Predikan Heliga Trefaldighets dag Missionsdagen

Gud – Fader, Son och Helig Ande

Jag vill också idag börja med att ta av mig skorna, för vi står på helig mark.

Gud – Fader, Son och Helig Ande. En i tre. Tre i en. Ett mysterium – inte att förstå, utan att förundras över, bli tyst inför, tillbe.

O altitudo! Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud. Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Som i frälsarkransen – allting börjar och slutar i Gud och närmast Gudspärlan – på ömse sidor en tystnadspärla.

Vi står på helig mark för Gud är här. Tystnaden behövs, kanske mer än någonsin men vi behöver också orden. Vi behöver texterna, berättelserna om Gud, om Fadern och skaparen, om sonen och frälsaren, om Anden, tröstaren och hjälparen. Vi behöver läsa dem, sjunga dem, tolka dem, leva dem, bedja dem. Vi behöver utforska dem, tvivla på dem och tro på dem. 

Det finns bara en Gud men tusentals gudsbilder, ja lika många gudsbilder som det finns människor. Och det finns avgudar, surrogat som vi i vår törst och längtan efter levande Gud inbillar oss ska släcka törsten. Det är som om avgudarna måste avslöjas och gudabilderna falla till marken en efter en och först då, när vi får smak på Gud, anar Gud bortom bilderna, bortom Gud, som vi får liv. Så lätt det är att stänga in Gud i en föreställning, i en dogm, i en trossats och vara tvärsäker. Men om Gud kan vi inget veta, vi kan bara tro, tvivla, älska, söka, bedja, längta. För Gud är en levande Gud, en älskande Gud som vill kontakt.

Vi kan inte förstå Gud, vi kan inte förstå treenigheten men vi kan söka bilder. Ireneus, biskop i Lyon på 200-talet beskrev treenigheten på följande sätt utifrån 5 Mos 33: 27 där det står: Där uppe är urtidens Gud, hit ner når den eviges armar. Fadern sträcker sin högra hand, dvs Sonen, ner till jorden. Den andra handen är den Helige Ande. De två händerna samarbetar så att den Helige Ande samlar människor i Jesushanden, som lyfter allt till Fadern. Vilken underbar bild.

Att Gud är treenig har ingen människa tänkt ut. Det är Jesus som säger det. Om Jesus står det i Joh 1:18: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv Gud och alltid nära Fadern har förklarat honom för oss.

Gud är relation. Relationernas relation. Relation till brädden fylld av liv och kärlek. Ett vi som vill ge liv, skapa, beröra, älska.

Är inte samtalet mellan Gud och Mose ett uttryck för detta? Gud vill gemenskap. Gud längtar efter oss. Gud lider med oss när vi gråter och har det svårt. Gud vill befria oss. Och....Gud behöver oss. Gud är i sin allmakt hjälplös utan oss. Jag har hört deras klagorop, därför har jag stigit ner för att befria dem, så gå nu!

Och Mose går efter många invändningar och mycken tvekan. Och Gud stiger ner på nytt i sin son Jesus Kristus, den andre Mose, möter oss i ögonhöjd, trampar våra stigar, lever vårt liv, gråter vår gråt, lider och dör och uppstår för att befria oss. Och det sista Jesus säger till sina bräckliga vänner är: Så gå nu. Döp och lär, gör alla folk till lärjungar. Och jag är med er. Men hur skulle det gå till? Hur skulle de orka?

Svaret och hjälpen kom på pingstdagen. Då steg Gud ner i den Helige Ande, som eld och vind, som Hjälpare och tröstare, som den som viskar i vårt bröst att det finns en Gud som älskar och från den dagen finns det inte längre något som kan släcka Andens eld, inget som kan skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Därför är vi här idag. Och när vi bett, sjungit, delat den heliga måltiden så blir vi välsignade och sända: Så gå nu, du och du och jag. Alla behövs, ingen kan undvaras för Gud är i sin allmakt maktlös utan dig och mig och våra tafatta försök att återspegla Guds kärlek.

I går var vi på helig mark i Vireda kyrka när Björn och Frida gifte sig. Och jag sa att Gud är här och Gud är i ert kök för där kärlek är där är Gud och jag välsignade dem och vi var alla berörda.

I går eftermiddag stod jag här och döpte Ebba Marie Olivia i Faderns Sonens och den helige Andes namn och vi bad och vi sjöng och många trodde och några tvivlade men det är helt ok för Gud möter oss där vi är och sänder oss på nytt och på nytt ut i världen för att döpa och lära, gråta med dem som gråter och glädjas med dem som är glada och så låta Guds rike utbredas.

För det är i Gud som vi lever, rör oss och är till. När vi andas, andas vi i Gud. När syrenen slår ut, när fjärilen flyger, när koltrasten sjunger så sker det i Gud.

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Ära vare Fadern och Sonen och den Heliga Anden!

Tystnad.........

Tal till konfirmanderna på konfirmationen i Lommaryds kyrka

Kära konfirmander!

Först vill jag tacka er för tiden vi har fått vara tillsammans. Vi har fikat, samtalat, läst Bibeln, lärt oss trosbekännelsen, lekt och sjungit. Vi har varit på läger, vi har samtalat om livet, om kärleken, om tio Guds bud. Vi har talat om att få förlåtelse och om att förlåta. Vi har bett tillsammans och vi har mötts i kyrkan på söndagarna. Tack för den här tiden!

För det andra vill jag säga: släpp aldrig taget om frälsarkransen. Jagpärlan ligger närmast Gudspärlan. Vad som än händer i livet så kan ni luta er mot Gud, lita på att Gud älskar er och vill ert bästa. Snart ska ni få era biblar. Där finns ett minnesord som lyder: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Det är Jesus som säger dom orden. Jag är med er alla dagar, alla glada dagar, alla ledsna dagar, alla dom dagar då det mesta är jobbigt och alla de dagar då livet är underbart.

För det tredje vill jag säga: tänd ljus! Gud behöver er! Ni har alla fått gåvor, saker som just ni är bra på. Tänd ljus, be för kompisen som har det svårt, hjälp den som behöver hjälp, välj en väg i livet där ni gör skillnad, där ni kämpar för det goda och mot det onda. Ta emot kärlek från Gud och era närmaste (första kärlekspärlan) och räck den vidare till dem som behöver (den andra kärlekspärlan). Så blir livet meningsfullt.

Så, till sist: Nu har ni hittat stigen till kyrkan. En stig som ingen går på växer igen. Kom till kyrkan, kom med i KU, kom med som konfirmandassistent till hösten, var med i gudstjänsterna! Gå ofta på stigen så hålls den upptrampad och synlig för er och för dom som kommer efter.

Må Hjälparen, Guds goda Ande leda er på alla era vägar.

Predikan Bönsöndagen

Bönen

Jag vill börja med att ta av mig skorna, för marken där jag står är helig. Bönens mark. När vi talar om bönen rör vi vid det innersta i våra liv och vår tro. Vi rör vid innerlighet, tacksamhet, kramp och kamp. Vi rör oss i hjärtats hemliga och heliga rum. Därför tar jag av mig skorna. För här behövs varsamhet.

Lärjungarna märker att Jesus ber, i synagogan på sabbaten, när han ska dela brödet, när han är trött, när han är tacksam. Jesus har något som de saknar och därför säger de: Herre, lär oss att be.

Det är något av det klokaste de sagt och något för oss alla att ta efter. Vare sig vi bett i 7 dagar, 7 år eller 70 år så får vi med lärjungarna säga: Herre, lär oss att be.

Den som lär sig att be har tillgång till en en kraft, en tröst, en vila som ingen annan har.

Ringaste barn som beder. Lever oändligt tryggt. Mäktar långt mer än hjälten, som starkaste fästen byggt. Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går. Att till Guds eget hjärta, den bedjandes suckar når.

(Psalm 212:3)

Jesus lär oss be Vår Fader. En bön som det tar ett helt liv att stava på, utforska, upptäcka. En bön som börjar och slutar i Gud, precis som Frälsarkransen. En bön som är inkluderande, Vår Fader. Ge oss, Förlåt oss, Utsätt oss inte. Den är på en och samma gång den enskildes bön och en förbön. Läs gärna Luthers förklaringar till Herrens bön i lilla katekesen.

Sen kommer något svårt. Jesus uppmanar oss att vara påträngande, jobbiga, tjatiga, liksom inte ge upp när vi verkligen vill påkalla Guds uppmärksamhet. Be, sök, bulta.

Är det nödvändigt? Jesus säger ju på ett annat ställe att Gud vet vad vi behöver innan vi har bett. Kanske kan föräldra - barn relationen hjälpa oss förstå. Vi är barn som ber till vår Fader. En förälder vet ju vad barnet behöver men hur skulle det bli om barnet inget säger, aldrig ber om något, aldrig uttrycker en egen vilja, bara får allting serverat av en förekommande förälder? Det är ju samvaron som ger livet mening, samtalet, tankeutbytet, dialogen som fördjupar relationen. Därför ska vi be, därför ska vi sucka, fråga, ropa, tacka, viska, anklaga, vila i tystnaden för att sedan på nytt be – med egna eller andras ord. Med Psaltarens mustiga språk och med tystnadens.

Vad svarar Gud? Han svarar med att ge oss helig ande. Sig själv, sin närvaro. Hjälparen, tröstaren, vägvisaren.

Att bedja är ej endast att begära.

Att själviskt ropa, giv mig Herre giv.

Att bedja är att komma Gud så nära

att han blir livet i vårt eget liv.

(Psalm 213:1)

Helig ande är svaret. Hjälparen som vittnar med vår ande att vi är Guds barn. Som förklarar vem Gud är och vad Gud vill. Som manar gott för oss och ber för oss när vi inte hittar orden eller vet vad vi ska be om. En närvaro som bultar i djupet av våra hjärtan och lär oss att stava på orden:

Hör vår bön,

svara oss i din kärlek,

handla med oss efter din vilja.

Dessa ord löser upp den kamp och kramp som vi lätt hamnar i när bönesvaret uteblir.

Till sist. Det är svårt att be på egen hand. Vi är svaga, bräckliga. Det finns hjälp. Det finns bönenätverk. Jag är med i ett. Jag känner några med de flesta vet jag inget om. Vi möts två gånger om dagen i en gemensam morgon- och aftonbön, en osynlig bönegemenskap som hjälper mig att be.

När vi talar om bön befinner vi oss på helig mark.  

Predikan 5e sönd i påsktiden

Att växa i tro

Att växa i tro är dagens tema. Inget är viktigare just nu. För tro handlar om tillit och nu prövas tilliten i Sverige och i Europa. Vår tro på Gud och vår tillit till varandra sätts på stora prov i dessa dagar. Vår tro att Gud leder, välsignar och förser oss med det vi behöver för att kunna ta emot hundratusentals människor från andra länder har förbytts i tvivel. Det enda vi tycks tro på och vill kämpa för att bevarad välfärd. Tilliten sätts på prov, misstro och misstänksamhet växer sig starkare.

En bekant som vill tro och vill välja tilliten umgås med ett par där mannen är fastighetsskötare för fastigheter där invandrare flyttat in. Och det stora samtalsämnet är ”hur di vänder teat”. I soprum, tvättstugor, cykelförråd, i kök och badrum så ”vänder di teat”. Och jag säger att människan alltid söker efter någon att klaga på och tala illa om för att få framstå i lite bättre dager själv. Vi projicerar våra egna brister på di där för att få vara lite präktiga själva. Så blir vi vita och dom blir svarta och ingen växer i tro. Det enda som gror är misstron. Det enda som växer är självgodheten och föraktet för alla som inte är som jag.

Det är rakt in i denna utbredda misstro som Jesus talar om kärlek, om att älska varandra och målet med Jesu undervisning, vet ni vad den är? Jo att vi ska återfinna glädjen, den djupa, befriande fullkomliga glädjen.

För att vi ska hitta den måste vi tränga in i texten och Johannes är ju, som bekant inte alldeles lätt. Men vi gör ett försök.

Jesus börjar med ett ord som vi har svårt med. Ordet bud. Ordet för tankarna till regler och förbud, till pekpinnar och till allt det som kväver glädjen i livet. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek. Vad menar Jesus.

Vem kan hålla alla bud? Det är omöjligt. Gud är helig och Gud vill att vi ska vara fullkomliga. Och vad värre är, den som syndat i ett har syndat i allt. Så vad menar Jesus? Jo, förklaringen finns Matt 22:37-40. Där säger Jesus att det finns två bud: Älska Gud över allting och din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen. Vi tänker oss en dörr. Dörren är fulltecknad med regler och bud, borden och måsten – allt som Gud kräver och allt som vi själva och vår omgivning kräver av oss för att vi ska duga, räcka till och bli godkända. Du måste, du borde... Varför? Jo, vi tror att det är först när vi uppfyllt alla krav och förväntningar som vi får kärlek. Om jag är god nog, vacker nog, smart nog, om jag lyckas med det och detta då tycker Gud och människor om mig. Dörren är tung och stor och stänger oss ute från den djupa, befriande glädjen.

Nu säger Jesus att dörren hänger på två gångjärn: Älska Gud och älska din nästa som dig själv. Och i dagens text tycks Jesus reducera de två buden till ett enda: Älska varandra.

Kan man lova att älska? Är inte kärlek en känsla? Nej, kärlek är ingen känsla. Kärlek är ett förhållningssätt, ett sätt att vara och handla som ger upphov till känslor. Kärlek är att ge den andre vad hen behöver även om hem inte har förtjänat det.

Ibland är det svårt, ja till och med omöjligt att älska varandra. Vi är olika och vi missförstår, sårar, trampar varandra på tårna, gör varandra illa. När kärleken fungerar är det underbart, ja himmelskt. När den inte fungerar, när vänner vänder en ryggen, tala illa om en, sviker – då gör det så fruktansvärt ont. Är det då omöjligt att växa i tro? Jesus vet hurdana vi är. Därför lägger han in ett så som. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Mitt bud är detta: Att ni ska älska varandra så som jag har älskat er.

Ingen gren kan bära frukt på egen hand. Den måste sitta ihop med stammen och rötterna och fyllas på av liv inifrån. Växa, bära frukt och vila. Växa, bära frukt och vila. Ingen gren i världen bär frukt hela tiden, ständigt och jämnt. Vi behöver vila. Jag behöver vila.

Nu är det viktigare än på länge att vi söker oss in mot trons fördolda liv, söker Kristus, umgås med honom, tar emot kärlek och glädje ur hans hand för att våga hämta hem projektionerna och befria ”di där som vänder teat” från vår självgodhet. Så, och bara så kan vi växa i tro. Så, bara så kan vi bära frisk och livgivande frukt och få del av den fullkomliga glädjen.

In i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst

Predikan 3:e söndagen i Påsktiden

Den gode herden

Joh 10:11-16

Får jag presentera två herdar: Lasse och Inger Källner. De har sju tackor och de första lammen föddes på påskdagens morgon. I natt föddes två till och nu finns det sammanlagt nio lamm. Här är ett av dem.

Och dagens predikan riktar jag särskilt till dig som är det svarta fåret i familjen eller i klassen eller på jobbet.

Idag handlar det om den gode herden. För att vi ska förstå innebörden kan vi kanske byta ut ordet herde mot ledare. Vem är ledare? Chefer, lärare, föräldrar, körledare, lagledare inom idrotten, präster, arbetsledare, politiker: alla som har ett ansvar som påverkar andra människor är ledare.

Vad kännetecknar en god herde / en god ledare?

Den gode herden ger sitt liv för fåren. Jesus säger dessa ord två gånger. Finns det någon herde som skulle ge sitt liv för sina får? Knappast! Likadant med liknelsen om det förlorade fåret. Där står det att om herden har 100 får och tappar bort ett lämnar han de 99 i öknen för att söka efter det förlorade. Ingen normalt funtad herde skulle göra så. De flesta skulle säga: Lite svinn får man räkna med. Men inte Jesus: Han söker tills han finner. Han ger sitt liv för fåren. Alltså har vi med en mycket ovanlig herde att göra. Vem har vi att göra med? Vems röst är det som hörs i dessa ord? Nyckeln finns i orden ”Jag är”. Ego eimi. När Jesus använder den förstärkta formen av verbet är och säger: Jag är JAG ÄR, då förstår alla att det är Gud själv som talar.

O vilken kärlek, underbar sann.

Aldrig har någon älskat som han.

Frälst genom honom, lycklig och fri

Vill jag hans egen evigt nu bli.

Vad kännetecknar den gode herden? Han kommer inte från ett bemanningsföretag! Han är inte inhyrd. Han är kanske duktig men han är där för att tjäna pengar och skulle det krisa så sticker han. Sådan är inte den gode herden.

Hur är en god herde / ledare?

Jag känner mina får och de känner mig. I ordet ”känner” finns en djup omsorg, en stolthet, en samhörighet – ja inget mindre än kärlek. Det handlar om en passion, en hängivenhet. Man ställer upp, man bryr sig. När Jesus ska likna den starka relationen mellan herden och fåren vid något hittar ingen annan jämförelse än den mellan Fadern och sonen. Vad vet vi om den relationen? Jo att Fadern älskar sonen och sonen älskar Fadern. De är ett.

Så djupt älskar Gud dig. Så djup är Jesu kärlek. Är du normal, skötsam och hederlig! Jesus älskar dig! Känner du dig misslyckad? Ful? Konstig? Dum? Utanför? Jesus älskar dig! Har du gjort något riktigt dumt? Jesus älskar dig! Guds kärlek är större än alla våra knepigheter och dumheter. Ja, känner jag den gode herden rätt så vet jag att ju tokigare det har blivit, desto mer älskar han.

För han ger sitt liv för fåren. Också idag: För dig utgiven. För dig utgjutet. Det är på riktigt. Det är blodigt allvar. Sådan är vår herde.

Ny psalm i vardande, ännu inte färdig och tonsatt!

Godhet skall segra för graven är tom

Folkhavet böljar och livbåten stjälper.

Lurad och uppgiven sjunker jag ner.

Trängseln är stor, finns det ingen som hjälper?

Ropet ur djupen.Vem hör när jag ber?

Snart skall den blödandes blodflöde stoppas.

Snart skall den sårades sår bindas om.

Snart skall den tystades sång åter höras.

Godhet skall segra, för graven är tom.

Någon har viskat att Jesus är nära.

Kransen som räddar dig kastar han ut.

Sträck dig och grip om den, rör vid hans godhet.

Var inte rädd, nu är läget akut.

Snart skall den blödandes blodflöde stoppas.

Snart skall den sårades sår bindas om.

Snart skall den tystades sång åter höras.

Godhet skall segra, för graven är tom.

Ge inte upp, du som utstått så mycket.

Ge inte upp, du som prövas i allt.

Vänd dig till honom som söker med blicken,

söker just dig, älskar månghundrafalt.

Snart skall den blödandes blodflöde stoppas.

Snart skall den sårades sår bindas om.

Snart skall den tystades sång åter höras.

Godhet skall segra, för graven är tom.

Jesus, du hjälper, du hör när jag beder.

Ansiktet lyser, din blick vid mig rör.

Du mig välsignar, beskyddar och leder.

Friden du ger mig på djupet berör.

Snart skall den blödandes blodflöde stoppas.

Snart skall den sårades sår bindas om.

Snart skall den tystades sång åter höras.

Godhet skall segra, för graven är tom.

Text: Peter Andreasson

Återkoppla gärna!

Psalmen bygger på berättelsen i Mark 5:24-34

Predikan Påsknatten

Genom död till liv

Vilken underbar dag det har varit idag! Jag har krattat löv och planterat påskliljor och njutit av vårvärmen.

Det som nyss var dött under is, mörker och minusgrader börjar spira, ljuset och värmen lockar fram livet ur sina gömställen.

Fiskarna i min damm som stått på botten och bara väntat på våren har kommit upp till ytan. Bina som kurat i kupan surrar för fullt. Hönsen som slutade värpa i höstas sprätter bland fjolårslöven och söker maskar och då och då försvinner en höna in till redet och lägger ägg.

Och krokusar och vårljung blommar. Det som var dött har fått liv. Vem har åstadkommit detta mirakel? Svaret finns i tre ord.

Tre ord som jag vill ge er denna påsknatt. Tre ord som inger hopp. De tre orden är de sista i Psaltarens 22 psalm, en psalm som börjar med orden Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Ord som Jesus ropade på korset. En psalm som ger ord åt den djupaste förtvivlan en människa kan uppleva. En nattsvart psalm, lika nattsvart som det är på många ställen i vår värld och i mångas liv. Men mot slutet vänder det, hoppet tänds, livet återvänder. Varför? Han grep in. Han grep in! Gud grep in! Orden har etsat sig fast i mitt inre. Han grep in! Vi säger orden tillsammans: Han grep in!

Kvinnorna gråter. De sörjer sin vän Jesus. Kanske är detta deras svartaste och svåraste natt. Fiaskot är totalt. Ondskan har segrat. Man har spottat på honom, torterat honom, korsfäst honom, skrattat åt honom och till sist stuckit ett spjut i sidan på honom att vara säkra på att de lyckats döda Jesus. Kvinnorna har stått och sett på med fasa i blicken och förtvivlan i hjärtat, totalt maktlösa.

Nu ska de bara besöka graven, ta ett sista avsked. Just då händer det. Just då vänder det. Graven öppnas, natten blir vit som dagen och ängeln säger det änglar brukar säga när de talar med oss: var inte rädda! Vad har hänt? Han grep in! Gud har gripit in! Genom död till liv. Det är som en programförklaring för kyrkan på jorden, för oss kristna. Genom död till liv, för han grep in. Det är liksom aldrig riktigt kört, fast det kan se mörkt ut.

Och tänk att Gud lät kvinnorna vara påskens första vittnen. Sträck på er kvinnor. Män har i alla tider försökt tysta kvinnorna, ogiltigförklara er förmåga och förminska er trovärdighet. Men Gud grep in! Den viktigaste händelsen i världshistorien har han låtit enbart kvinnor bli vittnen till och så har det fortsatt. Berättelsen om att Jesus lever har spridits från mödrar till barn. Så var det för mig. Fast min pappa var präst, så var det mamma som läste barnens Bibel och bad aftonbön och sjöng in tron på Jesus i mitt hjärta.

Han grep in! Det är mörkt i vår värld, terror, krig, svält och flyktingströmmar – ja vart är vi på väg? Har Gud övergett oss? Nej, Gud har gripit in och kommer gripa in. När det i november kom 80 flyktingar till Aneby och kommunen efterlyste volontärer ställde mer än trehundra människor upp, dygnet runt i sex olika lag under fyra månader. Hur var det möjligt? Gud grep in. Gud väckte vår medkänsla och vi ställde upp.

Tänk på att det goda är det normala, det onda är undantaget. Varför? För Jesus lever, han bor i våra hjärtan och visar oss rätt väg.

Han grep in. Jag vet inte hur det är i ditt liv och i ditt hjärta nu, men hur det än är, be Jesus om hjälp, sök honom, läs om honom, bed till honom och din natt kommer vändas till dag. Var inte rädd. Jesus lever för Gud grep in.

Predikan Långfredagen

Korset

Det regnar. Det är som om himlen själv gråter denna dag.

Jag vill dela tankar kring fem ord på f utifrån evangeliet.

Föregångaren

Föraktet

Förlåtelsen

Förtvivlansropet

Förkunnelsen

Föregångaren. Jag tänker på Simon från Kyrene som av soldaterna tvingades bära Jesu kors ett stycke. Det finns många Simon genom historien och idag, människor som av nöden och kärleken till medmänniskan tvingats bära Jesu kors. Jag tänker på alla volontärer som ställt upp vid evakueringsboendet under fyra månader, människor som gett av sin tid och sin kraft och öppnat sitt hjärta, sitt liv, ibland sina hem för människor i nöd. Fler än trehundra personer, ca fem % av Aneby kommuns invånare har engagerat sig. Att gå ut ur sig själv, liksom låta sig tvingas av kärleken till de minsta, de utsatta, de som förlorat allt det är att bära Jesu kors ett stycke utmed smärtornas väg i Simons fotspår.

Föraktet. Matteus berättelse är fyllt av människors förakt för Jesus. Soldaterna driver gäck med honom, de som går förbi skakar på huvudet och hånar honom. Översteprästerna och de skriftlärda gör narr av honom. Till och med rövarna hånar. Vi människor är kapabla att bete oss som helgon, sant medmänskliga och varma. Vi är också, i samma person, kapabla att vara elaka, hånfulla, trampa på den oskyldige. Förakta godheten och sanningen. Det skedde då och det sker nu, varje dag och det gör mig oerhört sorgsen därför att jag vet att jag har del i det. Utan att vi är riktigt medvetna om det, kan vi med bara några ord, kanske pga av grupptrycket eller av okunnighet eller rädsla trampa godhet och sanning ner i smutsen.

Förlåtelsen. Jesus är tyst. Han försvarar sig inte. Han låter sig inte provoceras. Han straffar inte. Han dömer inte. Han orkar inte förlåta men han ber Gud förlåta dem för de vet inte vad de gör. Så segrar kärleken över ondskan. Bara så.

Förtvivlansropet.

Matteus låter Jesus säga en mening. En enda. Inte viska. Nej, det står att Jesus ropar med hög röst. Kanske för att alla skulle höra, alla förtvivlade, alla dömda, alla övergivna och uppgivna, alla utan hopp. Med hög röst för att orden skulle etsa sig fast: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Det finns inga ord som gett mig och miljoner med mig mer tröst än dessa. Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Det kallas för utblottelse. Kenosis. Gud avstår från sin gudomlighet för att bli ett med mänskligheten, för att i allt dela våra villkor, vår utsatthet, vårt rop i mörkret, i fasan, i ångesten, i döden: Var är du Gud? Varför griper du inte in? Varför har du övergivit oss?

Så stor är Guds kärlek, så djup, så stark, bortom vad ord kan beskriva.

Trösten ligger i att vi inte längre är ensamma. Jesus är Immanuel: Gud med oss. När livet går sönder, när världen väts av miljoner människors tårar, när ondskan tycks segra, då inger de orden hopp. Jesus är med oss i mörkret.

