Rik inför Gud
Matt 6:19-24
Två familjer bodde på varsin sida
gatan. Den ena familjen var rik och den andra fattig. Den rika
familjen hade 55 tums TV men där satt bara pappan och tittade på
sport. De små höll på med TV-spel medan tonåringen just upptäckt
aktiehandeln på nätet och ägnade timmar åt att följa
börskurserna. Frun satt i köket med sin padda och la ut de senaste
bilderna på Facebook. När det var reklamavbrott på TV:n gick
pappan ut på altanen och hörde prat, skratt, sång och musik från
grannen.
De hade inga pengar och hade inte
kunnat köpa alla prylar så de umgicks istället. Där fanns alltid
plats för vänner, var man hungrig så bjöds det på mat. Man
delade det man hade, sin aberättelser, sin tid, sin gemenskap. Den
rike mannen kände ett styng av avund. De verkar ha så trevligt
tänkte han. Är det inte på tiden att vi träffas? Så gick han
över och knackade på och bjöd mannen att komma över på en
pratstund. Jo, sa den rike mannen, vi har ju varit grannar länge så
jag tänkte visa min uppskattning över god grannsämja. Så tog han
fram plånboken och tog ut 20 tusenlappar och gav dem till den
fattige mannen. Han blev så häpen så hann fann inga ord. Han
tackade för sig och gick hem. Sorlet tystnade och skratten och man
visste inte vad man skulle ta sig till. Genast började de prata om
vad de behövde köpa, den ena idén kom upp efter den andra. Men,
tänk om någon bryter sig in och stjäl? Vi måste gömma dom, sa
någon. Var? Det enda de kunde komma på var att gömma pengarna i
vattenkrukan. De hällde ut vattnet och stoppade ner pengarna.
Kvällen efter lyssnade den rike efter sången och skratten från
grannen men det var alldeles tyst. Nu var de törstiga, för de hade
hällt ut vattnet och de var rädda för att bli bestulna och alla
gick omkring och drömde om saker de ville köpa så samtalet hade
tystnat.
Några kvällar senare säger det
yngsta barnet: jag vill att farmor ska berätta hur det var förr.
Jag vill att vi ska sjunga och mysa som förut. Då insåg den
fattige mannen att pengarna hade förändrat dom och drivit glädjen
på flykten så han tog fram sedlarna ur krukan och gick tillbaka
till den rike mannen och sa, jag vill inte ha dina pengar men ni är
välkomna hem till oss ikväll så kan vi sjunga och prata. Ta med er
några stolar så att alla får plats.
Pengar är i sig i något ont. Inte
ägodelar heller. Det avgörande är om våra pengar och ägodelar
ökar avstånden eller minskar avstånden till våra medmänniskor.
Luther säger: Det du sätter all din
lit och förtröstan till, det är din Gud.
För många är pengar och ägodelar
allt. Det är gud. Det tar Guds plats i människans liv.
Nu har tiden kommit då vi sätts på
prov på ett särskilt sätt.
När jag köpte huset Gottfridsborg sa
jag att det är inte jag som äger det. Inte banken heller. Det är
Guds hus. Lätt att säga. Men en dag knackade Gud på min dörr och
sa. Jag är hemlös, jag behöver bo hos dig. Vad skulle du svara?
Allt vi äger, varje hjärtslag, varje
dag, kraften, hälsan, ägodelar och pengar, familj och vänner, allt
är ett lån. Allt är en gåva som läggs i våra händer för att
vi under vår korta livstid ska förvalta gåvan.
30% av världens befolkning förbrukar
70 % av resurserna. Vi bygger vårt välstånd på stöld av de
fattigas tillgångar.
Kan vi då säga att kakan är vår och
att den inte räcker till dem som kommer hit som flyktingar?
Där din skatt är där kommer också
ditt hjärta att vara. Samlar vi skatter i himlen så kommer vårt
hjärta var i himlen, hos Gud. Hur gör man det? När vi går utöver
oss själva, ser den andre, visar barmhärtighet och kärlek, räcker
den nödställde handen då samlar vi skatter i himlen. Att ha sitt
hjärta i himlen, hos Gud det gör människan fri. Man är inte
bunden av något jordiskt. Man behöver inte vara rädd för allt
tillhör Gud. Kommer någon och vill stjäla det jag har vill jag
försöka vara så fri så jag kan fråga om jag kan hjälpa honom
att bära ut det.
Ni som stickar och skickar, vad fick er
att resa er ur Tv-soffan och mötas här i stället? Varför valde ni
att sticka i stället för att putsa på silvret hemma?
Hur kan vi nå den tillit till Gud som
gör oss fria att älska och dela liv, att som den fattiga familjen
mötas och skratta, prata, skoja och mysa i stället för att sitta
åtskilda och tysta och mata själen med det som inte mättar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar