Predikan Söndagen före Domsöndagen

Vaksamhet och väntan

Då blir det med himmelriket som....

Hälften kommer in, hälften avvisas. För de flyktingar som söker till Sverige är detta himmelriket. Och nu gör politikerna allt för att överträffa varandra i förslag som gör att vi kan stänga flera ute. Och det är nog nödvändigt, för Sverige är inte himmelriket. Men de som kommer ska vi ta emot med värdighet, kärlek och respekt. Och det är vad som sker nu, inte minst på Gransnäs. Det är sex organisationer som turas om att vara värdar, medmänniskor. Igår var det vår tur. Vilken kärlek! Vilken värme! Alla skrattar på samma språk, leker på samma språk, visar medkänsla på samma språk. Orden behövs inte bara ett varmt hjärta!

Då blir det med himmelriket som....

Jag tycker inte om dagens text. Jag tycker inte om när människor stängs ute. Vad vill texten säga oss? Hur ska vi förstå den?

Himlen liknas vid en bröllopsfest. Vid ett bröllop står kärleken i centrum. Brudgummen är Jesus Kristus. Bruden och brudföljet är församlingen. Flickorna, det är du och jag. Alla somnar, så det är inte det som är poängen och det är glad för för jag behöver sova på nätterna.

Vad är skillnaden mellan de kloka och de oförståndiga? Oljekrukorna med olja i. Olja heter Chrisma på grekiska. Jesus heter Christos. Kristus betyder den smorde. Liksom Messias. Smord till vad? Till att med sitt liv och sin död berätta för oss om Kärleken, om Medkänslan, om Barmhärtigheten och så lära oss att älska. Det som finns i oljekrukan är den olja som får hjärtan att brinna och bulta och blöda av kärlek. Det som finns i krukan doftar Kristus.

Men ibland händer det att våra hjärtan hårdnar, blir till sten. Att vi ser ut att leva men i själva verket härmar vi bara, blir kopior, hänger med som en svans där det tycks hända något kul. Eller som vi sa förra söndagen, vi väljer hämnd och bitterhet framför att förlåta. Vet ni att det stod i en av förra söndagens texter att om inte vi förlåter varandra då kan Gud inte förlåta oss. Varför? Då har vi stängt våra hjärtan, vi har hällt ut oljan och då kan Gud inte förlåta med mindre än att vi genomgår en hjärttransplantation.

Då blir det med himmelriket som....

Vem står vid himmelens port? Vem är dörrvakt? Sankte Per! Alltså Petrus. Han som trodde att det räckte med att en stark övertygelse och stora ord. Han som lovade att till och med gå i döden för sin Mästare och som sedan tre gånger förnekar att han känner Jesus. Så gal tuppen och Jesus vänder sig om och ser på Petrus med en blick fylld av kärlek och Petrus brister i gråt och gråter som han aldrig tidigare gjort. Gråten är ett hälsotecken, ett tecken på ett hjärta som känner, ett tecken på ånger, ett tecken på att vi kommit hem till oss själva. Några dagar senare möter han Jesus på stranden och Jesus förebrår inte. Han frågar bara – tre gånger: Älskar du mig Petrus?

Det är han, som lärt sig vad kärlek är, som står vid porten och han vet vilka som brinner av kärlek, han vet vilka som vet vad kärlek är. Han vet att barnen vet. Alla barn. Han minns när Jesus sa: Om ni omvänder er och blir som barn kan ni aldrig komma in i Guds rike. Han ser i våra ögon om vi vet vad medkänsla, barmhärtighet och kärlek är. Och till oss som ännu inte vet, till oss som saknar olja, som behöver öva oss i att älska som Gud älskar säger han med värme i rösten och kärlek i blicken: Kom så tar vi en vända till. Och så tar han fram en dopklänning och säger: se här, den här är för lång för det är meningen att vi ska växa i den, växa till att bli lika Kristus. Och så tar han med oss till mässan och säger: Här i brödet och vinet bultar Guds hjärta av kärlek. Ät! Drick! Och sen tar han med oss till våra nya grannar från Syrien och säger: bjud dom på fika. Hon längtar också efter riktig kärlek.

Då kommer din kruka att bli tung av olja och ditt hjärta att brinna av kärlek. Då, först då kommer du att ha glädje av festen, bröllopsfesten, kärlekens fest.

Välkommen!
Igår var jag på Gransnäs. Där såg jag en glimt av himlen.

Predikan 23e söndagen efter Trefaldighet i Aneby kyrka

Förlåtelse utan gräns

Desmond Tutu, tidigare ärkebiskop i Sydafrika berättar i boken Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld hur han som barn gång på gång bevittnade hur hans far slog hans mor och hur han som vuxen känt vrede och velat hämnas men nu har kunnat förlåta sin far fast fadern inte längre är i livet. 

Han och dottern Mpho som forskar på förlåtelsens möjligheter menar att förlåtelsen befriar oss från vrede och bitterhet och är den enda vägen till helande. De säger också att det inte är lätt att förlåta men det är möjligt, det finns inget hopplöst fall. 

I min hand har jag två nycklar. Bindenyckeln och Lösenyckeln.

Jag har varit präst i snart 33 år och jag har aldrig använt Bindenyckeln. Lösenyckeln använder jag i varje gudstjänst när jag säger: till dig som ber om förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag, du är förlåten. Och varje gång någon biktar sig så använder prästen Lösenyckeln.

Är det något jag missat? Är det något vi missat? Borde vi oftare binda människor i deras synder?

Förr gjorde man ju det. När någon brutit mot tio Guds bud och vägrade göra bättring fick de sitta i stupstocken, inte sällan utanför kyrkan för att riktigt skämmas, sona sitt brott och förhoppningsvis bekänna sin synd.

1979, när jag som ung teologstudent kom till Tanzania för att göra praktik minns jag en gudstjänst som började med att två kvinnor kallades fram. De hade blivit gravida utan att vara gifta och nu skulle de i exkommuniceras, de fick under sin botgöring inte gå till nattvarden på två månader. Man tillämpade Bindenyckeln, man ville försäkra sig om att de skulle inse allvaret i sin synd och ångra sig innan de blev upptagna i den fulla gemenskapen. Men var fanns männen? Fäderna som inte sällan var ledare i kyrkan. Man kan säga att Bindenyckeln stänger dörren till nåden. Vilket oerhört ansvar att lägga i prästers och biskopars händer, för vi är ju inget annat än bräckliga redskap i Guds hand och tänk om vi tar fel beslut? Oräkneliga är de tragedier som blivit resultatet av ett ovist handhavande av Bindenyckeln.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka situationer där den skulle kunna användas. Hur många av er som är föräldrar har använt er av utegångsförbud? Nu räcker det! Nu har jag sagt till dig tio gånger. Nu får du gå från bordet och vara på ditt rum resten av dagen..

När någon handlar destruktivt, förstör och inte tar reson, fast personen i fråga är fullt frisk, ska man då stänga någon ute från nåden?

Så har vi det andra diket. Där förlåtelsen bjuds fritt och för intet till alla, hela tiden och det är ju inte fel men det blir problem när man tar för lätt på synden och förlåtelsen. Det kallas för att synda på nåden. Man bär sig illa åt och tänker, det gör inget för jag blir ändå förlåten. Det kallas för den billiga nåden. Men nåden är inte billig, den kostade Jesus livet.

För att komma rätt tror jag att vi behöver återupptäcka bikten. Det finns en ordning för den i psalmboken sidan 1753. Det som är bra med bikten är att den tar synden och förlåtelsen på allvar, den tar människan på allvar. Man går till bikten med tunga steg och man går därifrån med lätta steg. Och det gör skillnad att under tystnadsplikt sätta ord på skulden inför en människa och höra förlåtelsens ord än att stämma in i den kollektiva syndabekännelsen och ta emot den kollektiva förlåtelsen.

Det här med förlåtelse är inte lätt. Ibland är den skada vi tillfogats så stor så det känns svårt, ja till och med omöjligt att förlåta. Ibland har vi gjort så illa så att vi när vi blir förlåtna har svårt att tro det.

I min hand har jag två nycklar. Bindenyckeln och lösenyckeln. Efter dagens text frågar Petrus: Hur många gånger ska jag förlåta. Sju? Nej, säger Jesus, inte sju utan sju gånger sjuttiosju gånger. Oändligt! Utan gräns. För lika ofta som vi behöver förlåtelse, lika ofta ska vi förlåta.

Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Förlåtelsen är ett sätt att leva. Det enda möjliga om vi ska kunna gå vidare.

Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

Psalmer

256

310

172

285

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

I söndags var jag i Vimmerby vid min fars grav.

Om han hade fått leva skulle han ha fyllt 91 år om några veckor. Han dog för mer än 20 år sedan. Då och då gör sig saknaden påmind. Inte som en smärta. Mer som en längtan efter att höra hans röst, få sitta ner och dela tankar och erfarenheter om livet, om att vara präst och kyrkoherde, pappa, människa.

Min far dog hastigt. Vi hann aldrig ta farväl. Och när begravningen var över kvävdes sorgen av en fulltecknad almanacka.

Det är som om vi förlorat förmågan att sörja, eller modet. Sorgen behöver tid och rum. Sorgen behöver vänliga blickar och en axel att luta sig mot. Sorgen behöver omsorg. Sorgen vill ut.

En skolklass på Furulid, sjuor – 13-14 år gamla - fick fria händer att teckna tankar om sorg. Där skrev en av eleverna följande: ”Om varje förlust jag upplevt var ett halsband skulle jag inte orka gå”. 14 år och så mycket osörjd sorg!

Jesus säger: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening.

Sorgen är ett kärlekstecken, ett tecken på att den jag sörjer var viktig för mig. Bara den sörjer som en gång har älskat. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig. Sorgen hjälper oss att se vad som är riktigt viktigt i livet.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Att sörja är att förbli i kärleken. Och den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag, när vandringen genom tåredalen är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt.

Och jag tänker att varje ljus vi tänder, varje låga som brinner på våra kyrkogårdar är ett kärleksbevis.

Anders Frostensson skriver:

Jag ska gråtande kasta mig ner

på en kust som jag aldrig har sett

Jag vet ej var jag är men jag vet

att en boning åt mig är beredd

vid ett hav, i en stad som fanns till,

som fanns till innan städerna fanns

i ett land som är nytt och är före all tid

och där natten har dagarnas glans.

Och jag stryker från pannan min sömn

i en värld som har vaknat just nu

och hur vintrarna var har jag glömt

i en sommar som aldrig tar slut.

Jag hör skratten från lekande barn

och jag själv är ett barn i Guds famn

och mitt hem är den kärlek som var och som är

som är och som alltid finns kvar.

Och där kommer jag få träffa min pappa, sitta ner och tala om allt som aldrig hann sägas, allt som fyller mitt hjärta. Och där vi sitter är det märkligt ljust men det finns ingen ljuskälla för allt som sker sker i Gud. Och det är märkbart lätt att andas och varje ord har sin rätta valör och tyngd och allt är hemkomst och djupaste samhörighet.

Predikan Vimmerby kyrka 21 söndagen efter Trefaldighet

Samhällsansvar

I min hand håller jag en kristusgestalt av ebenholtz. Den fanns i ett enkelt skjul vid vägen i Tanzania. Det fanns många krucifix, många Jesus där men min blick fastnade på denna Jesus, en Jesus utan armar. Killen som hade affären ursäktade sig och började vrida loss armarna från en hel Jesus men jag hindrade honom. Nej, sa jag. Jag vill ha honom som han är.

Mina vänner. Vi är Kristi armar i världen. Vi är kallade att öppna famnen, se och älska våra medmänniskor. Precis som Jesus gjorde.

Jesus ägnade sig åt två saker under de tre år som han gick omkring: Dels kallade han lärjungar, han undervisade dem om Guds rike, han lärde dem att be och han sände dem ut att göra alla folk till lärjungar. Det är därför vi är här idag, för att lärjungarna gick ut. Och det ska vi fortsätta med. Vi ska döpa, undervisa, lära människor att be och hjälpa dem till tro på Jesus Kristus.

Kanske ägnade Jesus 25% av sin tid åt detta. Merparten av sin tid och sitt engagemang ägnade han åt att svara an på de rop han hörde, de behov han såg. När han blickade ut över folkmassan såg han att de var illa medfarna, lika får utan herde och det står att han greps av medlidande. I grundtexten används ett ord som är besläktat med inälvor. Han blev så djupt berörd av nöden så han fick ont i magen. I stället för att kritisera landstinget och kommunen grep han in. Han hjälpte så många så han hann inte äta, står det på ett ställe.

Och alla fick hjälp, villkorslöst. Det var inte tal om en dold agenda, jag hjälper dig om du blir min lärjunge. Nej, han frågade bara: vad vill du att jag ska göra för dig?

Och det märkliga är att när sjuka blir friska är det ett Gudsrikestecken. När blinda får sin syn, lama går och förtryckta befrias då är Guds rike nära. Men det är som om vi tappat bort denna del. Vi har liksom delat upp människan i kropp, själ och ande. Kroppen och själen tar samhället hand om och kyrkan tar hand om anden och det andliga. Det är ett synsätt som leder fel. Svenska kyrkan har genom alla tider predikat evangelium i ord och handling för hela människan. Sjukvården och skolväsendet växte fram genom kyrkans engagemang. När samhället tog över ansvaret, vad hände då med kyrkans samhällsansvar. Det kollapsade. I stället för att backa in i ett andligt hörn av tillvaron och be om ursäkt för att vi finns måste vi kliva ut på torget och berätta att där barmhärtighet och kärlek bor där är också Gud. Gå in på Vårdcentralen, besök skolan, ring till gatukontoret, maila till optikern, sms:a socialchefen och säg: Vet ni att ni är kyrka, att ni är med utbreder Guds rike när ni tar er an den sjuke, när ni stöttar eleven med särskilda behov, när ni bygger säkra cykelvägar, när ni ger skumögda synen tillbaka, när ni tar emot flyktingen, när ni bidrar till ett gott samhälle?

Jag växte upp i Etiopien. Mina föräldrar arbetade som missionärer i Mekane Yesus kyrkan, en ung, växande kyrka. Där slog man fast redan i början av sjuttiotalet att man inte kan predika för hungriga människor. Först måste kyrkan hjälpa till att borra brunnar, bygga kliniker, bygga skolor där barnen får lära sig att läsa, motverka jorderosionen med terasser, bygga vägar och kvarnar under veckan och sedan kalla till gudstjänst på söndagen för att lovsjunga Gud.

Samhällsansvar. Ansvar betyder att svara an på det rop och de behov som finns i samhället. Samhälle kommer av hålla samman. Kommun kommer av ordet communio som betyder gemenskap.

Om vi lägger örat mot marken – vad hör vi? Vad gör vi? Vilka behov har människor i Vimmerby kommungemenskap? Hur stavas nöden här? Vad hindrar idag människor från att vilja höra evangeliet?

Sekten är samhällets motsats. Sekt hör ihop med ordet sekatör. Det redskap man använder för att klippa isär. Genom kyrkans hela historia har människor då och då fått för sig att kristna ska akta sig för världen, isolera sig så mycket som möjligt. Ja, man har t o m försökt sig på att skapa en gudsstat, en teokrati för rena, heliga troende kristna. Precis som IS nu försöker skapa en teokrati, en muslimsk gudsstat, ett Kalifat där allt orent är utrensat och endast de rättroende har existensberättigande. Varje försök att skapa en ren gemenskap har misslyckats. Alla totalitära stater går förr eller senare under.

Därför ska vi leva i världen men inte av den. Vi är satta här som ljus och salt. Vi ska välsigna, inte förbanna. Om än världen går under i morgon ska vi idag plantera ett äppelträd. Vi ska ge kejsaren det som tillhör honom och Gud det som tillhör Gud. Vi ska gladeligen betala skatt, använda vår rösträtt och bidra till ett gott samhälle för alla. När flyktingboenden bränns ner, utlandsfödda dödas pga sitt ursprung, när hat och våld hotar slita sönder samhället, då måste kyrkan höja rösten, då måste vi som är kristna gå samman med alla goda krafter och göra vad vi kan för att skapa ett samhälle där alla får plats vilken hudfärg och tro man än har. Eller som Jeremia säger: Gör allt för att staden ska blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.

I min hand håller jag en armlös Kristus. När vi döptes blev vi lemmar i Kristi kropp - hans armar, hans händer, hans ögon, hans hjärta. Var och en med sina gåvor, sin skicklighet. Vi är kallade att stå sida vid sida med alla goda krafter i den kamp som nu hårdnar, i kampen för ett vänligt, människovärdigt samhälle. Vill vi? Vågar vi? Orkar vi?

Jag tänker att vi inte har något annat val än att följa Jesus. Och när vi blir trötta får vi komma hit och hämta kraft i bönen, sången, ordet och måltiden, liksom dricka liv i djupa drag för att sedan gå ut och ta vårt samhällsansvar.

Predikan 20 e söndagen efter Trefaldighet

Att leva tillsammans

Mk 3:31-35

Goda relationer är livsviktiga. Dåliga relationer är livsfarliga. Det viktiga i alla relationer – i familjen, mellan vänner, i församlingen – är att låta relationen vila i en kupad hand – tillräckligt kupad för att ge skydd och värna det sårbara – tillräckligt öppen för att släppa varandra fria när det är dags. Det finns två diken – den platta handen – relationen där man kan komma och gå och ingen bryr sig. Den fasthållande handen som aldrig släpper taget och kväver. Hur är det i våra familjer? Hur är det i vår församling?

Hur många syskon hade Jesus? Vi vet inte men det är mycket som tyder på att han hade fyra bröder och kanske två systrar. Jesus var äldst och fick tidigt ta ansvar. Han blev snickare som Josef. Man antar att Josef, som var mycket äldre än Maria dog när Jesus kanske var 18-20 år. Det blev Jesus som fick försörja familjen, Maria och sex småsyskon. Han gör det i tio år tills Jakob, den näst äldste blivit så stor så att han kan ta över. Då, när han är 30 år gammal flyttar Jesus hemifrån. Det måste ha varit svårt för familjen och ännu svårare blev det när de fick höra vad han sysslade med. I vers 21 i samma kapitel står det att Jesu anhöriga kom för att hämta honom för de menade att han var från sina sinnen. Nu gör dom ett nytt försök att tala med honom och han svarar: Vem är min mor och mina bröder? Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor. Så ont det måste ha gjort, hos alla i familjen när de inte förstod varandra och inte kunde tala med varandra.

Det finns lägen i livet då man måste klippa navelsträngen, göra egna val, bryta upp för att senare mötas som jämlikar, i ömsesidig respekt.

Jesus förblev sin kallelse trogen. Tänk så många som har gett efter för trycket, kraven, skuldkänslorna och stympade krupit tillbaka in i en destruktiv familjebubbla?

Lägg märke till att Jesus inte bildar en sekt. Sekatör – det man klipper av med. Han gör inte sina familjeproblem till norm. Det är annars vanligt. Knutby är ett exempel där medlemmarna tvingas välja mellan Kristi brud å ena sidan och familj och vänner å andra.

Jesu familjerelationer repade sig så småningom. Hans mor och hans bröder fanns med i den första församlingen, särskilt Jesu bror Jakob som blev ledare för församlingen i Jerusalem.

Goda relationer är livsviktiga. Dåliga relationer är livsfarliga.

Så läser vi i dagens GT-text om Rut, en utländsk kvinna. Hon har en egen bok, Ruts bok, den åttonde i Bibeln. Läs den! Den kunde ha varit skriven av Svetlana Aleksijevitj – årets nobelpristagare i litteratur. Liksom i Alksijevitj böcker lyfts den lilla människan fram, den som i världens ögon ingenting är framträder och berör och får en plats i historien.

Vem var då Rut? Hon var sonhustru till Noomi. Noomis man hette Elimelek, de hade två söner, Machlon och Kiljon och dom bodde i Betlehem. När det blev hungersnöd i Israel utvandrade familjen till Moab. Där dör Elimelek. Sönerna gifter sig med moabitiska kvinnor, Orpa och Rut. Men det dröjer inte länge förrän deras karlar dör. Det brukar ju vara så att karlarna dör först – och kvar finns tre änkor. Noomi bestämmer sig för att flytta tillbaka hem och säger till sina svärdöttrar att stanna kvar i sitt land och gifta om sig. Men Rut vägrar. Hon har blivit så fäst vid sin svärmor och säger gråtande: Dit du går, går också jag och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk och din Gud är min Gud. Vilken kärlek.

Så följer Rut med Noomi hem. Noomis släkting Boas låter henne plocka ax på hans åkrar. Han beskyddar henne och ser till att får äta och dricka och säger: Du har lämnat dina föräldrar och ditt hemland och begett dig till ett folk som du inte kände förut. Må Herren ge dig allt vad du förtjänar när du nu har kommit för att söka skydd under hans vingar.

Så tog han emot invandraren – liksom kupade sin hand som skydd för främlingen. Hur tar vi emot invandrarna? Det slutar med att Boas blir kär i Rut. De gifter sig och får sonen Oved. Oved är kung Davids farfar. När Matteus räknar upp Jesu stamtavla består den av 42 generationer karlar. Tre kvinnor nämns vid namn -Rachav, Rut och Maria, och Rut är den enda kvinnan av utländsk härkomst.

Det är inte lätt att leva tillsammans. Men det är livsviktigt. Och goda relationer – den kupade handens relation - kan förändra världen!

Predikan 17 e söndagen efter Trefaldighet

Rik inför Gud

Matt 6:19-24

Två familjer bodde på varsin sida gatan. Den ena familjen var rik och den andra fattig. Den rika familjen hade 55 tums TV men där satt bara pappan och tittade på sport. De små höll på med TV-spel medan tonåringen just upptäckt aktiehandeln på nätet och ägnade timmar åt att följa börskurserna. Frun satt i köket med sin padda och la ut de senaste bilderna på Facebook. När det var reklamavbrott på TV:n gick pappan ut på altanen och hörde prat, skratt, sång och musik från grannen.

De hade inga pengar och hade inte kunnat köpa alla prylar så de umgicks istället. Där fanns alltid plats för vänner, var man hungrig så bjöds det på mat. Man delade det man hade, sin aberättelser, sin tid, sin gemenskap. Den rike mannen kände ett styng av avund. De verkar ha så trevligt tänkte han. Är det inte på tiden att vi träffas? Så gick han över och knackade på och bjöd mannen att komma över på en pratstund. Jo, sa den rike mannen, vi har ju varit grannar länge så jag tänkte visa min uppskattning över god grannsämja. Så tog han fram plånboken och tog ut 20 tusenlappar och gav dem till den fattige mannen. Han blev så häpen så hann fann inga ord. Han tackade för sig och gick hem. Sorlet tystnade och skratten och man visste inte vad man skulle ta sig till. Genast började de prata om vad de behövde köpa, den ena idén kom upp efter den andra. Men, tänk om någon bryter sig in och stjäl? Vi måste gömma dom, sa någon. Var? Det enda de kunde komma på var att gömma pengarna i vattenkrukan. De hällde ut vattnet och stoppade ner pengarna. Kvällen efter lyssnade den rike efter sången och skratten från grannen men det var alldeles tyst. Nu var de törstiga, för de hade hällt ut vattnet och de var rädda för att bli bestulna och alla gick omkring och drömde om saker de ville köpa så samtalet hade tystnat.

Några kvällar senare säger det yngsta barnet: jag vill att farmor ska berätta hur det var förr. Jag vill att vi ska sjunga och mysa som förut. Då insåg den fattige mannen att pengarna hade förändrat dom och drivit glädjen på flykten så han tog fram sedlarna ur krukan och gick tillbaka till den rike mannen och sa, jag vill inte ha dina pengar men ni är välkomna hem till oss ikväll så kan vi sjunga och prata. Ta med er några stolar så att alla får plats.

Pengar är i sig i något ont. Inte ägodelar heller. Det avgörande är om våra pengar och ägodelar ökar avstånden eller minskar avstånden till våra medmänniskor.

Luther säger: Det du sätter all din lit och förtröstan till, det är din Gud.

För många är pengar och ägodelar allt. Det är gud. Det tar Guds plats i människans liv.

Nu har tiden kommit då vi sätts på prov på ett särskilt sätt.

När jag köpte huset Gottfridsborg sa jag att det är inte jag som äger det. Inte banken heller. Det är Guds hus. Lätt att säga. Men en dag knackade Gud på min dörr och sa. Jag är hemlös, jag behöver bo hos dig. Vad skulle du svara?

Allt vi äger, varje hjärtslag, varje dag, kraften, hälsan, ägodelar och pengar, familj och vänner, allt är ett lån. Allt är en gåva som läggs i våra händer för att vi under vår korta livstid ska förvalta gåvan.

30% av världens befolkning förbrukar 70 % av resurserna. Vi bygger vårt välstånd på stöld av de fattigas tillgångar.

Kan vi då säga att kakan är vår och att den inte räcker till dem som kommer hit som flyktingar?

Där din skatt är där kommer också ditt hjärta att vara. Samlar vi skatter i himlen så kommer vårt hjärta var i himlen, hos Gud. Hur gör man det? När vi går utöver oss själva, ser den andre, visar barmhärtighet och kärlek, räcker den nödställde handen då samlar vi skatter i himlen. Att ha sitt hjärta i himlen, hos Gud det gör människan fri. Man är inte bunden av något jordiskt. Man behöver inte vara rädd för allt tillhör Gud. Kommer någon och vill stjäla det jag har vill jag försöka vara så fri så jag kan fråga om jag kan hjälpa honom att bära ut det.

Ni som stickar och skickar, vad fick er att resa er ur Tv-soffan och mötas här i stället? Varför valde ni att sticka i stället för att putsa på silvret hemma?

Hur kan vi nå den tillit till Gud som gör oss fria att älska och dela liv, att som den fattiga familjen mötas och skratta, prata, skoja och mysa i stället för att sitta åtskilda och tysta och mata själen med det som inte mättar?

Predikan 15 söndagen efter Trefaldighet

Ett är nödvändigt

Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? 32Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta.33Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. 34Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Någon har sagt: Oron är den ränta du får betala för bekymmer du tar ut i förskott.

Det är skillnad mellan att ta ansvar, förbereda sig, planera å en a sidan och att göra sig bekymmer å andra. Här är kanske det lilla ordet göra viktigt. Vi ska inte tillverka bekymmer, för det hjälper inte. Var dag har nog av sin egen plåga och mycket av det som är besvärligt går inte att förutse. Det bara händer. Förr sa man: Kommer dag, kommer råd.

Så jaga inte, stressa inte. Hakuna matata, som dom säger i Lejonkungen. Tänk om vi lägger ner alldeles för mycket tid på att göra intryck? Jag tror att vi är särskilt utsatta idag för jämförelsens förbannelse. Facebook, Instagram, alla måste vara coola och häftiga och sjukt uppdaterade. Du är fin som du är och kommer dag, kommer råd.

Vad ska vi göra i stället för att bekymra oss?

Leta!

Leta efter det goda! Vi ska söka det goda hos varandra, skapa rum för en gemenskap där alla får plats, där det är lätt att andas, där axlarna åker ner och mungiporna upp. Vi ska leta efter glädjen, efter kärleken, efter de mötesplatser där vi inte behöver tävla och där ingen blir utröstad. Eller som Jesus säger: Sök Guds rike!

Vad ska vi göra i stället för att bekymra oss?

Lyfta!

Lyfta blicken från oss själva och se varandra. Se andra. Öppna oss för vad som händer i världen. När bilden av Alan Kurdi, treåringen som låg död på en strand i Turkiet, publicerades i media förra onsdagen var vi många som skadades om och liksom väcktes ur vår självupptagenhet.

Den kommande veckan är en ödesvecka för Europa. Valet står mellan främlingsfientlighet och medmänsklighet. Ungern och Storbritannien vill stoppa flyktingarna med militär, taggtråd och murar. Tyskland och Sverige står för öppenhet, generositet och medmänsklighet. Det är inte bara Europa som håller på att delas. Också Sverige och det svenska folket är delat. Och vi, våra hjärtan.

Att välja öppenhet och mångfald är svårt, det är riskfyllt, det ställer stora krav på alla. Men det är den enda vägen vi kan gå.

För det finns bara ett bröd. Det finns bara en mänsklighet. Och vi är kallade att dela bröd och dela liv med alla.

Låter vi rädslan vinna över kärleken gör vi både andra och oss själva illa.

Vad ska vi göra i stället för att bekymra oss?

Lita!

Lita på Gud. Jesus säger: Er himmelske fader vet vad ni behöver.

Vi ska be Gud om hjälp att LETA efter glädjen och det goda i varje människa.

Vi ska be Gud om hjälp att LYFTA blicken och se varandra.

Vi ska be Gud om TILLIT och kraft att gå den svåra vägen.

Psalm 249

Själv han är mig alla dagar nära

för var särskild tid med särskild kraft

varje dags bekymmer vill han bära

han som heter både kraft och råd.

Morgondagens omsorg får jag spara

om än oviss syns min vandrings stig

Som din dag, så skall din kraft ock vara

detta löfte gav han mig

Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet

Enheten i Kristus

För att nå enhet behöver vi minska avstånden. Tänk vilka avstånd det finns mellan oss människor. Flyktingkatastrofen beror på avstånd mellan de stridande parterna. Och där avstånd finns gror fördomar, rädsla, hat som blir till ett vi och dom. Det finns avstånd mellan kristna och muslimer, mellan Askerydsbor och Frinnarydsbor. Det finns avstånd mellan barn och föräldrar, mellan grannar. Och bakom den vackraste fasaden kan det finnas avstånd mellan makar. Isande kyla, tystnad och bitterhet.

Och det finns avstånd mellan de kristna samfunden även om vi närmat oss varandra med jättekliv de senaste femtio åren.

Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka.

För två år sedan inträffade något oerhört sorgligt. Pingstförsamlingen som varit en del av det ekumeniska samarbetet i tjugofem år, meddelade att de inte ville vara med längre. Splittringen var ett faktum. Vi försökte mötas i samtal men dörren var stängd. Vi frågade ändå om vi i samband med den ekumeniska fredsmässan på torget skulle kunna vara i deras kyrka i händelse av regn! Svaret blev nej. Och det var likadant i fjol. Nej, ni får inte komma in. Jo, vi fick dricka kaffe i cafédelen men inte använda kyrkan. Själva firade de gudstjänst på annat håll för att markera avstånd. Och jag sa, jag ser på pingstvännerna som mina syskon trots detta. Vi är genom dopet förenade i Kristus och jag ber att vi en dag ska kunna mötas och fira gudstjänst ihop.

Förra söndagen inträffade ett under. Vi firade återigen en gemensam gudstjänst och hade det regnat hade vi fått vara i pingstkyrkan.

Hur kommer nu detta sig? Vad har ändrats? Det är Gud som öppnat en väg. För enheten kan inte organiseras eller tvingas fram. Öppningen kom när kommunen behövde en lokal, ett Office för integrationsarbetet. Jag föreslog då att de skulle fråga Pingstförsamlingen. Och de sa ja. När alla goda krafter står sida vid sida i arbetet för att lindra nöden då förenas vi. Då har vi liksom inte tid att granska och kritisera varandra. Ett under har skett, en öppning kan anas. Låt oss hoppas och be att Gud leder oss vidare mot en välsignad enhet.

Förtroende tar år att bygga upp och en minut att riva ner. Det är med förtroende och enhet som med trädet, det tar år för det att växa upp, det tar en minut att hugga ner.

Alla får plats veckan avslutades igår. Syftet med den var att minska avstånden mellan svensk och svensk, mellan invandrare av olika grupper, mellan arbetssökande och företagen, mellan människor av olika tro. Och jag tor att vi lyckades. Men det räcker inte med en vecka. Det är något som vi måste arbeta med överallt, hela tiden, allihop. Mötas, se varandra, våga bjuda på oss själva, vara nyfikna, bygga broar, bryta ner fördomar och öka tilliten.

Varför ska vi söka enhet? Varför ber Jesus att vi ska bli ett? För att det är där vi hör hemma, i enheten, samhörigheten, gemenskapen, vänskapen. Vi skapades till Guds avbild, Gud är relation, ett vi, Fader, Son och Ande. Kiv, splittring, hat, vi och dom-tänkande, mobbing gör oss sjuka. Enhet gör oss glada och friska. Men inte den enhet som gör oss till kopior utan den enhet som ger rum för olikheter och originalitet. Kristendomen är inte en åsiktsgemenskap. Det är en gemenskap av människor som följer Kristus. Troende, tvivlare, förnekare – alla får vara med. Trosbekännelsen är inte en checklista där vi bockar av det vi håller med om. Det är kyrkans tro, mer att likna vid ett hus som vi bjuds in i och får utforska, liksom gå husesyn i och där lära känna Gud och varandra.

Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka.  

Predikan 13:e söndagen efter Trefaldighet

Medmänniskan

Luk 10:23-37

 23Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. 24Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”

Den barmhärtige samariern

25En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” 26Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” 27Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” 28Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” 29För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” 30På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd.31En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. 32På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi.33Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande.34Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. 35Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’36Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” 37Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Vi ser på TV hur desperata människor flyr över Medelhavet, somliga klarar sig, andra drunknar, andra går till fots norrut och blir stoppade av taggtråd och gummikulor, andra smugglas i lastbilar in i Europa och en del kvävs till döds på väg till friheten. Vi hör larmrapporter om överfulla transitboenden, alltför långa handläggningstider och som om det inte vore nog fick vi igår veta att Sverigedemokraterna snart har stöd av var femte svensk.

Så samlas vi till gudstjänst och möts av rubriken: Medmänniskan. Temat är brinnande aktuellt för idag undrar nog de allra flesta svenskar: Vem är min nästa? Vem ska jag hjälpa och hur ska jag hjälpa om jag alls ska hjälpa?

Idag inleddes temaveckan: Alla får plats på torget i Aneby med en ekumenisk fredsmässa, en fantastisk gudstjänst i strålande sol.

Alla får plats! Temat är inspirerande och utmanande. Och kanske inte bara utmanande utan, för somliga rent av provocerande, särskilt efter dubbelmordet på Ikea i Västerås.

Den värdegrund som vårt samhälle bygger på är i gungning! Det som var självklart förr, att alla människor har samma värde, att vi ska hjälpa de nödställda, att alla har rätt till ett liv i fred och frihet – allt detta börjar ifrågasättas av allt fler.

Efter gudstjänsten på torget gick jag in på grillen för att beställa två pizzor, en till mig och en till en ung kille från Afganistan som jag försöker hjälpa.

Jag beställer en kebabpizza till Jawid, med nötkött eftersom han är muslim. Till min stora förvåning reagerar pizzabagaren och säger: vi ska inte ta hit muslimerna. Dom är farliga. Vet du vad dom har gjort mot oss kristna i Irak?

Och jag säger något om att inte dra alla över en kam. Att det finns många muslimer som är goda, liksom det finns alla sorter bland kristna.

Och jag tänker: Du har ju själv kommit hit som flykting, ska du missunna andra den möjligheten? Och samtidigt kan jag förstå honom! Det är inte lätt att vara människa. Det är inte lätt att vara medmänsklig.

Vad ska jag göra för att vinna evigt liv? Vad ska vi göra för att förbli levande, varma, öppna, generösa? Vad ska vi göra för att inte bli hårda, bittra, kalla? Vad ska vi göra för att få liv?

Älska! Älska Gud över allting och din nästa som dig själv!

Kärlek är att se den andre och ge den andre vad han / hon behöver även om han / hon inte har förtjänat det och bortom vad den människan kan ge tillbaka.

Det är precis vad den barmhärtige samariern gör. Han ser den slagne, ger den slagne det han behöver utan att han har förtjänat det och utan att veta om han kommer få något tillbaka.

Vad står det i dagens epistel? Den som älskar är född av Gud och har lärt känna Gud! Då är det många som är födda av Gud. Samariern, buddhisten, muslimen, ateisten – den som älskar! Det står inte: den som älskar och är kristen. Nej, den som älskar....

Prästen gick förbi. Jo, jag har gått förbi! Jag har varit för trött, för självupptagen, frustrerad, ja rent av ovillig att älska.

Men om jag tar nya tag, skärper mig, lägger manken till att älska min nästa, får jag evigt liv då? Nej!

När jag läste teologi fick jag lära mig innebörden i orden: Lagen driver oss till Kristus. Den laglärde ville bli godkänd, ville få höra att han dög, räckte till, var godkänd. Och det vill vi ju alla. Men ingen av oss kan, om vi så strävar dag och natt, ingen kan uppfylla lagen helt och fullt. Ingen av oss kan älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Ju mer vi försöker desto mer kommer vi upptäcka hur lite vi älskar, hur ovilliga, rädda, själviska och fördomsfulla vi egentligen är.

Så då kan vi inte vinna evigt liv genom att älska hängivet? Nej! Vad ska vi då ta oss till? Om det inte ens hjälper att vara god?

Lägg nu märke till den märkliga förskjutningen Jesus gör. Den lagläre frågar: Vem är min nästa? När Jesus är klar med liknelsen frågar han: och vem anser du var den slagne mannens nästa? Han sätter in den laglärde i den slagne mannens position och säger med det: Att älska sin nästa kostar allt, du får vara beredd på att ge upp allt som är dig kärt, du får vara beredd på att bli sårad, hånad, slagen, övergiven, lämnad att dö.

För den som vill rädda sitt liv skall mista det men den som mister sitt liv för min skull han skall rädda det. (Luk 9:24)

Hjälparen och den hjälpbehövande har bytt plats! Så ligger vi där vid vägkanten, utmattade, sårade, halvdöda av våra försöka hjälpa. Tomma tigger vi om medlidande och barmhärtighet och den som till sist ser oss, förbinder våra sår och ger oss livet tillbaka är Kristus, den Barmhärtige Samariern, själv slagen och övergiven, berövad allt, till och med dödad. Han har uppstått och står varje morgon på stranden av våra liv och bjuder oss att äta och sedan tar han oss avsides, oss som lovade att aldrig svika, att alltid älska och ser oss i ögonen, oss som svek och frågar: Älskar du mig!

I en tid då solidaritet och medmänsklighet sätts på stora prov finns det bara en väg att gå för att få liv, förbli levande och det är att gå sida vid sida med alla som älskar och är födda av Gud och följa Jesus Kristus in i framtiden.

Predikan 10 söndagen efter Trefaldighet

Nådens gåvor

Joh 15:1-9

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. 2Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. 3Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. 4Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. 5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. 6Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. 7Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. 8Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. 9Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.

Det är särskilt roligt att fira gudstjänst i Lommaryds kyrka denna söndag eftersom dagens evangelium finns sammanfattat i altartavlan. Jag är vinträdet. I ären grenarna.

För några veckor sedan var jag i Geneve och hälsade på min dotter. Hon bodde i ett stort hus med fin trädgård. Ägarna, en svensk familj var på semester i Sverige och hon fick bo där gratis mot att hon såg till huset och växterna, krukväxterna inne och alla möjliga växter ute. En utmaning, dels för att Katarina inte har det man kallar gröna fingrar men framförallt för att det var så varmt och torrt. Mellan 34 och 39 grader varje dag vecka efter vecka.

Allt var brunbrännt, torrt, halvvisset eller helvisset. Allt utom vinstocken. Den stod där grön och frodig och gick man närmare såg man klasarna av vindruvor som höll på att mogna. Hur kommer det sig att just vinträdet klarade torka och värmebölja? Jo, den var djupt rotad i den näringsrika jorden.

Texten börjar med två ord som det är lätt att missa innebörden i. Jag är. Vad är det med dom två orden som är så speciellt? Jo, när Jesus säger: jag är, ego eimi, är det Gud som talar. Minns ni berättelsen i Andra Moseboken om Mose och den brinnande busken? Mose var på helig mark, han fick ta av sig skorna och fick ta emot uppdraget att befria Israels folk ur Egypten. När Mose bad Gud identifiera sig, visa sitt leg, sa Gud: Mitt namn är Jag är. Guds namn är Jag är. När Jesus säger: Jag är den sanna vinstocken så är det Gud som talar.

Det finns många vinstockar. Jesus är den sanna vinstocken. Den som låter grenarna bära god frukt. Vi kan gå med i olika föreningar, i politiska partier, vi kan välja att vara med i en kyrka eller bli asatroende. Det finns många olika träd att inympas i. Frågan är vilket träd, vilken vinstock som låter oss bära god frukt? För det är på frukten man känner trädet. Och det tar tid för ett träd att bära frukt. Kommer ni ihåg vilka frukterna är? Andens frukter, nio till antalet: Kärlek, Glädje, Frid. Tålamod, Vänlighet, Godhet. Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning. 

Det är inte bara kristna som bär god frukt. Gud har många träd i sin vingård som han ansar och beskär och låter bära frukt. Amnesty, Naturskyddsföreningen, Läkare utan gränser, Röda korset. För att inte tala om alla människor som bär god frukt utan att vara anslutna till någon organisation. Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, sjunger vi.

Bli kvar i mig. Jesus upprepar orden. Det finns en vädjan i hans röst, en oro, en djup önskan. Han vet hur förödande det är för en människa att bli mobbad, utstött, avskuren. Hur det är att vissna, inte få höra till, inte få ta emot, inte ge, inte ansas. Kanske finns själva meningen med livet i att finnas med i ett sammanhang, som lemmar i en kropp, som grenar i ett träd och växa tillsammans, bära frukt, räcka vidare det man själv fått.

Bli kvar i mig – orden berättar om kärlekens väsen. Kärleken kan inte tvinga, inte binda fast. Den kan bara älska. Du måste inte, men du får, du är välkommen. Du är älskad. Här hör du hemma.

Hur bär man sig åt att bli kvar i vinstocken, i Kristus? Genom att umgås med Kristus, vara en medlem i kroppen, en gren i trädet, be, sjunga, läsa ordet, lyssna till Guds röst, låta sig ansas. Ta emot och räcka vidare de goda frukterna. Någon har sagt att nattvarden är det starkaste uttrycket för Guds kärlek. När jag var ung var det bibelstudier och predikningar som var viktigast. Nu är det nattvarden och tystnaden, meditationen, det inre lyssnandet.

Och inte minst – att försöka leva ut i handling det jag får av Gud och gemenskapen i kyrkan. Vi lever i en tid då mänskligheten längtar efter god och nyttig frukt. Utmaningarna är stora. Den värdegrund vårt samhälle vilar på är ifrågasatt. Men vi ska inte gripas av panik och rusa iväg och försöka massproducera frukt. Vi ska mitt i alla utmaningar, mitt allt som måste göras behålla det inre lugnet och bli kvar i Guds kärlek.

Skulle det nu vara så att du tycker det mesta är visset i ditt liv, att du inte kan se några frukter, så var inte rädd. Frukterna ser vi sällan själva. Och den som vet något om träd vet att träden behöver vila, ibland stå över ett år för att sedan komma tillbaka. Var inte rädd. Gud är trädgårdsmästaren, Jesus är trädet. Vi är bara enkla grenar. Vår uppgift är inte att vara produktiva. Vår enda uppgift är att bli kvar i Kristus, i hans ord och i hans kärlek så ordnar sig resten av sig själv.