Predikan 10 söndagen efter Trefaldighet

Nådens gåvor

Joh 15:1-9

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. 2Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. 3Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. 4Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. 5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. 6Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. 7Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. 8Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. 9Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.

Det är särskilt roligt att fira gudstjänst i Lommaryds kyrka denna söndag eftersom dagens evangelium finns sammanfattat i altartavlan. Jag är vinträdet. I ären grenarna.

För några veckor sedan var jag i Geneve och hälsade på min dotter. Hon bodde i ett stort hus med fin trädgård. Ägarna, en svensk familj var på semester i Sverige och hon fick bo där gratis mot att hon såg till huset och växterna, krukväxterna inne och alla möjliga växter ute. En utmaning, dels för att Katarina inte har det man kallar gröna fingrar men framförallt för att det var så varmt och torrt. Mellan 34 och 39 grader varje dag vecka efter vecka.

Allt var brunbrännt, torrt, halvvisset eller helvisset. Allt utom vinstocken. Den stod där grön och frodig och gick man närmare såg man klasarna av vindruvor som höll på att mogna. Hur kommer det sig att just vinträdet klarade torka och värmebölja? Jo, den var djupt rotad i den näringsrika jorden.

Texten börjar med två ord som det är lätt att missa innebörden i. Jag är. Vad är det med dom två orden som är så speciellt? Jo, när Jesus säger: jag är, ego eimi, är det Gud som talar. Minns ni berättelsen i Andra Moseboken om Mose och den brinnande busken? Mose var på helig mark, han fick ta av sig skorna och fick ta emot uppdraget att befria Israels folk ur Egypten. När Mose bad Gud identifiera sig, visa sitt leg, sa Gud: Mitt namn är Jag är. Guds namn är Jag är. När Jesus säger: Jag är den sanna vinstocken så är det Gud som talar.

Det finns många vinstockar. Jesus är den sanna vinstocken. Den som låter grenarna bära god frukt. Vi kan gå med i olika föreningar, i politiska partier, vi kan välja att vara med i en kyrka eller bli asatroende. Det finns många olika träd att inympas i. Frågan är vilket träd, vilken vinstock som låter oss bära god frukt? För det är på frukten man känner trädet. Och det tar tid för ett träd att bära frukt. Kommer ni ihåg vilka frukterna är? Andens frukter, nio till antalet: Kärlek, Glädje, Frid. Tålamod, Vänlighet, Godhet. Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning. 

Det är inte bara kristna som bär god frukt. Gud har många träd i sin vingård som han ansar och beskär och låter bära frukt. Amnesty, Naturskyddsföreningen, Läkare utan gränser, Röda korset. För att inte tala om alla människor som bär god frukt utan att vara anslutna till någon organisation. Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, sjunger vi.

Bli kvar i mig. Jesus upprepar orden. Det finns en vädjan i hans röst, en oro, en djup önskan. Han vet hur förödande det är för en människa att bli mobbad, utstött, avskuren. Hur det är att vissna, inte få höra till, inte få ta emot, inte ge, inte ansas. Kanske finns själva meningen med livet i att finnas med i ett sammanhang, som lemmar i en kropp, som grenar i ett träd och växa tillsammans, bära frukt, räcka vidare det man själv fått.

Bli kvar i mig – orden berättar om kärlekens väsen. Kärleken kan inte tvinga, inte binda fast. Den kan bara älska. Du måste inte, men du får, du är välkommen. Du är älskad. Här hör du hemma.

Hur bär man sig åt att bli kvar i vinstocken, i Kristus? Genom att umgås med Kristus, vara en medlem i kroppen, en gren i trädet, be, sjunga, läsa ordet, lyssna till Guds röst, låta sig ansas. Ta emot och räcka vidare de goda frukterna. Någon har sagt att nattvarden är det starkaste uttrycket för Guds kärlek. När jag var ung var det bibelstudier och predikningar som var viktigast. Nu är det nattvarden och tystnaden, meditationen, det inre lyssnandet.

Och inte minst – att försöka leva ut i handling det jag får av Gud och gemenskapen i kyrkan. Vi lever i en tid då mänskligheten längtar efter god och nyttig frukt. Utmaningarna är stora. Den värdegrund vårt samhälle vilar på är ifrågasatt. Men vi ska inte gripas av panik och rusa iväg och försöka massproducera frukt. Vi ska mitt i alla utmaningar, mitt allt som måste göras behålla det inre lugnet och bli kvar i Guds kärlek.

Skulle det nu vara så att du tycker det mesta är visset i ditt liv, att du inte kan se några frukter, så var inte rädd. Frukterna ser vi sällan själva. Och den som vet något om träd vet att träden behöver vila, ibland stå över ett år för att sedan komma tillbaka. Var inte rädd. Gud är trädgårdsmästaren, Jesus är trädet. Vi är bara enkla grenar. Vår uppgift är inte att vara produktiva. Vår enda uppgift är att bli kvar i Kristus, i hans ord och i hans kärlek så ordnar sig resten av sig själv.