Nyskriven Mariapsalm

Fjärde söndagen i advent är Marias dag, Herrens moder.

Publicerar en text som jag skrivit till nästa seminarium i Psalmskolan första helgen i februari.

Uppgiften är att skriva en psalm för barn och ungdomar som också kan sjungas av alla åldrar. Jag vet inte om jag lyckats men jag har gjort ett försök. Psalmen är inte tonsatt än eftersom den kommer diskuteras på seminariet.

Jag valde Jesu mor Maria som fokus i psalmen. Hon var ung när ängeln kom på besök, en alldeles vanlig flicka på väg att ta steget in i vuxenlivet. Barn och vuxen på samma gång.

Maria

Tuppen gal, Maria vaknar. Solen färgar himlen röd.

Doften fyller sakta huset, när mor Anna bakar bröd.

Glad Maria dukar bordet, retas med sin lillebror.

Hämtar vatten ifrån brunnen, öser upp till får och kor.

Plötsligt kommer det en främling, strålande av himmelskt ljus.

Bländad, rädd, Maria snubblar, råkar stöta till ett krus.

Hej Maria, säger ängeln, du är älskad bortom ord.

Du ska föda Gudasonen, himlen kommer till vår jord.

Detta är ju inte möjligt, jag har aldrig haft nån man,

svarar flickan, tyst och ängsligt. Du får gå nån annanstans.

Allt är möjligt, säger ängeln, för den Gud som har dig kär.

Helig Ande kommer tända liv som namnet Jesus bär.

Rörd till tårar svarar flickan: Låt det bli som du har sagt.

Jag vill vara i Guds vilja, lita till Guds goda makt.

Medan solen sakta sjunker, hörs den unga kvinnans sång.

Universum håller andan. Himlen jublar natten lång.

Copyright Peter Andreasson

Tal vid Luciakröningen i Aneby kyrka 161212

Kan en mörkhyad pojke vara lucia? Eller skäggig man? Eller en 85 årig gammal tant? Eller en treåring? 

Självklart. Lucia betyder den som lyser för andra. Det är mörkt ute. Dagarna är korta och nätterna är långa. För många människor är det mörkt här inne i hjärtat också. Mörkt av ensamhet, rädsla, oro för framtiden, sjukdom, sorg. Alla har sitt mörker men vi gömmer ofta det jobbiga under en glättig yta. 

Jesus sa: jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Jesus sa också: Ni är världens ljus. Göm inte ditt ljus utan låt det lysa för alla människor. Så gjorde Lucia. 

Hon föddes i en kristen familj i Syrakusa på Sicilien under kejsare Diocletianus tid.  Hennes pappa dog när hon var liten. Tidigt kände hon i sitt hjärta att hon inte skulle gifta sig som alla andra flickor. Hon ville leva för Gud och hjälpa de fattiga. Legenden berättar att hon var påhittig. Hon besökte dem som bodde trångt och mörkt och för att kunna bära så mycket bröd som möjligt gjorde hon en huvudbonad som hon kunde fästa ljus i. Så hade hon händerna fria att bära bröd och dela ut till de hungrande medmänniskorna. Hennes besök lyste upp deras mörker. 

Nu var det så att hennes mamma ville gifta bort henne men Lucia försökte på alla sätt avvisa friaren. Till sist blev killen så arg så han angav henne för myndigheterna. Vad var brottet? Jo, att hon var kristen. Det var nämligen förbjudet att tillbe någon annan än kejsaren. Lucia blev ställd inför rätta och där sa hon: ”Jag känner ingen annan Gud än min skapare i himlen och är beredd att offra mitt liv för honom”. Hon blev dömd till ett liv på bordell, men när hon skulle transporteras dit i en vagn dragen av oxar frös hjulen fast. Då hällde man kokande olja över henne men hon blev inte skadad. Till sist stack bödeln ut hennes ögon och sedan stötte han svärdet genom hennes hals. Lucia var död, hon blev en martyr, men ljuset från hennes liv brinner fortfarande som allas vår förebild. Ljuset är starkare än mörkret. Kärleken övervinner hatet. Ingen kommer ihåg den mäktiga kejsaren men den enkla flickan Lucias minne kommer för alltid finnas kvar.

Lucia gjorde inte som alla andra. Hon lyssnade till Guds röst i sitt hjärta. Alla kan lysa för en medmänniska, tända ljus av vänlighet, hjälpsamhet, tröst, kärlek. 

Hilma Enell berättar i boken Alla skrattar och gråter på samma språk att hon var negativt inställd till flyktingar och invandrare och hon ville därför inte följa med sin mamma till flyktingförläggningen på Gransnäs i december i fjol. Men en dag gav hon med sig och hon möttes av barn som kom springande emot henne för att kramas. Hon fick skratta och gråta med dom vuxna, hon lärde sig mycket av dom och fick lära dom en del. Hon fick vänner för livet och omvärderade helt sin syn på flyktingarna. 

Våga också du att följa ditt hjärta även om det kostar på. Då blir vår värld en ljusare värld att leva i. 

Kan en mörkhyad pojke vara lucia? Eller skäggig man? Eller en 85 årig gammal tant? Eller en treåring? 

Självklart!

Predikan tredje söndagen i advent

Bana väg för Herren

Min predikan är uppdelad i tre punkter:

• Adventstidens allvar
• Abraham
• Att dela med sig

Adventstiden är en allvarlig tid, en tid för rannsakan och omvändelse. Det är en tid på året då vi skulle skruva ner tempot, fasta, skala av, bli stilla för att förbereda oss för Jesu födelse. Jag vet. För många av oss är det tvärtom. Men jag säger det ändå, för jag tror att det finns en längtan efter stillhet, ett behov av frid. Det är nu vi bildligt talat ska gå ut i öknen och lyssna på Johannes omskakande predikan. För vad händer om vi slår dövörat till, vad händer om vi blundar och bara kör på? Jo, då tar girigheten över, själviskheten, likgiltigheten, våldet. Då bygger vi berg av överflöd, medan andra hamnar i djupa svackor av brist. Då blir stigarna krokiga eftersom vi tar omvägar för att slippa möta blicken från en tiggare eller en ensam granne. Då uppstår klyftor mellan vi och dom, rika och fattiga, svenskar och invandrare. Ju mer stressad en människa är desto sämre blir hennes urskiljningsförmåga. Ju tröttare en människa är desto lättare påverkas hon av massan, av grupptrycket.

Adventstiden är en tid för rannsakan, för stillhet, för omvändelse.

Abraham. Johannes är upprörd. Huggormsyngel, vem har sagt att ni kan slippa undan den kommande vreden? Och börja inte säga er att vi har Abraham till fader.

Vad betyder det? Jo, det talesättet innebar att man som jude, som Abrahams barn var förmer än andra, hade sitt på det torra av födsel och ohejdad vana, att det räckte med att tillhöra en utvald skara som hade Gud på sin sida och därför var man liksom immun. Att ha Abraham till fader var något som man tog till när det började brännas. Nej, jag behöver inte be någon om förlåtelse, jag har inte gjort något fel. Den uppblåstheten finns också i Sverige, vi svenskar är liksom förmer än andra. För att inte tala om oss kristna. Det smyger sig lätt in en självtillräcklighet i kristna kretsar. Vi är kristna så vi behöver inte omvända oss. Denna uppblåsthet och självgodhet sticker Johannes hål på. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden. Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Vad ska vi då göra?

Att dela med sig

Budskapet är konkret och vardagsnära. Har du två skjortor, dela med dig till den som ingen har. Har du två bröd, dela med den hungrige. Sverige går för högtryck. Vi skryter över vår välfärd. Men välfärd är liksom medmänsklighet en färskvara. Själva kärnan i välfärden är att vi delar med oss, att vi tar hand om de gamla, de sjuka, de handikappade, att vi öppnar våra hjärtan och tar emot människor som är på flykt. Välfärd är att färdas väl, att göra det möjligt för alla i ett samhälle att färdas väl genom livet. Men detta synsätt börjar urholkas. Idag stängs gränser, familjer hindras från att återförenas, barn utvisas, handikappade får sin personliga assistans indragen. Vi måste omvända oss!

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Och tillsammans kan vi med Guds hjälp förflytta berg.

Som vi gjorde i torsdags när Kyrkans Unga med Mia och Fredrik anordnade en cafékonsert med insamling till musikhjälpen så att fler barn i världen att får gå i skolan.

Vad ska vi då göra? Vid kyrkkaffet kommer jag utmana er i ett mycket ömmande fall.

Vi har talat om att adventstiden är en tid för rannsakan och stillhet. Om att vara Abrahams barn, om att dela med sig.

När vi har kommit så här långt så inser jag att det är något som fattas.

Johannes tillhörde det gamla förbundet, det som byggde på lagen. Lagen som övervakare talar Paulus om. Lagen som piska, domen som hot. Johannes var kärv, han sa sanningen. Tack och lov var Johannes inte Messias. För det finns ingen nåd hos Johannes. Sanning utan nåd kan krossa en människa. Utan nåd kan ingen leva!

Nåden finns hos Jesus Kristus. Den får vi öppna oss för, be om och ta emot i den heliga nattvarden: För dig utgiven. För dig utgjutet. Hur det än står till i våra liv.

Jesus, vad menar du med Guds rike?

Jag var ledig igår och hälsade på min gamla mor som fortfarande spelar piano och sjunger psalmer.
Hon vill alltid att vi sjunger minst en psalm innan vi sätter oss till bords.

På andra söndagen i advent är rubriken Guds rike är nära. I stället för predikan publicerar jag ännu en gång min första psalm som jag skrev våren 2014 och som handlar om Guds rike.

För att skriva ut psalmen med noter och ackord, gå in på www.psalmportalen.se.

Från mitt hjärta till ditt....

Jesus, jag måste få fråga: Vad menar du med Guds rike?

Guds rike är porlande glädje, ur djupen
barnens befriande skratt
koltrastens jublande sång om våren
gryningsljus efter ändlös natt

Guds rike är frihet från bojor, och murar
frihet att älska trots allt
frihet att se med Jesus på världen
kärlekens blick förändrar allt

Guds rike är viljan till äkthet, och godhet
kärlek som gör dig mer sann
öppnar ditt inre för nådens mildhet
falskhet blir tillit, andas du kan

Guds rike är kärlek den första, den största
villkorslös, strömmande nåd
nåden att finnas, att kämpa, att törsta
dricka ur källan, finna på råd

Guds rike är liv i gemenskap, med Kristus
vänskap med vargar och bin
rikedom är att få leva, förundras
sida vid sida med främling och vän

Copyright: Peter Andreasson,

Predikan 1:a söndagen i advent

Gott nytt kyrkoår!

Och jag vill verkligen önska er var och en ett GOTT nytt år. Vad behöver vi för att det kommande året ska bli gott.

Vi behöver en bra ledare. Någon som vi kan lita på. Någon vi kan TRO på. Just nu upplever vi en ledarkris i världen och i vårt land.

Finns det någon sådan ledare, som bryr sig om alla små, som kämpar mot orättvisor, som är beredd att dö för sitt folk?

JESUS.

Han är ödmjuk. Vad betyder det?

Det sägs om honom att han kommer till oss. Vi behöver inte boka, tid, köa, hoppas få se en skymt av honom. Han kommer till oss med sin kärlek. Enkelt, i bröd och vin, så att alla kan ta emot honom. Men han tvingar ingen att tro på honom. Han väntar tills vi vill.

Han sitter inte på höga hästar och ser ner på oss, han rider på en åsna, möter oss i ögonhöjd och får oss att sjunga av glädje.

Han kommer vapenlös men starkare än världens makter. Kärleken är den enda kraft som kan skapa frid i våra hjärtan och fred mellan människor.

Att ha en sådan ledare, en sådan kung inger HOPP.

Nu är det så att Jesus behöver vår hjälp. Han vill att vi ska bära honom ut i hela världen, till skolan, till sociala medier, till arbetsplatser, till regeringskansliet, till migrationsverket och in i allas hjärtan. Men inte på höga hästar för då blir människor rädda, utan på åsnor och föl. Vuxna och barn och unga, alla kan bära Jesus. Men funkar det? Tänk om jag i morgon går till kommunhuset och säger till Lasse Fält: Hej Lasse, vet du, jag är en åsna som vill bära Jesus till dig. Då kommer han tro att jag blivit knäpp. Hur ska vi göra?

Hur stavas Jesus? K Ä R L E K.

Att bära Jesus till världen är att bära kärleken. Och kärlek ska man inte prata om, den ska man leva ut, visa i sitt sätt.

Åsnan har stora öron, till och med större än jag har. Lyssna till Jesus, läs hans ord. Be till honom så kommer han visa oss kärlekens väg. Och då året som kommer bli ett GOTT nytt år.

Biskop Martin Modéus predikan vid kyrkoherdesamlingen på Vårdnäs stiftsgård

Ansvar och försoning

Daniels bok 7:9-10 Domssöndagen II

Sedan såg jag tronstolar sättas fram och en uråldrig man slå sig ner. Hans kläder var snövita, och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hjulen därunder flammande eld. En ström av eld flöt fram från platsen där han satt. Tusen och åter tusen betjänade honom, tiotusen och åter tiotusen stod där inför honom. Så tog domare plats och böcker öppnades.

          Ansvar utkrävs. Böcker öppnas. Samveten rannsakas. Mänskligheten står inför Gud på den yttersta dagen. Hur har vi, som mänsklighet, förvaltat den tid vi fick här på jorden? Här, om någonstans, kommer väl ordet gudsfruktan till sin rätt.

Ansvar utkrävs. Böcker öppnas. Samveten rannsakas. Varje dag, eller varje kväll ställs jag inför den inre domaren. Hur har jag, som människa, förvaltat den dag jag fick? Ofta är det här som ordet människofruktan kommer till sin rätt.

Fruktan är väl en av mänsklighetens mesta följeslagare. För Gud, för makterna, andarna, grannarna, utlänningarna, för mamma, för mitt eget mörker. Och så vidare. I dagens text står vi inför den klassiska domsscenen, en magnifik scen. Om den vore ur filmhistorien så vore den bara klassisk. Nu är den långt starkare. Dom! Böcker! Eld!

Det är inte konstigt om blicken framför allt går till två ställen: framåt, mot honom som sitter på tronen med sina domare, eller inåt, mot det egna hjärtat med dess otillräcklighet, dess minnen av tillkortakommanden och misslyckanden, svek och skuld.

Så kan vi ju göra. Vi kan fästa blicken på den magnifika gestalten på tronen, eller så kan vi titta in i det egna hjärtat.

Men vi kan också titta åt sidan, för där står Kristus. Kanske lägger han armen om mig eller dig och viskar: Var inte rädd. Jag är här. Jag var med dig när det gick bra, och jag var med dig när det gick illa. I framgångens tid stod jag vid din sida. I syndens och nederlagets tid så bar jag dig. Tillsammans står vi inför domen, där kan vi svalka oss i nådens eld.

Publicerad med tillåtelse av Biskop Martin Modéus

Predikan Domsöndagen

Kristi återkomst

Igår, strax efter frukost, ringde telefonen. Jag fick bud om att en av mina vänner ville träffa mig. Han är svårt sjuk och har inte lång tid kvar. Jag satte mig i bilen och körde de trettio milen hem till honom. Vi hälsade och strax sa han: ”Jag vill ha nattvarden.” Jag ordnade så att det blev möjligt. Vi sjöng: Se, Jesus är ett tröstrikt namn och i all nöd vår säkra hamn. Vi läste om en ny himmel och en ny jord, att Guds tält står bland människorna och Gud själv ska vara hos dem och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.

Så läste vi bönen om förlåtelse, tog emot nattvarden och välsignelsen och avslutade med: Ditt kors skall skina för min blick, när sist jag somnar in o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död, bliv Herre, hos mig kvar.

Efter en stunds mättad tystnad säger min vän: ”Det blir härligt.”

Det blir härligt! Och jag förstod med en gång vad han menade: Det blir härligt att komma hem till Gud.

Denna dag handlar om ett möte, mötet med levande Gud. Gud har dukat till fest i himlen, en fest som alla människor, varenda en av oss är bjudna till, hög och låg, rik och fattig, stark och svag, tvivlare och troende. Alla är bjudna. När Jesus kommer tillbaka, så gör han det för att säga det vi säger i varje mässa: Kom, allt är tillrett. Allt är färdigt.

Varför heter dagen då: domsöndagen? Varför dessa texter om böcker som ska öppnas, att var och en ska dömas efter sina gärningar? Svaret är: Av djupaste respekt för varje människa. Den som lärde mig detta var Sara Lidman. Hon skriver i en av sina romaner om predikanten som talade om människan som syndare på ett sådant sätt att åhörarna sträckte på sig. Att kallas syndare var en hederstitel, ett bevis på människans höghet, på att Gud har upphöjt henne till sin like, älskar henne och därför vill gå till rätta med henne, gå till botten med det som blev fel, tala ut och reda upp innan festen börjar. Gud ser inte mellan fingrarna på våra liv. Allt ska genomlysas, varje tanke, varje ord och varje handling och allt ska ställas mot det som var vår bestämmelse. Hur blev det? Allt kommer få sin rätta färg, sitt rätta värde och sin förklaring. Varje människa kommer bli hörd och förstådd, sedd, kanske för första gången, med den blick som är till brädden fylld med kärlek, förståelse och förlåtelse. Och jag är övertygad om att domen blir fullkomligt rättvis. Och jag är övertygad om att vi kommer bli väldigt överraskade.

Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt sonen. Spelar det roll? Ja, det gör all skillnad i världen! Jesus har delat det mänskliga livet med oss, skrattat vårt skratt och gråtit våra tårar och därför förstår han oss inifrån och kan döma rättvist och barmhärtigt. 

Det står om Jesus i Johannes första kapitel: Och han var fylld av nåd och sanning. Inte bara nåd. Inte bara sanning. Nåd och sanning. Kärlek utan sanning blir osund. Sanning utan kärlek kan krossa en människa. Lasse Lucidor diktade: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

En dag, vid Kristi återkomst kommer vi få möta Gud ansikte mot ansikte. Men vi måste inte vänta. Redan idag får vi möta Kristus i enkelt bröd och vin. Allt är tillrett. Allt är färdigt. 

Och jag säger som min döende vän: Det blir härligt.

Tankar på sorgens dag 9/11 2016

Det har gått sex timmar sedan det stod klart att Donald Trump vunnit presidentvalet i USA. 
Hur kunde detta hända? Jag är fortfarande chockad, djupt bedrövad, orolig och oerhört bekymrad. 

Detta är en sorgens dag för alla som rivit murar och byggt broar.
Detta är en sorgens dag för alla homosexuella.
Detta är en sorgens dag för kvinnor som har rätt att bestämma över sin egen kropp.
Detta är en sorgens dag för fredsvänner.
Detta är en sorgens dag för alla muslimer, för alla etniska och religiösa minoriteter, för alla som inte är vita, mäktiga, "kristna" män.
Detta är en sorgens dag för alla papperslösa, hemlösa, maktlösa. 
Detta är en sorgens dag för dem som håller respekten för medmänniskan högt.
Detta är en sorgens dag för alla som drabbats av klimatsorg och hade börjat hoppas. 

Kyrie eleison!

Detta är en seger för enfalden och ett nederlag för mångfalden.
Detta är en seger för den brutala girigheten och ett nederlag för altruismen.
Detta är en seger för dumheten och nederlag för den intellektuellt hederliga reflektionen.
Detta är en seger för färgblindheten och en förlust för dem som håller färgrikedom och nyanser högt. 
Detta är en seger för förenklingar och förhastade slutsatser och en förlust för komplexitet och ärligt sökande efter fakta.

Christe eleison!

Utgången av presidentvalet är början på en lavin av främlingshat, nationalism, populism och protektionism som kommer svepa över världen och som Brexit utgjorde ett förspel på. Det kommer stärka alla dem som ser världen i svart och vitt, som älskar att projicera sitt onda på syndabockar som man stöter ut ur sin gemenskap. Det kommer uppmuntra dem som nedvärderar utbildning och bildning och agerar utifrån impulser i reptilhjärnan.

Idag är det den 9 november 2016. För exakt 27 år sedan, den 9 november 1989 kl sex på kvällen öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin. För första gången på 28 år kunde människor på östsidan ta ett steg ut i friheten utan att riskera att bli nedskjutna. Det kalla kriget var över. Berlinmuren började falla. 
Minns vi inte? Har vi redan glömt? Varför börjar vi bygga murar igen, varför reser vi staket, varför läggs det ut taggtråd? Är fredens tid förbi, försoningens och samförståndets tid förbi? Lever vi i en förkrigstid? Jag fryser ända in i märgen. De kalla vindar som blåste på 1930-talet har börjat blåsa på nytt. För två år sedan var det bara ett parti som gav uttryck för främlingsfientliga åsikter. Nu är det närmast politiskt korrekt att försöka överträffa varandra i förslag som slår fruktansvärt hårt mot alla dem som saknar makt och röst och som har förlorat allt. Nu är det opportunt att stänga gränser, skriva upp åldrar, avslå väl underbyggda asylskäl, anställa tusentals poliser som ska jaga papperslösa, uppmuntra till angiveri.
Det värsta av allt är att vi i vår bekvämlighet anpassar oss, vi vänjer oss sakta vid tingens nya ordning. Vi ger upp, slår ut med händerna och vänder de förtvivlade ryggen, allt medan vi surfar i sökandet efter en utlandsresa till solen eller funderar på att renovera vårt fullt fungerande kök för 100 000 tals kronor. För pengar finns det. Sverige går bättre än på mycket länge. Vad har hänt? Jag känner inte igen mig!

Kyrie eleison!

Tankar på Alla själars dag

Alla själars dag är en dag då vi minns alla dem som gått före oss, som levde sina liv efter bästa förmåga, som var barn av sin tid, växte upp och gjorde det bästa av sin stund på jorden. Deras liv, deras tankar, ord och handlingar är den sådd vars frukter vi får skörda. Vem tänker du på en dag som denna? Är ditt inre fyllt av tacksamhet eller av bitterhet? Fick du kärlek och ömhet? Lärde du dig vad heder är, respekt för din nästa? Blev du strängt hållen eller släppt vind för våg? Blev du sedd och vägledd eller fick du klara dig på egen hand? Fanns det en famn att krypa upp i när du var rädd eller ledsen eller blev du tvungen att bita ihop och bli hård?

En gång träffade jag en kvinna som livet gjort illa på många sätt. Vi hade aldrig träffats och det första som hände var att hon tittade på mig länge under tystnad och sedan sa hon: "Du måste ha fått mycket kärlek i ditt liv." Orden var oväntade. Jag visste först inte vad jag skulle säga. Jag hade aldrig tänkt på min uppväxt på det sättet. Men efter en stund sa jag: "Jo, det stämmer nog. Jag har alltid varit omgiven av goda människor."
Det betyder inte att min barndom var sorgfri. Jag har också varit rädd, orolig, gråtit som barn, men de goda dagarna har varit oändligt många fler än de onda. Visst fanns det stunder av otrygghet men också oceaner av trygghet. Jag minns särskilt Lydia Larsson. Frid över hennes minne. Hon var missionär, sjuksköterska, eldsjäl, Gudsvän, människovän och djurvän. Det var hon som förlöste min mor när jag föddes och hade hon inte varit där hade jag nog inte överlevt mitt livs första timme. Men hon lyckades frigöra min hals från navelsträngen så jag fick luft i mina lungor och kunde utstöta mitt första skrik. Lydias var den första famn jag vilade i, förmodligen var hon den första människan som såg mig och tröstade mig och det har satt spår i min själ.
Jag är lycklig lottad för som fyraåring fick jag möta henne igen liksom när jag var åtta tio år och som vuxen. Det var något mellan oss som var större än orden och när jag härförleden skulle sätta upp foton på mina rötter, farfar, farmor, fastrar, farbror, mormor, morfar, morbröder och mostrar, föräldrar och syskon och mina tre fina barn så fick även Lydia plats i mitt "släktträd". Vid varje måltid blickar hon ner på mig med de mildaste ögon som tänkas kan. 
Vem tänker du på en dag som denna? Fick du den kärlek du behövde? Det sägs att barn är mästare på att söka upp kärlek. Finns den inte hemma så letar barnet tills det finner den kärlek utan vilken ingen kan leva. Kanske fanns den hos en fröken, en mormor, en granne, en livskamrat...

Den liturgiska färgen på Alla själars dag är till min förvåning violett eller svart. Violett står för bot och bättring, för besinning och förberedelse men är också lidandets färg. Svart är sorgens och dödens färg och används endast på Långfredagen eller vid begravning. Visst kan man tänka sig att minnet av dem vi mist kan göra ont, väcka skulden för allt som inte blev gjort eller sagt eller för den delen för allt som aldrig hann sägas och redas upp. Är det därför dagens färg är violett? Jag vet uppriktigt sagt inte. Och varför svart? Gör minnena så ont? Jag vet inte! När jag tänker på Lydia eller pappa eller morbror Sven eller mormor och morfar eller vänner jag mist så är det varken skulden eller smärtan som tonar fram utan tacksamhet, saknad och ännu mer tacksamhet över att jag fått skörda allt det goda som de sådde. Den färg som ligger närmast till hands är den vita,  glädjens färg eller den röda, kärlekens färg. Hur är det för dig? Vilken färg har dina minnen? 

Den gammaltestamentliga texten för dagen, andra årgången måste vara en av evangeliebokens allra kortaste och dystraste! Det är Job, denne ofattbart hårt drabbade man som förlorat allt: barn, boskap, ägodelar och till sist sin hälsa. Nu väntar han bara på döden. Om Gud säger han: Jag har blivit ett byte för hans rasande vrede, han har visat tänderna mot mig och genomborrat mig med hätska blickar. Mitt i min trygghet skakade han om mig, grep mig i nacken och krossade mig. Hans tre vänner försöker trösta men då säger Job: Eländiga tröstare är vad ni är. Allt finns att läsa i kapitel 16. Och jag tänker att det är för väl att Jobs ord inte redigerades bort. Han kämpar med Gud, med människor, med sig själv på randen till graven och det är omskakande ärligt och verkligt och ger ord åt miljoner människors rop ur djupen. Det är på liv och död, precis som livet just idag är för ett oräkneligt antal drabbade, gråtande, djupt förtvivlade människor som liksom Job förlorat allt.
Kanske förklarar texten från Job varför denna dag kan målas i den svartaste av färger.

Och jag känner en djup tacksamhet till Paulus för hans utläggning om uppståndelsen i dagens episteltext, Paulus som ibland krånglar till det och svänger sig med formuleringar som man lätt går vilse i. Men detta är så klargörande, så begripligt, så fyllt av tröst - bilden av sådden, fröet som läggs i jorden, det lilla, svaga, obetydliga, intetsägande som i mörkret förvandlas till en grodd, en spirande planta, något vackert, fyllt av kraft, härligt, något som Gud ger den gestalt han har bestämt! 
Det finns alltså ett djupt samband mellan fröet och plantan, ett samband som vi idag kallar DNA. Ett vetekorn kan inte bli en blåsippa. En äppelkärna kan inte bli en kastanj. Den människa som läggs i jorden här, kremerad eller inte, uppstår där som samma människa med samma DNA men i annan gestalt, i glans och härlighet. 
Det är inte så som somliga säger att själen separeras från kroppen och flyger iväg. Människan är en helhet i livet, döden och på andra sidan. Kropp, själ, ande och relation. Här och där. Samma varelse men i olika gestalter. (Läser man trosbekännelsen på latin står det inte "de dödas" utan: kroppens (eg. köttets) uppståndelse.)

Vad innebär det? Kommer jag känna igen min pappa som dog alldeles för fort och för tidigt? Kommer jag att få träffa Lydia igen?Jag tror det. Paulus skriver: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. (1Kor. 13:12)

Britt G Hallqvist har diktat om vårt hopp i den alldeles underbara psalmen 172 ( De skall häpna gå in ...fantastiskt!!!) 

De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga 
en ny, jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld,
i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet.
Deras hopp han var,
deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Predikan Minnesgudstjänsten i Aneby

Sorgen lägger sig på djupet som en källa. Ibland når man ner till källan och får kontakt med saknaden, sorgen och tårarna. Emellanåt går livet sin gilla gång. Så tänker jag den här helgen när vi påminns om dem vi mist och saknar.....

Hon som skriver dessa ord miste sin mamma i somras. Avståndet till hem och rötter hindrar henne från att åka till moderns grav och tända ljus men inga avstånd kan hindra henne från att ibland nå ner till sorgens källa och ge rum för saknad och tårar.

Sorgen som en källa... bilden säger oss att det finns liv i sorgen, att sorgen gör oss levande.

Psalmisten skriver:

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Livet är en mödosam vandring. Vi bor på en jord som väts av tårar. Tårar är tecken på liv. Både de synliga och de osynliga tårarna.

En hård människa gråter inte. Sår vi hat och hämnd kommer vi skörda död.

Sår vi kärlek och godhet kommer vi skörda liv. För tårarna vattnar jorden så att det goda växer.

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Och jag tänker på alla dem som gått före, dem vilkas namn vi ska läsa upp i kväll. De sådde under tårar, de slet för att få ihop till brödfödan, de sådde, så gott de kunde godhet, vänlighet, omtanke och kanske hann de skörda, kanske fick de se frukten av sin strävan och känna glädje och stolthet. Men det mesta av vad de sådde får vi skörda. Och det mesta av vad vi sår får andra skörda.

Så låt oss så frön av vänlighet och kärlek den tid vi har kvar. För den som sår under tårar skall skörda med jubel.

Så gjorde Jesus. Han älskade oss så mycket så att han gav sitt liv för oss. Och döden kunde inte hålla kvar honom i sitt grepp. Han uppstod och gav oss ett hopp, han tände med sin kärlek ett ljus i vårt mörker.

Han öppnade vägen hem till Gud, till ljus och liv och lovsång. Därför är det sant att De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.