Predikan Midfastosöndagen

 

Livets bröd

 

Vet ni hur texten fortsätter? Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Och lite längre fram i samma kapitel: Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. 

Vad menar Jesus? Varför säger han det han säger? Orden återfinns bara hos Johannes. Johannes evangelium kom till på 100-talet, Markus på 60-talet och Matteus och Lukas på 80-talet. Varför tar Johannes i så fruktansvärt? Varför låter han Jesus säga: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig? Orden väcker anstöt. 

Jo, genom alla tider har människor ifrågasatt om Gud, som är helig, som är ljus, som är ren och upphöjd verkligen har blivit människa på riktigt, fullt ut. För här råder ondskan och mörkret och tanken på att Gud klivit ned och beblandat sig med oss syndare är otänkbar. Har Gud varit här så har han varit en förklädd Gud. Detta tänkesätt märks bl. a i föraktet för kroppen och sexualiteten, det jordiska, det materiella. Tecknet på sann andlighet är att bli så lik Gud som möjligt, så helig och ren och världsfrånvänd som möjligt. Allt som är lustfullt och roligt och vackert lockar människan bort från Gud. Här gäller det avstå, ta avstånd, bara umgås med de heliga. 

Idag säger Johannes: Om ni visste hur fel ni har. Ni har missförstått allt. 

Redan i sitt första kapitel skriver Johannes: Och Ordet blev människa och bodde ibland oss. Vad står det i grundtexten? Ordet blev kött. Sarx. Kött och blod, kropp, människa. Helt och fullt. 100%. Inkarnation. En människa som blev hungrig och törstig, som grät och skrattade, som blev trött, fick ångest, som såg stjärnorna ur vårt perspektiv, som bad att få slippa lida, som ropade: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. 

Att skriva sarx om Gud väckte en oerhörd anstöt i Johannes samtid. Och likafullt var det nödvändigt. Då och nu. Genom att bli människa i Jesus Kristus har Gud välsignat alla delar av jordelivet, av sin skapelse, av kroppen och mödan genom att i allt dela den med oss. Skäms inte för att du är människa, skriver Tomas Tranströmer. Och han gick hela vägen, ända ner i botten, ända in i döden. Han delade allt med oss. 

 

Alla människor hungrar. Hela livet. Och hela livet söker vi efter det bröd som kan mätta, på djupet. Som kan tillfredställa vår existensiella hunger efter mening, efter tillhörighet, efter kärlek. Ofta söker vi på fel ställe och när vi ätit så är vi mätta en stund men hålet i själen har vuxit, precis som när man har proppat i sig godis.

 

Jesus säger: Jag är livets bröd. 

Det är skillnad på att hungra och vara hungrig. Den som hungrar har inget bröd. Den som är hungrig vet var brödet finns och äter det och blir mätt. Gång på gång.

”O vilken kärlek, underbar, sann, aldrig har någon älskat som han. Frälst genom honom, lycklig och fri, vill jag hans egen evigt nu bli.”

 

Vi ska snart äta. En måltid av enkelt bröd och vin. Kristi kropp och blod. Jesus vet att vi är hungriga. Han begär inte av oss att vi ska putsa upp oss, bli värdiga och heliga och syndfria. Nej, denna måltid är endast för syndare, den är för oss som är små, rädda, tvivlande, längtande, osäkra. 

Den är för oss som inte orkar skärpa oss, förtjäna vår plats och vara förmer än andra. Den är för oss som älskar livet, som känner lust till det vackra och goda och sköna. Brödet och vinet räcks åt alla, urskillningslöst, till kreti och pleti. Alla får plats, alla får vara med. Och gåvorna räcks oss så att alla kan ta emot, den dementa tanten på Antuna likaväl som det nyfikna barnet i söndagskolan. 

 

Vi blir det vi äter. När vi äter Kristi kropp, så blir vi Kristi kropp i världen. Vi blir brödet som bryts. Kan vi tänka så, se så på oss själva: i allt vi är och gör är vi brödsbrytelse. När vi möter en människa, vän eller främling, kan vi tänka: för dig. Vi är offertorium, konsekration och kommunion. Däri ligger meningen med livet. Att ta emot och ge, få liv och ge liv, bli älskad och älska. 

 

 

När många av hans lärjungar hade lämnat Jesus, frågade han de tolv: Inte vill väl ni också gå er väg? Simon Petrus svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord.