Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet

 

Enheten i Kristus 

Vems kyrka är detta? Svenska kyrkan i Aneby. Vems kyrka är det? 

Det är ingen föreningslokal. Det är inte vår kyrka. Det är inte kyrkoherdens, inte kyrkorådets, inte medlemmarnas. Det är inte stiftets, inte den nationella kyrkans. Det är Kristi kyrka. Ordet kyrka kommer från grekiskans kyriakos och betyder Herrens hus – hus i meningen familj, gemenskap. Vems är Korskyrkan? Allianskyrkan? Likadant. Det är Kristi kyrka. När vi döps blir vi medlemmar i Kristi världsvida kyrka. 

Jag har ofta genom åren fått påminna om detta. Det är så lätt att säga: vår kyrka, våra körer, våra konfirmander. Det blir en grogrund för ett vi och dom-tänkande. Ett exkluderande språk.

Det var Jesus som grundade kyrkan, som kallade människor att följa honom, som sa: åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut. 

Tio dagar senare, på Pingstdagen, fylldes de med Andens kraft och kyrkan föddes. Gå, sa Jesus, och de gick, de spreds ut över hela världen och döpte och undervisade och därför sitter vi här idag. Och vad gör vi? Jo, vi går ut och döper och undervisar.

Vi är syskon i Kristus. Jag har en syster och två bröder. Vi har inte valt varandra. Vi hör samman men vi är inte alltid eniga. Enheten i Kristus är inte detsamma som enigheten. Vi kan som kristna ha olika åsikter, olika sätt att be och fira gudstjänst, vi kan vara oeniga i mycket men vi är ändå syskon. 

Nu återvänder vi till dagens evangelium. Texten är en del av Jesu förbön för oss. Han känner oss, han vet hur svårt det är att älska varandra, han vet hur mycket egoism, högmod och självhävdelse som finns i människans hjärta, hur mycket maktbegär och blindhet vi bär på. Därför ber han. Innerligt. Helhjärtat. Jag ber för dem. Helige Fader, bevara dem i ditt namn /…/ så att de blir ett, liksom vi är ett. 

Och Gud har gråtit när han sett hur hans barn bråkat, krigat, ja till och med dödat varandra i Jesu namn. 

Det som splittrat mest genom århundraden är lärofrågor. Olika tolkningar av bibeltexter. Ibland har förändringar och förnyelse kunnat ske underifrån utan att kyrkan gått sönder, men alldeles för ofta har det lett till splittring och nya samfundsbildningar. Det är tragiskt och samtidigt har det ibland varit nödvändigt för att förruttnelsen har gått för långt i moderkyrkan. Det som är glädjande är att vi de senaste 50 åren ser en motsatt rörelse, samfund går samman, kristna möts, ber och arbetar sida vid sida. 

Jag ber för dem. Bevara dem så att de blir ett….

Vi har ett gott ekumenisk klimat i Aneby. Ska vi nöja oss med hur det är eller ska vi arbeta för att vi ska bli en kyrka, en kristen församling på denna ort? Hur vill vi att det ser ut om tio år, om tjugo? Är det möjligt att bli ett? Eller ska vi be Jesus ge upp sin bön och sin önskan om att vi ska bli ett såsom Fadern och Sonen är ett? 

Varför ska vi inte ge upp? Det finns två svar:

1/ För att vi tillhör Gud och Gud är ett, Fader, Son och Helig Ande. Splittringen kränker Guds kärlek. 

2/ För att världen ska tro. Kärleken till Gud och till varandra blir ett vittnesbörd som väcker tro. Se, hur de älskar varandra. 

Idag välkomnas nya pastorer i Korskyrkan och i Allianskyrkan. Vi ska be för dem i vår förbön. Snart slutar jag och det kommer en ny herde. Och jag tänker att det kan öppna för nya samtal, nya försök att förena kyrkorna i Aneby. 

Låt oss be: Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss, så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka. Led oss djupare in i den enhet som du vill ge oss.