Predikan söndagen före domsöndagen

Vaksamhet och väntan

 

En bekant till mig tyckte dagens texter är deprimerande. 

Är de deprimerande eller djupt allvarliga? Det finns i frälsarkransen en nattens pärla, en svart pärla som tar det onda och mörka på allvar, som tar sorgen på allvar. 

 

Vi måste tala sant om livet. Och till sanningen om livet hör också att vi människor är skapade till Guds avbild. Gud skapade oss för paradiset, för ett tillstånd av balans och harmoni – shalom – frid och fred. 

Därför säger Jesus: Guds rike är inom er. 

 

Nelson Mandela sa: Ingen föds till att hata en annan människa på grund av hans hudfärg, bakgrund eller religion. Människor måste lära sig hata, och om de kan lära sig att hata kan de lära sig att älska, för kärleken kommer naturligare till det mänskliga hjärtat än dess motsats. 

Guds rike är inom er. Påståendet är oerhört. Guds rike, freden och friden, skönheten och glädjen, omsorgen och förlåtelsen finns här, en medfödd skatt. Barnen vet det, men hur är med oss vuxna? Reklammakarna vet det, marknaden vet det och lockropen ljuder överallt: här är Guds rike, nej där är det. Köp det så blir du lycklig, härma dina idoler, lyssna på experterna så blir du smart och rik och lycklig. Trampa på de svaga, ta för dig, för här gäller det att satsa på sig själv. Utbudet stressar oss och vi sover sämre och dövar vårt samvete och springer än hit, än dit för att vara inne och följa de senaste trenderna. Vi blir utifrånstyrda och lättlurade. Vi tappar bort oss själva och vår inre kompass och då kan det gå riktigt illa med oss och med mänskligheten. Som på Noas tid och på Lots tid. Är det inte just det vi ser nu? De människor som ännu har kvar sin förmåga att skilja mellan rätt och fel och gott och ont gråter. 

Vi måste tala sant om livet och det gör profeten Amos. Han reagerar på människors ondska, hur man fuskar och fifflar och utnyttjar de fattiga och han är rasande heligt vred å Guds vägnar. Han utlyser en tid för sorg då solen går ner vid middagstid och jorden läggs mörk på ljusa dagen, då alla kläs i säckväv och huvuden rakas och sorgen drabbar som sorg efter ende sonen. Först när distraktionerna tystnar och människor stannar upp märker de att de bär på en hunger, inte en hunger efter bröd utan en hunger efter att höra Guds ord. 

 

Är vi inte där nu? Borde inte Svenska kyrkan eller Sveriges kristna råd utlysa en tid för sorg över tillståndet i världen, flagga på halv stång och bjuda in till sorgegrupper där vi får upptäcka vår hunger efter Guds ord. Ordet är dig nära, i din mun och i ditt hjärta, säger Paulus. Vi behöver inte irra omkring, famla, gå vilse, springa än hit och än dit i sökandet efter lyckan. Guds rike är inom er.  

 

Kanske behöver vi hjälpa varandra att bli stilla, lyssna inåt, bli samlade och centrerade, närvarande och känna ett lugn mitt i stormen. Hjälpa varandra att leva vaksamt och uppmärksamt och möta rädslan och sorgen med mod: våga älska, våga tillit, våga avstå, våga vaka, våga brinna och våga leva så länge det heter idag.   

 

Kanske behöver vi också hjälpa varandra att leva i väntan, lyfta blicken och söka efter tecken på hopp, på att Gud ska gripa in och rädda den mänsklighet som han älskar. 

 

 Är dagens texter deprimerande och vi kan lämna dem därhän eller är det dags att ge rum för nattens pärla, för allt det svarta och svåra, för sorgen och längtan, för stillheten och modet? Är det inte dags att tala sant om livet? 

Nyskriven psalm:

Så bli stilla min själ

Sakta dansar löv i vindens fång. 

Det är höst och vi påminns om livets gång. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill dig väl. 

Våga älska den tid som är kvar. 

Sakta vaknar oron i vårt bröst 

när vi ser allt som sker; är det världens höst? 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl

Våga tillit den tid som är kvar. 

Sakta stegras jordens feberkval 

och de fattiga drabbas av våra val. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl.

Våga avstå den tid som är kvar. 

Sakta djupnar sorgen i vår kropp

och vi gråter med dem som är utan hopp. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl.

Våga vaka den tid som är kvar. 

Sakta skymmer dagen i vårt hus.

Kom, vi söker oss samman och tänder ljus. 

Så bli stilla min själ, tro att Gud vill oss väl. 

Våga brinna den tid som är kvar. 

Sakta virvlar löv i vindens fång.

Det är höst och vi påminns om tidens gång. 

Låt mig vara beredd, mera redo än rädd,

våga leva den tid jag har kvar. 

Predikan nittonde söndagen efter Trefaldighet

 

Trons kraft

 

Veckan som gick hjälpte jag min bror att flytta. Vi rensade alla lådor, skåp och hyllor först. En del packades, en del gavs bort och mycket kastades. Jag åkte till kretsloppsgården och där i en säck hittade jag denna Bibel. Jag kunde inte kasta den. Varför?

För att den berättar för oss om vem Gud är och vem vi är, att Gud har skapat oss, om paradiset, om ormen och olydnaden, om hur allt det vackra gick sönder och smutsades ned. Hur misstron ersatte tilliten, hatet flyttade in, hämnden, girigheten och misstänksamheten. Den berättar om den Kärlek som övervinner allt, om att Gud aldrig ger upp, om herden som söker det förlorade tills han finner det, om Jesus vår bror och räddare som följer oss dit ingen annan går. Den berättar att Gud är Barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Att det finns nåd för alla skuldtyngda, ljus för dem som vandrar i mörkret, gemenskap för de ensamma och övergivna. Den berättar att det finns hopp när allt hopp verkar vara ute, att det finns en väg genom mörker och död till uppståndelse och nytt liv. Den berättar att det finns frid att få, att fred och försoning är möjlig. Den berättar att vi en dag ska se Gud ansikte mot ansikte och då ska Gud torka alla tårar, våra tårar och sina tårar och lovsången kommer stiga ur allas hjärtan och allt kommer vara ljus, frid och salighet. 

Det är därför jag inte kan slänga Bibeln, för den har väckt min tro till liv, min tillit till livet och till tillvarons grund. 

 

Trons kraft handlar om denna tillit, om den Gud som tagit första steget, som möter oss där vi är, som ser allt och vet allt och ändå älskar. Kraften är inte vår, den kommer från Gud som en vilja innanför vår vilja, en vilja som väljer livet trots allt som motsäger det. En vilja som får oss att stiga upp, som får oss att lita på att vattnet i kranen är rent, att maten vi köpt är ätbar, att grannen vill mig väl, att den bil jag möter kommer hålla sig på sin kant, att lokföraren kan sin sak, att kaffet vi snart ska dricka är giftfritt. Tilliten genomsyrar våra liv från morgon till kväll, i allt vi är och gör. 

 

Nu råder tillitsbrist i Sverige och i världen. Allt fler blir allt mer misstänksamma och rädda. Och det är inte konstigt. Människor har i alla tider gjort varandra illa. Problemet idag är att vi nås av nyheter på ett ögonblick från hela världen och våra arma hjärnor och hjärtan klarar inte av att ta in och förstå allt. Det är det onda som är undantaget, det goda är det tyst om i nyheterna för det är det normala. Vi ska inte vara naiva, men jag vill föreslå att vi håller fast vid tilliten som livshållning. Vi kommer bli lurade men tilliten kommer segra. 

 

Det var den tilliten som lyfte den lame och bar honom till huset där Jesus var. Det var tilliten som fann på råd när trängseln var stor. Det var tilliten till Jesus som gjorde att vännerna inte gav upp, som gav dem kraft att bära upp sin vän på taket, bryta upp det, tvinna rep av mantlarna så de kunde hissa ner vännen till Jesus. Ingen i bärarlaget sa något, inte heller den lame. Deras handlingar talade sitt tydliga språk. 

Jesus börjar med att förlåta synderna. Varför? För att det var så man tänkte – han är lam som straff för synder. Därför började Jesus i den änden, liksom för att visa alla att Gud straffar inte, Gud njuter inte av att se människor lida. Gud är kärlek. Gud kan bara älska. 

 

Vi avslutar med att läsa en psalm tillsammans, psalm 779, skriven av Ylva Eggehorn 

Predikan 8 e söndagen efter Trefaldighet

 

Andlig klarsyn

 

I morgon har jag en tid hos optikern i Eksjö. Jag ska prova ut nya glasögon med bättre glas. Jag vill vara klarsynt och skarpsynt, inte skumögd och halvblind. Och tänk att det finns hjälp att få! Det är fantastiskt. 

 

Rubriken för denna helg är andlig klarsyn. Andlig klarsyn är en bristvara i vår tid bland världens ledare, Sveriges regering, människor i allmänhet. Få verkar se allvaret i klimatkatastrofen, i flyktingkrisen som är djupare än någonsin, i fråga om vad som är heligt och okränkbart. En av dem som ser klarare är FN´s generalsekreterare. Jag hyser en djup beundran för hans mod att se och försöka väcka mänskligheten till insikt. Och Greta Thunberg går direkt från domstolen där hon har blivit dömd till dagsböter, ut på gatan för en ny protest. På frågan varför hon gör det säger hon: Ni ser inte att det råder klimatnödläge. Därför måste vi agera. Hon och många unga ser något som vi andra inte ser. 

 

Hur blir man andligen klarsynt? Innan jag svarar på den frågan vill jag säga att man kan ha full syn på båda ögonen och ändå vara andligt blind och man kan vara blind på båda ögonen och ändå vara andligt klarsynt. 

 

Så, hur blir vi andligt klarsynta?

1/ Andlig klarsyn handlar om att inse att vi är blinda, att vi behöver hjälp, att vi behöver uppsöka den store optikern med regelbundenhet. Psaltaren är fylld av denna insikt: Visa mig, Herre. Ge mig förstånd. Led min vandring. 

 

2/ Andlig klarsyn handlar om tid, inte klocktid utan Guds tid. Det handlar om att lyssna, invänta Guds vägledning, gå åt sidan och i sitt liv bereda plats för Guds tilltal. För Gud står inte på torget och ropar, Gud försöker inte överrösta allt buller. Gud viskar, visar sig när vi minst väntar det och möter oss ofta i tystnaden. 

 

3/ Andligt klarsynta blir vi om vi gör det ärkebiskop Martin Modéus brukar säga: Ställ dig bredvid Jesus, se det han ser, säg det han säger och gör det han gör. Hur går det till? Jo, vi behöver läsa hans ord, be och öva oss i att göra det Jesus säger och det vi tror är rätt. 

 

4/ Man blir aldrig klarsynt på egen hand, utan alltid tillsammans. Det är bl a därför vi har församlingen. Det är därför det finns själavård, andlig vägledning och bikt. För när vi misslyckas behöver vi få höra att vi är förlåtna, vi behöver spegla våra liv i andras liv och se att det är möjligt att börja om. 

Klarsynt blir man inte på egen hand. Därför vi har församlingsråd och kyrkoråd och Aneby kristna råd. Därför finns grupper och sammanslutningar, som stöd i livet, som hjälp att se klarare och göra klokare val. 

 

5/ Det finns ett test man kan göra för att se om det finns andlig klarsyn. Det är profeten Jeremia som ger oss detta test för att kunna avgöra hur det står till med vår syn: 

·      ändra era liv

·      handla rätt mot varandra

·      förtryck inte invandraren, den faderlöse och änkan

·      låt inte oskyldigt blod flyta

·      skada inte er själva genom att följa andra gudar

 

Detta är att välja den smala vägen. Detta är att låta Guds vilja få konkreta följder i liv och samhälle. Gör vi detta så lovar Gud att bo mitt ibland oss. 

 

Själva kan vi inte åstadkomma det men med Guds hjälp är det möjligt. 

 

 

Predikan 2 sönd i påsktiden

Påskens vittnen

 

Vet ni att det är inne att berätta om sina misslyckanden, för genom att misslyckas lär man sig mer om sig själv och livet. 

Simon Petrus och hans bror Andreas, Jakob och hans lillebror Johannes, det var Taddaios, Filippos, Bartolomaios, Simon, Matteus, den andre Jakob och slutligen Tomas, tvillingen också kallad tvivlaren, alla hade misslyckats. 

 

Gud hade sedan syndafallet kallat på människan: Adam var är du? Gud hade försökt få oss människor att göra bot och bättring genom tio Guds bud. Gud hade sänt profeter att varna och vägleda folket. Men inget hjälpte. Till sist sände Gud sin son för att rädda världen, för att älska oss tillbaka till Gud. Jesus ger sitt liv, han dör på ett kors och uppstår. Allt är fullbordat. Människan är försonad med Gud, paradisets port är öppnad på vid gavel. Nu måste hela världen få höra glädjens budskap. Du är älskad, du är fri, våga tro att det gäller dig. 

Men de som skulle vittna är rädda. De har mött den uppståndne, de har sett honom med egna ögon. Ändå sitter de bakom reglade dörrar, rädda. 

Jesus hade levt med dem i tre år, gett dem allt men när det verkligen gällde fegade de ur, förnekade och förrådde, sprang och gömde sig. Jesus kunde ha skällt ut dom, sagt upp dem och återvänt till Fadern i himlen för att meddela att projektet hade havererat. 

 

Inga förebråelser, inga utskällningar, inga hot. Bara detta: Frid åt er alla. Frid åt er alla. 

 

Han vänder sitt ansikte till dem, han ser på dem med kärlek och ger dem sin frid. Det är det enda som kan bota en människa som är fylld av skam och självförakt. Kärlek, frid och förnyat förtroende. 

 

Tomas tvivlade. Han var ärlig. Jag kan inte tro om jag inte får själv får se. Jesus känner Tomas och ger honom det han behöver för att han ska kunna tro. Jag är övertygad om att Judas också hade kunnat få börja om, bara han hade kommit till Jesus. För Guds kärlek är alltid större än våra synder. 

 

Tomas var inte den ende som tvivlade. När Jesus ska ge dem missionsbefallningen, sända dem ut i världen att vittna om påsken står det: När de fick se honom föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har gett all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut…

 

Det är som om Jesus läst Tomas Tranströmer och vill säga till var och en av de elva och till dig och mig idag: Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall. 

 

Hur är det med oss. Är vi frimodiga påskens vittnen eller är vi också rädda, uppgivna? Vi har kanske inte låst dörren, men det är lätt att idag gripas av missmod och fråga var Gud är och varför han inte griper in. Det är frestande att skruva ner trons låga till ett minimum, att tvivla.

Jesus är här. Han ser oss och möter oss var och en där vi är. Låt oss göra som Tomas, säga vad vi behöver för att kunna tro och återfå hopp och frimodighet. 

 

Strax firar vi måltiden. Vi får öppna vår händer och ta emot Kristus själv i bröd och vin. Vi får ge honom våra tvivel, vår trötthet, vår oförmåga att tro och han ger oss sin frid. 

Sedan sänder han oss ut i nya möten och samtal, tvivlande och troende med hans frid i våra hjärtan. 

 

Predikan Midfastosöndagen

 

Livets bröd

 

Vet ni hur texten fortsätter? Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom? Och lite längre fram i samma kapitel: Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. 

Vad menar Jesus? Varför säger han det han säger? Orden återfinns bara hos Johannes. Johannes evangelium kom till på 100-talet, Markus på 60-talet och Matteus och Lukas på 80-talet. Varför tar Johannes i så fruktansvärt? Varför låter han Jesus säga: Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig? Orden väcker anstöt. 

Jo, genom alla tider har människor ifrågasatt om Gud, som är helig, som är ljus, som är ren och upphöjd verkligen har blivit människa på riktigt, fullt ut. För här råder ondskan och mörkret och tanken på att Gud klivit ned och beblandat sig med oss syndare är otänkbar. Har Gud varit här så har han varit en förklädd Gud. Detta tänkesätt märks bl. a i föraktet för kroppen och sexualiteten, det jordiska, det materiella. Tecknet på sann andlighet är att bli så lik Gud som möjligt, så helig och ren och världsfrånvänd som möjligt. Allt som är lustfullt och roligt och vackert lockar människan bort från Gud. Här gäller det avstå, ta avstånd, bara umgås med de heliga. 

Idag säger Johannes: Om ni visste hur fel ni har. Ni har missförstått allt. 

Redan i sitt första kapitel skriver Johannes: Och Ordet blev människa och bodde ibland oss. Vad står det i grundtexten? Ordet blev kött. Sarx. Kött och blod, kropp, människa. Helt och fullt. 100%. Inkarnation. En människa som blev hungrig och törstig, som grät och skrattade, som blev trött, fick ångest, som såg stjärnorna ur vårt perspektiv, som bad att få slippa lida, som ropade: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. 

Att skriva sarx om Gud väckte en oerhörd anstöt i Johannes samtid. Och likafullt var det nödvändigt. Då och nu. Genom att bli människa i Jesus Kristus har Gud välsignat alla delar av jordelivet, av sin skapelse, av kroppen och mödan genom att i allt dela den med oss. Skäms inte för att du är människa, skriver Tomas Tranströmer. Och han gick hela vägen, ända ner i botten, ända in i döden. Han delade allt med oss. 

 

Alla människor hungrar. Hela livet. Och hela livet söker vi efter det bröd som kan mätta, på djupet. Som kan tillfredställa vår existensiella hunger efter mening, efter tillhörighet, efter kärlek. Ofta söker vi på fel ställe och när vi ätit så är vi mätta en stund men hålet i själen har vuxit, precis som när man har proppat i sig godis.

 

Jesus säger: Jag är livets bröd. 

Det är skillnad på att hungra och vara hungrig. Den som hungrar har inget bröd. Den som är hungrig vet var brödet finns och äter det och blir mätt. Gång på gång.

”O vilken kärlek, underbar, sann, aldrig har någon älskat som han. Frälst genom honom, lycklig och fri, vill jag hans egen evigt nu bli.”

 

Vi ska snart äta. En måltid av enkelt bröd och vin. Kristi kropp och blod. Jesus vet att vi är hungriga. Han begär inte av oss att vi ska putsa upp oss, bli värdiga och heliga och syndfria. Nej, denna måltid är endast för syndare, den är för oss som är små, rädda, tvivlande, längtande, osäkra. 

Den är för oss som inte orkar skärpa oss, förtjäna vår plats och vara förmer än andra. Den är för oss som älskar livet, som känner lust till det vackra och goda och sköna. Brödet och vinet räcks åt alla, urskillningslöst, till kreti och pleti. Alla får plats, alla får vara med. Och gåvorna räcks oss så att alla kan ta emot, den dementa tanten på Antuna likaväl som det nyfikna barnet i söndagskolan. 

 

Vi blir det vi äter. När vi äter Kristi kropp, så blir vi Kristi kropp i världen. Vi blir brödet som bryts. Kan vi tänka så, se så på oss själva: i allt vi är och gör är vi brödsbrytelse. När vi möter en människa, vän eller främling, kan vi tänka: för dig. Vi är offertorium, konsekration och kommunion. Däri ligger meningen med livet. Att ta emot och ge, få liv och ge liv, bli älskad och älska. 

 

 

När många av hans lärjungar hade lämnat Jesus, frågade han de tolv: Inte vill väl ni också gå er väg? Simon Petrus svarade: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord. 

 

 

 

Predikan Kyndelsmässodagen

 

Uppenbarelsens ljus

 

Vi lever i en mörk tid. Förutom det som händer i världen och i samhället har vi ju våra personliga bekymmer. Det är inte underligt att det känns mörkt ibland. Det är inte underligt att man vaknar i vargatimmen och börjar grubbla. Grubblet kan leda till tungsinne och tungsinnet kan göra oss svartsynta, dvs väldigt pessimistiska.

Det är mörkt, men är det nattsvart?

Därför behöver vi ögon som söker ljuset och ser ljuset. Symeon och Hanna var gamla. det fanns inga glasögon att få, ingen ögonklinik att bli remitterad till när allt gradvis blev suddigare och dunklare. Det är alltså rätt troligt att de var näst intill blinda båda två. De levde i en mörk tid, på många sätt lik vår tid. Och den dagen var det inte bara en familj som kom till templet för att tacka Gud för sitt barn, det kanske var tjugo eller femtio eller hundra. Hur kunde de veta att det just var Jesus som var ljuset, som var den de väntat på? Jo, de såg med sina inre ögon. De såg det ingen annan såg. 

Man kan ha full syn och ändå vara blind. man kan vara blind och ändå seende. Vad var det som skärpte deras inre seende? De umgicks med Gud i bön varje dag. Guds Ande ledde dem till ljuset. Räkna aldrig bort de gamla, fast de är trötta och blinda och krokiga. De kanske ser det vi inte ser och förstår det vi inte förstår. 

 

Tänk tillbaka på den gångna veckan. Vad har lyst upp din tillvaro? Vad har gjort det lättare att leva, lättare att andas? Har du sett ljuset? Berätta för varandra där ni sitter. 

Det behövs bara ett enda ljus för att skingra mörkret.

Någon som vill dela med oss alla?

Över allt detta som lyst upp vår tillvaro den gångna veckan kan vi skriva ett namn: Jesus. Och vet ni vem det är som får oss att söka och se ljuset? Guds Ande!

 

 

Vad hände när de mötte Jesus? De sjöng. De prisade Gud. Detta, mina vänner, är en motståndshandling. Sången är en motstånds-handling mot alla mörka krafter i tillvaron. Det är en sång som ljudit genom årtusenden, särskilt i svåra tider. Vi som har sett ljuset får aldrig sluta sjunga. 

 

Vi har också kommit till templet idag. Ljuset bars in i början av gudstjänsten. Jesus är här. Vi får göra som Symeon: ta Jesus i våra händer, nattvardens bröd och vin och sjunga vår lovsång. Vi får göra som Hanna, prisa Gud och berätta. En änka, 84 år gammal, blir den första missionären, den första att peka på ljuset. 

 

För 40 år sedan prästvigdes jag. Biskop Martin Lönnebo sa att vi nu sändes att bära ljuset vidare. Att lysa, att berätta för dem vi mötte om Jesus. I början ville jag lysa starkt och klart. Men efter några år, när jag blev sjukhuspräst, förstod jag att människor kunde bli bländade, för det finns människor som gömmer sig i mörkret, inte för att de är ljusskygga och har något att dölja utan för att de är ljuskänsliga, för att livet varit obarmhärtigt, för att himlen har tigit i deras olycka. Kan vi hjälpa varandra till det: att lysa varsamt för vi vet aldrig vad den vi möter har gått igenom. Varsamt, med ett mörkt milt ljus som helar och upprättar. 

 

Så låt oss i denna mörka tid hjälpa varandra att se ljuset, ta emot det och lovsjunga Gud och sedan gå ut och lysa varsamt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

  

 

 

 

Predikan Trettondagen

 

Igår besökte jag mitt barnbarn Noah, 1,5 år. När vi kramats pekade han på mina skor och visade att jag skulle ta av mig dem. Varför? För att vi var på helig mark. Där axlarna åker ner och mungiporna åker upp, där det är lätt att andas, där vi möts på riktigt och tar emot varandra i kärlek, där vi ler och förundras och fylls av vördnad inför livets storhet och Guds godhet, där är helig mark. 

 

Så jag är övertygad om att Caspar, Melchior och Balthazar i sin glädje över att ha funnit barnet tog av sig skorna. De var på helig mark. 

Mina vänner, håller vi något heligt längre? När Marknaden tar Guds plats och allt kan köpas och säljas, när inte ens människovärdet är absolut heligt och okränkbart längre, då gråter Guds änglar, då hårdnar människors hjärtan och vi kan klampa in i de heligaste rummen utan att känna vördnad för livet och det heliga. 

 

Stjärntydarna tog av sig skorna och föll ned på knä i tillbedjan. De var på helig mark för de hade funnit vad de sökte – Guds härlighet och helighet i ett litet barn, i Jesus Kristus. De var tre generationer från hela den då kända världen som sökte, som fann och som tillbad. 

 

Är vi inte alla sökare? Längtar vi inte alla efter mötet med Gud själv, efter helighet och härlighet? Ibland gör vi som stjärntydarna, söker på fel ställe, men låt oss inte ge upp. Låt oss ta vår helighetslängtan på allvar och söka tills vi finner. 

Inget var som de hade föreställt sig, och ändå visste de, djupt härinne, att de kommit rätt och fast de var långt hemifrån, hade de liksom kommit hem. 

I sin glädje gav de barnet dyra gåvor. Vad skulle du vilja ge Jesusbarnet? I en engelsk julsång, en Christmas carol står det (jag föredrar den engelska texten): 

 

What can I give Him, poor as I am?

If I were a shepherd, I would bring a lamb;

If I were a Wise Man, I would do my part;

Yet what I can, I give Him: give my heart.

 

Predikan Annandag jul

  

Annandag jul är kanske den mest utmanande dagen att predika på. 

Jublet över att Gud har blivit människa i ett litet barn i Betlehem förbyts i djupaste allvar. Glädjens vita färg byts till blodets röda färg. 

Jag kan inte tänka mig ett liv utan Jesus, utan min Frälsare och försonare, utan samtalen med honom i bön, utan de utmaningar han ger mig, utan den tröst och det hopp jag får. Jag har snart varit präst i 40 år och ägnat hela mitt yrkesliv åt att vittna om Jesus i ord och handling. Vilken rikedom det varit. Vilken glädje. Men jag har aldrig behövt lida för min tro. 

Det grekiska ordet för vittnesbörd, martyrein – har blivit synonymt  med att lida och dö för sin tros skull. Tänk så många som har vittnat, som genom årtusenden har berättat vad de sett och hört. Vittnesbörd som smittat av sig, som gjort intryck och fått fler att vilja följa Jesus. När man är uppfylld av glädje, av hopp av tro och frimodighet är det inte svårt att vittna. Men när man blir ifrågasatt, utskrattad, utstött, betraktad som en udda figur då blir det svårare. Och lever man i en tid eller i en kultur där det är förbjudet att tro, att bekänna sig som kristen, då kan det kosta livet. 

Vem berättade för dig om Jesus? Kostade det något för dem? 

Tänk om alla dessa vittnen tystnat, vänt kappan efter vinden, slutat tro för att det var farligt, då hade vi inte suttit här idag. Då hade inte den kristna tron varit världens största religion med 2,4 miljarder följare i hela världen. 

Dagens text är riktigt utmanande. Kanske har vi det för bra för att förstå den. Kanske är det bara den som lever i en förföljelse-situation som förstår att det kan kosta allt att vara kristen. Mina föräldrar var missionärer i Etiopien i 20 år. Vi lämnade landet 1970 och tre år senare genomfördes en statskupp, kejsaren störtades och avrättades, ett kommunistiskt system infördes, Jesus byttes ut mot Marx, Lenin och Engels. Kyrkor stängdes, det blev förbjudet att fira gudstjänst, kyrkans högste ledare , pastor Gudina Tumsa arresterades och avrättades, många kristna fängslades. Agnarna sållades från vetet, son ställdes mot far, mor mot dotter, husbonde mot husfolk. Många lämnade sin tro och blev angivare men många fördjupades också i sin tro när de tog korset på sig följde Jesus. Och många är vittnesbörden om under som skedde, om hur Jesus var med dem i det svåraste, precis som dagens episteltext berättar. 

Den evangelisk-lutherska kyrkan Mekane Yesus, som före revolutionen kanske hade 300 000 medlemmmar, hade flera miljoner medllemmar några år in på 90-talet då kommunistregimen var störtad och det åter var tillåtet att vara kristen. 

Hur är det idag?

Var tionde kristen uppges vara förföljd eller hotad på grund av sin kristna tro och siffran har tydligen ökat på senare år. Men det är inte här. Eller sker det i Ydre också? Hur är det att vara kristen på skolan, hur ser det ut på våra arbetsplatser? Detta är något vi aldrig talar med varandra om. 

 

En sak till:

Martyrernas skara är större än de som lider för sin kristna tros skull. Jesus kom inte för att grunda en religion. Han kom för att befria oss människor från själviskhet till nästankärlek. Han kom för att öppna våra ögon så vi ser vad som är sant och gott, vad som är rättvist, ärligt och uppbyggligt. Det finns många som lever så som Jesus vill att vi ska leva, utan att känna Jesus. Det finns människor som står upp för demokrati, för yttrandefrihet, för allas lika värde. Det finns människor som trotsar hot och hat för att avslöja korruption, maktmissbruk, lögner och girighet, som vittnar om sanningen även om den kostar dem vänner, popularitet, karriärmöjligheter. De är också vittnen, de är också martyrer, deras kamp väcker hopp och den djupaste respekten. 

Så låt oss för ett ögonblick vila i en stunds tystnad i vördnad för alla martyrer, alla som vittnade och berättade även när det blev farligt.