Rykande färsk psalm

Så sätt oss i rörelse, levande Gud

1.

Förändringar tillhör det liv du oss ger.

Tack Fader för växt och vila.

När oron för framtiden tynger oss ner,

ge mod, ge oss tro att dela.

Så sätt oss i rörelse, levande Gud,

ja sätt oss i rörelse du

//och väck oss till liv i gemenskap med dem

som söker och beder just nu. 2 ggr

2.

I källan som porlar, i brödet som bryts,

i sången du ger oss styrka,

att leva i världen som salt och som ljus.

Kom, Jesus, och bygg din kyrka.

Så sätt oss i rörelse, levande Gud,

ja sätt oss i rörelse du.

//Församla, välsigna och sänd oss sen ut

som bärare av glädjens bud. 2ggr

3.

Förändringens vågor slår in mot ditt hus.

Guds Ande, vad ska vi göra?

Vi kan hissa segel, vi kan lägga ut

och låta din vind oss föra.

Så sätt oss i rörelse, levande Gud,

ja sätt oss i rörelse du

// och fyll våra hjärtan med lovsångens ljud.

Från missmod till hopp för oss nu. 2ggr

Predikan Kristi förklaringsdag

Jesus förhärligad

Kommer ni ihåg sången Fäst dina ögon på Jesus?

Vi sjunger:

Fäst dina ögon på Jesus

Se in i verkligheten själv

Alla ting runt omkring

Smälter bort som snö

I ljuset av hans ära och makt

Fäst dina ögon på Jesus

Se in i verkligheten själv

Se upp till hans kors

och du ser hans triumf

I den död som blev livet för dig

Min predikan bygger på fyra ord på H: Höjden, Hvilan, Härligheten, och Hemligheten.

När Jesus vill förklara för sina lärjungar vem han är tar han med tre av dem upp på en höjd, ett berg. Man kan säga att de åker på retreat. Retreat är besläktat med reträtt och betyder att dra sig undan. I Rättvik finns en retreatgård som heter Berget. En plats som är avskild för bön, meditation, läsning, samtal, fördjupning, en plats där många mött Jesus och fått Jesus förklarad för sig. Vi kan möta Jesus i naturen, i kyrkan, i en medmänniska men det finns något viktigt med att då och då dra sig tillbaka, stänga av, skala av för att helhjärtat kunna be, lyssna och växa i vår relation till Jesus.

Höjden eller berget är i Bibeln en viktig plats för Gudsmöten. Det är som om utsikt föder insikt, vi får perspektiv på tillvaron, vi blir påminda om vår litenhet och Guds storhet. Där på förklaringsberget är det som om tid och rum inte finns och därför är det inte konstigt att Mose och Elia dyker upp. Mose hade mött Gud ansikte mot ansikte på Sinai. Elia hade på samma berg mött Gud i ljudet av en stilla sus – eller som det står i grundtexten – ljudet av en kompakt tystnad. När Jesus behöver vila, drar han sig ofta undan till ett berg. Behövde Jesus det, kanske vi kan behöva det.

Vi sjunger: Fäst dina ögon

Hvilan: Lärjungarna somnar. Om det är för att klättringen tagit på krafterna eller för att luften är tunn eller för att de helt enkelt var slutkörda framgår inte. Men det noteras att de sov djupt och det är det många som gör när de är på retreat. Det är som om tröttheten hinner ifatt. Och jag tänker att Jesus unnar oss det. Han vet att vi vandrar i en jämmerdal. Det skulle inte förvåna mig om att bredde en ullpläd över sina vänner innan han började be. Och sömnen är också en plats för Gudsmöten. Det finns människor som mött Jesus i drömmen eller i tillståndet mellan sömn och vakenhet och det har varit starka, livsförvandlande, dyrbara upplevelser. Glöm inte att Hvila.

Vi sjunger: Fäst dina ögon

Härligheten: Varför vill Petrus stanna på förklaringsberget? Jo, han har fått se Guds härlighet, i Jesu ansikte, i Mose och Elia. Det lyser om dem, ett ljus som är himmelskt, obeskrivligt. Ett ljus som liksom kommer inifrån. Ett ljus som återspeglar Guds väsen. Det var så vackert, så outsägligt så blicken var liksom fastnaglad vid härligheten.

Och så är det. Allt som är himmelskt härligt påminner oss om paradiset, om den härlighet vi alla hade från början. I Rom 3:23 står det: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. I Joh 1 står det: Och Ordet blev människa och bodde bland oss och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader. Vidare i Joh 17:22. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem. Jesus kom, inte bara för att visa oss Guds härlighet utan för att ge oss den i fullt mått. Det är det Mose, Elia och Jesus talar om. Hur Jesus genom sin död och uppståndelse återger oss syndare den härlighet som vi förlorat. Det är som om Jesus vill säga till Petrus: Petrus, du behöver inte nöja dig med att titta på. Allt det härliga du nu ser kommer bli ditt, Härligheten kommer räckas som gåva till alla människor.

Vi sjunger: Fäst dina ögon

Hemligheten: Lärjungarna teg, de berättade ingenting för någon. De största andliga upplevelserna är svåra att tala om. Det är som om de skulle gå sönder om vi försöker klä dem i ord. Eller så är vi rädda för att ingen ska tro, för att bli utskrattade. Men det kan också vara så att vi behöver tid för att smälta det vi varit med om. Ta in, försöka förstå. Lärjungarna hade varit på retreat, hvilat och fått se Guds härlighet. De hade hört en röst förklara vem Jesus är. Frågan är: innebar detta att de knäckt koden och till fullo förstått allt om Jesus? Nej, det dröjde inte länge förrän Jesus igen förebrår dem deras klena tro. Det tar ett helt liv, ja en hel evighet att utforska Guds väsen. Men Förklaringsdagen är ett stort steg på vägen.

Vi sjunger: Fäst dina ögon på Jesus

Predikan 6:e sönd e Trefaldighet

Efterföljelse

Förra söndagen var det apostladagen. Den liturgiska färgen var röd, blodets färg. Vi talade om de fyra K-na. Kommer ni ihåg vilka de var? Kolossal nöd. Kreti och pleti. Kostnaden. Kungsorden.

Denna söndag hänger nära samman med förra. Altaret pryds av röda rosor, kärlekens och blodets färg. Temat är efterföljelse. Om vi förra söndagen befann oss i början av Jesu verksamhet närmar vi oss nu slutet. Tiden är inne, Jesus styr sina steg mot Jerusalem där han ska utelämnas, dödas för att sedan uppstå. Det är som om bilden skärps, färgerna klarnar. Nu finns inte tid för onödigt prat och inte för snällhet. Nu är det blodigt allvar. När Jesus vill stanna över natt i en samarisk by blir han portad. Här finns inga massor som trängs för att få röra vid honom och få hjälp. Han blir alltmer ensam. Kostnaden är i fokus.

Också nu kallar Jesus människor att följa honom. Och han är mycket tydlig. Det kostar, efterföljelsen har ett pris. Men är inte Jesus onödigt uppriktig? Är han inte alldeles för kärv? Rävarna har lyor och fåglarna sina har bon men Jesus har ingenstans att vila sitt huvud. Låt de döda begrava sina döda. Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen passar inte för Guds rike. Vad skulle hända om vi upplyste människor som ville bli medlemmar i kyrkan att det kan kosta dem deras bekvämlighet, deras familjerelationer, deras liv att vara kristen? Vän av ordning invänder nu att det kostar ju inget. Att vara kristen och svensk är ju inte alls farligt. Det kostar ju ingenting, bortsett från lite kollektpengar. Just nu är det så. Men det har inte alltid varit så och vi ser nu tecken på att läget förvärras, också i vårt land. Och för de flyktingar som konverterat till kristen tro handlar det om liv och död. Man riskerar att frysas ut av sina landsmän här. Och skulle man utvisas kan det kosta livet.

Men det är ju inte bara kristna som riskerar förföljelse för sin övertygelse. Idag är det fritt fram att anonymt häckla och hata vem man vill. I veckan fick vi ju läsa om politiker som får hotmail för sina politiska övertygelse. Och flera sa att de väljer att inte driva frågor som rör flyktingar och andra känsliga frågor, helt enkelt för att slippa obehaget.

I min hand har jag en fantastisk bok. I have a dream. 112 personer från hela världen berättar om sin kamp för mänskliga rättigheter, för jämlikhet, frihet, allas lika värde. Människor som vägrar tiga, vägrar sluta kämpa, vägrar vika ner sig i kampen för en bättre värld.

Och min fråga är: Måste man vara kristen för att följa Jesus?

I Matt 7:21 står det: Inte alla som säger Herre, Herre, till mig skall komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Och i Luk 6:44 säger Jesus: Varje träd känns igen på sin frukt.

Varje människa är skapad till Guds avbild. Det ligger i vårt väsens djup en kallelse att söka ljuset, att brinna, att vara salt, att älska där människor hatar, att dela med oss, att sjunga ut det som är sant, att mäkla fred. Det Jesus gör när han kallar oss att följa honom är att påminna oss om vår djupaste bestämmelse. Vi ska inte göra det goda för att bli älskade. Vi är älskade och därför kan vi inte låta bli att göra gott. Vi ska inte älska vår nästa för att komma till himlen, vi ska älska vår nästa för att vi är människor. Om vi sen kommer till himlen eller inte är egentligen sekundärt.

Därför måste man inte vara kristen för att följa Jesus. Det finns otaliga exempel på människor av annan tro som följer Jesus. Det finns otaliga exempel på kristna som inte följer Jesus, som blivit likgiltiga, som liksom kapat Jesus, anser sig förmer, finare, som tror sig äga Jesus men som varje söndag går förbi den slagne vid vägkanten för att hinna till kyrkan och sjunga lovsånger.

Nej, man måste inte vara kristen för att följa Jesus men det underlättar. Jag förstår inte hur de som kämpar för en bättre värld och inte är kristna orkar. Jag hade inte orkat utan bönen, ordet, gemenskapen, sången, nattvarden. Tydligen hjälper Guds ande människor på andra sätt också än genom nådemedlen.

Följ mig, säger Jesus. Vad svarar du?

Predikan Apostladagen

Sänd mig

Dagens predikan kommer handla om

Kolossal nöd

Kreti och pleti

Kostnaden

Kungsorden

…...fyra ord på k för minnets skull.

Mellan varje punkt ska vi sjunga psalm 584: Herre, sänd mig. Vi slår upp den nu och sjunger den en gång.

Den Kolossala nöden

Nöden var stor då. Nöden är kolossal idag. I nöden är oftast ryktet i svang, ryktet om vilka hjälpare som är dåliga och vilka som är bra. ”Det kom människor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde.”

Sverige har länge haft rykte om sig att vara ett kristet land, ett land med respekt för varje människa, ett land med rättvisa, frihet och medmänsklighet, ett land som inte bygger murar, ett land fyllt av människor som öppnar sina hjärtan för nödlidande och erbjuder dem skydd. Ett land genomsyrat av Kristi sinnelag. Så är det inte längre. I veckan tog en polischef i Skåne, Lena Matthijs, bladet från munnen och skrev: Jag känner stor skam över att vårt land för att vi utvisar unga människor till länder som inte anses tillräckligt farliga att leva i.

Nöden är kolossal. Den är inte mindre för att vi blundar. Godhet har blivit ett skällsord. Nu är det politiskt korrekt att ha hårda nypor och stängda gränser. Inte ens Kristdemokraterna protesterar.

Gud är barmhärtig och Gud behöver barmhärtiga medarbetare att sända när nöden är stor.

Vi sjunger: Herre sänd mig

Kreti och pleti

Jesus kallade tolv personer att bli apostlar. En apostel är en person som fått fullmakt att företräda den som gett fullmakten. Tolv personer nämns vid namn. De får fullmakt att företräda Jesus, tala i hans namn och i hands namn driva ut demoner.

Vilken spretig skara. Jakob och Johannes kallas åskans söner, de hade ett sjusärdeles hett temperament. Petrus var mångordig och tuff men när det brände till var han en feg stackare som förnekade sin Herre. Andreas var lågmäld och lyhörd, Tomas är känd som den som tvivlade, Judas – stal ur handkassan och förrådde Jesus, Matteus var skrivare, Natanael filosof, Simon var upprorsmakare från politiska vänstern. Och så fanns det några som inte gjorde något väsen av sig, de anonyma.

Kreti och pleti. När jag var kyrkoherde i Lappland och vi på försök skulle fira ekumenisk nattvard sa pingstpastorn att det var svårt för dem att delta. Berätta varför, sa jag! Ni låter kreti och pleti ta nattvarden, svarade han. Ja, svarade jag, vad jag förstår är nattvarden och nåden endast till för syndare.

Och samtidigt kan jag förstå reaktionen, önskan att det heliga ska vara för de heliga. Men det finns ingen ren församling, inga heliga, värdiga. Inte i oss själva. Vi är samtidigt syndare och rättfärdiga – simul iustus et peccator.

Visst kan man förstå den hemmavarande sonens irritation när lillebror, som förslösat sitt arv i ett liv i utsvävningar kommer hem – och så ställer pappa till med fest! Det är anstötligt! Och det är oerhört vackert. Och det är nåd!

Det är ju inte på våra meriter det hänger när vi blir kallade. Det är nåd och åter nåd. Det enda Jesus frågade efter när han rekryterade sina apostlar var ett ja, ett villigt hjärta. Till eftertanke. Kyrkan är ingen åsiktsgemenskap. Kyrkan är en gemenskap av syndare som lever av Guds nåd och som genom dopet har fått ett gemensamt uppdrag!

Vi sjunger: Herre sänd mig

Kostnaden

Att följa Jesus kostar. Att bry sig, älska sina medmänniskor, engagera sig för de utsatta, att sjunga ut om orättvisor och vidriga beslut kostar.

Det kan förklara varför Jesus valde tolv män som apostlar. Torsten Åhman skriver i Dagen i fredags: Att vara apostel var förenat med livsfara. Tio av de tolv fick lida martyrdöden. Martyriet var förenat med ära. Hade Jesus valt kvinnor till apostlar hade de med största sannolikhet utnyttjats och vanärats. Kan det vara så att Jesus utsåg tolv män för att skydda kvinnorna? Kanske? Jag vet inte. Men jag vet att Gud idag kallar alla, kvinnor och män att följa honom, att lida med dem som lider, skratta med dem som är glada och gråta med dem som gråter.

Det kostar att följa Jesus. Därför måste vi tänka oss för innan vi sjunger Herre sänd mig.

Kungsorden

Vad ska vi predika när vi sänds ut? En amerikansk tdskrift bad sina läsare skicka in den mening de tyckte var den mest tröstande, den de helst ville och behövde höra. Det kom in tusentals svar. De tre som hamnade högst upp på listan var: JAG ÄLSKAR DIG. JAG FÖRLÅTER DIG. MATEN ÄR KLAR.

Vet ni, jag tror att det var just dom orden Jesus viskade till människorna som kom till honom. Det är vårt uppdrag att säga just dom orden som en hälsning från Gud: Gud älskar dig. Gud förlåter dig. Maten är klar. Och vi ska inte bara säga orden, vi ska leva orden.

För nöden är stor och Gud behöver varenda människa i kampen mot det onda och för det goda!

Vi sjunger: Herre sänd mig

Predikan 3 e söndagen efter Trefaldighet

Förlorad och återfunnen

Sök och du skall finna. På bästa sändningstid, i fredags mellan 20 och 21 sändes ett program i TV. Journalisten Eric Schult och idéhistorikern Per Johansson samtalade. De satt mitt emot varandra. De talade sakta, eftertänksamt, trevande om bråddjupa ting. De talade om de två världar som vi ständigt rör oss i och rör oss emellan. Den yttre världen och den inre. Den mätbara, yttre världen – bänkar och bord, maskiner och människor, planeter och potatis. Och den inre världen, den dolda, fantasins, drömmarnas, mystikens, de stora berättelsernas värld, den värld där tron och bönen och miraklerna och intuitionen hör hemma. Den yttre beskrivs som Verkligheten. Den inre som något luddigt, personligt, subjektivt och suspekt.

Så säger Eric: Jag kan inte komma ifrån känslan att det är något i samhället, i vår värld, i mänskligheten som är fel.

Vad händer om människan – berusad av sin makt, sin förmåga att skapa, att producera och konsumera glömmer källan, glömmer sitt ursprung, glömmer att vi är skapade till Guds avbild? Vad händer om vi dyrkar gåvorna och glömmer givaren? Vad händer om vi förlorar förmågan att förundras och tacka? Om vi kräver och tar för givet och roffar åt oss – och reduceras till producenter och konsumenter?

Vad händer om vi begär att få ut vårt arv och far långt bort och där lever ett liv i utsvävningar och bär oss åt som svin mot varandra, mot barnen, mot kvinnorna, mot flyktingarna, mot naturen?

Dagens text har alltid tolkats på ett personligt sätt. Du och jag faller för frestelser, syndar och kommer bort från Gud. Men när det är som värst kommer vi till insikt och vänder om, vänder hem och möts av Guds öppna famn och stora kärlek.

När jag lyssnade till samtalet mellan Eric och Per slog det mig att det är vår civilisation texten handlar om, en girig mänsklighet som tar ut allt, inte bara sin del utan också kommande generationers andel av jordens resurser och trots att klimatförändringar talar sitt tydliga språk, trots att vi någonstans djupt inom oss inser att något är väldigt fel så fortsätter vi.

Vi måste besinna oss! I grundtexten står det att sonen kom hem till sig själv. Plötsligt mindes han sin far, sitt hem, kärleken, överflödet, nåden.

Och därigenom fick han insikt om sin synd. ”Jag har syndat.” Där vänder det. När han benämner sitt beteende vid dess rätta namn. Och så börjar han gå hemåt.

Världens ledare måste besinna sig. Vi måste vända om, vända hemåt till Gud. För Gud gråter, Gud grips av medlidande med sin skapelse, Gud väntar och längtar efter oss, som en ömsint mor som vill bära oss i famnen, gunga oss på knäet, trösta oss och ge oss nytt liv. Gud väntar och längtar som en far som älskar sitt barn och känner igen det trots att det magrat och förvandlats till en trashank och springer sitt barn till mötes och omfamnar och kysser det.

Tillståndet i vår vackra värld är allvarligt. Mycket allvarligt. Men det finns hopp för den förlorade sonen, för vår förlorade, sekulariserade mänsklighet. Även när sonen var förlorad, utsvulten, smutsig, tom och trött var han sin faders älskade son. Likheten fanns där, dragen, avbilden och på djupet en insikt om vems son han var.

Därför är jag hoppfull. En dag kommer människor vända tillbaka till Gud, förundras, tacka, tillbe och då kommer våra kyrkor fyllas på nytt av bön och tillbedjan, glädje och fest.

Predikan 5 söndagen i påsktiden

Att växa i tro

I min hand har jag ekologiska morotsfrön. I varje litet oansenligt frö finns de gener som bestämmer vad det ska bli av det. Kraften att gro och växa, formen, smaken, utseendet, doften – allt finns nedlagt i fröet. Inuti fröet finns dess djupaste bestämmelse.

Så är det med varje människa. I våra gener har Gud lagt in vår djupaste bestämmelse, kraften att växa, formen, röstens klang, längden och bredden och begåvningen. I vårt inre finns vår bestämmelse, vår längtan efter att växa, blomma och bära frukt. Bli det vi var ämnade till. Men det finns så mycket som kan hindra och kväva växandet. Sårande ord, brist på kärlek, tillit, trygghet, frihet, näring för kropp och själ, jantelagen.

Så, hur ska fröet nå sin bestämmelse? Vi behöver en kruka och jord. Vad behöver vi mer? Lagom med ljus, lagom med värme, lagom med näring, lagom med vatten. Och frihet att växa men också skydd, omvårdnad, gallring, tillsyn. Så, nu lägger jag fröna i jorden. Där bäddas de ner i mörkret, det livgivande mörkret. Vi är ofta rädda för mörkret, tomheten, tystnaden. Men kanske är det där och då något viktigt som händer. Kanske är det i de mörka stunderna i våra liv som vi vuxit mest, som livet börjat gro, avskalat och i det tysta. Vi märker det inte när det sker men efteråt, när vi ser tillbaka på våra liv kan vi tänka att - ja, det gjorde ont, det var svårt men jag hade inte velat vara utan. Det var då jag mognade, växte, det var då som tron rotade sig i Guds kärlek.

Just nu sitter ett antal Anebybor och skriver ner sina drömmar till den bok vi ska trycka i sommar och ge ut på Alla får plats-veckan. Boken ska heta: I have a dream. Vad ska du bli när du blir stor? Vad är din dröm, din djupaste längtan? Vilken är din plats i tillvaron?

Jag tror vi behöver uppmuntra varandra att drömma och att bejaka våra drömmar. Att lyssna till hjärtats röst och våga följa den. För den som hittar sin plats tar ingen annans. Det är när vi försöker efterapa varandra, härma, ängsligt snegla på andra och undra om vi duger som det blir fel. Jämförelsens förbannelse leder bara till bråk och ledsamheter.

Hur ska vi hitta rätt, hur ska vi få kraft att växa och nå vår bestämmelse? Jo, vi ska vända oss till Gud, den store trädgårdsmästaren. Gud har skapat oss, Gud vet vad som var meningen med just dit och just mitt liv. I dagens texter kan man ana trädgårdsmästarens händer och vård.

Gud böjer sig ner och ger de modlösa kraft, de försagda nytt mod. Gud ger oss sin Ande som lär oss att älska vår nästa som oss själva. Och Gud har gett oss en förebild. Jesus Kristus. Paulus skriver: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 

Jesus är alltså det stora målet med att växa i tro. Målet är att bli lika Kristus och det märkliga är att när det är först när vi blir lika Kristus som vi när vår djupaste och unika bestämmelse. 

Jesus älskar oss, ber för oss, skyddar och bevarar oss som sköra plantor i hans trädgård. I Jesu omsorg finns allt vi behöver – ljus, värme, näring, tillsyn, beskärning, ibland en omplantering.

Slå upp psalm 273 i psalmboken. Den är en utmärkt psalm att be varje dag. Vi ber tillsammans!

Predikan 3 söndagen i påsktiden

Den gode herden

Mina grannar, Lasse och Inger är herdar. De har sex tackor och har nu fått elva kolsvarta lamm. Detta lamm föddes på påskdagen! Bäää!

Berätta Lasse, hur är det att vara en herde? Kan du se skillnad på fåren och lammen? Vad är viktigt att tänka på? Vad är svårast när man är herde? Känner de igen din röst?

Vi behöver goda ledare i världen, i vårt land, i vår kommun, i våra församlingar, inom idrotten, i föreningslivet, hemma i familjen. De flesta av oss har ett ledaransvar. Politiker och beslutsfattare, styrelseledamöter och tränare, rektorer och lärare, biskopar och präster och ungdomsledare. Och föräldrar. Och mor- och farföräldrar.

Vad kännetecknar en god herde? En god ledare?

Stämmer det, Lasse?

Tack Lasse! Tack lilla lamm för din medverkan! Och kom ihåg, Jesus älskar de svarta fåren särskilt mycket!

----------------------------------------

Judarna omringade Jesus och frågade om han verkligen var Messias? Messias är hebreiska och betyder den smorde – den Gud utvalt att leda sitt folk. Motsvarigheten i grekiskan är Kristus. Israels folk hade väntat på Messias i många hundra år. Det fanns en stark och djup längtan efter en god ledare, en god herde. När folket far illa, särskilt barnen, de fattiga, de svagaste, då blir den längtan ännu starkare. Är det inte samma längtan vi ser i Afghanistan, i Syrien, i Eritrea, i Yemen, i Brasilien? Längtan efter ledare som är rättvisa, trofasta, ödmjuka, pålitliga, som värnar de små och svaga?

Svaret på judarnas fråga är ja! Jesus är Messias, Kristus, den smorde – den gode herden! Men judarna ville inte lyssna, ville inte tro så de väntar fortfarande, 2000 år senare, på Messias.

Jesus lever. Jesus är här, han älskar oss, kallar oss att följa honom. Han tvingar ingen men han längtar efter oss och söker efter oss till dess han finner. Hans främsta kännetecken är att han ger sitt liv för oss.

Avsluta med att tillsammans läsa Psalm 23 i Psaltaren

Predikan Påskdagen

Kristus är uppstånden

De två största ögonblicken i Jesu liv förbigås med tystnad av evangelisterna. När ängeln Gabriel berättat att Maria skulle föda Guds son och hon sagt sitt ja så blir det tyst. Och sedan fortsätter berättelsen med att Maria är gravid och söker upp sin släkting Elisabet.

När Jesus lagts i graven och den förseglats så blir det tyst. Och sedan fortsätter berättelsen med att graven är tom. Inför tillvarons största mysterier finns inga ord.

Och reaktionen blir rädsla och sedan tvivel och kanske tro. Och så får det vara. Tage Danielsson sa: Utan tvivel är man inte klok. Gud möter varje människa där hon är. Därför säger ängeln till kvinnorna: Var inte förskräckta! Ni söker Jesus från Nasaret, han som blev korsfäst. Han har uppstått.

Som söker Gud bland de döda!

Alla människor är sökare. Vi söker efter Gud, efter förtröstan, mening, ljus i mörkret, en hand att hålla i. Vi söker efter den villkorslösa kärleken, vi längtar efter att bli förstådda på djupet. Svaret på vår djupaste längtan är Jesus Kristus. Frågan är, söker vi på fel ställe. Söker vi Gud bland de döda?

Vad är tecknet på att vi söker på fel ställe? Tomheten. Den ekande tomheten.

Uppmaningen till oss är: Sök det du söker men inte där du söker det!

Sen sänds kvinnorna att berätta för de andra. Kvinnor var på Jesu tid inte vittnesgilla, de var inte godkända som vittnen. Varför väljer Gud då rädda, sörjande, icke vittnesgilla kvinnor för att berätta om uppståndelsen? För att de har inget att vinna på att ljuga. Och Jesus visar sig igen och igen och igen, genom historien för de enkla, de minsta, de svaga och de tror och de berättar och vi tror och vi berättar och därför är vi här idag.

Någon har sagt: Hoppet övervintrar hos de svaga liksom livet i fröet djupt i jord. Vi skulle kunna säga: Tron på den uppståndne övervintrar hos de svaga.

Och i kväll ska jag döpa en ung vuxen som Jesus visat sig för. Och det händer överallt, ständigt, liksom i det tysta och genom det som jag har fått vara med om de senaste månaderna i form av osannolika bönesvar så är min tro på den uppståndne idag starkare än på mycket länge. Jag har fått en ny kärlek till Kristus.

Vad är tecknet på att vi funnit det vi innerst inne söker? Vad är tecknet på att vi funnit Jesus? En stilla, porlande förundran och glädje som ingen kan ta ifrån oss.

Så vem berättade för dig om Jesus?

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Tankar på Långfredagen

Går relationen mellan människa och Gud sönder om vi syndar? Är det därför det är viktigt att bekänna våra synder, be om förlåtelse och ta emot förlåtelsen. För att relationen ska bli hel igen? Finns det djupt inom oss en rädsla att ansiktet ska vändas bort, att dörren ska stängas, att vi ska kastas ut ur gemenskapen om vi gör fel, är olydiga, gör vår himmelske Fader besviken? 
Jag tror att det är varje barns djupaste skräck och därför varje människas djupaste fasa att hamna utanför den livsviktiga, livgivande gemenskapen. Att få höra orden: du duger inte, du är inte god nog, du passar inte in. Det är detsamma som att få en dödsdom uttalad över sig. 
Så varje gång vi bekänner och får förlåtelse helas relationen? Varje gång vi syndar och bedrövar Gud går relationen sönder? Vore det så hade människan ett övermänskligt tungt ansvar lagt på sina bräckliga axlar. Inte nog med att vi kämpar för att finna rätt väg. Inte nog med att vi tvivlar, strävar, går fel, går rätt, gör fel, gör rätt, famlar och vacklar och försöker hitta hem. Är vi också ansvariga för relationens vara eller inte vara? Var finns då nåden? 

Jag har funnit tröst i några rader i Bönboken tradition och liv. Kanske kan också du finna tröst i dessa ord. Långfredagen är framförallt försoningens dag. Ofta blandar vi ihop förlåtelse och försoning. Förlåtelse är engångsföreteelser, men försoningen är ett tillstånd. Vi människor är försonade med Gud, utan att behöva känna fruktan och skuld i denna livets djupaste relation. Försoningen innebär att relationen till Gud är hel och vi kan känna oss trygga i den. 

Förlåtelsen är en handling. Försoningen är ett faktum. Det betyder att när jag misslyckas, misslyckas jag i Gud. När jag syndar, syndar jag i Gud. När jag gråter, gråter jag i Gud. Lyckas jag, så lyckas jag i Gud. När jag tvivlar, tvivlar jag i Gud. När jag jag förnekar, förnekar jag i Gud. När jag tror och trevar mig fram till en övertygelse, gör jag det i Gud. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. "Det är fullbordat"!!!!

Den relation som gick sönder i syndafallet genom människans olydnad, den är nu helad och hel genom Jesu död på korset. En gång för alla!

Paulus skriver i Romarbevet 5:18-19: Alltså, liksom en endas överträdelse ledde till en fällande dom för alla människor, så har en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en endas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.  

Vilken tröst! Vilket evangelium! Vilken trofasthet! Gud står kvar vad som än händer. Gud blickar ut mot vägen och längtar efter sina vilsna barn. Gud springer oss till mötes när vi stapplar hemåt och omfamnar oss och ställer till fest. För dörren var aldrig stängd. Ansiktet var aldrig bortvänt. Nej, det vänds ständigt till oss och det lyser om det och Gud räcker oss välsignelse och frid. Och herden söker efter det förlorade fåret - tills han blir trött? Nej! Tills det blir mörkt? Nej! Tills det inte lönar sig att lägga mer tid på det? Nej? Hur länge söker den gode herden? Till dess att han finner det förlorade fåret!
Förlåtelsen är en handling. Försoningen ett faktum!

Torgny Lindgren, salig i åminnelse, säger: Nåden är en kraft, den energi som håller oss uppe, som förmår oss att genomföra våra liv, den trotsar tyngdlagen.

Predikan Skärtorsdagen

Det nya förbundet

Mark 14:12-26

Jag bodde i Umeå. Arbetade som sjukhuspräst. En eftermiddag blev jag kallad till akuten. En 13-årig pojke hade blivit påkörd av en bilist och omkommit. Jag fick ta hand om hans föräldrar och tre syskon. Allt var nattsvart sorg.

Efter några dagar ber föräldrarna mig ta reda på vem som kört bilen. Det var en kvinna, mitt i livet. De bad mig framföra ett meddelande till henne. Säg: Vi vill att du ska veta att vi förlåter dig. Vi avskyr det som hände. Men vi kan inte hata för det ger oss inte Patrik tillbaka och det hjälper varken dig eller oss. Jag ringde och framförde hälsningen och kvinnan grät och hälsade tillbaka. Kärlek och förlåtelse ger liv. Hat och bitterhet dödar.

I fredags körde en man på oskyldiga människor i Stockholm. Vi blev chockade, rädda och många kände nattsvart sorg och vrede. Mitt i kaos och förtvivlan räcker människor varandra händerna, öppnar sina hjärtan och sina hem och möts på Sergels torg för att sjunga, kramas och låta det goda övervinna det onda. Och många har bett för offren, för deras anhöriga, för poliser och räddningspersonal. Men har någon bett för Akilov? Den godhet och kärlek som manifesterades efter dådet, räcker den för gärningsmannen också eller finns det gränser? Nu försöker maktens män och kvinnor överträffa varandra i förslag om hur vi ska rensa ut de onda och de farliga människorna ur vårt samhälle. Men den som är utan synd kaste första stenen. Den som känner sig själv det minsta vet att varje människa bär på mörker och ljus, förmåga att göra oändligt ont, förmåga att göra oändligt gott. Jo, jag tycker att Akilov ska dömas och få sitt straff. Men jag kan inte komma ifrån tanken att han kanske är den i vårt land som behöver få höra: Vi förlåter dig och vi ber för dig. ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Den bönen som Jesus bad för sina bödlar på korset, den kan vi vi också be när det onda drabbar.

Jesus äter en måltid med sina lärjungar. Det är deras sista kväll tillsammans. Borden är troligen formade som en hästsko, Jesus sitter i mitten och lärjungarna på ömse sidor om honom. Alla kan se varandra. På bordet står utställt många skålar med röror som man doppar brödet i och äter. Till höger om Jesus sitter Johannes. Vem sitter på hans vänstra sida? Judas Iskariot. Hur kan man veta det? Jo, Jesus säger: Han som doppar i skålen tillsammans med mig. Den som orsakar Jesus den största glädjen och den som orsakar honom den djupaste sorgen hade han närmast sig. När de ätit tog Jesus brödet, bröt det och sa: Ta detta, det är min kropp. Och han tog bägaren, tackade Gud och gav åt dem och de drack alla ur den. Han sa: Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många.

Alla åt, alla drack, alla fick vara med, ingen utvisades. Judas som skulle förråda var med. Petrus som skulle förneka var med. Tomas som tvivlade, Jakob och Johannes som somnade, alla andra som flydde ut i mörkret – alla fick vara med. Varför? Därför att Gud är Kärlek. Gud har upprättat ett förbund, förbundit sig, lovat att älska in i döden. Gud har förbundit sig att aldrig utvisa någon. Gud hatar synden och Gud älskar syndaren. Därför får jag vara med. Därför får du vara med. Och du som har det särskilt svårt, du som kämpar med dig själv, med Gud, med dina besvikelser – du är särskilt välkommen.

Ja, men orden som Jesus säger... ve den människan...det hade varit bäst om hon aldrig hade blivit född. Sanning och kärlek tar inte ut varandra.Tvärtom, de hör intimt samman. Så svart är det i Judas hjärta. Så svårt. Och Jesus känner det, och Jesus lider med honom och lider för honom.

I kväll är det vi som tar plats vid bordet. Jesus är här och han ger allt för att godhet ska segra över ondska, kärlek ska segra över hat och liv ska segra över död.