Predikan vid minnesgudstjänsten i Aneby kyrka

Alla helgons dag 

Psalmer

256

310

172

285

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade.

I söndags var jag i Vimmerby vid min fars grav.

Om han hade fått leva skulle han ha fyllt 91 år om några veckor. Han dog för mer än 20 år sedan. Då och då gör sig saknaden påmind. Inte som en smärta. Mer som en längtan efter att höra hans röst, få sitta ner och dela tankar och erfarenheter om livet, om att vara präst och kyrkoherde, pappa, människa.

Min far dog hastigt. Vi hann aldrig ta farväl. Och när begravningen var över kvävdes sorgen av en fulltecknad almanacka.

Det är som om vi förlorat förmågan att sörja, eller modet. Sorgen behöver tid och rum. Sorgen behöver vänliga blickar och en axel att luta sig mot. Sorgen behöver omsorg. Sorgen vill ut.

En skolklass på Furulid, sjuor – 13-14 år gamla - fick fria händer att teckna tankar om sorg. Där skrev en av eleverna följande: ”Om varje förlust jag upplevt var ett halsband skulle jag inte orka gå”. 14 år och så mycket osörjd sorg!

Jesus säger: Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Salig betyder djupt lycklig. Vad menar Jesus? Vad är det i sorgen som kan göra en människa djupt lycklig? Jag tror att Jesus tänker på kärleken. Den kärlek vi inte kan leva utan. Den kärlek som ger livet dess mening.

Sorgen är ett kärlekstecken, ett tecken på att den jag sörjer var viktig för mig. Bara den sörjer som en gång har älskat. Var därför inte rädd för sorgen. Den gör ont men den är inte farlig. Sorgen hjälper oss att se vad som är riktigt viktigt i livet.

Saliga de som sörjer, de ska bli tröstade. Att sörja är att förbli i kärleken. Och den som förblir i kärleken förblir i Gud, för Gud är kärlek. Och en dag, när vandringen genom tåredalen är över och vi får möta Gud ansikte mot ansikte kommer Gud varsamt sträcka fram sin hand torka tårarna från våra kinder. I det ögonblicket kommer vi vara saliga, djupt lyckliga, bortom vad ord kan uttrycka för då vet vi att den kärlek vi längtade efter, den kärlek vi fick smaka, den kärlek som gav livet dess mening, den kärlek som ibland gömde sig i sorgens dräkt, den kärleken har nu övervunnit allt.

Och jag tänker att varje ljus vi tänder, varje låga som brinner på våra kyrkogårdar är ett kärleksbevis.

Anders Frostensson skriver:

Jag ska gråtande kasta mig ner

på en kust som jag aldrig har sett

Jag vet ej var jag är men jag vet

att en boning åt mig är beredd

vid ett hav, i en stad som fanns till,

som fanns till innan städerna fanns

i ett land som är nytt och är före all tid

och där natten har dagarnas glans.

Och jag stryker från pannan min sömn

i en värld som har vaknat just nu

och hur vintrarna var har jag glömt

i en sommar som aldrig tar slut.

Jag hör skratten från lekande barn

och jag själv är ett barn i Guds famn

och mitt hem är den kärlek som var och som är

som är och som alltid finns kvar.

Och där kommer jag få träffa min pappa, sitta ner och tala om allt som aldrig hann sägas, allt som fyller mitt hjärta. Och där vi sitter är det märkligt ljust men det finns ingen ljuskälla för allt som sker sker i Gud. Och det är märkbart lätt att andas och varje ord har sin rätta valör och tyngd och allt är hemkomst och djupaste samhörighet.