Predikan i Korskyrkan Ekumeniska böneveckan 150118

Böneveckans tema: Ge mig något att dricka

Det är tre år sedan jag predikade här första gången. Jag ställde då frågan var vi vill vara om tjugo år som kristenhet i Aneby. Kommer omständigheterna att tvinga oss samman eller vill vi be och söka Guds vilja, lyssna och låta oss ledas in i en gemenskap där Kristi kropp är en och Guds rike tar gestalt i hela samhället?

Nu har det gått tre år. Vi har mötts, samtalat, bett. Men ser vi vägen? Anar vi Guds vilja? Eller har vi valt fel fokus? Är huvudfrågan fortfarande de kristnas enhet, eller för att uttrycka det mer rakt på sak: att vi hittar ett smidigt sätt att slå ihop församlingarna så att vi kan fira gudstjänst tillsammans under samma tak och samtidigt spara pengar på drift och underhåll? Eller är frågan fel ställd?

Idag skulle jag vilja lyfta fram tre ord som jag tror är viktiga för vårt vägval som kyrkor och kristenhet i Aneby.

Törsten, trösten och tillbedjan.

Men först en bakgrund till texten.

Samarien låg på Jesu tid mellan Judéen och Galiléen. Folket i Samarien hade genom krig och folkomflyttningar blandats upp med andra folkslag och deras tro hade under historiens gång blandats upp med andra religioner. Kvar fanns en helig skrift bestående av endast de fem Moseböckerna och en väntan på en Messiasgestalt. Deras tempel hade förstörts av judarna ca 180 f Kr och därför var relationen mellan samarier och judar spänd. För en rättrogen jude var en samarier oren , kontakt skulle om möjligt undvikas. Att en from judisk man skulle tala med en samarisk kvinna var fullständigt otänkbart. Folkomflyttningar, spända relationer, försök att bränna ner moskéer och synagogor! Man kan inte säga annat än att Bibeln är högaktuell! Inget är nytt under solen!

Så står det att Jesus måste ta vägen genom Samarien. Det var han inte alls tvungen till – det normala var att man gick över Jordanfloden och följde dalen norrut in i Galiléen. ”Måste” kan här betyda att Jesus blev ledd, kände ett inre tvång, en kallelse att gå genom Samarien. För Jesus var ingen oren. Han lyfte fram den barmhärtige samariern som ett föredöme för alla. När han botat de tio spetälska var den ende som vände tillbaka för att tacka: samarier. När Jesus i en häftig dispyt med de skriftlärda i samma mening beskylls för att vara samarier och besatt bemöter han inte den första anklagelsen. Det är som om kristna som hjälper muslimer skulle bli anklagade för att vara muslim! Jesus ser tro där ingen annan ser tro, han bryter ner murar, bygger broar, öppnar stängda dörrar!

Törsten

Ge mig något att dricka! Det är Jesus som yttrar dom orden. Han är ensam. Solen gassar. Tröttheten gör honom sårbar, törsten gör honom beroende.

Så kommer kvinnan. Jesus ber om vatten och de börjar samtala. Det uppstår kontakt därför att Jesus vågar vara sårbar och beroende. En kontakt som berör och befriar, ett samtal som släcker törsten. Jag förmodar att kvinnan var van vid att bli utnyttjad, vara ett objekt för andras tillfredsställelse. Där vid Jakobs källa möter hon, kanske för första gången i sitt liv, en man som ser på henne med respekt – i ögonhöjd.

Människans djupaste törst är en törst efter kärlek, efter villkorslös livgivande kärlek. Den kan bara Gud släcka. Det är som om Gud både är törsten och vattnet för törsten skulle inte finnas om inte vattnet fanns. Törsten liksom leder oss till källan. De andliga fäderna säger: Vår törst är Guds törst i oss efter sig själv. Är det så borde vi ju bejaka törsten hos oss själva och varandra. Är det sant skulle vi ju inte skämmas för sårbarhet och beroende, för att säga som det är. I stället försöker vi vara till lags, förställa oss, förminska oss för att passa in, räcka till, duga.

Och det vi får är inte kärlek, det är möjligen beundran, en klapp på axeln, lite bekräftelse – liksom vatten som bara gör oss mer törstiga.

Tänk om det är sårbarheten och inte styrkan som Gud efterlyser i våra liv och i våra församlingar?

Trösten

Kvinnan sade: Jag vet att Messias kommer och när han kommer skall han låta oss veta allt! Jesus sa till henne: Det är jag, den som talar till dig. Ego eimi: Jag är den jag är. Och kvinnan låter sin kruka stå, går in till staden och säger: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Det är som det är. Du är som du är och jag är som jag är. Det finns en oerhörd tröst i detta. Jag behöver inte låtsas vara bättre än jag är. Don´t polish shit! 
Nu ska jag bekänna en sak: Jag är inte så god och kärleksfull som jag ger sken av.

Det har jag märkt i mötet med tiggarna – jag har blivit arg, provocerad, irriterad, störd. Så träffade jag en nunna i somras och berättade om mina känslor och då sa hon: Detta säger mer om dig än om dom. Ta emot deras närvaro som en Guds gåva, en möjlighet för dig att lära dig något. Och i fredags hände det. Jag gick fram till Donka som brukar sitta vid Ica. Jag hade tänkt stämma träff med henne och de andra och en tolk för att få bort dom från tiggandet – vilket engagemang! Men under ytan är sanningen den att jag / vi inte vill bli störda. Då ser hon mig i ögonen och säger: jag är hungrig. I samma ögonblick lät Gud mig känna av min egen hunger och jag hörde mig själv säga: Kom, så går vi till grillen och äter. Så fick jag duka fram bestick, glas och dryck och bjuda henne på mat. Men Gud ville visa mig något mer. När jag satt gaffeln i munnen utan att ha bett bordsbön ser jag Donka försänkt i en lång innerlig bordsbön. Vi möttes i ögonhöjd och föraktet för den utsatta, svaga, beroende människan rann av mig när Gud fick visa mig min sårbarhet. Ego eimi. Jag är den jag är.

Genomskådad och genomälskad – vilken tröst! Vilken befrielse!

Så vill jag att det ska vara i kyrkan. Rum för ljuset och mörkret, sången och klagan, gråten och skrattet, tvivlet och tron, tröttheten och törsten. Kan han vara Messias? I den frågan ryms tvivlet och tvekan. Och det är som det är!

Tillbedjan

Kan det vara så att det som sker i vårt samhälle och i vår värld är ett svar på vår bön? Kan det vara så att Gud vill öppna våra ögon, be oss lyfta blicken från våra kristligt ömma tår och visa oss nöden? Visa oss att det viktiga inte är var vi ber eller hur, det viktiga är inte om vi är alliansare eller baptister eller lutheraner, judar, kristna eller muslimer. Det viktiga är att vi ber i ande och sanning!

51 miljoner människor är idag på flykt! Av dom kommer kanske 120 000 hit i år. Av dom 120 t får kanske 80 000 Permanent uppehållstillstånd (PUT). Migrationsverket vill att Aneby kommun tar emot 73. Sjuttiotre! Kommunen har frågat oss om vi kan hjälpa till med integrationen, den svåra delen, den som handlar om mänskliga möten, faddrar, värdfamiljer, matlagningskurser, språkcaféer osv.

Mina vänner! Detta är bara början! Snart kommer det nya vågor av flyktingar – inte pga krig utan pga klimatförändringar, flyktingar som kommer för att de saknar rent vatten! Ge oss något att dricka!

Flyktingar och tiggare är inte ett problem som ska lösas, en fråga att hantera, det är människor, medmänniskor, bröder och systrar att se, tala med, vara sårbar inför, älska.

Vad skulle hända om vi skulle våga följa Jesus över gränser, se tro där ingen annan ser tro, dela hans sårbarhet och utsatthet och öva oss i att älska varje människa som kommer i vår väg? Kanske skulle vi då trötta och törstiga efter vandringen söka oss till källan, sjunga, tillbe, dela bröd och vin för att sedan sändas ut till en ny vecka med nya möten! Det är en svår väg att gå. Det är mycket lättare att fortsätta som vi gör men om vi ställer oss utanför, då kommer våra församlingar att sakta dö av syrebrist! Kanske är nöden ett bönesvar, en utmaning att anta som gör oss trötta och törstiga, förtvivlade och beroende av Gud och varandra. Så kommer enheten av sig själv, när vi förenas av arbetet för Guds rike!

Ge mig något att dricka! Vi är lemmar i Kristi kropp, trötta och törstiga efter vandringen. Låt oss hålla utkik efter någon som kan släcka vår törst och som vi få få visa vägen till källan med vatten som ger evigt liv!

Betraktelse på Rotarys i Aneby vårupptakt i Marbäcks kyrka 150112

Så har vi firat jul igen. För de flesta av oss har det blivit rätt många jular. Och vi vet ju alla varför vi firar jul. Vi har läst julevangeliet om hur Maria födde sin förstfödde son, lindade honom och la honom i en krubba, hur änglarna sjöng för herdarna och de sökte upp stallet i Betlehem för att se att allt var så som det hade sagts dem. Men vad betyder allt detta? Ett svar är att liksom Jesus föddes i Betlehem så vill han födas i våra hjärtan och växa till i oss så att vi blir mer och mer lika honom. Men, som vi säger till varandra på pastorsexpeditionen, detta är ju ”kyrkiska” eller Kanaans tungomål. Det är allt färre som förstår talet om att Gud kommer till oss i Jesus Kristus för att visa oss vägen hem till Gud. Det är ord för en liten krets av invigda människor.

Men julens budskap är ju ett budskap till alla, till hela världen, så hur kan vi tala om detta med andra ord, med ord som är mer relevanta för fler? Låt mig göra ett försök!

Av de fyra författare i Bibeln som berättar om Jesu liv är det bara Lukas som har med händelserna i Betlehem. Johannes använder helt andra ord. Han skriver: Ordet blev kött och bodde i bland oss. Ord heter logos på grekiska. Vi har det i logoped, logik osv. Det betyder ord men kan också översättas med meningen. Är det inte den vi söker? Hela livet? Det fulländade, det sköna, det vackra, det goda. Ja ibland, när vi är med om något som är så fantastiskt så att vi saknar ord säger vi: det var gudomligt!

Reklambranschen känner till vår längtan efter det gudomligt goda och vackra, det paradisiska, det vi blev skapade till men har förlorat och ägnar hela livet åt att finna.

Julens budskap är att detta gudomligt härliga inte går att köpa för pengar utan det finns inom räckhåll för alla människor, gratis! Men det är liksom för ljust, för vackert för att vårt mänskliga öga ska tåla det och därför är det fördolt, liksom inlindat. Och det var som om Maria förstod det. Därför lindade hon barnet innan hon la det i krubban. Nära och ändå liksom gömd som om Guds härlighet, Meningen vill att vi ska söka den, anstränga oss för att finna den, på nytt och på nytt. För Meningen är liksom kärleken en färskvara.

Johannes berättar om detta med orden: Ordet blev kött och bodde ibland oss. Ordagrant: tältade ibland oss. Alla som bott i tält någon gång vet hur tunn tältduken är, hur allt hörs utifrån och in och inifrån och ut. Snarkningar, gräl, skratt, småprat. Så nära är Gud, liksom bakom tältduken, inlindad, oerhört nära och samtidigt fördold för att vi ska söka och finna. Ibland liksom lyfts en flik av tältduken åt sidan så att vi får syn på Meningen, Härligheten.

Såg ni Malala, flickan som fick Nobels fredspris – när hon talade på Fredspriskonserten. Hon var ett med det hon sa, hemma i sig själv, orädd och därför så berörande. Det spelar ingen roll att hon är bekännande muslim. Gud visar sin härlighet, låter oss ana Meningen med livet på tusen sätt och genom olika slags människor. Det är som om Meningen väntar på att få bli förkroppsligad i alla människor och när jag möter människor som ger sig hän, ger allt i en vibrerande närvaro som får tiden att stanna, då är allt salighet och lycka och meningsfullt liv. Som när någon sjunger och sången rör vid vårt innersta, eller en idrottare ger allt och lyckas, eller en hantverkare med yrkesstolthet gör sitt yttersta.

Det kallas ju ibland för att vi är i vårt esse. Esse är latin och betyder vara. Då vi är hemma i oss själva, då vi är ett med vårt innersta väsen, då vi låter livet ta oss i anspråk. Det har hänt mig några gånger att upplevelsen av Mening har varit så fulländad så att jag tänkt: nu kan jag dö för nu har jag fått göra det jag kom hit för att göra. Skulle jag dö nu så skulle jag dö lycklig.

När Mose mötte Gud i den brinnande busken och blev skickad till Egypten för att befria Israels folk frågade han: Vem ska jag säga har sänt mig? Gud svarade: Säg JAG ÄR har sänt dig. Guds namn är: DEN SOM ÄR. Och när vi är i vårt esse, i vårt VARA, närvarande i det vi är och gör då är vi i Gud. Då föds barnet i våra hjärtan, då lyfts en flik av tältduken åt sidan och vi får se och smaka Guds härlighet, MENINGEN.

Och vi märker när vi inte är i vårt esse. Då säger vi att vi är utom oss, liksom utanför oss själva, vid sidan av oss själva.

Som när den förlorade sonen förskingrat hela sitt arv och inte ens fick äta svinens mat. Då var han utom sig av förtvivlan! Där på botten av sitt liv bestämde han sig för att vända tillbaka hem. I grundtexten står det att han kom hem till sig själv. Han fick liksom fatt i sin djupaste längtan och den förde honom hem, inte bara till fadern utan till sig själv. Är det inte det ni som är lärare dagligen vill ge barnen, hjälpa dom att finna sig själva, sin gåvor, sin styrka, sin väg genom livet?

Nu tror jag att också en människa som hamnat väldigt fel kan uppleva sig vara i sitt esse när han dödar 12 människor på en tidningsredaktion i Paris eller spränger sig själv i ett självmordsattentat.

Hur vet vi när vi är på rätt väg? Jo, i Bibeln nämns om kännetecken, nio frukter av ett liv genomsyrat av Guds vilja: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Dessa frukter är tecken för oss på att Gud är nära, mycket nära, född till jorden, född i våra hjärtan, fördold och ändå synlig.

Så har jag gjort ett försök att tala om julens budskap med andra ord.....

Om det gjorde Jesu födelse mer tillgänglig kan bara du som lyssnare (och läsare) avgöra!

Predikan söndagen efter nyår

Guds hus

Två ungdomar i Guds hus, en har blivit ditskickad av sin mor, en har smitit dit olydig mot sin mor. Båda ägnar sig åt att lära känna Herren.

Vem visade dig vägen till Guds hus? Vem visar du vägen till Guds hus?

Medelåldern är rätt hög i våra gudstjänster. Var är barnen, ungdomarna, de unga vuxna, de medelålders?

I dessa bygder har människor byggt Guds hus, samlats där i sorg och glädje för att med Samuel lära känna Herren. I snart 1000 år har föräldrar visat barnen vägen. Lärare, präster, en bedjande mormor. Vem visade dig vägen till Guds hus? Vem kan du visa vägen?

Varför är detta viktigt? Varför är det angeläget att också kommande generationer får lära känna Herren?

Jo, i tidernas begynnelse, när människan vänt Gud ryggen ropade Gud: Adam var är du? Adam betyder människa. Människa, vad är du? Gud såg att vi i syndafallet förlorade vår sanna mänsklighet, vår medmänsklighet, vår förmåga att älska Gud, oss själva,vår nästa och skapelsen. Alla relationer gick sönder. Människa var är du? Sedan dess har Gud ropat och människor har svarat. Abraham svarade, Mose svarade, Samuel svarade. Först trodde Samuel att det var Eli som ropade, men så förstod Eli att det var Gud som ropade. Nästa gång någon ropar ska du svara:tala Herre, din tjänare hör. Och Gud ropade och Samuel svarade och blev till stor välsignelse.

Gud fortsatte att ropa, genom profeter, genom änglar, genom samvetet, genom händelser: Människa, var är du? Johannes döparen svarade och beredde vägen för Messias i människors hjärtan. Maria svarade och födde Gud till världen.

Så sitter han där i templet, 12 år gammal, på helig mark, nära sin himmelske Far, ja ett med Gud. Jesus är på en och samma gång ropet och svaret. Han är sann Gud och sann människa. Han fortsätter att ropa och kalla människor till omvändelse och han svarar med att i allt gå in under våra villkor, bli ett med oss och med sin död på korset förlösa oss ur djävulens grepp och försona oss med Gud. Genom årtusenden har människor svarat ja, låtit döpa sig, lärt känna Guds röst och ställt sig till Guds förfogande.

Vad är målet? Världens frälsning och skapelsens återupprättelse. Eller med andra ord: att allt ska bli som Gud tänkte från början. Inget blygsamt mål. Och det är ju inget som jag eller vår biskop eller kyrkomötet hittat på. Det är Guds vilja och kyrkans uppdrag.

I somras hände något märkligt. Det var den sista dagen på temaveckan: Alla får plats. Torget fylldes av en salig blandning av människor från olika delar av världen och samhället: hög och låg, rik och fattig, glad och ledsen. Och vi åt tillsammans och njöt av sensommarvärme och vacker musik. Kalle Rosén, en av dem som var med i arbetsgruppen passerade då torget, på väg hem efter en intensiv vecka. När han fick se vad som skedde på torget blev han stående, alldeles tagen. I hans värld var det han såg en utopi, eller snarare en glimt av att utopin om att Alla får plats var möjlig att förverkliga.

Vi skulle kanske säga: Guds rike tog gestalt på torget den där eftermiddagen. Vi fick en försmak av paradiset.

Klimatet i vår värld och vårt land bli kallare och hårdare. Gud ropar idag, genom Jesus Kristus: Människa, var är du? Du behövs! Alla behövs! Ingen kan undvaras! Guds rike är nära, inom räckhåll. Omvänd er och tro.

Min bön är att Guds hus ska bli hus där Gud talar, där människor – inte minst de unga - får lära känna Herren, där vi drabbas av kallelsen att gå ut och göra skillnad, vara människor, mänskliga, medmänskliga, varma, kärleksfulla och kloka och så medverka till världens frälsning och skapelsens återupprättelse.

Två ungdomar i Guds hus, en har blivit ditskickad av sin mor, en har smitit dit olydig mot sin mor. Båda ägnar sig åt att lära känna Herren.

Vem visade dig vägen till Guds hus? Vem visar du vägen till Guds hus?  

Predikan Nyårsdagen Aneby kyrka

I Jesu namn

Har ni sett reklamen – om Certapax? Det är ett nytt medel, en tablett för dig som är orolig, stressad, inte får ihop ditt liv. På paketet finns ett löfte: Snabb frid. Namnet Certapax skulle också kunna översättas: Säker frid.

Jag försökte få tag i preparatet i Tranås igår. Jag tänkte att jag måste testa det. För om det fungerar då behöver vi inte Jesus. Då är Certapax vår nya frälsare.

Men det finns ingen snabb väg till frid. Det finns ingen quick fix för själen. Man kan nästan få det intrycket när man läser dagens episteltext. Och här ser vi vådan av att rycka ut ett bibelord ur sitt sammanhang. Om du gör så och så, säger det och tror det så blir du räddad, underförstått: så får du frid. Romarbrevet 10 har missbrukats av många förkunnare och orsakat mycket – inte frid - utan själanöd.

För det kommer inte an på hur mycket jag orkar tro, hur övertygat jag bekänner. Friden och frälsningen kommer överhuvudtaget inte an på mig. Allt beror på Jesus. Allt!

Jag har arbetat som terapeut och själavårdare i många år. Jag har lyssnat, stöttat, tröstat, hjälpt – en timme, två, tre - kanske tio men jag har aldrig kunnat säga det Jesus sa: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Immanuel – Gud med oss. Också när vi inte ser, inte orkar tro.

O vad jag önskar att alla skulle kunna se Jesus och tro på honom. Men det är som om han gömmer sig, som om ljuset från Guds härlighet som lyser emot oss i Jesus Kristus är för starkt, bländar. Det är som om vi är så vana vid mörkret så att ljuset skrämmer oss. Johannes skriver: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans och hans egna tog inte emot honom. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss. Bodde, det står ordagrant: tältade! Närvarande, nära, mycket nära men ändå fördold.

Här är tältet (kalkklädet som döljer kalken och patenen med oblaten), här är tyget (corporalet - duken som de heliga gåvorna dukas på) som Maria lindade om sitt lilla barn, linnebindlarna som virades om Jesu kropp när han skulle begravas.

En enda gång kläddes Jesus av, en enda gång avslöjades Guds härlighet i Jesus Kristus fullt ut och det var på korset och som en bekräftelse brast förhänget i templet, det tygstycke som skiljde människorna från det allra heligaste.

Det är genom Jesus som Gud låter sitt ansikte lysa mot oss och visar oss nåd. Det är genom Jesus som Gud vänder sitt ansikte till oss och ger oss frid och fred. Men liksom inlindat för att inte skrämma oss, för att skydda oss från Guds härlighets ljus som vi ännu inte tål att se fullt ut.

Det är som om han säger: sök mig! Sök! Och den som söker kommer att finna, för mitt ibland oss bor Jesus.

Idag kommer han till oss som stressar, som oroar oss för så mycket, som är tyngda av skuld och dåligt samvete, som saknar frid. Han kommer med nåd för de skuldtyngda, med frihet för de bundna, med gemenskap för de ensamma, med mod för de rädda, med glädje för de sorgsna. Han möter oss i ögonhöjd, i bröd och vin på ett sådant sätt så att den minste och den störste, den fattigaste och den rikaste kan ta emot.

Vi står inför ett nytt år. Vad ska det föra med sig? Vad är viktigt? Var ska jag lägga min tid, min kraft, mitt fokus?

Utmaningarna är stora! Hur ska vi klara flyktingmottagandet? Hur ska vi behandla dem som tigger? Hur ska vi tänka om kyrkans framtid i Aneby? Hur kan vi hejda klimatförändringarna? Hur kan vi leva så att fler blir nyfikna på Jesus Kristus?

Kanske ligger den största utmaningen i att inte ge efter för rädsla, själviskhet och bekvämlighet utan trotsa den, be om Guds ledning och i Jesu namn tillsammans med alla goda krafter göra vårt bästa.

Och skulle vi bli stressade och gripas av oro och ångest kan vi skippa Certapax, för det finns bara en som kan ge oss verklig frid: Jesus Kristus. Immanuel – Gud med oss!

Julbetraktelse vid julbönen i Vireda kyrka

I morse när jag kom ner till hönshuset gol tuppen Sverker för första gången på många veckor. Och vet ni vad jag tänkte: Han har blivit galen av glädje över att det är jul. Över att Jesus föddes i ett stall, eller var det kanske i ett hönshus? Nej, jag tor det var i ett uthus där alla djuren fick samsas.

Jag är så glad för att Gud föddes bland djuren: hönsen, fåren, oxen, åsnan. Djuren är de första som får se Barnet i krubban. Och jag är övertygad om att alla djuren tillsammans med min tupp Sverker idag är galna av glädje över att Gud är här, mitt ibland oss, nära.

Vi tror på en Gud som ligger lågt, som föddes utanför värmen och gemenskapen, som sårbar och skyddslös lindades och lades i en krubba. I ögonhöjd med de minsta, med de enklaste, med de lägsta. Herdarna – som då tillhörde de lägsta i samhället skyndade till Betlehem och fann barnet. Kyrkans tidning berättar i julnumret att de församlingar i Svenska kyrkan där antalet gudstjänstbesökare stiger är de församlingar som öppnat sin gemenskap för flyktingar, tiggare och invandrare.

Längtar du efter en tro, en mening med ditt liv, ett möte med Gud – sök då i det enkla, bland de enkla. Sök inte långt bort, sök nära – för Gud finns i ditt hjärta. Gud kommer inte utifrån utan liksom inifrån, från livets innersta, inte uppifrån utan underifrån, inte högljutt utan stilla – på ett sådant sätt så att vi inte blir rädda. På ett sådant sätt så att vi får mod att leva, nytt hopp i förtvivlan, ny glädje trots sorgen. Gör något för en utsatt medmänniska och du kommer få ögonkontakt med Barnet i krubban.

Barnets namn är Immanuel – Gud med oss. Jag önskar dig en stunds stillhet och frid denna jul, öppnade ögon så att du får ana, kanske till och med tro att Gud är nära också dig på det sätt som just du behöver just nu. Jag önskar att också du ska få möta Gud i ögonhöjd. När det sker väcks lovsången till liv och den går inte att hejda.

Predikan 1:a söndagen i advent 2014

Ett nådens år

Först vill jag önska er ett Gott nytt år, ett gott nytt nådens år.

I måndags kom fyra ungdomar hit till kyrkan. De är från Eritrea. De har flytt hit med livet som insats för att få en framtid, en trygghet. Varje dag är en väntan - på tid hos Migrationverket, på besked. Medan de väntar vill de lära sig svenska och nu hade de hört att SFI finns här. De visste att de inte är behöriga att studera förrän de fått uppehållstillstånd men de chansade. Kanske kunde det göras ett undantag. De är så angelägna att lära sig språket för de vet att språket öppnar alla andra dörrar till en en ljusare framtid.

I går var vi med på julskyltningen och bjöd på kaffe och pepparkaka och samlade in pengar till julinsamlingen: Låt fler få fylla fem.

Den ene efter den andre kom fram till mig och sa: Peter, vi måste göra något för tiggarna. Kan inte kyrkan agera? Jo, sa jag. Vi har planer! När jag kommer tillbaka från semestern ska vi försöka få till stånd ett möte med tiggarna, tala med dem, fråga vad vi kan göra för dem och sedan bjuda in till ett offentligt möte där vi får ställa våra frågor, hjälpas åt att hitta goda lösningar.

I dag samlas människor över hela världen och sjunger Hosianna. Vi lovsjunger Jesus, han som grundade fridsriket på jorden, det rike som bygger på kärlek, inte hat; som bygger på försoning, inte hämnd. Ett rike där alla får plats, där alla har samma värde, där alla har något att bidra med.

Sverige har länge varit ett kristet land. För många tiggare och flyktingar är detta paradiset på jorden. Eller som en kristen flykting sa: Gud bor i ert samhälle. Jag tror inte vi förstår hur bra vi har det!

Det finns 51 miljoner flyktingar i världen idag. 95 000 av dem väntas hit nästa år. Av dom beräknas 66 000 få PUT. Länsstyrelsen vill att Aneby ska ta emot........73 personer, lite drygt en procent av Anebys befolkning.

Nästa vecka ska kommunstyrelsen ta beslut i frågan. Bed för dem!

Ett nådens år! Det är sprängkraft i dom orden. Ett nådens år för vem?

Vad behövs för att alla kommuninnevånare ska känna trygghet, frihet, glädje, mening? Jo, att vi alla hjälps åt. Men vad hjälper det vad lilla jag gör?

När kungen i Guds rike ska hyllas av folket väljer han att rida på en enkel åsna. Typiskt Jesus. Typiskt Guds rike.

Hur är det Paulus skriver: det som är dåraktigt för världen, det som är svagt, det som världen ser ner på, det utvalde Gud.

Åsnan, det är du och jag. Hur är det med oss? Jo, det första som sägs om oss är att vi är bundna. Vad är du bunden av? Bekvämlighet, rädsla, feghet, oro? Jesus vill lösa dig och mig från det som binder.

Varför? Herren behöver oss!!! Var och en av oss har fått gåvor som behövs i Guds rike. Alla behövs. Ingen kan undvaras. Herren behöver dig! Hör du det? Undrar du var, när, hur, fråga? Bed. Pröva dig fram. I Markus berättas det bara om en åsna, en ungåsna. Matteus låter fölet få med sig stoet. Att göra något för tiggarna och flyktingarna är att bära Jesus till dem. Det kräver mod och fantasi och tillit. Det är lättare att göra det tillsammans än alldeles själv.

Vi kommer behöva faddrar, värdfamiljer, personer som bjuder hem en flyktingfamilj på middag, som ställer upp som god man, kanske hyr ut sitt hus. Vi ska inte göra som Bert Karlsson, bunta ihop dem och tjäna pengar på dem. Vi ska behandla dem som vi själva skulle vilja bli behandlade.

Åsnan har stora öron och tålig rygg. Den skyndar långsamt och går stadigt även om vägen är smal. Åsnans oansenlighet placerar Jesus i ögonhöjd med omgivningen. Det är hans frid, hans kärlek, hans vilja som ska synas, inte du och jag.

Vi står inför ett nytt år. Ett nådens år med nya utmaningar. Om vi går samman, låter Jesus lösa oss från det som binder och säger ja till att bära Jesus till våra medmänniskor kommer lovsången att höras vida omkring!

Predikan Domsöndagen 141123

Kristi återkomst

Jag blev så glad i går morse! Solen sken! Ljuset hade återvänt efter veckor av mörker och regn.

Med ljuset kom avslöjandet. Plötsligt såg jag att mina fönster behövde putsas. Jag upptäckte löv och hundhår på golvet, fläckar och smulor på diskbänken. Det efterlängtade ljuset som gav energi och glädje blev samtidigt till en dom. Peter, du behöver städa!

Efter frukosten började jag städa i hönshuset. En massa bråte – påsar, kartonger, brädor, glasbitar, skruvar, skålar och över allting låg ett tunt lager av damm. Jag bar ut allt, storstädade och gjorde fint. Bråten sorterade jag i det som skulle kastas och det som skulle sparas. Så skönt det är att storstäda!

Innan jag var klar började det skymma. Plötsligt kände jag röktlukt och upptäckte strax att grannen eldade i trädgården. Vad? Skräp. Döda kvistar, löv, bråte.

En dag kommer solen att gå upp. Ljuset kommer avslöja sakernas tillstånd. Alla har syndat. Det finns ingen med rena händer. Hur vi än skurar i våra liv ligger det ett tunt lager av damm över våra tankar, ord och handlingar. De godaste avsikterna, de mest osjälviska handlingarna smutsas av beräkning och egen vinning.

Det finns en sak i dagens text som jag har svårt för, där jag inte känner igen Jesu sinnelag och det är när det talas om ett skiljande, en utsortering av de onda. Går skiljelinjen mellan oss människor eller rakt igenom oss? Är det inte så att varje människa bär på förmågan att göra oändligt ont och oändligt gott? Jag tror inte att det är en artskillnad mellan ont och ont, endast en gradskillnad. Visst vill vi att det ska sättas en gräns för ondskan, men finns det verkligen människor som är alltigenom onda? Kanske? En sak vet jag: att jag också kommer att vara bland dem som kastas ut, som förkrossad gråter när jag får se min feghet, min dubbelhet, min ljumhet, min girighet. Bland de utkastade och dömda står en ljus gestalt, sårmärkt, nedstigen till dödsriket – ad infernum – för min skull. Då förstår jag varför jag och alla andra är här: Inte för att förgöras utan för att renas av Guds kärleks eld. För Gud vill att alla ska bli räddade. 

Läs 1 Kor 3:11-15.

Vid livets och tidens slut ska jorden och våra hjärtan storstädas, allt sorteras, elden tändas och skräpet brännas. Och jag längtar efter den dagen. Jag längtar efter den dag då allt ska få sin rätta färg, sitt rätta namn, sitt rätta värde. Jag längtar efter den dag då Gud ska bli allt i alla och överallt.

Att Gud en dag ska döma är viktigt. Rannsakan är ett uttryck för respekt, djup respekt för vår fria vilja. Vore vi marionetter skulle vi vara utan skuld. Men nu är vi fria varelser med ansvar och skuld. Därför är domen ett tecken på Guds kärlek.

Vi skapades av kärlek till kärlek. Därför kommer domaren ställa bara en fråga: Älskade du? 

Mig? Dig själv? Din medmänniska som dig själv? Tiggaren vid Ica? Den som var besvärlig? Älskade du växterna, djuren, bäckarna, blommorna och bina?

Tänk om vi stannar inne och städar och missar allt underbart? Tänk om vi stressar så inför julen att vi är helt slut när själva firandet börjar? Älskade du?

Gud är kärlek: han vill inte att vi av rädsla ska sitta inne och putsa silver när solen skiner och livet ler?

Rubriken för dagen är Kristi återkomst. Tänk er att ni har en vän som ni har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen. Ni har inte setts på oändligt länge och där står din vän. Ni faller i varandras armar, gråter och skrattar om vartannat och slår er sedan ner för att samtala. Ni möts ansikte mot ansikte, närvaron fyller rummet, din vän ser dig djupt i ögonen och frågar: Hur är det? Och du börjar berätta - somligt går lättare, annat är svårare men kärleken från honom öppnar ditt inre på vid gavel och du berättar - gråtande, skrattande, befriande - allt, precis allt. När du så småningom tystnar är också handin vän tyst. Ni är på helig mark, orden är överflödiga, allt är stilla frid och du inser att du kommit hem, hem till dig själv. Hem till Gud.

Det finns tre sätt att förbereda sig inför domen och Kristi återkomst:

Öva dig i att dö – släppa taget, kontrollen 

Öva dig i barmhärtighet gentemot dig själv och allt skapat

Leta efter Jesus - i dina medmänniskor, i bönen, nattvarden,

Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort

men den trösten jag ej glömmer

att min broder Jesus dömer.

Öppning i Andrum nr 4 2014

I lördags fikade jag på ett konditori. Jag var där med min dotter och hennes pojkvän. Fikat var gott och samvaron värmde. Vi möttes i ögonhöjd, på lika villkor för att dela liv en liten stund.

Vid bordet intill satt en familj, mamma, pappa och två pojkar i 7-8 års åldern. Åsynen av familjen väckte minnen hos mig av mysiga stunder när mina barn var små och jag såg framför mig festisar med sugrör, smulor, kladdiga munnar, värme och närhet och liv!

Så märker jag att det är tyst vid bordet där familjen sitter. Jag tittar bort mot dom och lägger märke till att pappan är upptagen av att läsa sin tidning och mamman är upptagen av sin smartphone medan en av pojkarna storögt söker ögonkontakt. Våra blickar möts. Ingen ler, för avståndet är för stort. Jag blir ledsen inuti och minns alla de gånger då jag var barn och längtade efter att bli sedd. Senare tar jag upp ämnet med mina döttrar och frågar hur det var när de var små. Hurdan var jag som pappa? Möttes våra blickar? Möttes vi i ögonhöjd? Jag kan inte låta bli att ge mina döttrar ett råd: snälla, den dag ni får barn och går ut och lördagsmyser på konditori, stäng av telefonen, låt tidningen ligga, var närvarande!

Handlar inte julens budskap om detta? Att mötas på riktigt, i ögonhöjd? Är det inte därför Gud låter sig födas som ett litet barn, lagt i en krubba – i ögonhöjd med de små, de med lägst status, i ögonhöjd med dem som knäböjer? För att se oss, ge oss sin kärlek, driva ut rädslan och ge oss mod att vara människor. Runt Barnet samlas alla sorters människor, hög och låg, rik och fattig. Där möts vi bortom våra skillnader. ALLA FÅR PLATS!

Att mötas i ögonhöjd kan tyckas trivialt men den som alltid blir förbisedd vet att äkta möten ger liv, att bli osynliggjord dödar.

Därför inbjuder Aneby Kristna Råd till Gemenskapsjul – en stund på julafton då det är fest, sång, samtal och livgivande möten. Alla får plats! Därför kallar kyrkklockorna till julbön, julnattsmässa och julotta för att vi ska få höra ängeln säga till oss som bor i mörkret: var inte rädda! Gud finns mitt ibland oss, inom räckhåll, i ögonhöjd för att förvandla era liv!

Gud gav sig själv! Tänk om vi vågade minska ner på julklappsinköpen och i stället välja samvaro, närvaro, att ge oss själva! Som en av mina vänner gör när han ser en tiggare; han sätter sig ner bredvid tiggaren och ser världen ur dennes perspektiv!

Storögt söker vi ögonkontakt med varandra. Måtte inte julbestyr och klappar, tidningar och telefoner skymma blickars möten!

Med önskan om en välsignad jul!

Peter Andreasson

kyrkoherde

Predikan sönd före Domsöndagen

Vaksamhet och väntan

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt.

Fiskarna i dammen har gått ner på djupet och stängt av matsmältningen. Bina har klotat ihop sig runt drottningen. Hönsen har slutat värpa. Träd och buskar ser ut att vara utan liv.

Vi kurar ihop oss och undrar vad som händer i världen: strömmen av flyktingar, tiggarna, klimatförändringarna, ebola. Vad kommer härnäst?

Men allt är inte svart! Allt är inte tyst!

I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, vår och sommar då allt ska nå sin innersta bestämmelse. När tiden är inne, då kommer fiskarna att stiga mot ytan, börja äta, leka, försöka fånga insekter. När tiden är inne flyger bina ut, rensar magen och börjar samla nektar och pollen. När tiden är inne och ljuset återvänder, då börjar hönsen värpa. När tiden är inne kommer knopparna att brista i ett Äntligen.

Förr sjöng man hemlandssånger. Våra förfäder levde i vaksamhet och väntan, i längtan efter att få komma hem till himlen, till Gud. Nu hör man inga hemlandssånger sjungas. Har vi slutat längta efter himlen och Jesu återkomst? Är det så att reklamens löften om pardiset i Thailand eller lyckan du kan få känna om du köper den senaste telefonen dövar vår djupaste längtan? Har marknaden blivit vår nya Gud och konsumerandet vårt sätt att döva vår existentiella hunger?

För liksom kycklingen inuti ägget djupt inom sig vet att detta inte är allt så vet vi människor, djupt inom oss att detta inte är allt. Det finns en hunger, en väntan, en längtan efter att få komma hem, hem till oss själva, hem till Gud, hem till den vars likhet vi blev skapade till.

I antikrundan söker experten alltid efter äkthetsstämpeln. Stämpeln som intygar vem som gjort mästerverket. I varje människa finns den stämpeln: Skapad av Gud, tillhörig Gud.

Det vi gläds åt, längtar efter och njuter av är skärvor som återspeglar paradiset. När vi fascineras av den senaste tekniken, av de vackra stränderna i Thailand skulle vi kunna tänka: om detta är så fint, så vackert, så obeskrivligt underbart, hur är det då inte i himlen, hos Gud. Om vi upplever kärlek och vänskap skulle vi kunna tänka: om denna vänskap gör mig glad, hur salig kommer jag inte bli av att få möta Gud ansikte mot ansikte, Gud, som är kärlekens källa?

Tecknen på att vi närmar oss vår bestämmelse är Glädje, Befrielse, Äkthet och Nåd. Där det finns glädje, befrielse, äkthet och nåd, där är Guds rike.

Att söka efter Guds rike för att finna det som djupast mättar kostar på. Ja det kostar allt och är samtidigt gratis. Av nåd. Guds rike finns inom oss. Det måste innebära att varje människa vet någonstans djupt inom sig vad det handlar om. Glädje, befrielse, äkthet och nåd. Framförallt vet vi när vi saknar det. Jag talade förra helgen med en ung kvinna som lever i en relation där hon måste anpassa sig. Det måste vi ju i alla relationer men längtan efter kärlek är ibland så stark i oss att vi omärkligt går över en gräns, där vi anpassar oss så mycket så vi till sist förlorar glädjen och äktheten, förlorar oss själva. Gör vi inte så lite till mans, att vi anpassar oss, gör om oss för att duga och bli accepterade.

Våga vänta! Våga lyssna! Spring inte hit eller dit! Gå inte på alla fagra löften om lycka. Var kräsen i ditt sökande och fråga dig om det som erbjuds skänker glädje, befrielse, äkthet och nåd. Saknas någon del så tacka nej! Också om det är en präst eller pastor som kommer med löftena.

Vänta, som fiskarna, som bina, som hönorna, som knopparna. Skulle bina börja flyga nu skulle hela samhället gå under, som det gjorde på Noas och Lots tid och som det riskerar att göra i vår tid. Girigheten, brådskan, att snabbt bli lycklig och framgångsrik även om det innebär att man sätter sig i skuld och säljer sin själ leder till fördärvet.

Lev vaksamt, vänta, ta din längtan på allvar, låt ingen lura dig. För Guds rike är inom oss. När tiden är inne kommer Kristus oss till mötes och vi kommer känna igen honom som vår djupaste längtan.

Psalm 310:2

Vid tomhetens och intets gräns, en röst mig når, den är en väns. Du kommit hem, den säger. Och såren läks och sången föds, vad djupast i mitt liv jag sökt och längtat till, jag äger.

Det är tungt nu. De gråa dagarna går över i långa svarta nätter och över allt hänger fukten som en blöt filt. Men allt är inte svart! Allt är inte tyst! I allt som lever finns en vaksamhet, en väntan, en längtan efter ljus och värme, efter att komma hem!

Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

I morgon ska jag åka till Vimmerby och tända ljus vid min fars grav.

Om han hade fått leva skulle han ha fyllt 90 år om några veckor. Han dog för mer än 20 år sedan. Jag har vant mig vid tomrummet men då och då gör sig saknaden påmind. Inte som en smärta. Mer som en längtan efter att höra hans röst, få sitta ner och dela tankar och erfarenheter om livet, om att vara präst och kyrkoherde, pappa, människa.

Min far dog hastigt. Vi hann aldrig ta farväl. Och när begravningen var över kvävdes sorgen av en fulltecknad almanacka.

Det är som om vi förlorat förmågan att sörja, eller modet. Sorgen behöver tid och rum. Sorgen behöver vänliga blickar och en axel att luta sig mot. Sorgen behöver omsorg, ord, bilder, symboler och mera tid. Sorgen vill ut liksom glädjen, uttryckas, målas, sjungas, berättas.

Jag tänker på bilden i utställningen, den mörka bilden med orden: om varje förlust jag upplevt var ett halsband skulle jag inte orka gå.

Utlevd sorg, sörjd sorg öppnar för glädjen. Jesus säger: Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.

Döden är inte slutet, den är inte punkten efter livets mening, den är ett kommatecken som berättar om en fortsättning. Och jag tänker att varje ljuslåga på kyrkogårdarna har samma budskap, att ljuset övervinner mörkret, glädjen följer på sorgen och uppståndelsen väntar oss när vi dör.

Därför säger jag inte om min far att han gick bort, jag säger att han fick komma hem till Gud.

Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta.