Tankar på Tacksägelsedagen

Lovsång

Matt 15:29-31
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.


Idag har jag inte predikat. Men jag har tankar utifrån dagens text och veckans händelser som jag vill dela.

Kristus vandrar bland oss än
syndares och sorgsnas vän.
Stannar där en mänskoröst
ber om läkedom och tröst.

Det är min fasta övertygelse att Jesus Kristus lever och vandrar mitt ibland oss. Vad ser han? Vad möter han när han satt sig ner? Inte en skara av lovsjungande, trosvissa människor. Han ser idag det han såg då. Mycket folk som kommer till honom, människor som bryr sig, människor som vårdar, bär, vyssar, tröstar, vakar och lider med dem som lider. Han ser människor som har valt bort cynismen, som genomskådar det politiska spelet. Han ser människor som står upp för de svaga, som ger röst åt de stumma, som är de blindas ögon och de lamas fötter. Han möter många som har bevarat förmågan att skratta med dem som skrattar och gråta med dem som gråter. Han möter dem som övat upp sitt kroppsspråk för att kunna tala med dem som saknar färdigheter i det svenska språket. Han möter värdfamiljer, gode män, personal på hem för ensamkommande, lärare på SFI och SFA och Komvux, förskolepersonal och mängder med varma, vänliga, självuppoffrande medmänniskor som gör skillnad i det tysta, människor som insett att det kunde ha varit jag, det kunde ha varit ombytta roller. 
Och idag, på Tacksägelsedagen, ser han alla dem som vågat lära känna en flykting, som öppnat sitt hjärta och kanske sitt hem för en främling, alla dem som fått vänner för livet och nu är upprörda, förtvivlade, maktlösa inför de nya beslut som fattats. Beslut som får förödande konsekvenser för tiotusentals människor. För tre år sedan var vi stolta över att företrädas av politiker som värnade om solidaritet, öppna gränser och en generös migrationspolitik. Nu skäms vi över den radikala omsvängning vi ser. Solidaritet har förbytts i en främlingsfientlighet som förfärande fort har blivit rumsren. De öppna gränserna har stängts. Europas mest generösa migrationspolitik har förvandlats till Europas mest hårdföra. 
Jo, vi har mycket att vara tacksamma för. Och det är vi för när man lär känna en människa vars liv slagits i spillror kan man inte annat än känna sig tacksam, generat tacksam och plågsamt priviligierad över att just vi får ha det så bra. Men lovsjunga, nej, det är svårt, orden stockar sig i halsen och blandas med gråt. I stället för lovsång hörs klagosång, en berättigad och viktig sorgesång över tidens tecken. 
Jesus Kristus, förbarma dig! Vi slår följe med dem som hjälpte de sargade vid Genesarets strand, vi slår följe med dem som vägrat bli likgiltiga inför världens och medmänniskans nöd. Vi kommer först och främst med de vänner som är förlamade av rädsla. Vi ber för dem som av oro över avslag på asylansökan inte orkat lära sig vårt språk och därför nu är stumma. Vi lägger ner vid dina fötter alla de politiker som förblindats av maktbegär och därför fattat beslut som är ovärdiga en välfärdsnation. Vi ber dig gripa in och hjälpa alla lytta, alla dem vars framtidsdrömmar nu slås i tusen bitar och inte orkar gå. Och när vi lagt dem vid dina fötter lägger vi också vår maktlöshet, vår vrede vid dina fötter. 
Vi ber dig, Jesus, grip in! Vänd natt till dag! Vänd förtvivlan till lovsång!

Jesus ser på oss och frågar: Vad kan du göra? Och jag svarar: Gå samman med alla goda krafter och starta en landsomfattande namninsamling, ett Anebyupprop med krav på en generell amnesti för alla som fått avslag på sin asylansökan. Låt alla som kommit stanna! 
Och medan vi organiserar ett upprop väntar vi med spänning på när och hur Gud kommer gripa in. Liksom koltrasten sjunger innan gryningen ska vi sjunga en trotsig lovsång till Guds ära medan det ännu är mörkt!