Predikan 23e söndagen efter Trefaldighet i Aneby kyrka

Förlåtelse utan gräns

Desmond Tutu, tidigare ärkebiskop i Sydafrika berättar i boken Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld hur han som barn gång på gång bevittnade hur hans far slog hans mor och hur han som vuxen känt vrede och velat hämnas men nu har kunnat förlåta sin far fast fadern inte längre är i livet. 

Han och dottern Mpho som forskar på förlåtelsens möjligheter menar att förlåtelsen befriar oss från vrede och bitterhet och är den enda vägen till helande. De säger också att det inte är lätt att förlåta men det är möjligt, det finns inget hopplöst fall. 

I min hand har jag två nycklar. Bindenyckeln och Lösenyckeln.

Jag har varit präst i snart 33 år och jag har aldrig använt Bindenyckeln. Lösenyckeln använder jag i varje gudstjänst när jag säger: till dig som ber om förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag, du är förlåten. Och varje gång någon biktar sig så använder prästen Lösenyckeln.

Är det något jag missat? Är det något vi missat? Borde vi oftare binda människor i deras synder?

Förr gjorde man ju det. När någon brutit mot tio Guds bud och vägrade göra bättring fick de sitta i stupstocken, inte sällan utanför kyrkan för att riktigt skämmas, sona sitt brott och förhoppningsvis bekänna sin synd.

1979, när jag som ung teologstudent kom till Tanzania för att göra praktik minns jag en gudstjänst som började med att två kvinnor kallades fram. De hade blivit gravida utan att vara gifta och nu skulle de i exkommuniceras, de fick under sin botgöring inte gå till nattvarden på två månader. Man tillämpade Bindenyckeln, man ville försäkra sig om att de skulle inse allvaret i sin synd och ångra sig innan de blev upptagna i den fulla gemenskapen. Men var fanns männen? Fäderna som inte sällan var ledare i kyrkan. Man kan säga att Bindenyckeln stänger dörren till nåden. Vilket oerhört ansvar att lägga i prästers och biskopars händer, för vi är ju inget annat än bräckliga redskap i Guds hand och tänk om vi tar fel beslut? Oräkneliga är de tragedier som blivit resultatet av ett ovist handhavande av Bindenyckeln.

Jag kan föreställa mig att det finns enstaka situationer där den skulle kunna användas. Hur många av er som är föräldrar har använt er av utegångsförbud? Nu räcker det! Nu har jag sagt till dig tio gånger. Nu får du gå från bordet och vara på ditt rum resten av dagen..

När någon handlar destruktivt, förstör och inte tar reson, fast personen i fråga är fullt frisk, ska man då stänga någon ute från nåden?

Så har vi det andra diket. Där förlåtelsen bjuds fritt och för intet till alla, hela tiden och det är ju inte fel men det blir problem när man tar för lätt på synden och förlåtelsen. Det kallas för att synda på nåden. Man bär sig illa åt och tänker, det gör inget för jag blir ändå förlåten. Det kallas för den billiga nåden. Men nåden är inte billig, den kostade Jesus livet.

För att komma rätt tror jag att vi behöver återupptäcka bikten. Det finns en ordning för den i psalmboken sidan 1753. Det som är bra med bikten är att den tar synden och förlåtelsen på allvar, den tar människan på allvar. Man går till bikten med tunga steg och man går därifrån med lätta steg. Och det gör skillnad att under tystnadsplikt sätta ord på skulden inför en människa och höra förlåtelsens ord än att stämma in i den kollektiva syndabekännelsen och ta emot den kollektiva förlåtelsen.

Det här med förlåtelse är inte lätt. Ibland är den skada vi tillfogats så stor så det känns svårt, ja till och med omöjligt att förlåta. Ibland har vi gjort så illa så att vi när vi blir förlåtna har svårt att tro det.

I min hand har jag två nycklar. Bindenyckeln och lösenyckeln. Efter dagens text frågar Petrus: Hur många gånger ska jag förlåta. Sju? Nej, säger Jesus, inte sju utan sju gånger sjuttiosju gånger. Oändligt! Utan gräns. För lika ofta som vi behöver förlåtelse, lika ofta ska vi förlåta.

Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Förlåtelsen är ett sätt att leva. Det enda möjliga om vi ska kunna gå vidare.