Predikan 2 sönd i påsktiden

Påskens vittnen

 

Vet ni att det är inne att berätta om sina misslyckanden, för genom att misslyckas lär man sig mer om sig själv och livet. 

Simon Petrus och hans bror Andreas, Jakob och hans lillebror Johannes, det var Taddaios, Filippos, Bartolomaios, Simon, Matteus, den andre Jakob och slutligen Tomas, tvillingen också kallad tvivlaren, alla hade misslyckats. 

 

Gud hade sedan syndafallet kallat på människan: Adam var är du? Gud hade försökt få oss människor att göra bot och bättring genom tio Guds bud. Gud hade sänt profeter att varna och vägleda folket. Men inget hjälpte. Till sist sände Gud sin son för att rädda världen, för att älska oss tillbaka till Gud. Jesus ger sitt liv, han dör på ett kors och uppstår. Allt är fullbordat. Människan är försonad med Gud, paradisets port är öppnad på vid gavel. Nu måste hela världen få höra glädjens budskap. Du är älskad, du är fri, våga tro att det gäller dig. 

Men de som skulle vittna är rädda. De har mött den uppståndne, de har sett honom med egna ögon. Ändå sitter de bakom reglade dörrar, rädda. 

Jesus hade levt med dem i tre år, gett dem allt men när det verkligen gällde fegade de ur, förnekade och förrådde, sprang och gömde sig. Jesus kunde ha skällt ut dom, sagt upp dem och återvänt till Fadern i himlen för att meddela att projektet hade havererat. 

 

Inga förebråelser, inga utskällningar, inga hot. Bara detta: Frid åt er alla. Frid åt er alla. 

 

Han vänder sitt ansikte till dem, han ser på dem med kärlek och ger dem sin frid. Det är det enda som kan bota en människa som är fylld av skam och självförakt. Kärlek, frid och förnyat förtroende. 

 

Tomas tvivlade. Han var ärlig. Jag kan inte tro om jag inte får själv får se. Jesus känner Tomas och ger honom det han behöver för att han ska kunna tro. Jag är övertygad om att Judas också hade kunnat få börja om, bara han hade kommit till Jesus. För Guds kärlek är alltid större än våra synder. 

 

Tomas var inte den ende som tvivlade. När Jesus ska ge dem missionsbefallningen, sända dem ut i världen att vittna om påsken står det: När de fick se honom föll de ner och hyllade honom, men några tvivlade. Då gick Jesus fram till dem och talade till dem: Åt mig har gett all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut…

 

Det är som om Jesus läst Tomas Tranströmer och vill säga till var och en av de elva och till dig och mig idag: Skäms inte för att du är människa, var stolt. Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt. Du blir aldrig färdig och det är som det skall. 

 

Hur är det med oss. Är vi frimodiga påskens vittnen eller är vi också rädda, uppgivna? Vi har kanske inte låst dörren, men det är lätt att idag gripas av missmod och fråga var Gud är och varför han inte griper in. Det är frestande att skruva ner trons låga till ett minimum, att tvivla.

Jesus är här. Han ser oss och möter oss var och en där vi är. Låt oss göra som Tomas, säga vad vi behöver för att kunna tro och återfå hopp och frimodighet. 

 

Strax firar vi måltiden. Vi får öppna vår händer och ta emot Kristus själv i bröd och vin. Vi får ge honom våra tvivel, vår trötthet, vår oförmåga att tro och han ger oss sin frid. 

Sedan sänder han oss ut i nya möten och samtal, tvivlande och troende med hans frid i våra hjärtan.