Därför har jag vid flera dödsbäddar sjungit: Ditt kors skall skina, för min blick när sist jag somnar in o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.

Och den dag jag dör vill jag att någon sjunger den sången för mig.

Förkunnelsen.

Vad hände när Jesus dog? Petrus berättar i sitt brev att Jesus steg ner i dödsriket - ad infernum för att predika, förkunna för alla som var fångna i död och hopplöshet att himlens port nu var öppen, att förhänget brustit uppifrån och ända ner så att vägen till Gud alltid är öppen genom Kristus. Ingenting kanlängre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. Absolut ingenting.

O vilken kärlek underbar sann

aldrig har någon älskat som han.

Frälst genom honom, lycklig och fri

vill jag hans egen evigt nu bli.

Predikan Skärtorsdagen

”Min stund är nära” säger Jesus. Det finns två tidsbegrepp i NT, kronos som är klocktid och kairos som är Guds tid, den rätta tiden. Min stund är nära. Och lite senare, i Getsemane frågar sig Jesus om han ska be att få slippa lida och dö men han svarar själv: nej, det är för denna stund jag har kommit.

Jag vet inte om du känt det någon gång. Det har jag. Det har varit i ett läge där jag fått betyda mycket för någon. Stämningen har varit förtätad , närvaron stark och känslan har funnits där att vi befunnit oss på helig mark. Och efteråt har jag tänkt: det var för denna stund jag kom, det var här jag skulle vara just nu, detta var meningen med mitt liv. Nu kan jag dö i frid.

Den här kvällen är en vanlig kväll, en vanlig stund för lärjungarna och Jesus. De kände igen sig, det var tradition, så här hade de alltid gjort sen de var små. Vi behöver de vanliga, vänliga stunderna i livet, det igenkännbara och trygga, gemenskapen med de närmaste, måltiden, traditionerna, upprepningen. Det var en vanlig stund.

Så säger Jesus at en av dem ska förråda honom. Den vanliga, vänliga igenkännbara stunden förvandlas till en orons och sorgens stund. De blev bedrövade. Så är det i livet. När vi minst anar det kan gemenskapen gå sönder, tryggheten vändas i oro, vänskapsband klipps av, det som inte får hända händer. Som det gjorde för många i Bryssel i tisdags morse, en vanlig morgonstund förvandlades till en stund av djupaste sorg, en dag av oro, kaos och förtvivlan. Som det var för en vän som en dag förra veckan fick beskedet att hon har cancer. Som det var för barnen som i morse miste sin pappa och deras mor som alldeles för tidigt miste sin livskamrat. Ibland kan vi inte värja oss mot det onda, vi drabbas oskyldigt och får härda ut, vänta, hoppas och tro att mörket en dag ska vändas i ljus. Men ibland går livet sönder för att någon eller några slår sönder det, för sig själva och för andra. Som Judas, som Petrus, som Tomas, som de som väljer hot och hat, våld och död. Och jag tänker på Rashkolnikov, mannen i Dostojevskijs Brott och straff som dödat en kvinna med yxa. Rashkolnikov betyder den tudelade. Han möter Sonja som älskar honom och när han till sist berättar för henne vad han gjort omfamnar hon honom och ropar: Vad har du gjort mot dig själv? Den frågan skulle jag vilja ställa till Judas och Petrus och terroristerna; vad har du gjort mot dig själv? Du som är skapad till Guds avbild. Och jag tänker att det i varje människa bor en Judas, en Petrus, en Tomas. Vi är tudelade. Vi vill väl men ibland blir det väldigt, väldigt fel och då går livet sönder.

Det märkliga är att Jesus inte visar ut någon från måltiden. Han låter alla vara med, utan att förebrå någon. För det enda som kan vända mörker i ljus och ont till gott är kärleken: för dig utgiven, för dig utgjutet.

Så förvandlas på ett omärkligt sätt bedrövelsens och sorgens stund till en glädjens stund, nödens stund förvandlas till en nådens stund.
Vet ni att det står om Judas att när han såg vad de gjorde med Jesus då ångrade han sig. Jag tänker att vår bild av Judas är orättvis, färgad av gamla tiders tänkesätt att den som tar livet av sig för alltid fallit utanför nåden. Judas ångrade sig och jag tror att Guds kärlek i Jesus Kristus är långt större än alla våra felsteg och synder. För Gud finns det inga hopplösa fall. Rashkolnikov ångrade sig, tog sitt straff och blev människa igen. Petrus mötte efter förnyelsen Jesu blick och gick ut och grät bittert. Där vände allt och när han några dagar senare fick frågan av Jesus: älskar du mig kunde han svara: jag älskar dig.

Det gamla förbundet kunde inte åstadkomma detta, lagen kunde inte förvandla våra hjärtan. Men i det nya förbundet sker det att nöd blir nåd och död blir liv därför att Guds kärlek har blivit synliggjord i Jesus Kristus.

Därför kan vi sjunga:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde nåd och frid och salighet.

Predikan Palmsöndagen

Vägen till korset

Vem är han? frågade man sig. Ja, vem är Jesus? Det finns många svar. Vem är han för dig? Vad skulle du svara om du fick frågan?

Jag har känt Jesus hela mitt liv och ändå känner jag honom inte. Jag tänker att det tar ett helt liv att utforska vem Jesus är.

Vad berättar dagens text om honom? Att han har lärjungar. Att han betyder mycket för många. Att han aldrig sätter sig på höga hästar och ser ner på sin omgivning. Han väljer i stället att rida på en åsna. När en vuxen man sitter på en åsna kommer han i ögonhöjd med dem som står bredvid. Att han vill möta sin omgivning i ögonhöjd säger något viktigt om honom. Han ser sin omgivning. Våra ögon är själens spegel. I en människas ögon kan man läsa om sorgen, om smärtan, om glädjen, om hoppet.

Jesus ser och viskar: Var inte rädd. Hur vet jag det? Det vet jag inte men det skulle inte förvåna mig eftersom Jesu säger dom orden väldigt ofta. Det är himlens hälsning till jorden, änglarnas hälsning till varje människa: Var inte rädd.

För är det något vi människor är så är det rädda. Rädslan är vår följeslagare genom hela livet. Alla är rädda på samma språk. Kropps-språket. Vad behöver en rädd människa? En räddare. Någon som sätter sig på sängkanten när demonerna håller oss vakna, när skuggorna är väldigt långa, när natten verkar vara utan slut. Någon som säger: Var inte rädd. Jag är hos dig.

Utan att veta det ropar vi Hosianna. ”hoshia” Det betyder: Rädda mig! Hjälp mig! Ändelsen ”na” är en förstärkning. Jag behöver verkligen hjälp!! Och det hade människor sagt till Jesus gång på gång. Var han än var så flockades människor i hundratal och tusental för att få hjälp. Precis som människor gör idag. Alla som är i nöd söker hjälp, flyktingen, den bostadslöse, den som är sjuk, den som lider av ångest dag och natt, den som har allt men saknar mening. Vår kroppsliga och andliga nöd är en bön: hoshiana. Hjälp, rädda oss.

Vi ska göra som människorna i texten: Vi ska rikta vår bön till Jesus. För hans namn Jesus -Jeshoa- betyder: den som räddar. Hoshia och Jeshua – orden har samma rot. Rädslan finner sin räddare i den som räddar – Jesus.

Texten berättar också om en väg, vägen till korset, Via Dolorosa, smärtornas väg, som alla människor går, som ingen slipper undan, för det gör ont att vara människa, det kan göra mycket ont. Men vi går inte ensamma. Det finns spår i sanden. Jesus har gått vägen för oss och före oss. Vårt lidande är hans lidande. Hans smärta är vår smärta. Vi hör samman.

När livet gör ont, när vi har tappat fotfästet, när allt är mörkt, när till och med Gud verkar ha övergivit oss, då hör vi någon ropa: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig? Så är han med oss även där – i gudsövergivenheten. Gud med oss. Immanuel.

Det är om honom vi sjunger: Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi, med kraften av sin anda.

Och: Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt. Och i en annan psalm: Fattiga ger han sin rikedom, läker de slagnas så. Den som var bunden och trött och tom, frihet och glädje får.

Så, vem är han? Han är vår Räddare, vår Frälsare. När vi upptäcker det omvandlas bönen, ropet Hosianna till en lovsång, ett tack. Hosianna – nu med innebörden: Du är verkligen vår räddare.

Den som erfarit att Jesus hjälper vill gärna bli en åsna som bär Jesus i ögonhöjd till dem som idag och i morgon är rädda och som inte lärt känna räddaren. Man behöver inte säga så mycket, det räcker att be för den som är rädd eller bjuda in den som är ensam eller sjunga för den som tappat hoppet.

Vi står upp och sjunger psalm 105.