Tankar på Alla själars dag

Alla själars dag är en dag då vi minns alla dem som gått före oss, som levde sina liv efter bästa förmåga, som var barn av sin tid, växte upp och gjorde det bästa av sin stund på jorden. Deras liv, deras tankar, ord och handlingar är den sådd vars frukter vi får skörda. Vem tänker du på en dag som denna? Är ditt inre fyllt av tacksamhet eller av bitterhet? Fick du kärlek och ömhet? Lärde du dig vad heder är, respekt för din nästa? Blev du strängt hållen eller släppt vind för våg? Blev du sedd och vägledd eller fick du klara dig på egen hand? Fanns det en famn att krypa upp i när du var rädd eller ledsen eller blev du tvungen att bita ihop och bli hård?

En gång träffade jag en kvinna som livet gjort illa på många sätt. Vi hade aldrig träffats och det första som hände var att hon tittade på mig länge under tystnad och sedan sa hon: "Du måste ha fått mycket kärlek i ditt liv." Orden var oväntade. Jag visste först inte vad jag skulle säga. Jag hade aldrig tänkt på min uppväxt på det sättet. Men efter en stund sa jag: "Jo, det stämmer nog. Jag har alltid varit omgiven av goda människor."
Det betyder inte att min barndom var sorgfri. Jag har också varit rädd, orolig, gråtit som barn, men de goda dagarna har varit oändligt många fler än de onda. Visst fanns det stunder av otrygghet men också oceaner av trygghet. Jag minns särskilt Lydia Larsson. Frid över hennes minne. Hon var missionär, sjuksköterska, eldsjäl, Gudsvän, människovän och djurvän. Det var hon som förlöste min mor när jag föddes och hade hon inte varit där hade jag nog inte överlevt mitt livs första timme. Men hon lyckades frigöra min hals från navelsträngen så jag fick luft i mina lungor och kunde utstöta mitt första skrik. Lydias var den första famn jag vilade i, förmodligen var hon den första människan som såg mig och tröstade mig och det har satt spår i min själ.
Jag är lycklig lottad för som fyraåring fick jag möta henne igen liksom när jag var åtta tio år och som vuxen. Det var något mellan oss som var större än orden och när jag härförleden skulle sätta upp foton på mina rötter, farfar, farmor, fastrar, farbror, mormor, morfar, morbröder och mostrar, föräldrar och syskon och mina tre fina barn så fick även Lydia plats i mitt "släktträd". Vid varje måltid blickar hon ner på mig med de mildaste ögon som tänkas kan. 
Vem tänker du på en dag som denna? Fick du den kärlek du behövde? Det sägs att barn är mästare på att söka upp kärlek. Finns den inte hemma så letar barnet tills det finner den kärlek utan vilken ingen kan leva. Kanske fanns den hos en fröken, en mormor, en granne, en livskamrat...

Den liturgiska färgen på Alla själars dag är till min förvåning violett eller svart. Violett står för bot och bättring, för besinning och förberedelse men är också lidandets färg. Svart är sorgens och dödens färg och används endast på Långfredagen eller vid begravning. Visst kan man tänka sig att minnet av dem vi mist kan göra ont, väcka skulden för allt som inte blev gjort eller sagt eller för den delen för allt som aldrig hann sägas och redas upp. Är det därför dagens färg är violett? Jag vet uppriktigt sagt inte. Och varför svart? Gör minnena så ont? Jag vet inte! När jag tänker på Lydia eller pappa eller morbror Sven eller mormor och morfar eller vänner jag mist så är det varken skulden eller smärtan som tonar fram utan tacksamhet, saknad och ännu mer tacksamhet över att jag fått skörda allt det goda som de sådde. Den färg som ligger närmast till hands är den vita,  glädjens färg eller den röda, kärlekens färg. Hur är det för dig? Vilken färg har dina minnen? 

Den gammaltestamentliga texten för dagen, andra årgången måste vara en av evangeliebokens allra kortaste och dystraste! Det är Job, denne ofattbart hårt drabbade man som förlorat allt: barn, boskap, ägodelar och till sist sin hälsa. Nu väntar han bara på döden. Om Gud säger han: Jag har blivit ett byte för hans rasande vrede, han har visat tänderna mot mig och genomborrat mig med hätska blickar. Mitt i min trygghet skakade han om mig, grep mig i nacken och krossade mig. Hans tre vänner försöker trösta men då säger Job: Eländiga tröstare är vad ni är. Allt finns att läsa i kapitel 16. Och jag tänker att det är för väl att Jobs ord inte redigerades bort. Han kämpar med Gud, med människor, med sig själv på randen till graven och det är omskakande ärligt och verkligt och ger ord åt miljoner människors rop ur djupen. Det är på liv och död, precis som livet just idag är för ett oräkneligt antal drabbade, gråtande, djupt förtvivlade människor som liksom Job förlorat allt.
Kanske förklarar texten från Job varför denna dag kan målas i den svartaste av färger.

Och jag känner en djup tacksamhet till Paulus för hans utläggning om uppståndelsen i dagens episteltext, Paulus som ibland krånglar till det och svänger sig med formuleringar som man lätt går vilse i. Men detta är så klargörande, så begripligt, så fyllt av tröst - bilden av sådden, fröet som läggs i jorden, det lilla, svaga, obetydliga, intetsägande som i mörkret förvandlas till en grodd, en spirande planta, något vackert, fyllt av kraft, härligt, något som Gud ger den gestalt han har bestämt! 
Det finns alltså ett djupt samband mellan fröet och plantan, ett samband som vi idag kallar DNA. Ett vetekorn kan inte bli en blåsippa. En äppelkärna kan inte bli en kastanj. Den människa som läggs i jorden här, kremerad eller inte, uppstår där som samma människa med samma DNA men i annan gestalt, i glans och härlighet. 
Det är inte så som somliga säger att själen separeras från kroppen och flyger iväg. Människan är en helhet i livet, döden och på andra sidan. Kropp, själ, ande och relation. Här och där. Samma varelse men i olika gestalter. (Läser man trosbekännelsen på latin står det inte "de dödas" utan: kroppens (eg. köttets) uppståndelse.)

Vad innebär det? Kommer jag känna igen min pappa som dog alldeles för fort och för tidigt? Kommer jag att få träffa Lydia igen?Jag tror det. Paulus skriver: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. (1Kor. 13:12)

Britt G Hallqvist har diktat om vårt hopp i den alldeles underbara psalmen 172 ( De skall häpna gå in ...fantastiskt!!!) 

De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga 
en ny, jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld,
i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet.
Deras hopp han var,
deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.