Predikan 150726 8:e söndagen efter Trefaldighet

Andlig klarsyn

Vilken tur att det finns glasögon! Annars skulle jag inte kunna läsa och kan jag inte läsa så kan jag inte arbeta. Jag hade fått bli biodlare och hönsskötare på heltid.

Glasögonen är en välsignelse för med åren blir vi allt mindre klarsynta, alltmer skumögda.

Hur är det då med vår andliga klarsyn? Tilltar den i takt med att vi blir alltmer skumögda? Förhoppningsvis blir vi klokare med åren. Förhoppningsvis har vår andliga urskiljningsförmåga tilltagit något.

Men det finns inget givet samband mellan stigande ålder och andlig klarsynthet.

Också i vårt andliga liv behöver vi glasögon. Vår tro är glasögon genom vilka vi betraktar världen. Genom trons glasögon läser vi livet. Tron hjälper oss skilja mellan ont och gott, hjälper oss att prioritera, hjälper oss att genomskåda det falska och söka det äkta.

Alla människor använder glasögon vare sig man är medveten om det eller ej. Nej, inte riktigt alla. Barnen tycks äga en andlig klarsyn som vi vuxna saknar. Det är ett barn som genomskådar spektaklet i sagan om kejsarens nya kläder. Han är ju naken! Och Jesus ställer gång på gång barnet i vår mitt och säger: Omvänd er. För ordet omvändelse används ett ord som betyder: sinnesförnyelse. Synen är ett av våra sinnen. Ta åtminstone av er glasögonen då och då och putsa dem. Eller byt ut dem. Ibland räcker inte det. Ibland måste man uppsöka både optiker och ögonläkare. Hur kloka och klarsynta vi än tror oss vara så lider vi alla av bjälksjukan. Döm inte, säger Jesus. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Om vi nu skulle ha glömt vad det är för skillnad mellan bjälke och flisa så har jag tagit med mig ett stycke av varje.

Vi dömer dagligen. Låt oss snarast be om en tid för ögonoperation hos den Gud som kallas seendets Gud.

Jesus vill inget hellre än att hjälpa oss att se klarare. Vad ska vi se, vem ska vi fästa blicken på? Förra söndagen firade vi Kristi förklaringsdag. Petrus, Jakob och Johannes fick följa med Jesus upp på ett högt berg. En slags retreat. Där hann de både bli skräckslagna och förvirrade innan blicken klarnade och de såg ingen utom Jesus. Det är det första och det sista Jesus vill att vi ska se. Honom och hans kärlek, hans förlåtelse, hans godhet. Se honom i våra medmänniskor. Se honom och älska honom och följa honom.

Ibland blir det så mycket kramp i vår tro. Jag läser Dagen sedan ett år tillbaka och jag blir ibland riktigt trött. Gång på gång handlar det om att vi borde be mer, överlåta oss mer, bli mer hängivna.

Vi borde ingenting! Livet är nog så tungt som det är. Jesus sa inte: Du måste det och du borde det. Han sa: Följ mig! Det finns många röster. Många vägar. Många så kallade sanningar! Vilken väg är den rätta?

Här behövs urskiljning. Här behövs andlig klarsyn.

Det räcker inte med att ögonoperationer och brillor med progressiva glas. Så vad behövs för att vi ska bli mer klarsynta?

1/ Vi behöver varandra. Vi behöver församlingen. Vi behöver samvetet, det vi vet tillsammans om livet, om rätt och fel, gott och ont – i ett ständigt pågående samtal. Samtal, kritiskt tänkande, delande fördjupar samvetet.

2/ Vi behöver andliga ledare, stigfinnare, människor med urskiljnings-förmåga. Och det är inte säkert att vi finner dom i kyrkliga kretsar. Inte alla som säger Herre, herre till mig ska komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Kanske finns några av dagens profeter att finna bland sommarpratarna. En muslim, en judinna, en ateist och en nunna har talat rakt in i mitt hjärta och jag tror att jag blivit berörd för att jag i deras röster hört Guds röst.

3/ På frukten känner man trädet och på rösten känner man herden.

4/ Friden är ett säkert tecken. Blir det strid, tacka då nej! Peter Halldorf säger: Friden prövar mycket. Tiden prövar det mesta.

5/ Korset prövar allt. När Jesus skulle dömas fick folket välja mellan Jesus och Jesus Barabbas. Barabbas betyder faderns son. Barabbas var alltså en kristusimitation, en varg i fårakläder. Den ene lovade omedelbar befrielse och framgång, den andre sa den som mister sitt liv för min skull skall finna det. Det är inte så konstigt att folket valde Barabbas. Jag hade kanske också gjort det fast jag har glasögon.

Andlig klarsyn förutsätter ödmjukhet, stor ödmjukhet för vi går lätt vilse, vi är godtrogna och lättlurade.

Men med Guds hjälp, samvetet, stigfinnare, herdens röst, hjärtats frid, tiden och korset ska vi nog hitta rätt.

Och går vi fel finns det förlåtelse i överflöd.

Predikan andra söndagen efter Trefaldighet

Psalmer

409

81

Vänd dig till mig

Jesus, vi behöver dig

12

Evangeliet: Lik 14:15-24

15En av gästerna, som var med vid måltiden, sade till honom: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” 16Jesus svarade: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. 17När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ 18Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ 19En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ 20En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’21När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ 22Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ 23Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.24Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.’”

Vilka ord dröjer sig kvar efter läsningen? Är det orden om festen, att allt är färdigt? Är det den upprepade inbjudan, orden om att huset måste bli fullt? Eller är det ordet vrede och den sista meningen: Ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest?

Jag hakar upp mig på det negativa, arga, bittra. Det liksom skymmer budskapet. Men varför blir värden så arg? Vi måste titta på sammanhanget för att förstå. Jesus är hembjuden till en farisé. Så står det: Man iakttog honom noga. Jesus är avlyssnad. Han finns på listan över farliga personer. Att han blivit bjuden på fest är inte för att värden gillar honom utan för att man ska ha honom under uppsikt.

Strax innan han sätter sig till bords har han fått veta att Herodes vill döda honom och det är då han börjar gråta: Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni vill inte.

Kycklingar som inte kryper in under hönans vingar är det något fel på. Det är bara mycket sjuka kycklingar som inte svarar på hönans lockrop.

Jesus är förtvivlad. Gud är djupt bedrövad. Redan i paradiset hördes ropet: Adam var är du? När människan vände Gud ryggen gick något sönder. Vi har blivit blinda, hårdhjärtade, förvirrade. När Gud kallar, så gör han det av kärlek. Gud kallar oss hem till oss själva, till det original som han gjorde oss till. Han kallar oss tillbaka till den djupa, innerliga gemenskap vi en gång hade med Gud, med oss själva, med varandra, med skapelsen. En fullödig gemenskap som beskrivs med ordet shalom - frid, fred. Gud bjuder oss till fest, inte för att imponera på oss utan för att han längtar efter att umgås med oss, njuta, skratta, ha det gott. Välkomna, allt är färdigt!

Vad svarar du? Vad svarar jag?

I Johannesevangeliet står det: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn.

Vad gör vi när vi är törstiga? Vi dricker. Törsten påminner oss om att det finns vatten. Det finns en djupare törst, en törst efter Gud som bara Gud kan släcka. Oxar, ett stycke land, en ny partner. Idag är A6 det nya templet. Marknaden är den gud som vi tillber. Vi stannar i relationer så länge de ger oss något. Men inga prylar, inga människor kan släcka den djupaste törsten. Det kan bara Gud. Det är som om vi förväxlat givaren och gåvorna.

Gud unnar oss en god livskamrat, en ny bil, ett stycke mark men det blir fel när vi tillber det skapade framför skaparen. Det är något som är fel när kycklingarna inte söker skydd under hönans vingar.
Gud är kärlek och kärleken tvingar ingen. Därför finns den sista meningen med om att de som först blev bjudna inte ska få vara med. Vreden är en djup kärleks vrede, en oändlig sorg över att de bjudna inte har tid att komma. Men en dag kommer också de upptagna, de med ursäkter mista sin hälsa, sin styrka. En dag kommer också vi som slår dövörat till när Gud kallar oss att drabbas av ångest, fråga oss vad meningen med allt är, inse att vi behöver nåden. Och då kommer vi att vara välkomna! 

Gud ställer inte in festen. Han bjuder andra och han bjuder gång på gång och de som kommer är en salig blandning av människor.

Idag är vi bjudna på fest. Snart kommer vi höra orden: Välkomna, allt är färdigt. Och alla är välkomna, hög och låg, rik och fattig, troende och tvivlare, trasig och hel. Alla får plats. För dig utgiven, för dig utgjutet.

En enkel måltid, en himlafest.  

Predikan 1:a söndagen efter Trefaldighet

Vårt dop

Psalmer: 

236

386

248

713

709

6

Igår såg jag två saker som har med dopet att göra.

Det första var flaggan, vår vackra svenska flagga. Den är korsmärkt. Varje gång ett barn döps så tecknas det med korset i pannan, på munnen och på hjärtat. Korsets tecken säger oss att vi tillhör Kristus. Korsets tecken säger oss att ljuset är starkare än mörkret, att det goda är starkare än det onda och att kärleken är starkare än hatet. När barnet tecknas med korset kallas det att i tanke, ord och handling gå från mörker till ljus, bekämpa ondska och hat och låta godhet och kärlek segra.

Svenska flaggan är korsmärkt, en påminnelse till oss alla att leva i vårt dop, leva nära Jesus Kristus och tillsammans med honom och alla goda krafter, i tanke ord och handling välja det goda.

Det andra jag såg i går som har med dopet att göra var ett TV-program som heter När Beethoven kom till Hammarkullen.

Jag blev väldigt berörd. Programmet handlar om en pedagogik som heter El Sistema där barn i olika åldrar och med olika bakgrund får lära sig att spela ett instrument och enklare klassiska stycken på ett lekfullt sätt och alltihop avslutas med att barnen får spela ett stycke av Beethoven med en symfoniorkester. Och barnen växer, får nya vänner, föräldrarna lyser av stolthet och det bästa av allt, broar byggs med musikens hjälp över klassklyftor och språkbarriärer och människor får hopp.

Vad har nu detta med dopet att göra? Jo, någon har tänkt, talat och handlat och startat El Sistema och när människor upprättas, hoppet tänds, glädjen sprids och broar byggs då sjunger änglarna av glädje i himlen! När Beethoven kom till Hammarkullen är ett utmärkt exempel på att leva i sitt dop, handla som Kristus skulle ha handlat. Och jag är säker på att de flesta av ledarna inte tänker: nu lever jag i mitt dop!

Nikodemus kan inte sova. Han har drabbats av törsten, den andliga längtan som ingen kan släcka utom Gud. En törst efter villkorslös kärlek, nåd, frid och djupaste samhörighet. Han öppnar samtalet lite filosofiskt, med ett konstaterande, liksom för att inte tappa ansiktet. Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit. Jesus hoppar över artighetsfraserna och går direkt på pudelns kärna. Nikodemus, du behöver bli född på nytt.

Ni som var här förra söndagen fick höra texten om när Jesus prisar sin fader för att han har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.

Här har vi ett utmärkt exempel på den förra söndagens text. Nikodemus hörde till de lärda och kloka. Han försöker förstå Gud men Gud kan vi inte förstå. Det finns bara en väg till Guds hjärta och det är dopets väg – att ta emot Guds förbehållslösa kärlek och älska tillbaka.

Jag är så tacksam över att pappa döpte mig när jag var tre månader gammal. Om jag hade blivit erbjuden att döpas idag hade jag funderat, vridit och vänt på tro, tvivel, kyrka och bekännelse och framförallt frågat: duger jag, har jag förtjänat detta?

Samtalet mellan Nikodemus och Jesus mynnar ut i följande ord: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Så innan de skiljs åt viskar Jesus: Nikodemus, här är jag, Guds gåva till dig. Tro på mig, lita på mig, Gud älskar dig. Krångla inte till det. 

Vem vet, kanske var Nikodemus en av de tretusen som döptes på den första pingstdagen i Jerusalem!

Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Psalmer

338

Som hönan i sitt rede

Vänd dig till mig

726

10

Idag står vi inför ett mysterium. Gud själv. Treenig, tre i en och en i tre som vattnet kan visa sig som ånga, is och vatten. Som triangeln är en men har tre sidor. Som treklangen är en klang bestående av tre toner.

Gud är treenig – ett mysterium, större än ord kan utsäga. Och ändå är Gud här. Mitt ibland oss.

Och Gud var mitt ibland oss igår när jag vigde ett par på en loge. Och jag läste ur 1 Johannesbrevet att Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Så vände jag mig till de församlade och sa: Gud är kärlek och där kärlek är där är Gud. I vigseln firar vi kärlekens förunderliga förmåga att förena två människor. När vi tar emot kärlek och räcker vidare kärlek så är vi i Gud. I svenskan finns ett ord för det tillståndet. Entusiasm, att vara i Gud.

Peter Halldorf skriver: Gud är till sitt väsen gemenskap – en livfull, lekfull, längtansfull dans mellan Fadern, Sonen och Anden som pågår i evigheters evighet. I denna sprudlande dans där Sonen född av Fadern sänder Anden frambringas skapelsen i en hisnande kosmisk piruett och kröns med att Gud i ett infall av hänförelse avbildar sig själv i sitt yppersta konstverk: människan. Och som om det inte vore nog – människan bjuds upp till dans.

Att Gud är treenig är inte resultatet av en spekulation över Guds väsen, det är grundat i det första kristnas erfarenhet av Gud. Gud som skapare, frälsare och livgivare. Ett mysterium, större än ord kan utsäga, omöjlig att begripa men möjlig att älska och bli älskad av.

När vi säger Far till Gud är det för att Jesus lärde oss det. Då var det djupt anstötligt för judarna. Gud var så helig och upphöjd att hans namn inte ens fick skrivas ut. Att då kalla Gud för Abba, far var fullständigt otänkbart. Vad säger ni om min psalm, där jag kallar Gud för mor? Det ena är inte mer rätt än det andra. Nej, vi söker ständigt efter ord för att uttrycka vår erfarenhet av Guds kärlek. Gud är som en far, som en mor, som en höna, som en borg, som en vind, som en herde, som ett träd. Om vi säger att den ena metaforen är sann men inte den andra gör vi Gud liten och vi sviker den människa som söker ord för att uttrycka sin erfarenhet av Gud. "Gud fader och Gud moder, vi söker efter ord som hjälper tron få fäste i hjärtats djupa jord"

Dagens evangelietext hjälper oss att ana vägen till Guds hjärta. Jesus sjunger, utbrister: Jag prisar dig Fader. I Lukas version av samma text står det: I samma stund fylldes Jesus med jublande glädje genom den heliga anden och sa: Jag prisar dig fader.

Vad är det som gör Jesus så glad? Jo, jag tror att det är insikten om att Guds rike, Guds hjärta är öppet för alla, för varenda liten människa eftersom det är tillgängligt för dem som är som barn. Näpiois. De näpna. I 1917 års översättning står det: de enfaldiga. De som är som ett uppslag, utan dubbelhet eller dold avsikter. I andra översättningar står det: de enkla, spädbarnen.

Vad är det som är speciellt med ett spädbarn. Jo, det tar emot kärlek och omsorg, vem som än ger. Mottagligheten, avsaknaden av misstro. Den fullständiga tilliten. Är det därför Luther säger att det finns ingen som har större tro än spädbarnet.

Inte alla kan bli lärda, inte alla är kloka, men alla är innerst inne som barn.

Det är alltså inte av missunnsamhet eller pga av förakt för mänsklig klokhet som Gud har dolt sitt ansikte för de lärda. Nej, det är för att ingen ska bli utestängd.

I grekiskan används ordet krypterat. Jag prisar dig Fader för att du har krypterat Guds rikes hemligheter för de lärda.

Det enkla är det geniala.

Så vänder vi blicken till nattvardsklädet. Tältet i vilket Gud döljer sig för att sedan visa sig och ge sig själv till oss i enkelt bröd och vin, möjligt för dem som är som barn, de enfaldiga, de enkla att ta emot och så finna vägen till Guds hjärta, bli medbjuden i dansen, älskas och bli älskad av treenig Gud.  

Ny psalm

Eftersom jag har varit ledig två söndagar i rad vill jag kompensera er som läser min blogg med en ny psalm i stället. Ni får gärna komma med synpunkter och då det visat sig vara lite krångligt att kommentera på bloggen får ni gärna göra det till min epostadress: peter.andreasson@svenskakyrkan.se

Den är skriven under den gångna veckan, inspirerad av det mirakel jag fått uppleva när nio söta kycklingar kläckts efter tre veckors ruvning. Hönan, som blir mor för första gången är så omhändertagande och skyddar sina små. Hennes syster har också börjat ruva och väntas nedkomma med upp till 10 kycklingar i början av juni!
Dessutom är det mors dag nu på söndag, Heliga Trefaldighets dag och det finns stora likheter mellan en mor och Guds moderlighet och hönan. Det är inte så långsökt att Jesus i Matt 23:37 säger: Hur ofta har jag inte velat samla dina ( Jerusalems) barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna...
Den heliga Anden är Guds feminina sida, Gud som moder, tröstare, hjälpare - motsvarigheten i GT är Visheten, Sofia. Psalmen kommer sjungas i Högmässan i Aneby den 31/5.
Nästa psalm handlar kanske om Sofia, Visheten, Guds goda Ande! Vem vet?!

Psalm: Som hönan i sitt rede
Melodi: Bred dina vida vingar (Svensk folkmelodi)

Som hönan i sitt rede milt kallar sina små
Att under hennes vingar skydd, värme, närhet få
Så är du Gud vår moder som älskar var och en
Din famn är varm och rymlig, din röst är moderslen. 

Du vyssar, vakar, tröstar, du gläds när det går väl
Du sparar ingen möda, din kärlek gränslös är 
När dina barn går vilse och glömmer bort sin mor
Du söker tills du finner, vi i ditt hjärta bor 

Gud Fader och Gud Moder, vi söker efter ord
Som hjälper tron få fäste i hjärtats djupa jord
Du större är än orden, du universum bär 
och ändå finns du nära, du innerst inne är

När skammen skymmer blicken välsignelsen jag hör 
Ditt ansikte du vänder, du ser mig, vid mig rör
Och viskar ömt i kärlek, du är för evigt min
I djupet av mitt hjärta jag svarar, jag är din 

Copyright: Peter Andreasson

Predikan Bönsöndagen

Bönen

Jag tro att alla människor ber. Bönen är universell! Den är inte något typiskt kristet fenomen. Somliga ber på fasta tider, som en muslimsk yngling jag just lärt känna. Han ber kl 3 på natten, kl vid nio på fm och vid tretiden på eftermiddagen.

I stora delar av kristenheten ber man tidegärden, böner vid sex olika tider på dygnet.

Många, fler än vi tror, ber aftonbön, kanske Fader vår. De allra flesta vet inte att de ber. Suckarna från djupet, ångesten, den sprudlande tacksamheten, ropet i nöd – allt är bön. För det är i Gud vi lever, rör oss och är till. Liksom djuren, blommorna, gräset, vattnet i bäcken, skogen, bergen. Allt och alla är med i ropet, i bönen om förbarmande, i längtan efter skapelsens förlösning. Alla är med i lovsången till Gud. Förra söndagen stod det i psaltarpsalmen: Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla.

Och idag inviger vi den nya våtmarken som byggts för att fånga upp fosfor och kväve. Vi tackar Gud för Claes och Anja och alla människor som brukar och vårdar Guds skapelse.

Ja, ingen kan undvaras, alla behövs i arbetet för att hejda klimatförändringarna. Moder jord har feber, hon är sjuk. Vad kan du och jag göra för att hjälpa henne?

I dagens evangelietext verkar Jesus uppmana oss att tjata på Gud. Ropa dag och natt! En gång mötte jag en munk som sa: jag vet att ni inte hinner be. Jag har tid att be, så jag ber dag och natt för er!

Ska vi tjata på Gud tills vi får det vi vill ha? På ett annat ställe står det ju att Gud vet vad vi behöver innan vi har bett.

Gud är inte en godisautomat som man stoppar in en bön i och får ut något man är sugen på. Bön är samtal med Gud, samvaro med Gud, en inre dialog.

I en psalm står det: Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa: giv mig, Herre giv. Att bedja är att komma Gud så nära att han blir livet i mitt eget liv.

Skulle då Gud inte låta sina utvalda få sin rätt när de ropar till honom dag och natt? frågar Jesus. Och jag reagerar och undrar: vad då? Hör Gud bara vissa utvaldas böner? Vem är Guds utvalda?

Läser man evangelierna så är det inte dom som tror sig vara det, som tror sig sitta säkert, vara förmer, ha sitt på det torra. Guds utvalda är de fattiga, de utsatta: änkorna, de faderlösa och främlingarna. De som förlorat allt, de som kommer sist och har det svårast. Vilka är det då idag som är Guds utvalda som ropar till honom dag och natt? Är det inte flyktingarna, de ensamma, de sjuka, de ångestfyllda? Föräldern som ropar till Gud för sitt sjuka barn. Barnet som ropar till Gud för föräldern som fastnat i missbruk. De enkla människorna, de naiva – de som är som barn – de är Guds utvalda.

Hur ska vi tänka om bönesvar?

Dagens bön hjälper oss: Hör vår bön, svara oss i din kärlek och handla med oss efter din vilja! Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig!

Mer behöver inte sägas!

Vi sjunger:

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön.

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön.

Var barmhärtig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min min bön.

Var barmhärtig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min min bön.

Predikan Femte söndagen i påsktiden

Att växa i tro

Psalmer: 197, 210, 359
samt mina psalmer (snart kommer alla mina psalmer finnas på www.psalmportalen.se):
I krukmakar´ns händer
Vad är det som händer, Gud

Vänd dig till mig
Du ger de törstande
Guds rike

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Så går det till att växa i tro. Och samma rörelse upprepar vi hela livet, ständigt på nytt. Vi söker oss in mot källorna, kärleken, de goda relationerna, vilan, trösten, näringen och närheten och sedan går vi ut och ger ut och tar ansvar på tusen olika sätt med alla de gåvor vi fått för att sedan trötta återvända in i trons fördolda liv, in till de relationer där vi är trygga, där vi får vila, där vi får gråta ut och skratta, där vi får ladda batterierna med näring och närhet.

Stannade vi inne skulle vi kvävas, stannade vi ute skulle vi gå sönder.

Att växa i tro handlar om att älska Gud och bli älskad av Gud så att vi kan älska vår nästa som oss själva. Kärleken gör oss tryggare, mer tillitsfulla. Kärlekens Gud, tack för att du i dopet gjorde oss till dina.

Där har vi grunden, förutsättningen för allt växande, förutsättningen för en bärande tillit och en sund tro. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är din. Du och jag Alfred. Du och jag Emil. Finns den grundrelationen, den djupa tilliten och kärleken då kan vi till och med bli kommunalråd.

Nu finns det människor som aldrig får uppleva den där djupa bärande tilliten. Människor som blir svikna och övergivna gång på gång. Då blir det svårt att tro, svårt att lita på. Då är misstron större än tilliten och den skadan är svårläkt. Och jag tänker att det kan finnas ett samband, att den som blivit sviken av människor får svårt att tro på Gud.

