Predikan 11 e Tref (omarbetad)

Tro och liv

De vill bli hälsade på torgen...

Jag kan inte förneka att jag har varit på torget i Aneby en hel del den senaste veckan. Iklädd prästskjorta har jag hälsat på människor, ätit, umgåtts, lyssnat och själv talat om att alla får plats. Jag har skrivit mitt livs första debattartikel, jag har gått med i tåget, jag har låtit mig intervjuas i radio och TV. Vi har talat om viktiga saker. Vi har använt stora ord. Men har vi, har jag gjort det för lättvindigt? Har jag gjort det för att bli prisad och upphöjd eller har jag gjort det för att jag inte har något val? Har jag utnyttjat människors utsatthet för att göra mig ett namn eller har jag använt min position för att föra deras talan som ingen röst har? Motivet, mina vänner! Vad är motivet? Vad är drivkraften? Varför gör vi det vi gör som enskilda, som församlingar, som pastorat?

Jag hatar era högtider... Och vi som är samlade till kyrkfest! Ibland är texterna mer än lovligt besvärliga. Och denna helg träffar de mitt i prick. Varför hatar Gud de troendes fester och högtider. Varför vänder han bort blicken när de ber? Är det lika illa idag? Med oss? Är det något vi inte ser som Gud vill visa oss? Det finns en livsviktig koppling mellan rit och relation. Gudstjänsten är en rit i vilken vi följer givna ritualer. Det finns en ordning som vi är anmodade att följa. Men om riten blir viktigare än relationen och gudstjänstordningen viktigare än gudstjänstgemenskapen då blir riten tom och meningslös. En rit som inte är grundad i relationen, särskilt i relationen till änkan, den faderlöse och främlingen - d.v.s. de mest utsatta i varje tid blir ett spel för gallerierna. Vad är det Paulus säger: Om jag har all tro men saknar kärlek är jag ingenting! Biskop Martin har skrivit en bok som heter Mänsklig gudstjänst. Där visar han hur vardagens omsorg ger djup och mening åt söndagens gudstjänst och söndagens gudstjänst ger mod och kraft att visa omsorg i vardagen. En rit utan relation väcker Guds vrede och sorg. Och människors!
Och jag tänker att det är där, i skärningspunkten mellan relationen och riten som relevansen uppstår. Tar kyrkan människors frågor och behov på allvar och låter förkunnelsen och förbönen färgas av att vi gläds med dem som är glada och gråter med dem som gråter, då blir riten mänskligt varm och relationen gudomligt viktig. 

Denna helg samlas vi till framtidsforum. Igår lyssnade vi till olika föredrag för att få vägledning i hur vi vill vara kyrka idag och i framtiden. Idag är 74.2 % av Aneby kommuns invånare kyrkotillhöriga. Vi tappar runt en procent varje år och med utträdena sjunker intäkterna. Fortätter det i samma takt är färre än 50 % av anebyborna kyrkotillhöriga om 25 år. Vilka kyrkor ska vi sälja? Vilken verksamhet ska vi lägga ner? Vilken personal ska vi säga upp?

Det är lätt att gripas av panik inför framtiden. Det är frestande att bli uppgiven, backa in i kyrkans trygga vrå och syssla med det vi är bra på för dem som hittar till våra mötesplatser. Och det är frestande att haka på trender och oreflekterat ge sig in i projekt som ger intäkter men som kanske inte självklart är förenliga med kyrkans uppdrag.
En präst kallas ibland för VDM. Det är latin: Verbi Divini Minister = Guds ords tjänare. Det händer allt oftare att M:et stryks och VDM blir VD = verkställande direktör.

I 1 Mosebok 11 och 12 finns det två meningar som är tänkvärda. I kapitel 11 berättas det om bygget av Babels torn. De sa: Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen så att vårt namn blir känt. I kapitel 12 kallar Gud på Abram och säger: Gå till det land som jag ska visa dig: Jag skall göra ditt namn så stort att det brukas när man välsignar.

Temat för idag är tro och liv. Lägg märke till att tron, lite oväntat, nämns först och livet sedan. Tänk om det är så att tron fanns före livet. Att vi innan vi blev till fanns hos Gud? Tänk om det är såsom Luther säger att spädbarnet har störst tro? Abrahams namn blev stort för att han började och slutade i Gud. Han lyssnade, leddes och lydde och blev välsignad.

Vi ska inte gripas av panik. Kyrkan är inte vår utan det är Kristi kyrka på jorden. Vi ska först söka Guds rike och hans rättfärdighet så kommer allt det andra att tillfalla oss.
Vi ska som kyrka göra som Jesus: predika om Guds rike, lära människor att be och fråga: Vad vill du att  jag ska göra för dig? Finns kopplingen mellan rit och relation, helg och vardag uppstår relevansen. Finns det en trovärdighet i ord och handling, i tro och liv kommer vi som kyrka att förstå hur vi ska vara kyrka på ett trovärdigt sätt. 

Debattartikel Tranås tidning m.fl

ALLA FÅR PLATS!

Vi lever i en tid då de främlingsfientliga krafterna i Sverige och i Europa blir allt frimodigare och fräckare. Vi får dagligen rapporter om hot och våld mot människor som flytt till vårt land undan förföljelser, krig och kaos. Människor med annan hudfärg, annan religion, annan sexuell läggning än vi är vana vid utsätts för hån och trakasserier, inte sällan på sociala medier där avsändaren kan vara anonym.

Länge har de som hotat och hatat flyktingar och invandrare varit ett fåtal fega filurer, oftast lågutbildade, osäkra, uttråkade killar som sökt spänning genom att gå samman och bråka. Och den som saknar argument höjer som bekant rösten och hjälper inte det tar man till nävarna och börjar slåss. Drivkraften är ett oändligt behov av att bli sedd, få en identitet. Eller som Hjalmar Söderberg skriver i romanen Doktor Glas: ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst".

Drivkraften är också rädsla. Rädsla för det annorlunda, rädsla för förändringar, rädsla för det vi inte har kontroll över. Och den känner många av, ja rädda är vi väl lite till mans och det är alldeles normalt, men vi har alla ett val hur vi hanterar rädslan. Antingen ger vi efter för rädslan eller så ser vi den i vitögat och söker upp någon som är lika rädd som vi och så går vi tillsammans och ringer på hos våra nya grannar och bjuder dem på kaffe. Antingen lyssnar vi på politiker som underblåser vår rädsla med ihåliga argument och grova generaliseringar eller så bildar vi oss en egen uppfattning. Antingen låter vi rädslan färga allt i svart eller vitt eller så tar vi av oss rädslans glasögon för att upptäcka att mångfald och nyanser och komplexitet berikar. Tänk så torftigt det skulle vara om det bara fanns en sorts fågel i skogen eller en sorts blomma på ängen!

Någon har sagt att när förändringens vindar blåser kan man antingen bygga vindskydd och gömma sig eller hissa segel och låta vinden föra en mot nya horisonter.

Häromdagen stötte jag på ett nytt ord: pursvensk. Ordet fanns med i en insändare med anonym avsändare på nätet och insändaren gick ut på att vi måste stoppa invandringen för de som kommer tar våra, d.v.s. pursvenskarnas jobb och bostäder.

Pur kommer från engelskans pure som betyder ren. Det skulle innebära att alla som heter Andersson eller Pettersson är rena svenskar medan de som har utländskt klingande namn som Bernadotte eller Ibrahimovic skulle vara orena och således inte vara välkomna att leva i Sverige. Jag hävdar med bestämdhet att det inte finns en enda ren, ursvensk person eftersom alla människor, enligt forskarna har sitt ursprung i Afrika. Och jag vill varna för en retorik som använder begrepp som för tankarna till nazismens idéer om rashygien, idéer som fick fotfäste och fasansfulla följder.

Klockan är fem i tolv!

Nu är det inte längre en liten klick som bråkar. De främlingsfientliga krafterna i Sverige och i Europa blir allt mer högljudda. Antalet personer som sympatiserar med dessa grupperingar ökar förfärande fort. Likheterna med 1930-talets Europa är skrämmande tydliga.

Nu är det hög tid att höja rösten och sätta ner foten och stå upp för de värden som vårt samhälle är byggt på, ett samhälle där ALLA – oavsett etnisk tillhörighet, kön, könsidentitet, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning, religion eller livsåskådning – har samma värde och samma rättigheter och skyldigheter.

Mångfald är livsviktigt. Integration är svårt. Aneby kommun har en stolt tradition av framgångsrikt mottagande av flyktingar. Nu väntas en ny våg av flyktingar till vårt land. Nu är tid att öppna våra hjärtan för de som flyr för sina liv. Nu måste vi ta nya tag!

I 3 Mos 19:33 står följande tänkvärda ord: Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten.

Svenska kyrkan i Aneby har tagit initiativ till en temavecka (v35) med temat ALLA FÅR PLATS! Fem i tolv! varje dag möts vi på torget för att äta, lyssna till musik och spännande gäster! Vi tittar på film, samtalar, anordnar en politisk debatt, går på After school.

Föreningsliv och näringsliv, SFI och nätverket Mix och Mångfald, kyrkorna och skolorna, gamla och nya svenskar går samman på bred front för att några veckor före valet tillsammans kämpa för ett öppet och demokratiskt samhälle där alla får plats. I den kampen kan ingen undvaras. Alla behövs! Och du som har rösträtt, gå och rösta den 14/9.

Peter Andreasson

Kyrkoherde i Aneby

Predikan på friluftsgudstjänst i Fribjörnarp

8:e sönd e Tref Andlig klarsyn

Psalm 289, 96

Låt oss be med den heliga Birgitta: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

I fredags kväll var jag i Eksjö på Tattoo. Ett antal orkestrar framträdde och det hela var mycket imponerande. Men när jag går på en konsert vill jag helst bli mer än imponerad. Jag vill bli berörd. Och det blev jag. I den stora finalen spelade 400 musiker inklusive ett antal säckpipeblåsare Amazing grace. Oändlig nåd mig Herren gav. Och jag tänkte att för den som ber om nåd är Porten allt annat än trång. Den är vidöppen. Den är vidöppen för den som är tyngd av skuld, för den som är förlamad av ångest, för den som är bunden i destruktiva beteendemönster, för tvivlaren och sökaren, för den som förlorat allt och naken om nåden ber.

Hur är det då med oss som försökt vandra på den smala vägen hela livet, som förhoppningsvis mognat något, helgats för att använda ett gammalt ord, som avstått mycket för att vinna allt? Behöver vi nåd? Ett av de viktigaste tecknen på helgelsen är en växande insikt om mitt oändliga behov av nåd. Ju närmare Gud vi tycker oss komma desto mer inser vi hur långt vi har kvar. Ju närmare ljuset vi kommer desto tydligare framträder fläckarna, självgodheten, benägenheten att döma, oförmågan att älska.

Mina vänner: dagens text är en del av Bergpredikan. Vet ni vem Jesus vänder sig till? Till sina lärjungar. Den är ämnad för oss som kallar oss kristna, som vill följa Jesus. Gå in genom den trånga porten!

Porten är Jesus, den smala vägen är Jesus. Porten är inte trång, vägen är inte smal för att Jesus vill utestänga någon, kanske bara släppa in de riktigt fromma, de riktigt troende. Porten är trång för livets skull, för att vi ska lägga av oss missunnsamhet, elakhet, girighet, maktbegär, inställsamhet. Porten är trång och vägen är smal för att vi ska öva oss i att vandra med lätt packning, öva oss i ödmjukhet, dela med varandra det vi fått av Gud. Porten är trång för att stänga ute det som förminskar oss, det som gör av vi förställer oss, det som gör oss till någon annan än den vi är. Man brukar säga om den som inte skiljer på ditt och mitt och har lätt att ta till lögnen att den personen har ett rymligt samvete. Lögnen är  bred, sanningen smal. Egoismen är bred, att älska sin nästa är att gå på en smal väg. 

Att gå in genom den trånga porten är inget man gör en gång för alla. Det måste vi göra varje dag, varje gång vi ska ta ett beslut, i stort och smått. För att hitta den trånga porten behöver vi andlig klarsyn. Vi behöver öppna ögon.
Vet ni vem som har andlig klarsyn mer än många andra?Barnen och den som är blind.
Barnen är sig själva och alla deras sinnen är öppna. Barnen vågar fråga, är nyfikna och säger sanningen. I Kejsarens nya kläder är det ett barn som högt och tydligt konstaterar att kejsaren är naken. Att vara sig själv och våga säga vad man ser är att välja den trånga porten. Att vara sig själv, inte att vara sig själv nog. Kom ihåg att Jesus framhåller barnen som vår förebilder.

Och den som är blind? Jo, den blinde ser med sin känsel, sin hörsel, sitt luktsinne, sin smak och utvecklar ett inre seende som få av oss har. När Jesus uppmanar oss att omvända oss använder han ett ord som betyder: Låt era sinnen förnyas. Nu ska vi inte önska att vi ska bli blinda för att bli klarsynta men jag konstaterar bara att den andliga klarsyntheten inte alltid finns där vi förväntar oss finna den. Jesu såg tro där ingen annan såg tro. Han kallade lärjungarna för klentrogna och hos en romersk officer mötte han stark tro. Hur är det Paulus säger: Den som tror sig stå stadigt må se till att han inte faller. Öppnar vi våra ögon upptäcker vi att vi som medvandrare på den smala vägen till livet finner långt fler än de som kallar sig kristna. Det finns, med andra ord, människor som funnit den trånga porten och vandrar den smala vägen som inte vet om det, som inte har ord för det men som i sina liv och handlingar går på vägen till livet och genom sitt sätt att vara visar andra vägen.

Jag är övertygad om att vi ska gå på den väg vi tror är den rätta och vi ska visa andra den vägen. Vi ska peka på dopet som vägen in i den kristna gemenskapen. Vi ska dela bröd och vin med våra medvandrare. Vi ska låta ljuset från Guds ord lysa oss på vägen. Vi ska be, söka och bulta på porten. Vi ska sjunga hoppets sånger under vår vandring. Men det är inte vi som är porten. Döm inte, säger Jesus i början av Matt 7. Ta först ut bjälken ur ditt öga innan du kan se klart och ta ut flisan ur din broders. Jesus är porten, han är vägen. Han är också den gode herden som söker den som gått vilse, som söker det förlorade fåret till dess att han finner det.

För risken att välja fel finns där hela tiden, välja fel fast vi tror vi väljer rätt. Risken att bli fartblind, dras med av andra, förledas, förföras. Knutby är ju ett skrämmande tydligt exempel på detta. Vi är bara människor, bräckliga, osäkra, skumögda, ja ibland blinda på båda ögonen.

Därför behöver vi Guds goda Ande. Därför behöver vi varandra för att i stora och små beslut hjälpa varandra att komma rätt, att välja, inte det som är lätt utan det som är rätt.

Det finns ett kännetecken på dem som vandrar den smala vägen. Vad kan det vara? Det är barmhärtigheten – hur vi behandlar invandraren, de utsatta, den som misslyckats. Hur vi bemöter oss själva när vi gjort bort oss. Barmhärtigheten var Jesu kännemärke.

Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

Information angående psalmerna

Nu finns psalmerna med noter och ackord publicerade på www.psalmportalen.se.
Det är en ganska ny portal med ett hundratal nyskrivna psalmer kategoriserade på samma sätt som psalmerna i psalmboken.
Där presenteras också textförfattarna och tonsättarna och sedan förra veckan finns mina tre nyskrivna psalmer publicerade där. Så småningom kommer texter och noter kompletteras med en ljudfil så man kan lyssna till en inspelad version.
Det är fritt och gratis att skriva ut och använda psalmerna.

Kommentera gärna psalmerna och sprid gärna information om denna psalmkälla till vänner och bekanta.

Alla får plats!

ALLA FÅR PLATS

Vi lever i en tid då de främlingsfientliga krafterna i Sverige och i Europa blir allt frimodigare och fräckare. Ingen blir längre förvånad över hot och hat, våld och trakasserier mot människor som flytt till vårt land undan förföljelser, krig och kaos. 

Rädslan för det annorlunda, för det som inte passar in i den lilla ruta som utgör normen och det normala driver alltfler att överge de värden och värderingar som är grunden för vårt samhälle: Alla människors lika värde! Vi hamnar på ett sluttande plan där den som skriker högst bestämmer vem som får vara med. Denna utveckling är oerhört farlig! 

ALLA FÅR PLATS!

Nu är det hög tid att säga ifrån, sätta ner foten och stå upp för ett samhälle där ALLA – oavsett etnisk tillhörighet, kön, könsidentitet, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning, religion eller livsåskådning – har samma värde och samma rättigheter och skyldigheter.

Vilken tur att vi är olika! Så berikande och spännande! Och en aning läskigt! Tills vi har börjat lära känna varandra och inser att under ytan är vi väldigt lika!

Mångfald är livsviktigt. Vägen till en berikande mångfald i samhället går igenom en framgångsrik integration, vare sig vi ska lära känna en ny arbetskamrat, en ny granne eller en ny medborgare. Integration är svårt. Integration ställer krav på oss alla att bjuda till, bjuda in, visa till rätta, lära av varandra, räta ut frågetecken, reda ut konflikter, bygga broar.

ALLA FÅR PLATS

Som kyrkoherde i Aneby kommun har jag därför tagit initiativ till temaveckan (vecka 35) med rubriken: ALLA FÅR PLATS. Responsen är överväldigande positiv och vi ser fram emot en vecka fylld av Möten, Musik, Mat och Medverkan av Människor från när och fjärran!

Väl mött!

Peter Andreasson

kyrkoherde

Tankar i Marbäcks kyrka vid Musik i sommarkväll 7/8

Text: Luk 9:28-36 från Kristi Förklarings dag

Tunn luft tröttar.

Finns det någon här som bestigit Kebnekaise eller Kilimanjaro? Eller något annat högt berg? Höga berg väcker nyfikenhet och respekt. Man bör inte gå ensam. Man måste gå sakta, ta det i etapper, vila mycket, ha väldigt lätt packning.

De var fyra som gick, Petrus, Johannes, Jakob och Jesus. När de kom upp somnade tre av dem och sov djupt. Och när Petrus vaknade tycks han ha yrat: han visste inte vad han sa, berättar Lukas. Tunn luft tröttar och den tunna luften på det höga berget luckrar kanhända upp försvaren, de spärrar vi sätter upp mot det som är onormalt och obegripligt. Kanske gör den tunna luften och tröttheten oss mera mottagliga för det oväntade. Kanske är det därför flera viktiga möten mellan människa och Gud äger rum på höga berg.

Utsikt ger insikt

När de vaknar ser de längre och klarare. Sinnena skärps. Där på berget klarnar sammanhanget. Mose och Elia som representerar det gamla testamentet med lagen och profeterna möter Jesus, den som hela gamla testamentet pekar fram emot, alla löftens JA!.

Många försöker gå lagens väg, räcka till, duga, vara till lags! för att bli accepterade av Gud och människor. Lagen leder inte till liv. Profeternas stränghet och hot om straff för inte heller till frid. Nej, vi uppmanas i stället att lyssna till Jesus. Han säger: Kom till mig alla ni som arbetar och är tyngda av bördor. Jag vill skänka er vila.

I det avskalade blir det fördolda synligt.

Under midsommarhelgen fick jag fem kycklingar. Vet ni att hönan och kycklingen kommunicerar med varandra de sista två dygnen före kläckningen? Ett samtal som ger kycklingen kraft att med en liten tagg på sin näbb spräcka hål på skalet och ta sig ut och där möta mor ansikte mot ansikte.

Hinnan mellan vår värld och Guds värld är äggskalstunn.

Gud talar till oss, oftast väldigt lågmält. Att söka upp tystnaden, skala av det som distraherar, vandra med lätt packning gör det kanske lättare att uppfatta Guds röst. 

I benådade ögonblick kan vi få vara med om att hinnan blir en aning mer genomskinlig, en flik av förhänget viks åt sidan och vi får se en glimt av Guds härlighet, ana den som vi en gång ska få se ansikte mot ansikte. 

Efteråt vet vi att vi varit på helig mark. Och det är erfarenheter som vi ogärna talar om. Det står om lärjungarna att de teg om vad de sett, de berättade ingenting för någon.

Det som är riktigt dyrbart för oss gömmer vi längst in i hjärtat, det delar vi möjligen med några få nära.

Andakt vid Musik i sommarnatt i Askeryds kyrka med Sonja Aldén

Regn och rusk, kyla och blåst. 11 grader varmt. Vart tog sommaren vägen, solen och värmen? Frusna kommer vi till Musik i sommarnatt och får lyssna till sång så vacker att våra frusna själar tinar upp.

Musiken och sången är livsviktig. Liksom godheten.

Din och min godhet. Och Sonjas godhet.

Sonja är en av huvudpersonerna i Dostojevskijs klassiker Brott och straff.

Sonja möter Raskolnikov, en uppgiven, trött, cynisk människa. Hans namn betyder den tudelade. Sonjas oväntade godhet och kärlek hjälper honom att tina upp, öppna sig, berätta hur det egentligen står till. Hennes godhet får honom att räta på ryggen, bli den människa han vill vara. Och vid hans sida står Sonja, troget och kärleksfullt.

Det finns många som är trötta, splittrade och tudelade, uppgivna. Godhet och medkänsla är en bristvara. Vad kan du göra för att värma en frusen medmänniska? Sjunga, baka en kaka och bjuda, ringa ett samtal och uppmuntra?

I Johannesbrevet står det: Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Gud är godhetens och kärlekens källa. Vi får öppna våra hjärtan, ta emot det han ger oss i kväll och dag för dag och så räcka det vidare till en frusen medmänniska. För där kärlek är där är Gud.

Är det med dig som med mig att du just nu är trött och sliten, att de inre förråden är tomma, att du inte har något att ge? Då är det dags att vila, att säga nej till nya uppdrag, att svepa en filt runt din slitna själ och bara vara.

Ibland tror vi att vi måste ge mycket och har vi inget att ge känner vi oss kanhända mindre värda. Jesus hade inget att ge. Han ägde inget, han var materiellt sett ytterst fattig och tomhänt. Så han gav det han hade, sitt eget liv, av kärlek till oss människor. Och det gör all skillnad för alla, idag och i evighet.

Låt oss be

Innan natten kommer vill jag tacka
för den dag du gav, dem som jag mötte.
För ett liv som mognat något, Herre vill jag tacka.

Innan natten kommer vill jag tänka
på dem som nu ler i kärleksglädje,
och på dem i ensamheten, Herre vill jag tänka.

Innan natten kommer vill jag bedja
för den jord vi fått men smutsat, skövlat.
För vår värld som väts av tårar, Herre, vill jag bedja.

Innan natten kommer vill jag lämna
allt tillbaks till dig att älska, värna.
Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel, Herre tag emot det.


Text: Jonas Jonsson

Predikan på en friluftsgudstjänst med konfirmander och församlingsbor på Johannes Döparens dag

Jag vet inte om era pappor sjöng och tackade Gud av glädje när ni föddes. Det hade varit fullt förståeligt. Att bli pappa är stort. Att först inte ha kunnat bli pappa och sedan, sent i livet, bli det är ännu större. Så var det för Sakarias, Johannes pappa.

Barnet han fått var speciellt, ja det tycker ju alla föräldrar, men Johannes var utvald redan från början. Utvald till en speciell uppgift.

På onsdag är det sex månader kvar till jul. Det är därför vi firar Johannes döparens dag i dag. Han föddes sex månader före Jesus. Johannes och Jesus var släkt.

Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp.

Johannes livsuppgift var att bereda väg för Jesus, berätta för människor att Gud inte glömt bort dom, tala så att de öppnade sina hjärtan, omvände sig, slutade med att göra sig själva och andra illa. Hans uppgift var att tala så att människor började längta efter Gud, efter förlåtelse och liv, efter mening och ny glädje.

Han skulle berätta för dom som hade det svårt, för dom utan hopp att Gud ska komma som en soluppgång. Han skulle tala till dom som bråkade och slogs, krigade och krossade varandra och styra deras fötter in på fredens väg.

Vi sjunger sången: Du vet väl om att du värdefull.

Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig.

Vad ska du bli när du blir stor? Ja den frågan brukar ställas till barn och ungdomar. Ibland hör man vuxna mitt i livet ställa sig frågan. Somliga hittar sin plats och sin uppgift tidigt i livet. Andra får söka länge. Till oss alla vill jag säga: Gud lägger ett stort pussel, med miljarder bitar. Du är en bit. Du passar in. Skapelsen blir inte hel och fullständig förrän din bit är på plats. En del människor säger: Det spelar ingen roll om jag finns eller inte. Det spelar roll. Du spelar roll. Ingen kan undvaras, alla behövs för att skapelsen ska bli hel.

Hur ska man hitta sin plats, sin gåva, veta vilken väg och vilken utbildning som är den rätta?

Kanske kan Johannes bli en förebild för oss.

Fråga Gud! Det är Gud som skapat dig. Han vet vilka gåvor han lagt ner i dig. Bed, tala med människor som känner dig. Pröva dig fram.

Fråga – men glöm inte att lyssna! Johannes flyttade hemifrån tidigt. Han bosatte sig i en liten hydda i öknen och levde på gräshoppor och honung. Där var det tyst, så tyst så att Johannes kunde höra vad Gud viskade i hans hjärta.

Det är ju rätt extremt men en variant är ju att åka till Gransnäs och delta i ett tre veckor långt konfirmandläger utan familj och mobil, utan alla sina prylar, med morgonbön, andrum, aftonbön och tid att lyssna. Våga ställa frågan: Vad vill du använda mig till Gud?

Vi sjunger sången: Möt mig nu som den jag är....

Hur vet man att man väljer rätt? Jo man känner en djup inre frid, ryggen blir rak, blicken blir stadig och rösten bär från djupet för man är liksom hemma i sig själv. Man kan också märka det i glöden och glädjen. Och modet...

Vi sjunger sången: Det lilla ljus jag har

Johannes blev satt i fängelse och till sist halshuggen för att han hade modet att säga sanningen, stå upp för det som är rätt. Det finns många som hotas, fängslas, ja till och med dödas för sin kamp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, för sanning och godhet.

Jag vet inte om era pappor sjöng av glädje när ni föddes. Men jag vet att Gud gjorde det. Han sjöng: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!

Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Vem kan känna Herrens tankar,

vem kan vara hans rådgivare?

Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Hans är härligheten i evighet, amen.

(Rom 11:33-36)

Idag ska jag försöka säga något om Gud. Det går inte. Gud är större än vad ord kan utsäga. Semper major! Alltid större!

Och jag tänker på alla gånger jag varit tvärsäker, liksom ansett mig veta vem Gud är, alla gånger jag burit med mig Gud som i en liten ask, förfogat över honom, förstått honom, använt honom som slagträ i diskussioner. Förlåt!

Vilket djup! Vem kan känna hans tankar?

Semper major! Alltid större. Idag vigs Antje Jackelén till Sveriges ärkebiskop, den sjuttionde i ordningen. Må Gud vara med henne! Hennes valspråk är: Gud är större.

Så när vi ska säga något om Gud så måste vi använda bilder, metaforer, symboler, omskrivningar.

En sådan bild finns nere vid Målqvistadammen, på den västra sidan, vid Frälsarkransskylten med kärlekspärlorna. Det är en gran, eller är det tre? Tittar man på kronorna är det tre granar, tittar man på stammarna är det tre, men vid rotfästet är det en. En i tre och tre i en. Fadern, Sonen och Anden. Skaparen, Befriaren och Livgivaren. Tre sidor av samma väsen. Gud som ett vi, som i tidernas morgon säger: Låt oss skapa människan till vår avbild. En kärlekens innerliga gemenskap som vill gå ut över sig själv, öppna, inbjuda, växa, väcka till liv, dela gemenskap. Som när två människor älskar varandra innerligt och djupt och tröttnar på att titta djupt in i varandras ögon i en intim symbios och snart kommer till insikt om att vi vill ha barn, vi vill låta vår kärlek bära frukt i nytt liv.

Gud är alltid större.

Johannes skriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. I Jesu ansikte, i hans ord och handlingar, ser vi Gud, en Gud som vänder sitt ansikte till oss, en Gud vars ansikte lyser, som den nyblivna pappans och mammans, vid åsynen av sitt barn! En Gud som älskar oss in i döden med en kärlek så stark så att ingenting, absolut ingenting kan skilja oss från den kärleken.

Idag är det missionsdagen. Mission handlar om att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. Mycket gott har gjorts genom missionen. Men vi måste också erkänna att människor genom kyrkans hela historia skrämts till tro. Om du inte omvänder dig hamnar du i helvetet! Är det helvetet vi ska måla för människors ögon eller är det Guds innerliga, överflödande kärlek?

Om Gud är det svårt att tala, orden räcker liksom inte till, men vi kan erfara Gud, överraskande, mitt i livet, mitt i vardagen. Som det var för Abraham i Mamres lund mitt på dagen. Plötsligt ser han tre män stå där. Och Abraham bjuder dem att stanna. Tre gäster som är en, en som är tre, främlingar, som bjuds på den finaste måltiden. Måltiden är det starkaste uttrycket för djup vänskap och kärlek.

Hur reagerar vi när det kommer främlingar till oss, husvilla och hungriga. Det är sant att Gud är större. Men det är också sant att Gud möter oss i de mindre, i de minsta, i flyktingen och främlingen, i den hungrige och hemlöse. Allt vad ni har gjort för dessa mina minsta det har ni gjort för mig! säger Jesus. Vill vi lära känna Gud ska vi öppna våra liv och våra hem för de minsta, för flyktingen och främlingen.

Alla får plats i Guds hjärta. Får alla plats i vårt samhälle?

Jag undrar om inte Abraham i sin stora generositet gav Fadern, Sonen och Anden ett tips, en idé den där gången i Mamres lund. Måltiden, visst, det är ju måltiden som ska bli tecknet på Guds villkorslösa kärlek. För dig utgiven, för dig utgjutet. Livgivande, helande gemenskap. Så, vem du än är och hur du än har det med dig själv och med Gud så är du välkommen att öppna din hand och ditt hjärta och vara med i måltidsgemenskapen, en gemenskap som fortsätter hemma i min trädgård. 

Välkommen!

Ny vers till psalmen: I krukmakarns händer

Inspirationen till denna psalm har jag fått från två texter i Bibeln, Psaltaren 139:5 och Jeremia 18:6, två texter som funnits med under vinterns meditationer i Lommaryds vackra stenkyrka. Vi är några människor som varje tisdag kväll kvart i sex till halv sju möts till tystnad, stillhet och enkel kristen meditation - oftast över en rad ur den gångna söndagens texter. Vi andas orden och orden andas i oss och något sker som är svårt att förklara och det behöver man kanske inte heller. Det räcker med att säga att tystnaden är välgörande, orden är livgivande och beröringen läkande.
En annan inspirationskälla är Leonard Cohens vackra sång Anthem och strofen:
There is a crack in everything 
That's how the light gets in. 

För att skriva ut psalmen med noter och ackord, gå in på www.psalmportalen.se. Där finner du den antingen genom att söka på mitt namn eller på psalmens namn.
I KRUKMAKARNS HÄNDER

Du omsluter mig.
Jag är helt i din hand.
Jag tackar dig Gud

Som leran är i krukmakarns händer,
så är jag i dina händer.
När det är ljust,
när det är mörkt,
när det är vardagsgrått.

Du omsluter mig.

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud.

När stressen driver mig ut mot kanten,

ber jag dig, centrera mig.

Håll om mig nu,

forma mig du,

till den jag innerst är.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

Om leran inte blir som du tänkt den
börjar du tålmodigt om.
Ännu en gång,
ja gång på gång
medan du nynnar en sång:

"Jag omsluter dig.
Du är helt i min hand.
Jag älskar dig ju."

När kärlet används, uppstår en spricka.

Sprucket, värdelöst och fult.

Krukmakarn ler,

älskar än mer,

för ljuset når nu in.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

I dina ögon är jag fulländad,

skör och sprucken, ändå hel.

Fyll mig med liv,
i mig förbliv,

låt godhet flöda ut.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

Text och melodi: Peter Andreasson

Copyright: Peter Andreasson