset i centrum i våra kyrkor och i vår tro. 

 

När orden är slut, när tårarna är slut, när Gud tycks ha övergivit oss, när ondska och död tycks ha segrat, då säger Jesus: Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör. Där vänder det. Där ljusnar det, där tänds hoppets flämtande låga. Det finns förlåtelse, det finns en ny början, det finns en makt som är starkare än hot och hat, ondska och död. Därför är det inte ute med oss. 

 

Därför vågar vi med rövaren gripa om nåden och sjunga: 

 

Jesus, remember me, when you come into your kingdom,

Jesus, remember me, when you come into your kingdom.

 

 

 

Predikan Jungfru Marie bebådelsedag Ydremässan i Sunds kyrka

 

Guds mäktiga verk

 

Idag vill jag säga något om Närvaron, något om Nåden och något om det Nya som väntar.

Först Närvaron.

Hur var det där i Nasaret, då, när himlen landade på jorden, då när Gud sände ängeln Gabriel till den unga flickan? Det var oroligt. Landet var ockuperat av främmande makt. Det fanns soldater överallt. Man var tvungen att vara på sin vakt, för läget var instabilt. Vad som helst kunde hända när som helst. Människor var rädda. Och samtidigt försökte man leva sina liv, odla sina grödor, utfordra sina djur och sköta sina sysslor. 

Mitt i det som är, stämmer Gud möte med Maria. Och idag stämmer Gud möte med oss. Mitt i det som är våra liv. Mitt i sorgen, i värken, i glädjen, i sången, mitt i livet, i det som är enkelt och det som är svårt, i det som skrämmer och i det som är vår trygghet kommer Gud och knackar på. 

Gud har inte glömt sin mänsklighet. Gud är här och Gud är bland flyktingarna och Gud är i Ukraina. Mariupol beskrivs som helvetet på jorden. Mariupol betyder Marias stad. Finns Gud där? Eller har ondskan tagit över? 

Där människor ber, bryter bröd med varandra, där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud. Också i lidandet, också i döden, också i helvetet. 

För det andra: Nåden. Var hälsad du högt benådade, säger Gabriel. Mina vänner: Herrens nåd är det att det inte är ute med oss. Därför: var inte rädd. Hur det än är, hur det än blir. Var inte rädd! Varför säger Gabriel så? Varför säger änglar alltid dom orden: Var inte rädd. Jo, för vi är rädda, livet är läskigt, det är oberäkneligt, det är oförutsägbart. Men Jesus har lovat vara med oss alla dagar, också de dagar som vi är som mest oroliga. 

 

Så till det tredje: Det Nya som väntar! Gabriel frågar: Vill du bära Kristus till världen? Maria kommer med invändningar. Hur ska det gå till? Vi får tveka, vi får tvivla, vi får också säga nej. Gud respekterar oss på djupet. 

Men faktum kvarstår: Gud behöver dig och mig, Gud behöver varenda människa för att kämpa för det goda. En gång besökte jag en gammal man. Han hade varit en kraftkarl, ledare, stor och stark och viktig. Nu var han sängbunden och sörjde över att inget kunna göra. Kan du inte be, frågade jag. Be för bygden, för människorna, vill du be för mig. Hans ögon tårades och det sorgsna ansiktet sprack upp i ett leende. Det vill jag gärna, sa han. 

 

Och idag får vi frågan. Vill vi bära Kristus till världen? Vill vi be, bryta bröd med varandra, och vara barmhärtiga? Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och nöden är stor, nöden kommer bli större, och när människor söker ett fäste, en tro som bär i liv och död, vad ska vi svara? Vi ska svara: välkomna. Här har våra förfäder samlats i krig och fred, i nöd och överflöd. Vi ska hålla bönens låga brinnande, vi ska hålla stigarna till våra kyrkor upptrampade, vi ska läsa Guds ord och ropa till Gud för oss själva, för vår bygd och för vår jord. 

 

Vill du bära Kristus till världen? 

Vad svarade Maria? Må det ske med mig som du har sagt. Hur vågade hon? Hon litade på Närvaron, på Nåden. Därför sa hon ja till det nya som väntade henne. 

Det får också vi göra.

Predikan 1 a sönd i fastan Västra Ryd

 

Prövningens stund

Denna söndag med rubriken Prövningens stund kunde inte komma mer lägligt. 

Det vi upplever nu är en prövningens stund på många sätt. Ukrainas folk prövas. Det som händer är så förskräckligt så det finns inga ord. Så många är rädda, så många gråter, så många flyr för sina liv. Detta är en prövningens stund för medkänslan, så många gör heroiska insatser för sina medmänniskor. Det är en prövningens stund för Europa, för EU. Det är en prövningens stund för världens ledare: ska vansinnet, terrorn och ondskan segra eller ska frihet och demokrati segra. Det är en prövningens stund för sanningen och yttrandefriheten. 

Och mitt i allt som sker i Ukraina kommer en ny rapport från FN´s klimatpanel som slår fast att läget för jordens framtid är mycket allvarligt. Vi upplever utanpå allt annat också en prövningens stund för klimatet, för kampen att minska koldioxidutsläppen och hejda uppvärmningen. 

Och flera av oss är prövade på ett personligt plan.

Det är inte konstigt att vi känner oro, det är inte konstigt att vi blir rädda. 

Så, vad blir viktigt i denna tid? Vad blir viktigt för dig och mig? Vad blir viktigt för kyrkan? Vad blir viktigt i vårt samhälle?

Jag vill börja i Bröderna Lejonhjärta, en märkligt aktuell berättelse. De befinner sig i Körsbärsdalen och Jonatan måste iväg för att besegra den onde Tengil och draken Katla i Törnrosdalen. Skorpan vill inte att Jonatan reser iväg men då säger Jonatan: det finns saker som man måste göra, även om det är farligt. ’Varför då’, undrar Skorpan. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort´ svarar Jonatan.

Det kunde lika gärna ha varit Jesus som sa dom orden. Han vet vad han måste göra. Han måste lida och dö för att befria oss och försona oss med Gud. 

1/ Det första som är viktigt är att inte vara ensam i prövningens stund. Jesus är omgiven av sina vänner. Vi lever i en extremt individualistisk tid. Men ensam är inte stark. No man is an Island. Vi behöver varandra. Samhälle betyder hålla samman, socken betyder att söka sig samman, kommun betyder gemenskap. När nöden drabbar och sömnen uteblir inser vi kanske att vi verkligen behöver varandra. Och det är därför kyrkan finns, församlingen. Vi behöver be med och för varandra. Vi behöver upplysas av Guds ord, vi behöver dela måltiden och bli välsignade för att orka leva våra liv. När nöden söker nåden ska kyrkan vara öppen och varm, som en famn för alla som söker skydd. Under många år har det glesnat med kyrkobesökare. Men jag har inte blivit orolig. När vi har det bra behöver varken varandra eller Gud. Men när nöden drabbar kommer människor att fråga efter nåd, efter förlåtelse, efter mening och en tro som bär både i liv och död. Det vi ska göra är att hålla stigarna till våra kyrkor upptrampade, vi ska hålla bönens låga brinnande. 

2/ Det andra som är viktigt är att tala sant om livet. Petrus har just bekänt Jesus vara Messias och fått höra att han är salig och sedan, när han vill hindra Jesus från att lida och dö kallar Jesus honom för Satan – samma kapitel. Men deras relation går inte sönder för det. Både det vackraste och finaste, och det mörkaste och fulaste ryms i relationen för sanningen är det enda som kan befria oss. När vi går med Jesus behöver vi inte förneka vår styrka, inte ljuga om våra svagheter. Gemenskapen runt Jesus är en gemenskap för syndare. Vi kommer prövas, vi kommer falla, gång på gång. Kom då ihåg: Med dig i ugnen het, vandrar en gudason härlig, prövade själ det vet. 

Jesus säger inte: håll dig på din plats, utan ordagrant säger han: gå bakom mig. När går man bakom någon? Jo, när man följer. Det var de första orden Jesus sa till Petrus och de sista: Följ mig. 

3/ Det tredje som är viktigt i prövningens stund är att låta den bli en omprövningens stund. Vi är inne i fastan nu. Låt denna fastetid bli en tid då vi frågar oss: vad håller vi på med? Låt oss ställa frågan: Vad håller kyrkan på med? Hur vill vi se kyrkans roll i nödens tid? Låt det bli en omvändelsens tid, en tid för rannsakan och bön. 

Låt oss ofta använda orden i Psalt 139: 23-24: 

Säg efter mig:

Rannsaka mig, Gud, och känn mina tankar, 

pröva mig och känn min oro, 

se om min väg för bort från dig, 

och led mig på den eviga vägen. 

Tystnad