Bana väg för Herren
Min predikan är uppdelad i tre
punkter:
- Adventstidens allvar
- Abraham
- Att dela med sig
Adventstiden är en allvarlig
tid, en tid för rannsakan och omvändelse. Det är en tid på året
då vi skulle skruva ner tempot, fasta, skala av, bli stilla för att
förbereda oss för Jesu födelse. Jag vet. För många av oss är
det tvärtom. Men jag säger det ändå, för jag tror att det finns
en längtan efter stillhet, ett behov av frid. Det är nu vi bildligt
talat ska gå ut i öknen och lyssna på Johannes omskakande
predikan. För vad händer om vi slår dövörat till, vad händer om
vi blundar och bara kör på? Jo, då tar girigheten över,
själviskheten, likgiltigheten, våldet. Då bygger vi berg av
överflöd, medan andra hamnar i djupa svackor av brist. Då blir
stigarna krokiga eftersom vi tar omvägar för att slippa möta
blicken från en tiggare eller en ensam granne. Då uppstår klyftor
mellan vi och dom, rika och fattiga, svenskar och invandrare. Ju mer
stressad en människa är desto sämre blir hennes
urskiljningsförmåga. Ju tröttare en människa är desto lättare
påverkas hon av massan, av grupptrycket.
Adventstiden är en tid för rannsakan,
för stillhet, för omvändelse.
Abraham. Johannes är upprörd.
Huggormsyngel, vem har sagt att ni kan slippa undan den kommande
vreden? Och börja inte säga er att vi har Abraham till fader.
Vad betyder det? Jo, det talesättet
innebar att man som jude, som Abrahams barn var förmer än andra,
hade sitt på det torra av födsel och ohejdad vana, att det räckte
med att tillhöra en utvald skara som hade Gud på sin sida och
därför var man liksom immun. Att ha Abraham till fader var något
som man tog till när det började brännas. Nej, jag behöver inte
be någon om förlåtelse, jag har inte gjort något fel. Den
uppblåstheten finns också i Sverige, vi svenskar är liksom förmer
än andra. För att inte tala om oss kristna. Det smyger sig lätt in
en självtillräcklighet i kristna kretsar. Vi är kristna så vi
behöver inte omvända oss. Denna uppblåsthet och självgodhet
sticker Johannes hål på. Redan är yxan satt till roten på träden.
Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i
elden. Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Vad ska vi
då göra?
Att dela med sig
Budskapet är konkret och vardagsnära.
Har du två skjortor, dela med dig till den som ingen har. Har du två
bröd, dela med den hungrige. Sverige går för högtryck. Vi skryter
över vår välfärd. Men välfärd är liksom medmänsklighet en
färskvara. Själva kärnan i välfärden är att vi delar med oss,
att vi tar hand om de gamla, de sjuka, de handikappade, att vi öppnar
våra hjärtan och tar emot människor som är på flykt. Välfärd
är att färdas väl, att göra det möjligt för alla i ett samhälle
att färdas väl genom livet. Men detta synsätt börjar urholkas.
Idag stängs gränser, familjer hindras från att återförenas, barn
utvisas, handikappade får sin personliga assistans indragen. Vi
måste omvända oss!
Ingen kan göra allt men alla kan göra
något. Och tillsammans kan vi med Guds hjälp förflytta berg.
Som vi gjorde i torsdags när Kyrkans
Unga med Mia och Fredrik anordnade en cafékonsert med insamling till
musikhjälpen så att fler barn i världen att får gå i skolan.
Vad ska vi då göra? Vid kyrkkaffet
kommer jag utmana er i ett mycket ömmande fall.
Vi har talat om att adventstiden är en
tid för rannsakan och stillhet. Om att vara Abrahams barn, om att
dela med sig.
När vi har kommit så här långt så
inser jag att det är något som fattas.
Johannes tillhörde det gamla
förbundet, det som byggde på lagen. Lagen som övervakare talar
Paulus om. Lagen som piska, domen som hot. Johannes var kärv, han sa
sanningen. Tack och lov var Johannes inte Messias. För det finns
ingen nåd hos Johannes. Sanning utan nåd kan krossa en människa.
Utan nåd kan ingen leva!
Nåden finns hos Jesus Kristus. Den får
vi öppna oss för, be om och ta emot i den heliga nattvarden: För
dig utgiven. För dig utgjutet. Hur det än står till i våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar