Predikan på friluftsgudstjänst i Fribjörnarp

8:e sönd e Tref Andlig klarsyn

Psalm 289, 96

Låt oss be med den heliga Birgitta: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

I fredags kväll var jag i Eksjö på Tattoo. Ett antal orkestrar framträdde och det hela var mycket imponerande. Men när jag går på en konsert vill jag helst bli mer än imponerad. Jag vill bli berörd. Och det blev jag. I den stora finalen spelade 400 musiker inklusive ett antal säckpipeblåsare Amazing grace. Oändlig nåd mig Herren gav. Och jag tänkte att för den som ber om nåd är Porten allt annat än trång. Den är vidöppen. Den är vidöppen för den som är tyngd av skuld, för den som är förlamad av ångest, för den som är bunden i destruktiva beteendemönster, för tvivlaren och sökaren, för den som förlorat allt och naken om nåden ber.

Hur är det då med oss som försökt vandra på den smala vägen hela livet, som förhoppningsvis mognat något, helgats för att använda ett gammalt ord, som avstått mycket för att vinna allt? Behöver vi nåd? Ett av de viktigaste tecknen på helgelsen är en växande insikt om mitt oändliga behov av nåd. Ju närmare Gud vi tycker oss komma desto mer inser vi hur långt vi har kvar. Ju närmare ljuset vi kommer desto tydligare framträder fläckarna, självgodheten, benägenheten att döma, oförmågan att älska.

Mina vänner: dagens text är en del av Bergpredikan. Vet ni vem Jesus vänder sig till? Till sina lärjungar. Den är ämnad för oss som kallar oss kristna, som vill följa Jesus. Gå in genom den trånga porten!

Porten är Jesus, den smala vägen är Jesus. Porten är inte trång, vägen är inte smal för att Jesus vill utestänga någon, kanske bara släppa in de riktigt fromma, de riktigt troende. Porten är trång för livets skull, för att vi ska lägga av oss missunnsamhet, elakhet, girighet, maktbegär, inställsamhet. Porten är trång och vägen är smal för att vi ska öva oss i att vandra med lätt packning, öva oss i ödmjukhet, dela med varandra det vi fått av Gud. Porten är trång för att stänga ute det som förminskar oss, det som gör av vi förställer oss, det som gör oss till någon annan än den vi är. Man brukar säga om den som inte skiljer på ditt och mitt och har lätt att ta till lögnen att den personen har ett rymligt samvete. Lögnen är  bred, sanningen smal. Egoismen är bred, att älska sin nästa är att gå på en smal väg. 

Att gå in genom den trånga porten är inget man gör en gång för alla. Det måste vi göra varje dag, varje gång vi ska ta ett beslut, i stort och smått. För att hitta den trånga porten behöver vi andlig klarsyn. Vi behöver öppna ögon.
Vet ni vem som har andlig klarsyn mer än många andra?Barnen och den som är blind.
Barnen är sig själva och alla deras sinnen är öppna. Barnen vågar fråga, är nyfikna och säger sanningen. I Kejsarens nya kläder är det ett barn som högt och tydligt konstaterar att kejsaren är naken. Att vara sig själv och våga säga vad man ser är att välja den trånga porten. Att vara sig själv, inte att vara sig själv nog. Kom ihåg att Jesus framhåller barnen som vår förebilder.

Och den som är blind? Jo, den blinde ser med sin känsel, sin hörsel, sitt luktsinne, sin smak och utvecklar ett inre seende som få av oss har. När Jesus uppmanar oss att omvända oss använder han ett ord som betyder: Låt era sinnen förnyas. Nu ska vi inte önska att vi ska bli blinda för att bli klarsynta men jag konstaterar bara att den andliga klarsyntheten inte alltid finns där vi förväntar oss finna den. Jesu såg tro där ingen annan såg tro. Han kallade lärjungarna för klentrogna och hos en romersk officer mötte han stark tro. Hur är det Paulus säger: Den som tror sig stå stadigt må se till att han inte faller. Öppnar vi våra ögon upptäcker vi att vi som medvandrare på den smala vägen till livet finner långt fler än de som kallar sig kristna. Det finns, med andra ord, människor som funnit den trånga porten och vandrar den smala vägen som inte vet om det, som inte har ord för det men som i sina liv och handlingar går på vägen till livet och genom sitt sätt att vara visar andra vägen.

Jag är övertygad om att vi ska gå på den väg vi tror är den rätta och vi ska visa andra den vägen. Vi ska peka på dopet som vägen in i den kristna gemenskapen. Vi ska dela bröd och vin med våra medvandrare. Vi ska låta ljuset från Guds ord lysa oss på vägen. Vi ska be, söka och bulta på porten. Vi ska sjunga hoppets sånger under vår vandring. Men det är inte vi som är porten. Döm inte, säger Jesus i början av Matt 7. Ta först ut bjälken ur ditt öga innan du kan se klart och ta ut flisan ur din broders. Jesus är porten, han är vägen. Han är också den gode herden som söker den som gått vilse, som söker det förlorade fåret till dess att han finner det.

För risken att välja fel finns där hela tiden, välja fel fast vi tror vi väljer rätt. Risken att bli fartblind, dras med av andra, förledas, förföras. Knutby är ju ett skrämmande tydligt exempel på detta. Vi är bara människor, bräckliga, osäkra, skumögda, ja ibland blinda på båda ögonen.

Därför behöver vi Guds goda Ande. Därför behöver vi varandra för att i stora och små beslut hjälpa varandra att komma rätt, att välja, inte det som är lätt utan det som är rätt.

Det finns ett kännetecken på dem som vandrar den smala vägen. Vad kan det vara? Det är barmhärtigheten – hur vi behandlar invandraren, de utsatta, den som misslyckats. Hur vi bemöter oss själva när vi gjort bort oss. Barmhärtigheten var Jesu kännemärke.

Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.