Texten om Daniel i lejongropen dramatiseras i ett spontandrama i kyrkorummet utan föregående övning.
Daniel var modig. Han följde sin inre röst även när det blev farligt. Han hade en inre kompass. Han fortsatte att be fast det var förbjudet.
Har vi en inre kompass? Vågar vi stå för vår övertygelse även när vi blir hotade och ifrågasatta? Vågar vi be till Gud fast ingen annan gör det?
Igår döpte jag Milian i Bredestad kyrka. Vi samlades runt Milian, lade våra händer på honom och jag sa: Tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Pannan - våra tankar, munnen - våra ord, hjärtat – vårt innersta. Korset är den där kompassen, den som visar oss rätt väg. Korset hjälper oss att välja kärlek i stället för hat, förlåta i stället för att ge igen, säga något fint om en människa i stället för att tala illa om henne.
Detta är svårt. Det var därför Daniel bad till Gud. Det var därför änglarna fanns där för att skydda och hjälpa. Vi får också be. Och änglarna är med oss. Varje barn har en egen ängel, en skyddsängel som ser Guds ansikte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar