Predikan i Korskyrkan Ekumeniska böneveckan 150118

Böneveckans tema: Ge mig något att dricka

Det är tre år sedan jag predikade här första gången. Jag ställde då frågan var vi vill vara om tjugo år som kristenhet i Aneby. Kommer omständigheterna att tvinga oss samman eller vill vi be och söka Guds vilja, lyssna och låta oss ledas in i en gemenskap där Kristi kropp är en och Guds rike tar gestalt i hela samhället?

Nu har det gått tre år. Vi har mötts, samtalat, bett. Men ser vi vägen? Anar vi Guds vilja? Eller har vi valt fel fokus? Är huvudfrågan fortfarande de kristnas enhet, eller för att uttrycka det mer rakt på sak: att vi hittar ett smidigt sätt att slå ihop församlingarna så att vi kan fira gudstjänst tillsammans under samma tak och samtidigt spara pengar på drift och underhåll? Eller är frågan fel ställd?

Idag skulle jag vilja lyfta fram tre ord som jag tror är viktiga för vårt vägval som kyrkor och kristenhet i Aneby.

Törsten, trösten och tillbedjan.

Men först en bakgrund till texten.

Samarien låg på Jesu tid mellan Judéen och Galiléen. Folket i Samarien hade genom krig och folkomflyttningar blandats upp med andra folkslag och deras tro hade under historiens gång blandats upp med andra religioner. Kvar fanns en helig skrift bestående av endast de fem Moseböckerna och en väntan på en Messiasgestalt. Deras tempel hade förstörts av judarna ca 180 f Kr och därför var relationen mellan samarier och judar spänd. För en rättrogen jude var en samarier oren , kontakt skulle om möjligt undvikas. Att en from judisk man skulle tala med en samarisk kvinna var fullständigt otänkbart. Folkomflyttningar, spända relationer, försök att bränna ner moskéer och synagogor! Man kan inte säga annat än att Bibeln är högaktuell! Inget är nytt under solen!

Så står det att Jesus måste ta vägen genom Samarien. Det var han inte alls tvungen till – det normala var att man gick över Jordanfloden och följde dalen norrut in i Galiléen. ”Måste” kan här betyda att Jesus blev ledd, kände ett inre tvång, en kallelse att gå genom Samarien. För Jesus var ingen oren. Han lyfte fram den barmhärtige samariern som ett föredöme för alla. När han botat de tio spetälska var den ende som vände tillbaka för att tacka: samarier. När Jesus i en häftig dispyt med de skriftlärda i samma mening beskylls för att vara samarier och besatt bemöter han inte den första anklagelsen. Det är som om kristna som hjälper muslimer skulle bli anklagade för att vara muslim! Jesus ser tro där ingen annan ser tro, han bryter ner murar, bygger broar, öppnar stängda dörrar!

Törsten

Ge mig något att dricka! Det är Jesus som yttrar dom orden. Han är ensam. Solen gassar. Tröttheten gör honom sårbar, törsten gör honom beroende.

Så kommer kvinnan. Jesus ber om vatten och de börjar samtala. Det uppstår kontakt därför att Jesus vågar vara sårbar och beroende. En kontakt som berör och befriar, ett samtal som släcker törsten. Jag förmodar att kvinnan var van vid att bli utnyttjad, vara ett objekt för andras tillfredsställelse. Där vid Jakobs källa möter hon, kanske för första gången i sitt liv, en man som ser på henne med respekt – i ögonhöjd.

Människans djupaste törst är en törst efter kärlek, efter villkorslös livgivande kärlek. Den kan bara Gud släcka. Det är som om Gud både är törsten och vattnet för törsten skulle inte finnas om inte vattnet fanns. Törsten liksom leder oss till källan. De andliga fäderna säger: Vår törst är Guds törst i oss efter sig själv. Är det så borde vi ju bejaka törsten hos oss själva och varandra. Är det sant skulle vi ju inte skämmas för sårbarhet och beroende, för att säga som det är. I stället försöker vi vara till lags, förställa oss, förminska oss för att passa in, räcka till, duga.

Och det vi får är inte kärlek, det är möjligen beundran, en klapp på axeln, lite bekräftelse – liksom vatten som bara gör oss mer törstiga.

Tänk om det är sårbarheten och inte styrkan som Gud efterlyser i våra liv och i våra församlingar?

Trösten

Kvinnan sade: Jag vet att Messias kommer och när han kommer skall han låta oss veta allt! Jesus sa till henne: Det är jag, den som talar till dig. Ego eimi: Jag är den jag är. Och kvinnan låter sin kruka stå, går in till staden och säger: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Det är som det är. Du är som du är och jag är som jag är. Det finns en oerhörd tröst i detta. Jag behöver inte låtsas vara bättre än jag är. Don´t polish shit! 
Nu ska jag bekänna en sak: Jag är inte så god och kärleksfull som jag ger sken av.

Det har jag märkt i mötet med tiggarna – jag har blivit arg, provocerad, irriterad, störd. Så träffade jag en nunna i somras och berättade om mina känslor och då sa hon: Detta säger mer om dig än om dom. Ta emot deras närvaro som en Guds gåva, en möjlighet för dig att lära dig något. Och i fredags hände det. Jag gick fram till Donka som brukar sitta vid Ica. Jag hade tänkt stämma träff med henne och de andra och en tolk för att få bort dom från tiggandet – vilket engagemang! Men under ytan är sanningen den att jag / vi inte vill bli störda. Då ser hon mig i ögonen och säger: jag är hungrig. I samma ögonblick lät Gud mig känna av min egen hunger och jag hörde mig själv säga: Kom, så går vi till grillen och äter. Så fick jag duka fram bestick, glas och dryck och bjuda henne på mat. Men Gud ville visa mig något mer. När jag satt gaffeln i munnen utan att ha bett bordsbön ser jag Donka försänkt i en lång innerlig bordsbön. Vi möttes i ögonhöjd och föraktet för den utsatta, svaga, beroende människan rann av mig när Gud fick visa mig min sårbarhet. Ego eimi. Jag är den jag är.

Genomskådad och genomälskad – vilken tröst! Vilken befrielse!

Så vill jag att det ska vara i kyrkan. Rum för ljuset och mörkret, sången och klagan, gråten och skrattet, tvivlet och tron, tröttheten och törsten. Kan han vara Messias? I den frågan ryms tvivlet och tvekan. Och det är som det är!

Tillbedjan

Kan det vara så att det som sker i vårt samhälle och i vår värld är ett svar på vår bön? Kan det vara så att Gud vill öppna våra ögon, be oss lyfta blicken från våra kristligt ömma tår och visa oss nöden? Visa oss att det viktiga inte är var vi ber eller hur, det viktiga är inte om vi är alliansare eller baptister eller lutheraner, judar, kristna eller muslimer. Det viktiga är att vi ber i ande och sanning!

51 miljoner människor är idag på flykt! Av dom kommer kanske 120 000 hit i år. Av dom 120 t får kanske 80 000 Permanent uppehållstillstånd (PUT). Migrationsverket vill att Aneby kommun tar emot 73. Sjuttiotre! Kommunen har frågat oss om vi kan hjälpa till med integrationen, den svåra delen, den som handlar om mänskliga möten, faddrar, värdfamiljer, matlagningskurser, språkcaféer osv.

Mina vänner! Detta är bara början! Snart kommer det nya vågor av flyktingar – inte pga krig utan pga klimatförändringar, flyktingar som kommer för att de saknar rent vatten! Ge oss något att dricka!

Flyktingar och tiggare är inte ett problem som ska lösas, en fråga att hantera, det är människor, medmänniskor, bröder och systrar att se, tala med, vara sårbar inför, älska.

Vad skulle hända om vi skulle våga följa Jesus över gränser, se tro där ingen annan ser tro, dela hans sårbarhet och utsatthet och öva oss i att älska varje människa som kommer i vår väg? Kanske skulle vi då trötta och törstiga efter vandringen söka oss till källan, sjunga, tillbe, dela bröd och vin för att sedan sändas ut till en ny vecka med nya möten! Det är en svår väg att gå. Det är mycket lättare att fortsätta som vi gör men om vi ställer oss utanför, då kommer våra församlingar att sakta dö av syrebrist! Kanske är nöden ett bönesvar, en utmaning att anta som gör oss trötta och törstiga, förtvivlade och beroende av Gud och varandra. Så kommer enheten av sig själv, när vi förenas av arbetet för Guds rike!

Ge mig något att dricka! Vi är lemmar i Kristi kropp, trötta och törstiga efter vandringen. Låt oss hålla utkik efter någon som kan släcka vår törst och som vi få få visa vägen till källan med vatten som ger evigt liv!