Predikan Minnesgudstjänsten i Aneby

Sorgen lägger sig på djupet som en källa. Ibland når man ner till källan och får kontakt med saknaden, sorgen och tårarna. Emellanåt går livet sin gilla gång. Så tänker jag den här helgen när vi påminns om dem vi mist och saknar.....

Hon som skriver dessa ord miste sin mamma i somras. Avståndet till hem och rötter hindrar henne från att åka till moderns grav och tända ljus men inga avstånd kan hindra henne från att ibland nå ner till sorgens källa och ge rum för saknad och tårar.

Sorgen som en källa... bilden säger oss att det finns liv i sorgen, att sorgen gör oss levande.

Psalmisten skriver:

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Livet är en mödosam vandring. Vi bor på en jord som väts av tårar. Tårar är tecken på liv. Både de synliga och de osynliga tårarna.

En hård människa gråter inte. Sår vi hat och hämnd kommer vi skörda död.

Sår vi kärlek och godhet kommer vi skörda liv. För tårarna vattnar jorden så att det goda växer.

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Och jag tänker på alla dem som gått före, dem vilkas namn vi ska läsa upp i kväll. De sådde under tårar, de slet för att få ihop till brödfödan, de sådde, så gott de kunde godhet, vänlighet, omtanke och kanske hann de skörda, kanske fick de se frukten av sin strävan och känna glädje och stolthet. Men det mesta av vad de sådde får vi skörda. Och det mesta av vad vi sår får andra skörda.

Så låt oss så frön av vänlighet och kärlek den tid vi har kvar. För den som sår under tårar skall skörda med jubel.

Så gjorde Jesus. Han älskade oss så mycket så att han gav sitt liv för oss. Och döden kunde inte hålla kvar honom i sitt grepp. Han uppstod och gav oss ett hopp, han tände med sin kärlek ett ljus i vårt mörker.

Han öppnade vägen hem till Gud, till ljus och liv och lovsång. Därför är det sant att De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Predikan 23 söndagen e Trefaldighet

Förlåtelse utan gräns

I dokumentären Human möter vi Leonard. Han sitter i fängelse på livstid för mordet på en mamma och hennes dotter. Han har aldrig fått lära sig vad kärlek är, inte förrän Agnes kontaktar honom. Agnes är mor och mormor till Patricia och Chris som Leonard mördat. Leonard förväntar sig att Agnes ska hata honom men hon gör inte det. Hon visar honom i stället vad kärlek är genom att förlåta honom och fortsätta att besöka honom och tillsammans gör de en inre resa i försoning och förlåtelse.

Ibland tänker jag: Utan kärlek kan ingen leva. Jo, vi kan existera, men inte leva. Detsamma gäller förlåtelsen. Utan förlåtelse kan ingen leva, för förlåtelsen är en del av kärleken. Det är också viktigt att säga att förlåtelsen inte tar bort skulden, den tar bort skuldens konsekvenser - att vi stängs ute, att relationen upphör, att det som varit liv vänds i död. Skulden finns kvar, det gjorda går inte att göra ogjort. Förlåtelsen innebär att jag trots det som hänt, trots skulden får vara med i gemenskapen. Kärleken överskyler skulden och skadan .

Vår vilja att förlåta och be om förlåtelse hänger intimt samman med vår människosyn. Och jag har sagt det förut: Varje människa bär inom sig förmågan att vara gudomligt god och varje människa bär inom sig förmågan att vara djävulskt ond. Paulus inleder sitt brev till Efesierna med orden: Från Paulus, genom Guds vilja Jesu Kristi apostel till de heliga som bor i Efesos. Hur beskrivs de heliga i dagens episteltext: Människor som pratar strunt, som är elaka, arga, häftiga i humöret, människor som skymfar och förolämpar varandra och som gör sig skyldiga till all möjlig ondska. Samma människor, samtidigt heliga och trasiga och i behov av att förlåta varandra liksom Gud i Kristus har förlåtit.
Paulus skulle kunna skicka samma brev till oss, till de heliga i Aneby, heliga, inte i oss själva utan i Kristus. Hur skulle han beskriva oss? Vad skulle vi behöva lägga bort? Brevet skulle sluta med orden: Förlåt varandra liksom Gud i Kristus har förlåtit er. 

Så kommer frågan från Petrus: Hur många gånger ska jag förlåta? Räcker sju gånger? Som svar berättar Jesus en liknelse. Där nämns två summor: 10 000 talenter och 100 denarer. Det är egentligen omöjligt att översätta till dagens penningvärde men för att vi ska få en uppfattning har jag räknat lite. En talent motsvarar värdet av 35 kg silver. Idag kostar ett kg silver drygt 5100 kr. 35 x 5100 x 10 000 = 1,8 miljarder.

En denar motsvarar värdet av 5 gram silver. Det blir ungefär 3000 kr.

Kontentan är: Vi står i skuld till Gud, till medmänniskan, till Moder jord, till oss själva och vår skuld är oändlig. Omöjlig att betala tillbaka.

Gud vet detta och väljer att efterskänka oss hela skulden. Du är förlåten. Jag är förlåten. Guds kärlek är alltid större än vår skuld. Därför kan vi gå fria. Därför kan vi leva vidare simul iustus et peccator - samtidigt syndare och rättfärdiggjorda. Därför har vi inget val, vi måste öva oss i att förlåta och så fortplanta en våg av barmhärtighet i en trasig och sårad mänsklighet. Jämfört med min skuld är min medmänniskas ett intet, nästan försumbar, oftast fullt möjlig att förlåta utifrån insikten att det kunde ha varit jag som sårade, kränkte, baktalade.....

Tänk om Petrus hade anat att han snart skulle förneka Jesus tre gånger, att han snart skulle höra tuppen gala, se Jesus vända sig om och se på honom med kärlekens blick, en blick som öppnade en flod av gråt inom honom. Då skulle han inte ha varit så angelägen om att sätta en gräns för förlåtelsen.

Det finns en stort allvar i dagens text. Det verkar vara så att om vi inte förlåter andra så kan Gud inte förlåta oss.

Det är som om vi, när vi stänger hjärtat mot en broder eller syster samtidigt stänger hjärtat för Guds nåd. Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Om vi inte förlåter binder vi både den som gjort oss illa och oss själva vid det som hänt, vi liksom väver en bur av bitterhet.
Och samtidigt vet vi att det kan vara svårt, ja ibland omöjligt att förlåta. 
Går vi då miste om Guds nåd?

Mitt svar är: kan du inte förlåta, kan du kanske göra som Jesus på korset, be Fadern förlåta bödlarna.

Det är viktigt att vi tar detta på allvar för vår andliga hälsa är beroende av om vi förlåter eller fördömer. Gud vill byta ut stenhjärtat och ersätta det med ett hjärta av kött och blod. Gud har visat en väg. Han vill hjälpa oss att välja barmhärtighet framför hämnd och hat. 

Här kan bikten vara en hjälp. Själavården. Samtalet. Förbönen.

I morgon inleds Lutherjubileet och påven Franciskus kommer till Lund för att delta i en ekumenisk gudstjänst. Han räcker ut sin hand för att ta nya steg mot fred och försoning och en fördjupad enhet mellan katoliker och Lutheraner. Må Gud välsigna denna fredsprocess.

Agnes fick styrkan att förlåta Leonard och visa honom vad kärlek är.

Må Gud hjälpa oss att förlåta utan gräns.

Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälst. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och därför, just därför djupt gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.

Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälsta. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.

Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälsta. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.

Tankar på Tacksägelsedagen

Lovsång

Matt 15:29-31
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.


Idag har jag inte predikat. Men jag har tankar utifrån dagens text och veckans händelser som jag vill dela.

Kristus vandrar bland oss än
syndares och sorgsnas vän.
Stannar där en mänskoröst
ber om läkedom och tröst.

Det är min fasta övertygelse att Jesus Kristus lever och vandrar mitt ibland oss. Vad ser han? Vad möter han när han satt sig ner? Inte en skara av lovsjungande, trosvissa människor. Han ser idag det han såg då. Mycket folk som kommer till honom, människor som bryr sig, människor som vårdar, bär, vyssar, tröstar, vakar och lider med dem som lider. Han ser människor som har valt bort cynismen, som genomskådar det politiska spelet. Han ser människor som står upp för de svaga, som ger röst åt de stumma, som är de blindas ögon och de lamas fötter. Han möter många som har bevarat förmågan att skratta med dem som skrattar och gråta med dem som gråter. Han möter dem som övat upp sitt kroppsspråk för att kunna tala med dem som saknar färdigheter i det svenska språket. Han möter värdfamiljer, gode män, personal på hem för ensamkommande, lärare på SFI och SFA och Komvux, förskolepersonal och mängder med varma, vänliga, självuppoffrande medmänniskor som gör skillnad i det tysta, människor som insett att det kunde ha varit jag, det kunde ha varit ombytta roller. 
Och idag, på Tacksägelsedagen, ser han alla dem som vågat lära känna en flykting, som öppnat sitt hjärta och kanske sitt hem för en främling, alla dem som fått vänner för livet och nu är upprörda, förtvivlade, maktlösa inför de nya beslut som fattats. Beslut som får förödande konsekvenser för tiotusentals människor. För tre år sedan var vi stolta över att företrädas av politiker som värnade om solidaritet, öppna gränser och en generös migrationspolitik. Nu skäms vi över den radikala omsvängning vi ser. Solidaritet har förbytts i en främlingsfientlighet som förfärande fort har blivit rumsren. De öppna gränserna har stängts. Europas mest generösa migrationspolitik har förvandlats till Europas mest hårdföra. 
Jo, vi har mycket att vara tacksamma för. Och det är vi för när man lär känna en människa vars liv slagits i spillror kan man inte annat än känna sig tacksam, generat tacksam och plågsamt priviligierad över att just vi får ha det så bra. Men lovsjunga, nej, det är svårt, orden stockar sig i halsen och blandas med gråt. I stället för lovsång hörs klagosång, en berättigad och viktig sorgesång över tidens tecken. 
Jesus Kristus, förbarma dig! Vi slår följe med dem som hjälpte de sargade vid Genesarets strand, vi slår följe med dem som vägrat bli likgiltiga inför världens och medmänniskans nöd. Vi kommer först och främst med de vänner som är förlamade av rädsla. Vi ber för dem som av oro över avslag på asylansökan inte orkat lära sig vårt språk och därför nu är stumma. Vi lägger ner vid dina fötter alla de politiker som förblindats av maktbegär och därför fattat beslut som är ovärdiga en välfärdsnation. Vi ber dig gripa in och hjälpa alla lytta, alla dem vars framtidsdrömmar nu slås i tusen bitar och inte orkar gå. Och när vi lagt dem vid dina fötter lägger vi också vår maktlöshet, vår vrede vid dina fötter. 
Vi ber dig, Jesus, grip in! Vänd natt till dag! Vänd förtvivlan till lovsång!

Jesus ser på oss och frågar: Vad kan du göra? Och jag svarar: Gå samman med alla goda krafter och starta en landsomfattande namninsamling, ett Anebyupprop med krav på en generell amnesti för alla som fått avslag på sin asylansökan. Låt alla som kommit stanna! 
Och medan vi organiserar ett upprop väntar vi med spänning på när och hur Gud kommer gripa in. Liksom koltrasten sjunger innan gryningen ska vi sjunga en trotsig lovsång till Guds ära medan det ännu är mörkt!

Predikan Den helige Mikaels dag (familjegudstjänst)

Änglarna

”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.” Matt 18:10

Alla som döps i Aneby pastorat får en egen dopängel, ett smycke med namn och dopdatum ingraverat. Det är som om ängeln vill säga:

Du är döpt och tillhör Gud.

Var inte rädd, jag är med dig!

Du har en egen ängel i himlen, som ser Guds ansikte.

Nu vänder vi oss till varandra och säger:

Du är döpt och tillhör Gud.

Var inte rädd, jag är med dig!

Du har en egen ängel i himlen, som ser Guds ansikte.

Du är döpt, säger ängeln och låter vattnet porla. Som en påminnelse om att vi tillhör Gud kan vi doppa ett finger i vattnet och rita ett korstecken i pannan.

Var inte rädd, säger ängeln och tänder dopljuset. Är det någon här som är mörkrädd? Det är vi nog alla. Dopljuset påminner oss om Jesus som sa: Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Det är mycket som är mörkt och hemskt. Håller vi oss nära Jesus behöver vi inte vara rädda. Vi sprider ljuset till varandra.

Du har en egen ängel i himlen, som ser Guds ansikte. Tänk så skönt. Vilken trygghet. En egen ängel som berättar för Gud vad som händer i mitt liv. Och jag tänker på barnen i Aleppo, på alla som är rädda, på alla skadade, på dom som dött. Och alla andra barn som far illa.

Nu måste vi hjälpa änglarna att berätta för Gud hur ledsna och arga vi är på dom som krigar.

Vad ska vi säga till Gud?

Gud, grip in!

Sänd dina änglar att skydda alla barn!

Tycker ni inte att vi ska ropa? Då gör vi det! Gud, grip in!

Predikan 17:e söndagen efterTrefaldighet

Rik inför Gud

Jag slås av kraften i texterna, av entydigheten, av allvaret. Det är tydligt att rikedom och kärlek till pengar är livsfarligt. Vi har ett val: valet mellan att drivas av habegär eller vara fria, att samla skatter åt oss själva eller vara rika inför Gud.

Och det finns oerhört starka krafter som vill att vi ständigt ska vilja ha mer, att vi ska vara missnöjda med det vi har, som vill att vi ska konsumera, byta ut, fräscha upp. Det finns dom som säger att marknaden har blivit vår gud och A6 vårt tempel som vi besöker på söndagarna.

En förnöjsam människa är en dålig konsument.

Vi är utsatta för ständig och massiv påverkan genom reklam och genom jämförelsen med andra. Dom har bytt kök, vi borde kanske också fräscha upp lite. Varför? Ingen hinner ju ändå sitta där och äta och samtala och njuta.

Habegäret styr oss, vi är inte fria. Mycket vill ha mer. Den som äger mycket sover sämre, oroar sig mer och och väcker naturligtvis andras avund och habegär. Vad blir följden: staket, larm, övervakningskameror och ännu mer oro. Kärleken till pengar är roten till allt ont, säger Paulus.

Habegäret för oss bort från tron, från tilliten till Gud och varandra. Ägodelarna som skulle göra oss lyckliga bildar ett fängelse som vi låser in oss själva i.

Vad kan väcka oss till insikt? Döden, Guds ord och goda exempel.

Först döden. Psalmisten skriver: Lär oss betänka hur få våra dagar är för att vi må få visa hjärtan.

Låt oss tänka oss att denna matta (gångmattan in i kyrkan är ca 15 meter lång) är vår livstid. Lever jag lika länge som min far är jag här någonstans (han blev 68 och jag är nu 60, det betyder att jag har åtta år kvar att leva om jag skulle bli lika gammal som honom). Vad blir då viktigt? Hur ska jag leva mitt liv, hur använda mina pengar? Ska jag samla på hög eller dela med mig?

Döden kan kanske väcka oss och hjälpa oss prioritera. Också Guds ord. Gud ger oss goda gåvor, inte för att vi ska behålla det för oss själva utan för att vi ska dela med oss.

Häromdagen fick jag brev från kommunens flyktinghandläggare. De är i akut behov av rum och lägenheter för de flyktingar som kommer i höst.

Och nu frågar jag: Hur många kvadratmeter bor du på? Skulle ni kunna frigöra ett rum eller två och dela kök och badrum med några flyktingar?

Jasså, inte det? Varför är det så svårt? Vad är vi rädda för? Att de ska stjäla eller slå sönder finporslinet eller fläcka ner den dyrbara mattan?

Tänk om det är tvärtom? Tänk om vi skulle få vänner för livet, sällskap vid bordet, hjälp i trädgården? Tänk om vi skulle bli rika inför Gud?

Allt gott är en gåva från Gud. Gud unnar oss att njuta men bara den är fri, som lever med öppna händer, som tar emot, förvaltar och räcker vidare.

Det tredje som kan väcka oss ur habegär och girighet är goda exempel, förebilder. Jesus är den främsta. Men det finns fler även om de inte är många.

Jesus var fri. Han ägde ingenting. Han gav allt. Sitt liv, sin kärlek, för att vi skulle befrias från det som binder oss och leva fria och glada och tillitsfulla.

Det är svårt att säga nej. Det är svårt att avstå, att nöja sig med det enkla, med second hand. Vem är din förebild, vem tänker du på och utmanas av som är rik inför Gud?

Jag är en fattig trubadur, som duger just till ingenting. 


Jag drager land och rike kring, en underlig figur. 


Jag sjunger mina visor små för vem som gitter höra på, 


min enkla livsfilosofi har denna melodi ;

Refr: 
Du kan ingenting ta med dig dit du går, 

nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Du behöver inga penningar när du vid porten står 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Du kanske är en rikeman som samlar i en penningpung 


fast den förut är stinn och tung du gnider och går an. 


Din kassakista är din gud men så en afton får du bud... 


Och alla dina slantar små, vad hjälper de dig då ?

Refr: 
Du kan ingenting ta med dig dit du går, 

nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Du förvärvar ej för penningar ett enda litet år 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

Jag är en gammal trubadur som drager land och rike kring

och jag besitter ingenting av visdom och kultur. 


Men en sak har mig livet lärt att guldet det är föga värt. 


Så du som trår till guld och makt ska minnas vad jag sagt :

Refr: Du kan ingenting ta med dig dit du går, 


nej du kan ingenting ta med dig dit du går. 


Det finns alltid någon hungrande som invid vägen står 


och du kan ingenting ta med dig dit du går.

(Cornelis Vreeswijk )

Ny psalmtext

Psalm i Luthers anda

1 Kaosmörkret breder ut sig,

ondskans fula tryne syns.

Inkrökthetens svarta hål tycks

sluka allt. Vår skuld är stor.

2 Gud, din vreda tystnad trycker

oss mot tvivlets gränser ut.

Varför har du övergett oss?

Tron förtvinar. Hjälp oss nu!

3 När vi inte orkar längre,

hörs en röst från hjärtats djup.

Anden bor och ber inom oss.

Visar oss på Räddaren.

4 Visar oss att Kristus ensam

löser oss ur skuld och skam.

Domen upphävs, vi går fria.

Mörkrets tid är nu förbi.

5 Därför vill vi jubla, tacka

dig, vår Far för all din nåd.

Jesus, tack att du går med oss,

läker sår och stärker tro.

6 Sänd oss nu att våga livet,

vandra i din efterföljd.

Genom död till liv är mönstret.

Kaosmörkret vänds i ljus.

Copyright: Peter Andreasson

Psalmtexten är skriven till ett seminarium i Anders Frostenssons psalmskola.

Nästa år firas ett Lutherjubileum. Inför det fick vi i uppgift att skriva en psalm 

i Luthers anda.

Vad i texten är då typiskt lutherskt?

Luther tolkar Bibelns första verser och orden om det djup som täcks av mörker, ödslighet och tomhet ur den förtvivlade människans perspektiv. Det är inte bara jorden som i begynnelsen var öde och tom med ett djup som täcks av mörker. Det kan vara ord som beskriver den förtvivlade människans erfarenhet. Förtvivlan, eller anfäktelsen, som Luther talar om kommer av människans bortvändhet från Gud, från skulden, från den djupt rotade inkröktheten - Luther talar om människan som "incurvatus in se" inkrökt i sig själv. Detta leder till ett kaosmörker - ett ord som inte Luther använder men som återfinns i artikeln Den sjungande reformationen. Jag fastnade för ordet kaosmörker. Det kan rymma brottningen med Gud när vi upplever att Gud är tyst, att han övergett oss, att han är vred på oss för all grymhet och ondska vi orsakar. Ordet kan rymma ångesten över klimatförändringarna. Ordet beskriver träffande det mörker som råder i Sverige och Europa när vi stängt våra gränser för människor på flykt, infört nya regler som skickar vår solidariska och generösa invandringspolitik till historiens sophög och där det plötsligt har blivit politiskt korrekt och rumsrent att ha åsikter som tidigare endast obildade rasister hade. Vilket mörker! Vilket kaosmörker! 

Enligt Luther kan vi människor inte rädda oss själva. Det finns ingen väg ut ur mörket. Vi har alla del i skulden och mörkret och i den situationen är det svårt att tro. Enligt Luther förmår vi inte ens ropa till Gud - så djupt fallna är vi, så inkrökta i oss själva är vi. Den som ropar är därför inte den förtvivlade utan det är Anden, Gudsvinden från skapelseberättelsen, som bor och ber i oss och visar oss på Kristus som ensam kan rädda oss. 

Luther hämtar i sin teologi, sin själavård och sina psalmer inspiration från Psaltaren. Påtagligt många Psaltarpsalmer börjar i mörker och förtvivlan, ur djupen hörs ett rop till Gud, Gud griper in och räddar och det hela slutar i lovsång. Jag har valt att låta min text följa detta speciella Psaltarmönster - ett mönster som också är påskens och dopets mönster: genom död till liv. 

Och Gud förvandlas från den vreda domaren till att för den räddade upplevas som den allra nådigaste Fadern.

Det lilla ordet "nu" är också väldigt lutherskt. Det gör det som hände i begynnelsen, det som beskrivits av Psaltarens författare i dåtid till en personlig erfarenhet i nuet för var och en som söker Gud.

Predikan 16:e söndagen efter Trefaldighet

Döden och livet

Psalmer: 304, 308, 630, 690, 313

Idag firar vi höstens stora påskdag. Psalmerna, texterna, bönerna och predikan genomsyras av vårt hopp, vårt evighetshopp, vår tro på uppståndelsen.

Hur skulle livet te sig utan det hoppet? Temat: Döden och livet liksom bänder och vrider och vänder på vår föreställning, vår förväntan om att livet kommer först och döden sedan. Tänk om det är tvärtom? Att döden kommer först och sedan livet?

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv.

Igår döpte jag Matilda Lisbeth i Torpa kyrka. Strax innan jag döpte henne tecknade jag korset på hennes panna, mun och hjärta. Pannan – våra tankar. Munnen – våra ord. Hjärtat – hela livet. I dopet kallas vi att gå från mörker till ljus, från död till liv, från egoism till medmänsklighet i tanke, ord och handling. Paulus talar om den gamla människan, gammeladam som ska dö med Kristus, läggas bort, liksom dränkas för att den nya människan ska uppstå med Kristus. Genom död till liv i tanke ord och handling. Våra fäder talade om den dagliga omvändelsen. När vi i början av gudstjänsten ber vår bön om förlåtelse är det just det som sker. Vi är skapade till Guds avbild, till att bli Kristuslika. Det är i ljuset vi hör hemma. Det är inte graven som är målet utan himlens härlighet. Jmfr dopgraven på kyrktorget.

När Jesus ser änkan följa sin ende son till graven fylls han medlidande. Så säger han: Gråt inte. Jag brukar säga tvärtom: Gråt! Gråt, gråt, gråt. Sörj medan tid är.

Vad menar Jesus? Jesus är inte där som medmänniska. Det är inte en själavårdare som talar. Den som yttrar orden är den som i Johannesevangeliet presenterar sig som Uppståndelsen och Livet.

När han säger: Gråt inte! vänder han sig till alla som gråter som om det inte fanns något hopp. Han vänder sig till sin mor som grät vid korset, till alla mödrar och fäder som begråter sina barn, till alla som genom mänsklighetens historia gråtit. Gråt inte! Döden är inte slutet. Inte punkten på livets mening. Döden är endast ett kommatecken i livets berättelse, en dörr som leder hem, inte bort.

När Jesus uppväcker änkans son ger han oss en föraning om sin uppståndelse, om den stora uppståndelsen. Orden, till brädden fyllda av livgivande kärlek, har en sådan kraft att de når in i dödens innersta rum och väcker pojken till liv.

Den rösten, till brädden fylld av livgivande kärlek kommer väcka också dig och mig till liv när vi dör.

Vid tomhetens och intets gräns,

en röst mig når, den är en väns;

du kommit hem den säger.

Och såren läks och sången föds,

vad djupast i mitt liv jag sökt

och längtat till jag äger.

(Psalm 310:2)

Det finns ett mönster att följa, en upptrampad stig att gå, varje dag, hela livet: Genom död till liv, med Kristus.

Vad ska vi tänka om ångesten, vår rädsla för döden? En viktig fråga. Om ni vill kan vi samlas efter kyrkkaffet och samtala vidare om detta.