Predikan Västra Ryd 2 söndagen efter Trettondagen

 

Livets källa

Joh 4:5-26

Finns det någon här som använt en slagruta någon gång? Jag provade för 25 år sedan och det fungerade. Gösta som var gift med församlingens diakon, Margot, skulle gräva en brunn och sökte efter källådern. Jag har varken gjort det förr eller senare, men där slagrutan pekade ner i marken där grävde han och fann vatten. 

Kanske hade Jakob gjort likadant när han grävde den djupa brunnen utanför Sykar. 

Vi behöver vatten, vi kan inte leva utan det. Men vi nöjer oss ofta med att dricka ur usla källor. På juldagens morgon sjöng vi: 

Guds väsens avbild, och likväl en mänskoson,
på det var själ må glad till honom lända,
han kommer, följd av frid och hopp,
de villade att söka opp och hjälpa de elända,
värma, närma till varandra dem som vandra kärlekslösa
och ur usla brunnar ösa. 

Han kom med frid och hopp till kvinnan vid brunnen. Idag är han här. Vill vi fortsätta dricka ur usla brunnar, som bara gör oss mer och mer törstiga eller vill vi dricka av det vatten som inte bara släcker vår djupaste törst, utan gör oss till källor. För det är så Jesus säger: Det vatten jag ger blir en källa i dig med ett flöde som ger evigt liv. 

Gud tvingar ingen. Men om vi lyssnar uppmärksamt så hör vi ropet från Gud, både i dagens GT-text och i Uppenbarelseboken. Sju gånger upprepas ordet kom! Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten. 

Slår vi dövörat till eller svarar vi som kvinnan gjorde: Herre, ge mig det vattnet!

Var finns det? Hur ska vi hitta det? Det finns så många usla brunnar idag, som lurar oss att tro att här, drick här så blir du lycklig. Alkohol, socker, sex, sociala medier och internet. Det finns så mycket skit. Varför lägger ni pengar på det som inte är bröd och er lön på sådant som inte mättar, frågar Jesaja! 

Vi behöver en andlig slagruta för att hitta källan, för den är djup och klar, dold, men uppenbar.

Jag fann den igår. I Torpa kyrka. Jag döpte Bobby Karl Lennart och källan flödade. Den porlade i sånger och musik, den porlade när vattnet hälldes upp i dopfunten och den porlade när jag la mina händer på Bobbys huvud och sa: Livets Gud, uppfyll Bobby med din heliga Ande och hjälp honom att dag för dag leva i sitt dop. 

Den porlar när vi kommer samman i Jesu namn för då är Jesus mitt ibland oss. Så källan porlar här idag i psalmerna, i bibelordet, i den heliga måltiden, i bönen. Den porlar varje gång vi upplever kärlek och barmhärtighet. När vi böjer oss och rätar krökta ryggar, när vi höjer rösten mot orättvisor, när vi ber för och med varandra. Källan porlar när vi ser varandra och ger tröst och uppmuntran. Den porlar när vi delar vårt bröd med en som är hungrig, när vi hjälper grannen bära in ved eller vyssar ett barn till ro. Den porlar i kulturen, i det goda samtalet, i den goda tystnaden. 

För där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud. 

Gud, min Gud, dig söker jag,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land. 

Herre, ge mig det vattnet!

Predikan Trettondagen

 

Guds härlighet i Kristus

Tänd ett dopljus. 

Jesus sa: Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.

Detta är ett av de mest citerade bibelorden i Sverige. Vid varje dop tänds dopljuset och överlämnas med orden: Jesus sa: Jag är världens ljus. Idag lyser ljuset för oss, dess låga är Kärleken.

 

Och jag tänker att stjärnan som ledde de vise männen till Betlehem glödde av ljus och kärlek. 

De behövde inte sträcka på sig för att se, de behövde inte klä upp sig eller göra sig till för att möta kungabarnet. Nej, där låg barnet i sin mammas famn, fattigt, sårbart, utan övervakningskameror och vakter, och gästerna blev så tagna att de föll på knä och tillbad. De sa inget, de fann inga ord. Somliga möten är sådana, man är framme, man är liksom på helig mark, man möts i ögonhöjd, fast det är lågt i tak så ryms allt man bär på, inget behöver döljas eller gömmas undan, det är lätt att andas, för Livets Ljus är milt, så milt så att ingen behöver bli rädd. 

Ibland saknar jag en text när jag döper, och det är: Jesus sade: Ni är världens ljus. För Kristusljuset lyser i varje människans hjärta. Som Noah, mitt barnbarn, som är fem månader och som var hemma över jul och nyår, mitt hjärtas stora glädje. Jag fick leka tittut, sjunga, ligga på golvet och beundra mönstret i mattan, busa. Och när han log, log alla, när han skulle sova, tystnade alla, när han grät ville alla trösta. Han lyste upp vår tillvaro utan att veta om det. Genom att bara vara. Den som bär ett barn i sin famn rör vid Gud. 

Gud skapade oss att vara ljusets barn, att återspegla Guds härlighet. Jesus säger inte att vi kan bli världens ljus. Vi är det redan. Vi behöver liksom inte anstränga oss. 

Och jag tänker att vi är här för att vi sett det ljuset i någons ögon, i några människors liv, ett ljus som lyste varsamt och ledde oss till barnet i Betlehem. Vem var det som lyste för dig? 

Dela med varandra där ni sitter i bänkarna. 

Stjärntydarna hette enligt legenden Kaspar, Melchior och Baltazar. En var från Afrika, en från Asien och en från Europa, hela den då kända världen. Mötet med barnet förändrade dem för alltid, jag tror de blev vittnen, missionärer som återvände hem och berättade för alla de mötte om barnet, om Ljuset, om hur de sett Guds härlighet stråla fram. 

Så får vi lysa för dem vi möter. 

Idag tar vi upp kollekt till Julinsamlingen med namnet Bryt en tradition. Varje dag gifts mer än 30 000 flickor bort mot sin vilja. Varje dag könsstympas mer än 10 000 flickor. Var tredje flicka utsätts någon gång för våld i sitt liv. Svenska kyrkan samarbetar med lokala kyrkor och organisationer världen över för att upplysa och utbilda. Att ge en generös gåva i kollekt idag är att lysa varsamt för dessa flickor och tända ett hopp för dem. 

Strax ska vi få möta barnet i brödet och vinet. Det ljus som strålar ut från Guds härlighet är så starkt så vi tål det vanligtvis inte. Det var därför som Maria lindade sitt barn. Liksom gömde Guds härlighet under tyget. 

Så gör vi också, kalkklädet skonar oss från att bli bländade. Men strax ska det lyftas av medan vi sjunger: Ordet blev kött och tog sin boning bland oss, kom till vår jord. Kristus är hans namn. Så Gud sig härlig för all världen visar. O, kom låt oss tillbedja….

Så är vi här, med stjärntydarna, på helig mark och vi får med dem falla ned och tillbe.

Avskedspredikan i Lommaryds kyrka Domsöndagen

 Kristi återkomst

Domsöndagen handlar om Kristi återkomst. Om mötet med Jesus, om vår relation till honom. I psalm 313 sjunger vi: Min Frälsare lever, ja vet att han lever. Jag honom får möta till sist, när jag har lagt av mig min kropp som en klädnad, befriad från ångest och brist. 

Ej såsom man råkar en främling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.

 

Tror du på Jesus? För några av oss är svaret ett självklart ja, för en del av oss är blir svaret ett kanske, och för det flesta är svaret:  jag vet inte. Eller: nej, det gör jag inte. Jag tror på Gud eller på en högre kraft, men Jesus är svårare. 

Så har kyrkan och vi kristna byggt höga trösklar som får de flesta att snubbla och tvivla och ställa sig utanför. 

Frågar Jesus i dagens text efter om vi tror och bekänner? Nej, han frågar efter hur vi är mot varandra, mot de små, de hungriga, törstiga, nakna, sjuka, hur vi är mot främlingen, den hemlöse, den som sitter i fängelse. 

När någon ber om hjälp, när någon gråter, lider, saknar det mest elementära och ber dig om hjälp, hur reagerar du? Går du förbi? Eller griper du in? Den frågan förstår vi, den frågan kan ett barn svara på.

 

När vi bryr oss och försöker hjälpa, då möter vi Jesus, då tror vi, då bygger vi tillit. Om du har svårt med Jesus, tänk då att Jesus stavas kärlek, medkänsla, barmhärtighet. Och när du visar medkänsla, be till Gud att han öppnar dina ögon och du kommer upptäcka att Jesus finns i ditt hjärta, i din blick, i dina händer, i dina fötter, i det du gör för din nästa och Jesus finns också i den du hjälper. Och vi griper in, inte för att få en biljett till himlen, utan för att vi är människor, medmänniskor. Vi griper in för att det kunde ha varit jag som var på flykt, det kunde ha varit jag som var sjuk och nästa gång kan rollerna vara ombytta….

Ni är världens ljus, sa Jesus. Och jag tänker att vi vet det, vi kan lysa, vi vill lysa. Det finns i de flesta av oss ett kärleksöverskott en längtan efter att gå ut ur oss själva, lyfta blicken och öppna våra hjärtan – som vi gjorde för sex år sedan under flyktingkrisen. Vad upptäckte vi? Jo, att alla skrattar och gråter på samma språk, att det som nu hänt våra vänner på flykt lika gärna kunde ha hänt oss. Och vi upptäckte att när vi gav så fick vi än mer tillbaka. Vi kände mening och glädje, kände doften av liv, ja, av Gud. 

Den doften har jag anat i Alla får plats, i sorgegruppen, i SASA´s styrelse, den doften har jag känt vid kaffebordet eller vid någons köksbord. När vi möts ansikte mot ansikte, ser varandra, lyssnar och delar liv, då kan man ana en Kristusnärvaro, en Kristusdoft. 

Men lys varsamt med ditt ljus, för det finns många som bor i mörkret, inte för att de gjort något som inte tål ljuset, utan för att de farit illa. Lys varsamt. Sätt dig tyst bland de av livet sårade, sitt så stilla och så länge att de ber dig berätta. Och kanske får du höra om hur himlen tigit när människor ropat, hur Gud varit tyst när barn farit illa. Kanske blir du så upprörd, så djupt skakad att du tillsammans med Ivan Karamasov ber att få lämna tillbaka himlens glänsande inträdesbiljett. Jag undrar hur många som denna vecka ställt frågan till Gud: var var du när pappan i Hässelby knivskar sina barn och sedan kastade ut dem genom fönstret? Var var du 

när pappan växte upp och formades till den han blev? 

Så har vi det där med fåren och getterna. Skiljandet, de välsignade och de förbannade. Ni tänker säkert att jag är ett får. Att jag alltid har brytt mig, men det är bara halva sanningen. I berättelsen om den barmhärtige samariern var det prästen som gick förbi och det är jag. Jag har också gått förbi, blundat, låtit bli att svara. 

Skiljelinjen går inte mellan oss utan rakt igenom oss. Och så länge det är så, får jag sälla mig till getterna, följa dem bort till elden. Vad sker där? 

Där sitter guldsmeden och smälter sitt guld över en eld som aldrig slocknar. Så fattar han skeden och när slagget kommer upp till ytan tar han varsamt bort det, timme efter timme, sked efter sked. På frågan hur länge han gör så svarar han: till dess att jag kan se min spegelbild i ytan. 

Guldet är du och jag, vi är oändligt värdefulla i Guds ögon. Han ser det dyrbara i varenda människa, också i de människor som fastnat i förljugenhet och låtsasspel och fullständigt tappat bort sig själva. Så skrapar han bort slagget så att vi, befriade från allt som inte var vi, kan gå in i den himmelska glädjen. 

En dag skall allt det svåra vara över och vi får mötas bortom tid och rum

och allt som här blev skadat och gick sönder skall där bli helat och slå ut i blom. Den dagen skall Gud torka våra tårar, den dagen kommer solen ej gå ned 

och sången stiger upp ur allas hjärtan och allt är glädje, hemkomst, salighet. 

Predikan 22 söndagen efter Trefaldighet

 

Frälsningen

Jesus gråter. Han gråter över Jerusalem. Han är upprörd. Han är arg. Han har just ridit in i Jerusalem, människor har hyllat honom och sjungit Hosianna. Men är det hjärtats lovsång eller tomma ord?

Templet har förvandlats från ett bönens hus till ett rövarnäste och Jesus är ursinnig. Han välter omkull borden. Vad gör han sedan? Han botar sjuka och i bakgrunden fortsätter barnen sjunga: Hosianna och det stör översteprästerna. Sedan skäller han ut de skriftlärde och fariséerna för deras hyckleri och självupptagenhet.

Jesus gråter. Det finns en kyrka vid Olivberget som heter Jesu tårars kyrka. Byggd på den plats där man menar att Jesus grät. 

”Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. ”

Här möter vi Guds moderliga sida. Hönan är det enda djur som Jesus liknar sig själv vid. Så som hönan samlar…

Lina Sandell hade läst sin Bibel. Hon hade läst orden i Psaltaren 61:5: Jag vill bo i ditt tält för alltid, söka skydd under dina vingar. 91:4: Han täcker dig med sina vingar, under dem finner du tillflykt. 

Hon skrev psalmen Bred dina vida vingar, sången Modersvingen och i den första versionen av Blott en dag, skriver hon: Han som bär för mig en moders hjärta.

Hon kände Gud också som mor, som en ömsint mor.

Varför gråter Jesus? Men ni ville inte…. Gång på gång har han velat samla dem, men de ville inte. 

Johannes skriver i sitt första kapitel: Det sanna ljuset, det som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. 

Gud har ända sedan syndafallet kallat på människan, ropat: Adam,  var är du? 

När människan ville bli som Gud, gick allt sönder. Relationen till Gud, till skapelsen, till vår nästa, till oss själva. Hatet tog kärlekens plats, hämnden tog förlåtelsens plats, girigheten ersatte generositeten, egoismen ersatte altruismen, rädsla och ångest trängde ut friden. 

Det grekiska ordet för djävul, diabolos, betyder kasta isär, splittra, ta sönder. 

Samhälle betyder att hålla samman, socken är där man söker sig samman, kommun betyder gemensam. Vad händer i vår värld, i Europa, i Sverige, i Aneby? Ser vi solidaritet eller segregation? Världen håller andan inför klimatmötet i Glasgow. Kommer vi se enade världsledare som tar modiga beslut där fokus ligger på de fattigaste och mest utsatta. Kommer vi se samling eller splittring?

Jesus gråter fortfarande, över Jerusalem som bygger fler och högre murar, över världens ledare, över oss.  

Vi tänker kanske att samlandet under vingarna skulle märkas i kyrkans statistik. Visst, det är väl bra om det märks där också, men det är inte det viktigaste. Jesus vill samla de kristna, ena oss, så att Kristi kropp blir synlig i världen, men han vill också ena sin mänsklighet, ena oss så att vi blir ett liksom Fadern och sonen är ett.  

Det sker mycket, oftast i det tysta av samlande, enande, försoningsarbete, brobyggande. Också i Aneby. 

Ett underbart exempel på att det går att välja samling i st f splittring är Mötesplatsen varje torsdag i Aneby. Svenska kyrkan och kommunen har gått samman för att skapa en mötesplats för alla och särskilt för de mest utsatta. Varje gång Lovisa kommer därifrån lyser det om henne. Där samlas man, där råder kärlek och barmhärtighet, där är Gud. 

Kommer Jesus någon gång att få se sin längtan uppfylld, kommer Jerusalems invånare, judar och palestinier, muslimer och kristna, fattiga och rika någonsin samlas i Kristus?

Vi låter Olov Hartman svara med texten från psalm 38:4: Därför skall alla sargade, döende, säga med alla heliga, saliga: Jesus är Herre. 

Tack, Jesus, för att du gråter. Låt våra hårda hjärtan mjukna, låt oss höra ditt rop, se din längtan, komma när du kallar. Visa oss vad du vill rädda oss ifrån och vad du vill befria oss till. Jesus, samla oss, för det finns bara ett enda bröd och en enda mänsklighet. 

Predikan 20 e söndagen efter Trefaldighet

 

Att leva tillsammans

Vilken text! Hur kan Jesus säga så om sin egen familj? Om vi backar 20 år i Jesu liv, kan vi få en nyckel. Vad hände då? Säg att Jesus är ca 32 år nu. 

Just det, när Jesus var 12 år tog Josef och Maria med sig Jesus till Jerusalem för att fira påsk. När de skulle påbörja hemresan var Jesus plötsligt försvunnen. Föräldrarna trodde att han hängt med några andra och gått i förväg, men han fanns ingenstans. De vände tillbaka och letade i tre dagar. De måste ha varit utom sig av oro. Till sist hittade de pojken i templet där han satt mitt bland lärarna och lyssnade och ställde frågor. Föräldrarna blev bestörta och Maria säger: Barn, hur kunde du göra så mot oss. Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga. Jesus svarar: Varför skulle ni leta efter mig? Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? 

Men de förstod inte vad han menade. 

Redan som 12-åring visar Jesus att kärnfamiljen inte är allt. Det finns en större gemenskap, en familj som har Gud som far, en gemenskap som spränger gränser, som inkluderar i stället för att exkludera, där efternamn, stam, språk, religion och etnicitet inte sätter några gränser. 

Vi sjunger: psalm 608: Vi sätter oss i ringen…

Så återvänder vi till texten. Eller inte riktigt, för varje text ska läsas i sitt sammanhang. Vi läser i samma kapitel, några verser tidigare.

När Jesus kom hem (till Kafarnaum) samlades folket på nytt så att han och hans lärjungar inte ens kom åt att äta. Hans anhöriga fick höra det och gav sig iväg för att ta hand om honom; de menade att han var från sina sinnen. 

Hela familjen är engagerad, Maria, bröderna, systrarna. Josef är förmodligen död. De känner inte igen Jesus, han har förändrats. De har hört att han inte ens hinner äta, han har magrat, massor av hjälpsökande trängs runt Jesus. Kanske är han nära att gå in i väggen? 

Så de försöker få med honom hem, men Jesus vill inte. Vem är min mor och mina bröder? Det här är min mor och mina bröder och systrar. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor. 

Ibland måste vi bryta med familjen. När banden är så snäva så de hindrar en människa från att följa sitt hjärta, lyssna till Guds kallelse och göra Guds vilja, då måste navelsträngen klippas. Och det kan göra ont. Mycket ont. 

Det ska tilläggas att brytningen mellan Jesus och hans familj öppnade för en djupare gemenskap som blev synlig efter uppståndelsen. 

Vi ska självklart hedra våra föräldrar och älska våra familjemedlemmar, men kärleken spränger alla gränser. 

Genom dopet blir vi inympade i ett annat träd, ett större träd än familjeträdet, Kristi kyrka på jorden. Det heter att blod är tjockare än vatten men idag lär vi oss att inget är tjockare än dopets vatten. Kärleken i en familj kan växla, men Gud är trofast, hans kärlek håller att både leva och dö på. 

Jesus säger: Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. 

Vi backar sex år i tiden. Det väller in flyktingar i vårt land. Jawid bor hos mig. Han är bekännande muslim. En dag sitter vi och pratar. Han frågar: Varför behandlar ni främlingar, människor som har en annan religion, som era vänner? Hade ni kommit till Afghanistan som flyktingar hade vi inte öppnat våra hem och våra hjärtan. 

Jag svarade: Gud är kärlek och Gud vill att vi ska älska våra medmänniskor och ta emot flyktingarna som om de var våra systrar och bröder. 

Två år senare berättade Jawid att han ville konvertera. 

Vi sjunger psalm 608….

Nu vill jag utmana er: Intervjua M som är 20 år, statslös, bott här i 10 år med sina föräldrar och syskon, ska utvisas men kan inte utvisas,  har tagit studenten, utbildad bilmekaniker, får inte arbeta. I måndags var vi hos gränspolisen. Familjen måste vänta till 2024 innan de kan söka asyl på nytt. 

Han vill arbeta, hjälpa till som vaktmästare i kyrkan, men vi får inte betala honom. Kan vi en gång i månaden göra en insamling? 

Predikan vid änglagudstjänsten Den helige Mikaels dag

 

Texten om Daniel i lejongropen dramatiseras i ett spontandrama i kyrkorummet utan föregående övning. 

Daniel var modig. Han följde sin inre röst även när det blev farligt. Han hade en inre kompass. Han fortsatte att be fast det var förbjudet. 

Har vi en inre kompass? Vågar vi stå för vår övertygelse även när vi blir hotade och ifrågasatta? Vågar vi be till Gud fast ingen annan gör det?

Igår döpte jag Milian i Bredestad kyrka. Vi samlades runt Milian, lade våra händer på honom och jag sa: Tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Pannan - våra tankar, munnen - våra ord, hjärtat – vårt innersta. Korset är den där kompassen, den som visar oss rätt väg. Korset hjälper oss att välja kärlek i stället för hat, förlåta i stället för att ge igen, säga något fint om en människa i stället för att tala illa om henne. 

Detta är svårt. Det var därför Daniel bad till Gud. Det var därför änglarna fanns där för att skydda och hjälpa. Vi får också be. Och änglarna är med oss. Varje barn har en egen ängel, en skyddsängel som ser Guds ansikte. 

Predikan 16:e söndagen efter Trefaldighet

 

Döden och livet

Hör ni viskningen? Hör ni ropet? Marta viskar till Maria: Mästaren är här och kallar på dig. Jesus ropar med hög röst: Lasaros, kom ut.

Ja, redan i bibelns första bok ropar Gud på människan: Var är du? Kom ut! 

Och igår var jag på show i konserthuset och hela föreställningen avslutades med en sång om att komma ut, komma ut ur garderoben, komma ut från rädsla till mod, från skam till stolthet, från modlöshet till hopp, från död till liv. Kom ut. 

Hör vi viskningen? Hör vi ropet? 

Döden lurar överallt. Den har många ansikten. Hur lyder psalmen: Och ändå är det murar oss emellan och genom gallren se vi på varann. Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar, vår fångdräkt är vårt eget knutna jag. 

Och Jesus gråter, inte av sorg. Han gråter över alla olevda liv, all blindhet, all brist på hopp och tro. För han är här, han som är vägen, sanningen och livet. 

I torsdags fick jag se döden i vitögat. Jag hade varit på föreningslivat på torget. Där var det liv och rörelse, värme, gemenskap och framtidstro. Efteråt går jag över gatan mot Coop för att handla och ser då ett större gäng ungdomar komma gående. Plötsligt börjar en flicka skrika åt en kvinna som också ska gå och handla. Kvinnan ser helt oförstående ut. Flickan har hat i ögonen, hon är fruktansvärt arg. Jag känner till några av ungdomarna i gänget och tar några steg fram för att fråga vad det är som pågår. Då kommer en annan tjej och skriker åt mig att gå därifrån och knuffar till mig på bröstkorgen. När jag inte går börjar en kille som jag aldrig sett skrika åt mig att försvinna därifrån. Hatet var urskiljningslöst. Blint. Alltihop har med rånet och bilbranden tidigare i veckan att göra. Uppgörelser mellan olika gäng. Jag gick in och handlade, ringde polisen och när jag kom ut var de redan där. Och jag blev så ledsen. Vi har arbetat så mycket för att Alla ska få plats, för att riva murar och bygga tillit. Så slår hatet rot, det blinda hatet, döden. 

Jesus gråter, jag gråter, många gråter. Det är inte bara invandrare som raserar tilliten. Det gör också våra politiker i riksdagen, det gör alla slags människor på sociala medier. När hatet slår rot kvävs tilliten, då flyttar döden in. Är det kört? 

Vad är det Marta viskar: Mästaren är här och kallar på dig. Jesus är också här i Aneby, han kallar på dig och dig och dig och mig. Han kallar på ungdomarna som bråkade. På våra ledare i riksdagen. Han kallar på Svenska kyrkan. Kommer vi sitta kvar i sorgens eller hatets mörker eller gör vi som Maria, reser oss och går Jesus till mötes? Stannar vi i gravens mörker, inlindade i dödens bindlar eller reser vi oss och går ut till friheten?

Idag firar vi höstens påskdag. Den kallas den lilla påskdagen. 

Vi tror på de dödas uppståndelse. Vi är kallade att gå genom död till liv. Varje dag.

Igår döpte jag Belle i Marbäcks kyrka. I samband med dopet tecknade jag korset på hennes panna, mun och hjärta. Pannan – våra tankar. Munnen – våra ord. Hjärtat – hela livet. I dopet kallas vi att gå från mörker till ljus, från död till liv, i tanke, ord och handling. Paulus talar om den gamla människan, gammeladam, som ska dö med Kristus, liksom dränkas för att den nya människan ska uppstå med Kristus. Genom död till liv i tanke, ord och handling. Våra fäder talade om den dagliga omvändelsen. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Kristuslika. Det är i ljuset vi hör hemma. Det är inte graven som är målet utan himlens härlighet. 

Därför är Alla får plats en jätteviktig vecka. Därför är det projekt som snart kommer sjösättas med trygga vuxna på skolan avgörande. Därför får vi aldrig sluta riva murar och bygga tillit. För Mästaren är här. Han kommer viska och ropa, ropa och viska tills vi svarar och kommer ut i tillit och frihet. 

Predikan 15 söndagen efter Trefaldighet Den ekumeniska Fredstorgsmässan

 

Ett är nödvändigt    Text Matt 6:31-34

Vi sjunger: Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skal det andra tillfalla er, Halleluja, amen.

Vilken glädje det är att få mötas igen! Tack gode Gud!

Var dag har nog av sin egen plåga. Jesus talar sant om livet. Han hade egna erfarenheter av att livet inte är enkelt och han mötte dagligen människor som var plågade – av sjukdom, smärta, sorg, skuld, skam, utanförskap. Precis som vi är. Alla har sitt och varje dag har nog av sin egen plåga. Och alla behöver någonstans att gå, någon att tala med, ett sammanhang där plågan får plats, där det svarta och svåra får rum, får famn, får ord. För nöden söker alltid nåden. 

Någon har sagt att oron och sömnlösheten är den ränta vi får betala för bekymmer vi tar ut i förskott. Alldeles i onödan, för vi kan inget göra åt det som kanske kommer hända, men oftast inte händer. 

Gör er därför inga bekymmer, säger Jesus. Tillverka inte med er fantasi det som inte har hänt. Jesus menar inte att vi inte ska ta ansvar. Visst ska vi planera och förbereda oss. Men vi behöver inte ta ut det där i förskott som bara kostar oro, i onödan. Vad ska vi göra med det? Vi ska lägga allt i Guds händer. Petrus hade gått i skola hos Jesus och lärt sig att förtrösta och därför skriver han i sitt första brev: kasta alla era bekymmer på honom, ty han sörjer för er. 

Detta är viktigt eftersom oron tar kraft, den tar uppmärksamheten från det som är riktigt viktigt, nämligen att först söka Guds rike.

Vi sjunger: Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er, Halleluja, amen.

Sök först. Börja i rätt ände. Som när man knäpper en skjorta. Om första knappen kommer i rätt hål så kommer resten på plats. Om vi börjar dagen i Jesu namn, med att söka Guds ansikte i bön och lovsång, så följer liksom friden och förtröstan med genom dagen. 

Sök… Det betyder att vi måste leta efter Guds rike. Som när man letar svamp, eller en borttappad mobil. Sök aktivt, med alla sinnen; synen, hörseln, känseln, lukten. Hur luktar Guds rike? Hur smakar Gud? 

Biskop Martin Modéus säger att Guds rikes tydligaste tecken är Glädje, Befrielse, Äkthet och Nåd. Kan det hjälpa oss? Har vi sett dessa tecken på Guds rike den senaste veckan? 

Jag tänker på kantarellerna. Paret här i Aneby som plockat kilo efter kilo med kantareller och skänker till människor som inte kan plocka själva. Det doftar inte bara svamp, det doftar Guds rike. Och jag tänker på matkassarna som så många hjälptes åt att fixa till sjuttioplussarna. Och jag tänker på den internationella caféet i torsdags. Jag var inte där själv men diakon Lovisa lyste av äkta glädje när hon kom tillbaka till kyrkan. Guds rike finns mitt ibland oss. Ser vi det? Söker vi det? 

Förra söndagen läste vi i Johannes 17 om att Jesus ber att vi ska bli ett. Det finns flera församlingar i Aneby men bara en kyrka. Kristi kyrka och idag ser vi den manifesteras här när vi kommer samman och ber, sjunger och delar bröd och vin. Att söka enhet är att söka Guds rike. Kan vi ta ytterligare steg? För tio år sedan delade jag i en predikan i Korskyrkan visionen om en kristen församling i Aneby, under samma tak om tjugo år. Nu har halva tiden gått. Är vi på väg eller har vi gett upp? Jag slutar inom kort. Det finns nya pastorer i Kors och Allians och snart en ny herde i Svenska kyrkan. Vilken väg väljer ni?

Vi sjunger: Söken först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall det andra tillfalla er, Halleluja, amen.

Att söka Guds rike är att bygga ett samhälle där alla får plats, där människor kan mötas i glädje och tillit. Guds rike finns där glädjen, befrielsen, äktheten och nåden finns. 

Så låt oss kasta alla våra bekymmer på Herren och i stället söka Guds rike. Med alla sinnen! Som när man söker kantareller. 

Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet

 

Enheten i Kristus 

Vems kyrka är detta? Svenska kyrkan i Aneby. Vems kyrka är det? 

Det är ingen föreningslokal. Det är inte vår kyrka. Det är inte kyrkoherdens, inte kyrkorådets, inte medlemmarnas. Det är inte stiftets, inte den nationella kyrkans. Det är Kristi kyrka. Ordet kyrka kommer från grekiskans kyriakos och betyder Herrens hus – hus i meningen familj, gemenskap. Vems är Korskyrkan? Allianskyrkan? Likadant. Det är Kristi kyrka. När vi döps blir vi medlemmar i Kristi världsvida kyrka. 

Jag har ofta genom åren fått påminna om detta. Det är så lätt att säga: vår kyrka, våra körer, våra konfirmander. Det blir en grogrund för ett vi och dom-tänkande. Ett exkluderande språk.

Det var Jesus som grundade kyrkan, som kallade människor att följa honom, som sa: åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. 

Tio dagar senare, på Pingstdagen, fylldes de med Andens kraft och kyrkan föddes. Gå, sa Jesus, och de gick, de spreds ut över hela världen och döpte och undervisade och därför sitter vi här idag. Och vad gör vi? Jo, vi går ut och döper och undervisar.

Vi är syskon i Kristus. Jag har en syster och två bröder. Vi har inte valt varandra. Vi hör samman men vi är inte alltid eniga. Enheten i Kristus är inte detsamma som enigheten. Vi kan som kristna ha olika åsikter, olika sätt att be och fira gudstjänst, vi kan vara oeniga i mycket men vi är ändå syskon. 

Nu återvänder vi till dagens evangelium. Texten är en del av Jesu förbön för oss. Han känner oss, han vet hur svårt det är att älska varandra, han vet hur mycket egoism, högmod och självhävdelse som finns i människans hjärta, hur mycket maktbegär och blindhet vi bär på. Därför ber han. Innerligt. Helhjärtat. Jag ber för dem. Helige Fader, bevara dem i ditt namn /…/ så att de blir ett, liksom vi är ett. 

Och Gud har gråtit när han sett hur hans barn bråkat, krigat, ja till och med dödat varandra i Jesu namn. 

Det som splittrat mest genom århundraden är lärofrågor. Olika tolkningar av bibeltexter. Ibland har förändringar och förnyelse kunnat ske underifrån utan att kyrkan gått sönder, men alldeles för ofta har det lett till splittring och nya samfundsbildningar. Det är tragiskt och samtidigt har det ibland varit nödvändigt för att förruttnelsen har gått för långt i moderkyrkan. Det som är glädjande är att vi de senaste 50 åren ser en motsatt rörelse, samfund går samman, kristna möts, ber och arbetar sida vid sida. 

Jag ber för dem. Bevara dem så att de blir ett….

Vi har ett gott ekumenisk klimat i Aneby. Ska vi nöja oss med hur det är eller ska vi arbeta för att vi ska bli en kyrka, en kristen församling på denna ort? Hur vill vi att det ser ut om tio år, om tjugo? Är det möjligt att bli ett? Eller ska vi be Jesus ge upp sin bön och sin önskan om att vi ska bli ett såsom Fadern och Sonen är ett? 

Varför ska vi inte ge upp? Det finns två svar:

1/ För att vi tillhör Gud och Gud är ett, Fader, Son och Helig Ande. Splittringen kränker Guds kärlek. 

2/ För att världen ska tro. Kärleken till Gud och till varandra blir ett vittnesbörd som väcker tro. Se, hur de älskar varandra. 

Idag välkomnas nya pastorer i Korskyrkan och i Allianskyrkan. Vi ska be för dem i vår förbön. Snart slutar jag och det kommer en ny herde. Och jag tänker att det kan öppna för nya samtal, nya försök att förena kyrkorna i Aneby. 

Låt oss be: Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss, så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka. Led oss djupare in i den enhet som du vill ge oss. 

Predikan trettonde söndagen efter Trefaldighet Visitationsmässa i Lommaryd

 

Tema: Medmänniskan.  

Nu ska vi leka. Vill ni vara med? Vi ska leka att vi är där, i berättelsen. 

Vem vill du vara? 

1. den laglärde som vill ifrågasätta?
2. Jesus som först lyssnar och sedan berättar?
3. Mannen som misshandlas?
4. Rövarna som misshandlar?
5. Prästen/leviten som viker åt sidan och går förbi?
6. Samariern som fylls av medlidande?
7. Värden i värdshuset som sköter om den slagne?

Tänk efter och berätta sedan för den du sitter bredvid vilken roll du har valt.

Förmodligen känner vi igen oss i fler roller, eller i olika gestalter i olika tider i livet. 

Vi sjunger: Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, där är också Gud. 

Några kommentarer: 

1 Ibland måste vi få ifrågasätta, tvivla, sätta Jesus på prov och Jesus tål det. Han möter den laglärde där han är och genom samtalet får Jesus honom att se på sig själv med nya ögon. 

2 Vi behöver göra som Jesus, berätta Bibelns berättelser, berättelser som vi kan bo i, utforska, leka med och spegla våra liv i. 

3 Det finns många som är slagna till marken av sorg, sjukdom, ensamhet och utanförskap; misshandlade av livet, berövade sin framtidstro. Kom ihåg att vara varsam i umgänget med andra för det är inte alla sår som syns på utsidan.

4 Detta är ingen rolig roll, men vi är här för att tala sant om livet, och sanningen är ju den att vi är också rövare. Ett exempel: Jag förbrukar mycket mer än min del av jordens tillgångar. Jordens resurser räcker för allas behov men inte för allas begär. Vi tar från de fattiga och från kommande generationer. 

5 Så har vi prästen som viker åt sidan. Jo, jag har också gått förbi, när jag varit trött eller haft bråttom till kyrkan eller varit upptagen av sådant som jag trodde var viktigare. 

6 Samariern är främlingen, den man undviker, invandraren som visar barmhärtighet. Och jag undrar vad som format honom? Vem har lärt honom att se sin medmänniska och våga gripa in där andra fegar ur? 

7 Värden kan konsten att ta hand om sina gäster. Han eller hon bara finns där och gör rätt sak i rätt tid. 

Vi sjunger: Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, där är också Gud. 

Om vi nu byter perspektiv och ställer frågan: Finns kyrkan i texten? Hur vill vi vara kyrka när pandemin släpper taget om oss? Vi vill inte vara en maktkyrka som hotar med helvetet eller driver häxprocesser. Vi vill inte vara en kyrka som ängsligt viker ner sig och går förbi. Vi vill ju vara en kyrka mitt i byn, mitt i livet där vi får vila och växa, där Kristus är i centrum och där vi övar oss i att leva hållbart. Finns denna kyrka i texten? 

Det sägs om Aneby pastorat att vi vill ligga i framkant, att det råder god ordning här. Varför är det viktigt? För att biskopen ska bli nöjd? Eller för att vi ska imponera på domprosten? Nej! Det är viktigt av ett enda skäl: kärleken till Gud och medmänniskan. Om det råder god ordning i pastorat och församlingar, om kyrkor och kyrkogårdar är välskötta och tillgängliga, om instrumenten är stämda och sångerna inövade, om rätt person finns på rätt plats, om vi söker oss bort från skrivborden till köksborden, då kommer det finnas rum för det riktigt viktiga, för medmänniskan, för barmhärtigheten. 

Då hör vi ropet, vi stannar hos den som är slagen, akutväskan är påfylld, åsnan är fordrad och sadlad för att kunna bära, värdshuset är varmt och rymligt, sängen är bäddad, maten är lagad och värden är nykter och alert. Och det kommer finnas pengar till omkostnaderna. 

Tänk vad en berättelse kan göra med oss! Vad var det Jesus sa? Saliga de ögon som ser vad ni ser. 

Gud, lär oss att glädjas med dem som gläder sig, gråta med dem som gråter och att älska utan förbehåll så som du älskar.