Och det finns människor som inte blivit svikna, som litar på andra men har svårt att tro på Gud. Och jag tänker att tron är en gåva (1Kor 12:9,11) och alla får kanske inte den gåvan. För dem är tvivlet en ständig följeslagare och det är som det är. Det finns andra gåvor och vi ska inte stirra oss blinda på tron. Den som inte kan tro kan något annat och så kompletterar vi varann.

När vi läser trosbekännelsen är det nära till hands att tänka att detta måste jag tro för att vara en riktig kristen. Som om trosbekännelsen var en checklista som jag ska bocka av punkt för punkt. Men vem har sagt att varje människa måste tro på jungfrufödelsen, på att Jesus gick på vattnet, att Jesus uppstod? Det är inte min tro eller din tro som bär, det är kyrkans tro, vår gemensamma bekännelse som bär oss. Den är som ett hus med många rum och det tar ett helt liv att utforska rummen, att pröva, tvivla, tro. Och detta utforskande får vi göra tillsammans. Därför säger jag: Låt oss nu stämma in i kyrkans bekännelse. Och så får var och en av oss stämma in i det vi kan och när en har svårt är det kanske lättare för en annan och därför behöver vi församlingen för här bär vi varandra. Är det något som är iögonfallande så är det lärjungarnas brist på tro, klena tro, tvivel. Och ändå älskade Jesus varenda en av dem.

Liselott J Andersson skriver: Det gör skillnad för en människa att lära känna Jesus. Vilan är större och ansvaret. Sorgen är djupare och glädjen. Frågorna är fler och de fasta hållpunkterna. Längtan är större och mättnaden.

Att växa i tro handlar inte om att bli formad till en kopia av en stark ledare, att bli undervisad utan att ifrågasätta, sluta tvivla, köpa hela paketet. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap. Kristen tro är en relation till levande Gud. Och som alla relationer behöver den tid, den behöver prövas, den behöver få näring och närhet, den behöver ge rum för tystnad och samtal, egen tid och gemensam tid, ensamhet och tvåsamhet.

Och den växer när glädjen får rum och sorgen. När det får vara som det är. En plats där jag får vara stark och svag, pigg och trött. En relation där jag får växa, bli till, förändras, fördjupas utan att den andre känner sig hotad.

Och glöm inte. Tron är inte prestation, något som bara de superheliga klarar. Tron handlar om att ta emot och ge kärlek.

Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Älskar du någon? Då bor Gud i ditt hjärta. Svårare än så är det inte.

Det första tecknet på att en relation är på väg att gå sönder är att man slutar tala med varandra. Det blir tyst, isande tyst. Möjligen talar man om varandra med andra, inte med.

Det är mycket i vår tro och gudsrelation som är svårt. Men sluta inte tala med Gud, sluta inte samtala med Jesus! Ropa, fråga, viska, sjung, klaga, tacka, lyssna!

Kärlekens Gud, vi tackar dig för att du dopet gjorde oss till dina.

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Amen

Vårtal vid Sommarkyrkan Stalpet i Aneby

Som jag har längtat! Som vi har längtat! Och nu är den här och vi är här i kväll för att med sång och tal hälsa våren välkommen till våra bygder.

Och tänk så många vårtecken det finns! Knopparna som brister, vårljungen blommar och genast är de våryra bina där och samlar pollen. I fjol planterade jag in karpar i min damm och i oktober försvann de. Nu har minken tagit dom, tänkte jag eller så har de gått ner på djupet för vintervila. Så glad jag blev när jag för en månad sedan, en varm vårdag återsåg mina fiskar.

Och hönorna som vilat från värpandet i vinter har nu kommit igång med besked och ger mig dagligen tre-fyra ägg. Och just nu, sedan några dagar ligger en av mina sex hönor och ruvar på nio ägg. Och jag blir barnsligt glad och lycklig och ännu gladare blir jag när jag får se Källners sju tackor och tio lamm på bete.

Och tänk, på påskdagen kom de tillbaka, sädesärlorna som bor under en takpanna på mitt hus. Och det påstås att de övervintrar i Egypten. Tänk att de kom tillbaka och hittade tillbaka!

Ett annat vårtecken är den glädje vi upplevde för två veckor sedan när kommunen och Aneby Kristna Råd bjöd in till en informationskväll om att vara Fadderfamilj åt dem som flytt hit från andra länder. Gensvaret var överväldigande och samlingen var ett bevis på att det finns ett överflöd av medkänsla och medmänsklighet i våra bygder.

Mina vänner. Varje morgon faller jag på knä vid min enkla böneplats och ber Gud välsigna bygden, och många gånger tackar jag Gud för alla goda krafter som tillsammans gör skillnad i vårt samhälle.

Ordet samhälle betyder ju att hålla samman och det är viktigare än på mycket länge att vi nu sluter upp sida vid sida för att stå emot de krafter som vill göra skillnad på människor, de krafter som vill ha ett samhälle som präglas av rädsla, trångsynthet och segregation.

Nej låt oss bygga samhälle där vi håller samman och värnar de värden som gör oss stolta, värden som stavas frihet och alla människors lika värde. Låt oss ta fasta på vår landshövdings, Minoo Ahtarsands beslut att utnämna Aneby till kommunen där Alla får plats.

Då kommer vinterkyla övergå i vårvärme. Då kommer livet spira, hoppet tändas och kraften förlösas att kämpa för allas lika värde.

Det finns många vårtecken. Och samtidigt har jag de senaste veckorna känt ett vemod. En sorg över att livet är så skört. Jag lider med dem som drabbats av jordbävningen i Nepal. Jag lider med dem som tvingas på flykt, tvingas lämna allt för att finna en fristad långt hemifrån. Jag lider med dem som här mitt ibland oss kämpar med ohälsa, sorg och ensamhet.

Och samtidigt märker jag att det finns en oerhörd vilja inbyggd i livets innersta byggstenar. Den kraft som bär sädesärlan från Egypten till boet under min takpanna, den kraft som håller fiskarna vid liv på djupet tills värmen återvänder, den kraft som får krokusen att tränga upp ur frusen jord är samma kraft som får en ung grabb från Afganistan att med livet som insats ta sig hit, söka uppehållstillstånd och drömma om ett arbete så att han kan försörja sin mor och sina syskon som gömmer sig i Iran. Och samma kraft som får människor från när och fjärran att ställa upp för Nepal.

Det tycks finnas en vilja innanför vår vilja som vill oss, som vill liv, som ger mod och tänder hopp trots allt som talar emot. En vilja som fått oss att gå ut denna kulna kväll, trotsa blåst och kyla och tända en eld, sjunga sånger och fira våren. Jag kallar denna vilja innanför vår vilja Gud.

Jo, jag har längtat efter våren och min tro på människans förmåga att besinna sig och tillsammans med andra verka för ett gott liv gör att jag nu vill utbringa ett fyrfaldigt leve för Våren: Hon leve! Hurra, Hurra! Hurra! Hurra!

Predikan Fjärde söndagen i påsktiden

Vägen till livet

Psalmer: 198, 259, 298, 297

I torsdags var det internationellt café. Varannan vecka träffas asylsökande, nysvenskar och vanliga Anebybor på Café freden vid torget för att fika och prata och lära känna varandra. I torsdags var det utflykt till Stalpets gård för att de som kommit hit från Afganistan, Eritrea och Syrien skulle få se Lasse och Inger Källners nyfödda lamm.

Det finns ju inget sötare än små lamm som skuttar omkring. Tio lamm och sju tackor släpptes ut för första gången och glädjen var stor bland djur och människor. En flicka från Eritrea, Loam tror jag hon heter, blev alldeles lycklig. Hon tog ett lamm i famnen och satte sig i gräset och klappade det. Det märktes att hon var van. Hon har flytt från sin familj, lämnat allt för att hitta vägen till livet. För i Eritrea finns ingen framtid.

Hon är en av de hundratusentals människor som betalat skyhöga summor till människosmugglare och gett sig ut i en sjöoduglig båt från Libyen för att få en framtid. Förra söndagen drunknade 800 personer på väg till ett drägligt liv. Vägen till livet förvandlades till vägen till döden.

Loam har haft tur så långt. Nu lever hon i ovisshet. Hon vet inte om hon får stanna. Skulle någon av oss vilja byta med henne? I torsdags var hon lycklig. En liten stund.

Vi är alla på väg. Vi är varandras medvandrare och när vi lär känna en människa med annan hudfärg och konstigt namn märker vi att vi innerst inne längtar efter och söker samma saker. Vi söker efter mening, trygghet, kärlek, goda relationer, ett bra arbete. Vi ställer upp för andra, vi ger av vår tid och vår omsorg. Och de flesta av oss känner osäkerhet. Vilken väg ska jag gå? Hur ska jag veta vad som är rätt, vad som är bäst? Det är så mycket som är svårt, problemen i världen är så många och så stora. Jag räcker inte till. Och så gör vi som jag har gjort när nyheterna mal på om flyktingkatastrofen. Jag stänger av. Det är för mycket. Jag orkar inte höra mer.

Vad ska vi ta oss till? Hur ska vi hitta vägen till livet, till en balans mellan engagemang och vila, omsorg och återhämtning?

Svaret finns här. Gången in till kyrkan är vägen till livet. Här samlas vi, här ber vi om förlåtelse och får förlåtelse. Här blir vi påminda om att vi inte ensamma behöver bära allt. Här får vi lyssna till ord som vägleder och ger liv. Här får vi be och ropa till Gud om förbarmande. Här är vi tillsammans – stark och svag, troende och tvivlare, trött och pigg och tillsammans går vi vägen fram till altaret och tar emot honom som säger: Jag är vägen, sanningen och livet - i enkelt bröd och vin. Måltiden påminner oss om att vi aldrig är ensamma, Jesus är med oss alla dagar, alla steg utmed vägen.

Men vi stannar inte här. Vi sänds ut med välsignelsens ord ringande i våra öron – för vägen ut ur kyrkan är också vägen till livet. Det vi får här ger oss mod där, att i vår vardag välja och värna livet. 

Allt detta finns uttryckt i mässans fyra delar. Samling, Ordet, Måltiden, Sändning.

Gudstjänsten vill hjälpa oss att leva våra liv, ta vårt ansvar, bära vår skuld, bry oss om våra medmänniskor – också de nyanlända. Och när vi misslyckas då får vi komma hit igen och igen och igen för att få förlåtelse, vägledning och ny kraft för den kommande veckan.

Gudstjänsten vill hjälpa oss och lammen. För när vi inte orkar komma till kyrkan eller av något annat skäl inte vill hit tror jag att Gud möter oss vandrare utmed livets väg på tusen olika sätt för att ge oss det vi behöver för att orka ett stycke till. Som ett lamm eller som Koltrastens vackra sång eller som en god vän att dela en stund med. 

Predikan påskdagen Aneby kyrka

Kristus är uppstånden

Vilken text! Vilket innehåll! Så detaljerat berättat! Det måste vara självupplevt, berättat av dem som var där och nedtecknat av en av dem, Johannes, för att vi ska tro.

Det första jag vill säga är att det är svårt att tro på uppståndelsen. Det kräver tid, brottning med Gud och med förnuftets alla invändningar. Men tro handlar inte om ett försanthållande av vissa lärosatser. Den kristna tron handlar om en relation, relationen till Kristus och tilliten till honom. Den tilliten, den tron kan växa fram i mötet med dem som tror, som mött den uppståndne. För det finns inga bevis. Det finns bara berättelser, personliga, omskakande berättelser om möten med den uppståndne som förvandlat liv.

Petrus hade svårt att tro sina ögon, Johannes var chockad. Maria var förblindad av tårar. Ja, till och med Paulus som mötte Jesus på vägen till Damaskus brottas med frågan om uppståndelsen. Han säger: Om Kristus inte har uppstått, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Då kan vi gå hem, då kan vi säga upp personalen, riva kyrkorna, sluta med vår hjälpverksamhet. Då har jag byggt hela mitt liv på en lögn och många med mig. Då är vi ännu kvar i våra synder, för då finns det ingen förlåtelse, ingen frid, ingen kärlek som är större än min skuld, inget hopp. Är vi vilseledda eller sitter vi här idag därför att vi har mött Jesus Kristus och djupt inom oss vet att han lever?

Men nu har Kristus uppstått! Och den första att berätta om uppståndelsen är Maria! Tänk att Gud väljer en kvinna, och dessutom en kvinna med tvivelaktigt förflutet att berätta om uppståndelsen!

Hon gick till de dödas rum och mötte livet. Därför vill jag säga till er tjejer, till er kvinnor – låt aldrig någon trycka ner er och tysta er. I ord och handling kan också ni berätta att livet är starkare än döden, att Jesus uppstått och lever. Genom kyrkans historia är det kvinnorna burit den kristna tron, mammorna som berättat för sina barn om Jesus och som bett för dem. Så också min mamma. Utan henne vet jag inte om jag hade varit kristen. Visst har många män betytt mycket men jag undrar om det inte är i köket, vid sängkanten, i det lågmälda samtalet, genom den uthålliga bönen som tron fått fäste och grott i människors hjärtan.

För mig är det obegripligt att den största kyrkan i världen, den katolska ännu i denna dag hindrar kvinnor från att bli präster.

Det andra jag vill säga är att Jesus möter oss där vi är. Maria sökte Jesus bland de döda men fann honom inte. I stället möter hon den hon tror vara vaktmästaren som frågar: Varför gråter du? Vem letar du efter? Tänk så fascinerande att Jesus möter oss utmed vår livsväg i olika människors gestalt och först märker vi inte att det är han men ibland får vi nåden att förstå: det var Jesus.

Och sedan: Maria. Det personliga, varsamma! I det ögonblicket, när hon hör honom nämna sitt namn vet hon att han lever.

För det tredje: Jag går till min fader och er fader, min Gud och er Gud. När människan vände Gud ryggen blev hon utvisad ur paradiset, utestängd från den förtroliga gemenskapen med Gud. Genom Jesu död och uppståndelse är förvisningen ur paradiset upphävd. Porten är vidöppen. Eller som vi brukar be: Tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus. Nu behöver ingen längre vara rädd för Gud eller rädd för döden. Nu kan inget längre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. I psalm från 500-talet, 147 sammanfattas detta underbara budskap:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.