En text om mötet med den Uppståndne skriven av Rebecka Bernberg

Då kom Jesus och stod mitt ibland dem...
Det var dessa ord som stack ut för mig idag när jag under min bön än en gång återvände till

Johannesevangeliets tjugonde kapitel, verserna 19-29, för att idissla Ordet.

Stannade kvar vid orden och försökte se Jesus framför mig, ståendes mitt ibland lärjungarna, inte på avstånd, utan mitt i gruppen.

Lyssnade till orden: ”Frid åt er alla!”

Berörs än en gång av hur Jesus visar dem sina sårmärkta händer och sin sida. Tårar börjar bränna bakom stängda ögonlock, vet inte riktigt varför. Detta med att hans sår finns kvar.
Att mina sår också finns kvar. Att jag känner ett alltmer ökande behov av att snabbt bli frisk, att vara stark, för att min älskade livskamrat behöver få vara svag. För att han har tvingats vara stark och kämpa alldeles för länge för att bära mig och hela familjen under min långa sjukskrivning. För att bristningsgränsen är närmre än någonsin. Måste jag vara stark – för hur ska det annars gå?!

Men Jesus står här mitt ibland oss, mitt i livets osäkerhet och ovisshet, mitt i rädsla och oro, mitt i tröttheten och svagheten – och sträcker fram sina sårmärkta händer och räcker oss sin FRID. Inga garantier. Inga löften om framgång, säkerhet och hälsa. Inga överslätande trösteord om att ”det här kommer nog gå bra, ska du se.” Endast detta: en frid som räcks oss inifrån. Från Den som själv finns mitt i smärtan, mitt i ångesten, mitt i rädslan, mitt i den totala övergivenheten och ensamheten. Jesus kommer innanför vår rädslas reglade dörrar och räcker oss frid, genom sina korsmärkta händer.

Och tillsammans med lärjungarna får jag sträcka fram mina händer, som också bär sår, och röra vid Jesu sår. Detta är kontaktytan. Här förenas vi.

Och HÄR – mitt i det svaga, det brustna, det otillräckliga – ger oss Jesus ett mandat som sträcker sin in i evigheten: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.” Kallade att vara försoningens tecken. Att ta emot den frid som är fred för världen.

För det krävs inte hälsa och styrka, inte tryggad försörjning, inte garantier om en säker framtid. Men att jag lägger mina händer i Jesus händer, låter mina sår beröras av Jesu sår, låter mitt lidande förenas med Jesu lidande och tar emot Kristus som finns mitt i livet, som det är.

Rebecka Bernberg

Böneapostolatet

Predikan 2 sönd i påsktiden

Påskens vittnen

 

Vet ni att det är inne att berätta om sina misslyckanden, för genom att misslyckas lär man sig mer om sig själv och livet. 

Simon Petrus och hans bror Andreas, Jakob och hans lillebror Johannes, det var Taddaios, Filippos, Bartolomaios, Simon, Matteus, den andre Jakob och slutligen Tomas, tvillingen också kallad tvivlaren, alla hade misslyckats. 

 

Gud hade sedan syndafallet kallat på människan: Adam var är du? Gud hade försökt få oss människor att göra bot och bättring genom tio Guds bud. Gud hade sänt profeter att varna och vägleda folket. Men inget hjälpte. Till sist sände Gud sin son för att rädda världen, för att älska oss tillbaka till Gud. Jesus ger sitt liv, han dör på ett kors och uppstår. Allt är fullbordat. Människan är försonad med Gud, paradisets port är öppnad på vid gavel. Nu måste hela världen få höra glädjens budskap. Du är älskad, du är fri, våga tro att det gäller dig. 

Men de som skulle vittna är rädda. De har mött den uppståndne, de har sett honom med egna ögon. Ändå sitter de bakom reglade dörrar, rädda. 

Jesus hade levt med dem i tre år, gett dem allt men när det verkligen gällde fegade de ur, förnekade och förrådde, sprang och gömde sig. Jesus kunde ha skällt ut dom, sagt upp dem och återvänt till Fadern i himlen för att meddela att projektet hade havererat. 

 

Inga förebråelser, inga utskällningar, inga hot. Bara detta: Frid åt er alla. Frid åt er alla. 

 

Han vänder sitt ansikte till dem, han ser på dem med kärlek och ger dem sin frid. Det är det enda som kan bota en människa som är fylld av skam och självförakt. Kärlek, frid och förnyat förtroende. 

 

Tomas tvivlade. Han var ärlig. Jag kan inte tro om jag inte får själv får se. Jesus känner Tomas och ger honom det han behöver för att han ska kunna tro. Jag är övertygad om att Judas också hade kunnat få börja om, bara han hade kommit till Jesus. För Guds kärlek är alltid större än våra synder. 

 

Tomas var inte den ende som tvivlade. När Jesus ska ge dem missionsbefallningen, sända dem ut i världen att vittna om påsken står det: När de fick se honom föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har gett all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut…

 

Det är som om Jesus läst Tomas Tranströmer och vill säga till var och en av de elva och till dig och mig idag: Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall. 

 

Hur är det med oss. Är vi frimodiga påskens vittnen eller är vi också rädda, uppgivna? Vi har kanske inte låst dörren, men det är lätt att idag gripas av missmod och fråga var Gud är och varför han inte griper in. Det är frestande att skruva ner trons låga till ett minimum, att tvivla.

Jesus är här. Han ser oss och möter oss var och en där vi är. Låt oss göra som Tomas, säga vad vi behöver för att kunna tro och återfå hopp och frimodighet. 

 

Strax firar vi måltiden. Vi får öppna vår händer och ta emot Kristus själv i bröd och vin. Vi får ge honom våra tvivel, vår trötthet, vår oförmåga att tro och han ger oss sin frid. 

Sedan sänder han oss ut i nya möten och samtal, tvivlande och troende med hans frid i våra hjärtan. 

 

Predikan Midfastosöndagen

 

Livets bröd

 

Vet ni hur texten fortsätter? Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Och lite längre fram i samma kapitel: Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. 

Vad menar Jesus? Varför säger han det han säger? Orden återfinns bara hos Johannes. Johannes evangelium kom till på 100-talet, Markus på 60-talet och Matteus och Lukas på 80-talet. Varför tar Johannes i så fruktansvärt? Varför låter han Jesus säga: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig? Orden väcker anstöt. 

Jo, genom alla tider har människor ifrågasatt om Gud, som är helig, som är ljus, som är ren och upphöjd verkligen har blivit människa på riktigt, fullt ut. För här råder ondskan och mörkret och tanken på att Gud klivit ned och beblandat sig med oss syndare är otänkbar. Har Gud varit här så har han varit en förklädd Gud. Detta tänkesätt märks bl. a i föraktet för kroppen och sexualiteten, det jordiska, det materiella. Tecknet på sann andlighet är att bli så lik Gud som möjligt, så helig och ren och världsfrånvänd som möjligt. Allt som är lustfullt och roligt och vackert lockar människan bort från Gud. Här gäller det avstå, ta avstånd, bara umgås med de heliga. 

Idag säger Johannes: Om ni visste hur fel ni har. Ni har missförstått allt. 

Redan i sitt första kapitel skriver Johannes: Och Ordet blev människa och bodde ibland oss. Vad står det i grundtexten? Ordet blev kött. Sarx. Kött och blod, kropp, människa. Helt och fullt. 100%. Inkarnation. En människa som blev hungrig och törstig, som grät och skrattade, som blev trött, fick ångest, som såg stjärnorna ur vårt perspektiv, som bad att få slippa lida, som ropade: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. 

Att skriva sarx om Gud väckte en oerhörd anstöt i Johannes samtid. Och likafullt var det nödvändigt. Då och nu. Genom att bli människa i Jesus Kristus har Gud välsignat alla delar av jordelivet, av sin skapelse, av kroppen och mödan genom att i allt dela den med oss. Skäms inte för att du är människa, skriver Tomas Tranströmer. Och han gick hela vägen, ända ner i botten, ända in i döden. Han delade allt med oss. 

 

Alla människor hungrar. Hela livet. Och hela livet söker vi efter det bröd som kan mätta, på djupet. Som kan tillfredställa vår existensiella hunger efter mening, efter tillhörighet, efter kärlek. Ofta söker vi på fel ställe och när vi ätit så är vi mätta en stund men hålet i själen har vuxit, precis som när man har proppat i sig godis.

 

Jesus säger: Jag är livets bröd. 

Det är skillnad på att hungra och vara hungrig. Den som hungrar har inget bröd. Den som är hungrig vet var brödet finns och äter det och blir mätt. Gång på gång.

”O vilken kärlek, underbar, sann, aldrig har någon älskat som han. Frälst genom honom, lycklig och fri, vill jag hans egen evigt nu bli.”

 

Vi ska snart äta. En måltid av enkelt bröd och vin. Kristi kropp och blod. Jesus vet att vi är hungriga. Han begär inte av oss att vi ska putsa upp oss, bli värdiga och heliga och syndfria. Nej, denna måltid är endast för syndare, den är för oss som är små, rädda, tvivlande, längtande, osäkra. 

Den är för oss som inte orkar skärpa oss, förtjäna vår plats och vara förmer än andra. Den är för oss som älskar livet, som känner lust till det vackra och goda och sköna. Brödet och vinet räcks åt alla, urskillningslöst, till kreti och pleti. Alla får plats, alla får vara med. Och gåvorna räcks oss så att alla kan ta emot, den dementa tanten på Antuna likaväl som det nyfikna barnet i söndagskolan. 

 

Vi blir det vi äter. När vi äter Kristi kropp, så blir vi Kristi kropp i världen. Vi blir brödet som bryts. Kan vi tänka så, se så på oss själva: i allt vi är och gör är vi brödsbrytelse. När vi möter en människa, vän eller främling, kan vi tänka: för dig. Vi är offertorium, konsekration och kommunion. Däri ligger meningen med livet. Att ta emot och ge, få liv och ge liv, bli älskad och älska. 

 

 

När många av hans lärjungar hade lämnat Jesus, frågade han de tolv: Inte vill väl ni också gå er väg? Simon Petrus svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord. 

 

 

 

Ny psalm för Kyndelsmässodagen

 Det räcker med ett enda ljus

 

Maria, Maria vem är det du håller 

så varsamt och ömt i din varma famn?

Ett ljus i vårt mörker, en gudasänd gåva

Jesus Immanuel, det är hans namn.

 

De gamla är blinda men ser ändå ljuset

i barnet som Josef nu håller stolt

och lovsången stiger till Gud som hört bönen.

Hanna hon ser vad för andra är dolt.

 

Det räcker med ett enda ljus i vårt mörker

ett ljus med en låga som lyser opp

och skingrar det mörka, besegrar det onda, 

löser ur missmod och ger oss nytt hopp.

 

Idag är det vi som får glädjas åt ljuset, 

åt Jesus som ser oss och ger oss mod 

att sjunga vår lovsång som Symeon sjöng den:

Äran den tillhör vår Gud som är god.

Copyright Peter Andreasson

   

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

Predikan Kyndelsmässodagen

 

Uppenbarelsens ljus

 

Vi lever i en mörk tid. Förutom det som händer i världen och i samhället har vi ju våra personliga bekymmer. Det är inte underligt att det känns mörkt ibland. Det är inte underligt att man vaknar i vargatimmen och börjar grubbla. Grubblet kan leda till tungsinne och tungsinnet kan göra oss svartsynta, dvs väldigt pessimistiska.

Det är mörkt, men är det nattsvart?

Därför behöver vi ögon som söker ljuset och ser ljuset. Symeon och Hanna var gamla. det fanns inga glasögon att få, ingen ögonklinik att bli remitterad till när allt gradvis blev suddigare och dunklare. Det är alltså rätt troligt att de var näst intill blinda båda två. De levde i en mörk tid, på många sätt lik vår tid. Och den dagen var det inte bara en familj som kom till templet för att tacka Gud för sitt barn, det kanske var tjugo eller femtio eller hundra. Hur kunde de veta att det just var Jesus som var ljuset, som var den de väntat på? Jo, de såg med sina inre ögon. De såg det ingen annan såg. 

Man kan ha full syn och ändå vara blind. man kan vara blind och ändå seende. Vad var det som skärpte deras inre seende? De umgicks med Gud i bön varje dag. Guds Ande ledde dem till ljuset. Räkna aldrig bort de gamla, fast de är trötta och blinda och krokiga. De kanske ser det vi inte ser och förstår det vi inte förstår. 

 

Tänk tillbaka på den gångna veckan. Vad har lyst upp din tillvaro? Vad har gjort det lättare att leva, lättare att andas? Har du sett ljuset? Berätta för varandra där ni sitter. 

Det behövs bara ett enda ljus för att skingra mörkret.

Någon som vill dela med oss alla?

Över allt detta som lyst upp vår tillvaro den gångna veckan kan vi skriva ett namn: Jesus. Och vet ni vem det är som får oss att söka och se ljuset? Guds Ande!

 

 

Vad hände när de mötte Jesus? De sjöng. De prisade Gud. Detta, mina vänner, är en motståndshandling. Sången är en motstånds-handling mot alla mörka krafter i tillvaron. Det är en sång som ljudit genom årtusenden, särskilt i svåra tider. Vi som har sett ljuset får aldrig sluta sjunga. 

 

Vi har också kommit till templet idag. Ljuset bars in i början av gudstjänsten. Jesus är här. Vi får göra som Symeon: ta Jesus i våra händer, nattvardens bröd och vin och sjunga vår lovsång. Vi får göra som Hanna, prisa Gud och berätta. En änka, 84 år gammal, blir den första missionären, den första att peka på ljuset. 

 

För 40 år sedan prästvigdes jag. Biskop Martin Lönnebo sa att vi nu sändes att bära ljuset vidare. Att lysa, att berätta för dem vi mötte om Jesus. I början ville jag lysa starkt och klart. Men efter några år, när jag blev sjukhuspräst, förstod jag att människor kunde bli bländade, för det finns människor som gömmer sig i mörkret, inte för att de är ljusskygga och har något att dölja utan för att de är ljuskänsliga, för att livet varit obarmhärtigt, för att himlen har tigit i deras olycka. Kan vi hjälpa varandra till det: att lysa varsamt för vi vet aldrig vad den vi möter har gått igenom. Varsamt, med ett mörkt milt ljus som helar och upprättar. 

 

Så låt oss i denna mörka tid hjälpa varandra att se ljuset, ta emot det och lovsjunga Gud och sedan gå ut och lysa varsamt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

Predikan Trettondagen

 

Igår besökte jag mitt barnbarn Noah, 1,5 år. När vi kramats pekade han på mina skor och visade att jag skulle ta av mig dem. Varför? För att vi var på helig mark. Där axlarna åker ner och mungiporna åker upp, där det är lätt att andas, där vi möts på riktigt och tar emot varandra i kärlek, där vi ler och förundras och fylls av vördnad inför livets storhet och Guds godhet, där är helig mark. 

 

Så jag är övertygad om att Caspar, Melchior och Balthazar i sin glädje över att ha funnit barnet tog av sig skorna. De var på helig mark. 

Mina vänner, håller vi något heligt längre? När Marknaden tar Guds plats och allt kan köpas och säljas, när inte ens människovärdet är absolut heligt och okränkbart längre, då gråter Guds änglar, då hårdnar människors hjärtan och vi kan klampa in i de heligaste rummen utan att känna vördnad för livet och det heliga. 

 

Stjärntydarna tog av sig skorna och föll ned på knä i tillbedjan. De var på helig mark för de hade funnit vad de sökte – Guds härlighet och helighet i ett litet barn, i Jesus Kristus. De var tre generationer från hela den då kända världen som sökte, som fann och som tillbad. 

 

Är vi inte alla sökare? Längtar vi inte alla efter mötet med Gud själv, efter helighet och härlighet? Ibland gör vi som stjärntydarna, söker på fel ställe, men låt oss inte ge upp. Låt oss ta vår helighetslängtan på allvar och söka tills vi finner. 

Inget var som de hade föreställt sig, och ändå visste de, djupt härinne, att de kommit rätt och fast de var långt hemifrån, hade de liksom kommit hem. 

I sin glädje gav de barnet dyra gåvor. Vad skulle du vilja ge Jesusbarnet? I en engelsk julsång, en Christmas carol står det (jag föredrar den engelska texten): 

 

What can I give Him, poor as I am?

If I were a shepherd, I would bring a lamb;

If I were a Wise Man, I would do my part;

Yet what I can, I give Him: give my heart.

 

Predikan Annandag jul

  

Annandag jul är kanske den mest utmanande dagen att predika på. 

Jublet över att Gud har blivit människa i ett litet barn i Betlehem förbyts i djupaste allvar. Glädjens vita färg byts till blodets röda färg. 

Jag kan inte tänka mig ett liv utan Jesus, utan min Frälsare och försonare, utan samtalen med honom i bön, utan de utmaningar han ger mig, utan den tröst och det hopp jag får. Jag har snart varit präst i 40 år och ägnat hela mitt yrkesliv åt att vittna om Jesus i ord och handling. Vilken rikedom det varit. Vilken glädje. Men jag har aldrig behövt lida för min tro. 

Det grekiska ordet för vittnesbörd, martyrein – har blivit synonymt  med att lida och dö för sin tros skull. Tänk så många som har vittnat, som genom årtusenden har berättat vad de sett och hört. Vittnesbörd som smittat av sig, som gjort intryck och fått fler att vilja följa Jesus. När man är uppfylld av glädje, av hopp av tro och frimodighet är det inte svårt att vittna. Men när man blir ifrågasatt, utskrattad, utstött, betraktad som en udda figur då blir det svårare. Och lever man i en tid eller i en kultur där det är förbjudet att tro, att bekänna sig som kristen, då kan det kosta livet. 

Vem berättade för dig om Jesus? Kostade det något för dem? 

Tänk om alla dessa vittnen tystnat, vänt kappan efter vinden, slutat tro för att det var farligt, då hade vi inte suttit här idag. Då hade inte den kristna tron varit världens största religion med 2,4 miljarder följare i hela världen. 

Dagens text är riktigt utmanande. Kanske har vi det för bra för att förstå den. Kanske är det bara den som lever i en förföljelse-situation som förstår att det kan kosta allt att vara kristen. Mina föräldrar var missionärer i Etiopien i 20 år. Vi lämnade landet 1970 och tre år senare genomfördes en statskupp, kejsaren störtades och avrättades, ett kommunistiskt system infördes, Jesus byttes ut mot Marx, Lenin och Engels. Kyrkor stängdes, det blev förbjudet att fira gudstjänst, kyrkans högste ledare , pastor Gudina Tumsa arresterades och avrättades, många kristna fängslades. Agnarna sållades från vetet, son ställdes mot far, mor mot dotter, husbonde mot husfolk. Många lämnade sin tro och blev angivare men många fördjupades också i sin tro när de tog korset på sig följde Jesus. Och många är vittnesbörden om under som skedde, om hur Jesus var med dem i det svåraste, precis som dagens episteltext berättar. 

Den evangelisk-lutherska kyrkan Mekane Yesus, som före revolutionen kanske hade 300 000 medlemmmar, hade flera miljoner medllemmar några år in på 90-talet då kommunistregimen var störtad och det åter var tillåtet att vara kristen. 

Hur är det idag?

Var tionde kristen uppges vara förföljd eller hotad på grund av sin kristna tro och siffran har tydligen ökat på senare år. Men det är inte här. Eller sker det i Ydre också? Hur är det att vara kristen på skolan, hur ser det ut på våra arbetsplatser? Detta är något vi aldrig talar med varandra om. 

 

En sak till:

Martyrernas skara är större än de som lider för sin kristna tros skull. Jesus kom inte för att grunda en religion. Han kom för att befria oss människor från själviskhet till nästankärlek. Han kom för att öppna våra ögon så vi ser vad som är sant och gott, vad som är rättvist, ärligt och uppbyggligt. Det finns många som lever så som Jesus vill att vi ska leva, utan att känna Jesus. Det finns människor som står upp för demokrati, för yttrandefrihet, för allas lika värde. Det finns människor som trotsar hot och hat för att avslöja korruption, maktmissbruk, lögner och girighet, som vittnar om sanningen även om den kostar dem vänner, popularitet, karriärmöjligheter. De är också vittnen, de är också martyrer, deras kamp väcker hopp och den djupaste respekten. 

Så låt oss för ett ögonblick vila i en stunds tystnad i vördnad för alla martyrer, alla som vittnade och berättade även när det blev farligt. 

 

 

 

 Nu på söndag firar vi tredje söndagen i advent. Johannes döparen banar väg för Herren. Han är orädd, rättfram och vet att det finns något större än gods och guld och att passa in och nå framgång och det är att peka på Messias, på den som är fylld av nåd och sanning och återspeglar Guds härlighet. Det blir också Johannes som får döpa Jesus - för att uppfylla all rättfärdighet, som det står. Jag har de senaste månaderna skrivit en ny psalm en doppsalm för odöpta konfirmander och andra vuxna, för alltfler väntar med dopet och då behövs det texter som på något sätt hjälper dem att ta till sig dopets ofattbart stora gåva.
Då kan en identifikation med Jesus vara en bra början.

Jesus, tack för dopets gåva

Du var vuxen när du döptes, Jesus du går före mig. 
Rädd och modig vill jag följa dina fotspår, likna dig.
Du har lova vara med mig varje dag till tidens slut,
varje dag till till tidens slut.

Dopets vatten flödar ständigt, släcker törst och ger mig liv.
Ditt namn, mitt namn sammanflätat, nu är jag för evigt din.
När jag tvivlar, tappar bort mig, vill jag att du söker mig,
vill jag att du söker mig. 

Jesus, världens ljus och glädje, möt min oro med din frid.
Lått en hoppets låga lysa, skapa fred där det är strid.
Tänd mitt dopljus, låt det brinna, värma den som frusen är,
värma den som frusen är.

Vi är många som är döpta, syskon i en stor familj. 
Världsvid har din kyrka blivit, en gemenskap djup och rik. 
Jesus tack för dopets gåva, tack för kärlek, hopp och tro,
tack för kärlek, hopp och tro,

tack för kärlek, hopp och tro.

Texten tonsattes denna vecka av Kristine Bratlie, kompositör och kantor. Sök på hennes namn på nätet så hittar ni fram till noter och ljudfiler.

Predikan andra söndagen i advent

 

Guds rike är nära

 

För sju år sedan flyttade en präst in i Aneby. En präst från Etiopien. Från den lutherska kyrkan där. Han sa: Peter, varför är era kyrkor inte fullsatta på söndagarna? Det är de nämligen i Etiopien. Varje söndag. 

Jag försökte säga något om att vi lever i en efterkristen tid, att Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Kyrkan är inte så viktig längre. Men två av tre är ändå medlemmar. 

Så gick det en tid och vi träffades igen och då utbrast han: Nu vet jag varför folk inte går i kyrkan. Jaså, sa jag, varför då? För Gud bor i ert samhälle. 

För Gud bor i ert samhälle! Han hade upptäckt att alla människor behandlades lika. Att alla är lika inför lagen. Att man inte behövde muta sig fram till en läkartid på Vc. Att alla som vill komma in på en utbildning söker på samma villkor. Att sjuka, gamla och fattiga människor tas om hand på ett värdigt sätt. 

Gud bor i ert samhälle! Det blev en ögonöppnare för mig. Guds rike är här, nära. Vi betalar skatt för att få ett mänskligt, värdigt samhälle. Så är det inte i Etiopien. Jag tror vi är hemmablinda. Vi vet inte hur bra vi har det. Och samtidigt är välfärd och rättvisa en färskvara. Det tar lång tid att bygga upp och går fort att rasera. 

 

Vad menar Jesus med Guds rike? Jo, det är ett rike som präglas av Guds närvaro, av nåd och sanning, av medkänsla och barmhärtighet. 

I Judiths bok – en av de apokryfiska böckerna i gamla testamentet står det: Ty din makt beror inte på stora arméer, ditt välde inte på starka kämpar. Nej, du är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Det är ett rike där först blir sist och minst är störst. 

När vi öppnar våra hjärtan, visar medkänsla, ger en främling en hjälpande hand, som den barmhärtige samariern, då är Guds rike nära. När vi älskar vår nästa som oss själva, fast vi inte får något tillbaka, då är Guds rike nära. När vi ger kollekt till nödlidande långt borta, då är Guds rike nära. När vi gråter med den som gråter och gläds med den som är glad, utan baktankar, då är Guds rike nära. 

 

Och samtidigt måste vi fråga oss när vi ser hur det ser ut i vår värld, är Guds rike på tillbakagång?

Det finns en låt som spelas varje dag i radion som heter Hälsa Gud. 

Igår när jag var ute på krogen så träffa' jag Jesus
Han satt där och tog en öl helt själv
Jag samla' mod och jag drog ett djupt andetag och gick fram och sa "Jag behöver hjälp"

Jag sa "Herre kan du hälsa Gud att jag har en fråga som är rätt akut
Jag har försökt ringa men får inget svar vet inte om han hör" så

kan du hälsa Gud att jag behöver lite framtidstro
Någonting som ger mitt arma hjärta lite lugn och ro
Sorry om jag stör men världen är ju helt jäkla körd
Jag bjussar på en öl om
Du kan hälsa Gud att vi behöver bara lite hopp, lite mindre krig och svält och fattigdom och hat och sånt.
Varför är man här om livet är en enda misär, ja kan du hälsa Gud det här

Kan du hälsa att han måste göra någonting innan det är för sent
Ja kan du hälsa honom det

Och kan du hälsa att han borde visa lite mer
om han faktiskt finns För jag kan tvivla på det som du vet
Världen är så galen nu så ge mig gärna någonting konkret
Ja kan du hälsa honom det
Kan du hälsa att han måste göra någonting innan det är för sent
Ja kan du hälsa honom det

 

Denna sång hade lika gärna kunnat sjungas när Jesus uttalade orden om Guds rike första gången. Palestina var ockuperat, makten var korrupt, Johannes hade kastats i fängelse för att kritiserade kungahuset för deras groteska leverne, människor var desperata, de behövde hjälp, de längtade efter någon som kunde gripa in och ställa allt till rätta. 

Gud bor i ert samhälle, sa prästen. Men att denna låt spelas många gånger varje dag i vårt avlånga land, en rop till Gud, en bön ur ångesten, är inte det ett tecken på att något håller på att gå sönder i vårt samhälle? 

 

Omvänd er, säger Jesus. Guds rike är beroende av varje enskild människas livsval. Ska jag hata eller älska, tala illa om eller tala gott om, ge igen eller förlåta, kämpa för det goda eller vända ryggen till? Omvänd er, för Guds rike är nära. 

 

 

Predikan 1:a söndagen i advent i Gudstjänst med små och stora

Ett nådens år

 

Har ni någon åsna hemma?

Inte jag heller. Men jag önskar att jag hade det. När jag var barn så bodde jag femhundra mil härifrån, i Etiopien. Där fanns det åsnor, nästan en varje familj. Den var lika viktig för dom som bilen är för oss. 

Vad äter en åsna? Gräs! Snacka om miljövänligt fortskaffnings-medel. 

Jesus hade ingen åsna, så han var tvungen att låna en. Han skulle rida in i huvudstaden Stockholm, på E4:an. Nej, jag skojar lite, men han skulle rida in i Jerusalem. Människorna älskade Jesus, för han hade hjälpt jättemånga. De tänkte att han var som deras kung. Men en kung sitter ju på en häst, eller hur? Inte Jesus. För han vill inte sitta på höga hästar och se ned på människor. Han ville sitta lågt, på en åsna, för då mötte han människor i ögonhöjd. 

Nu ska vi tänka oss att vi är den där åsnan som ska bära Jesus i ögonhöjd till alla som längtar efter honom. 

Det första vi får veta är att åsnan var bunden. Den var inte fri. Hur är det med oss? Är vi fria eller är vi bundna? Sitter vi fast i gamla bråk eller är vi tyngda av dåligt samvete, eller bär vi på hemligheter som hindrar oss att leva? Jesus vill lösa oss. Sök upp en präst eller någon du litar på och berätta. Det finns förlåtelse och frid att få.

 

Vad är det första man lägger märke till på en åsna? De stora öronen. Jag har också stora öron och när jag var liten blev jag mobbad i skolan. Det var inte roligt, men jag svarade: jag kan höra ända till Amerika, men det kan inte ni. 

Åsnan hör bra. Den lyssnar på ryttaren och gör som den säger. Hur kan vi lyssna på Jesus? Hur kan vi höra Guds röst? 

Åsnan har en stark rygg, så den orkar bära andras bördor. Gud, ge oss styrka så vi kan bära Jesus till människor som längtar efter honom. 

Åsnan har också små hovar. Vet ni varför? För att den ska kunna gå på smala stigar, ta sig fram där det är trångt och svårt. Jesus vill komma fram till alla människor. 

Det sista vi ska säga om åsnan är att den är korsmärkt, den har ett korstecken i pälsen på ryggen. Vet ni att vi också är korsmärkta? Det blev vi när vi döptes. Men vi har inte korset på ryggen. Prästen säger: tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Korsets tecken är kärlekens tecken, kärlek i tankar, ord och handlingar. 

Vill du vara en korstecknad åsna med stora öron, stark rygg, små hovar som bär Jesus till människor så att han möta dem i ögonhöjd och ge dem frid? Det vill jag också.