Enheten i Kristus
För att nå enhet behöver vi minska
avstånden. Tänk vilka avstånd det finns mellan oss människor.
Flyktingkatastrofen beror på avstånd mellan de stridande parterna.
Och där avstånd finns gror fördomar, rädsla, hat som blir till
ett vi och dom. Det finns avstånd mellan kristna och muslimer,
mellan Askerydsbor och Frinnarydsbor. Det finns avstånd mellan barn
och föräldrar, mellan grannar. Och bakom den vackraste fasaden kan
det finnas avstånd mellan makar. Isande kyla, tystnad och bitterhet.
Och det finns avstånd mellan de
kristna samfunden även om vi närmat oss varandra med jättekliv de
senaste femtio åren.
Gud vår Fader, som i Kristus vill göra
oss till ett, väck oss så att vi inte finner oss i den splittring
som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka.
För två år sedan inträffade något
oerhört sorgligt. Pingstförsamlingen som varit en del av det
ekumeniska samarbetet i tjugofem år, meddelade att de inte ville
vara med längre. Splittringen var ett faktum. Vi försökte mötas
i samtal men dörren var stängd. Vi frågade ändå om vi i samband
med den ekumeniska fredsmässan på torget skulle kunna vara i deras
kyrka i händelse av regn! Svaret blev nej. Och det var likadant i
fjol. Nej, ni får inte komma in. Jo, vi fick dricka kaffe i
cafédelen men inte använda kyrkan. Själva firade de gudstjänst på
annat håll för att markera avstånd. Och jag sa, jag ser på
pingstvännerna som mina syskon trots detta. Vi är genom dopet
förenade i Kristus och jag ber att vi en dag ska kunna mötas och
fira gudstjänst ihop.
Förra söndagen inträffade ett under.
Vi firade återigen en gemensam gudstjänst och hade det regnat hade
vi fått vara i pingstkyrkan.
Hur kommer nu detta sig? Vad har
ändrats? Det är Gud som öppnat en väg. För enheten kan inte
organiseras eller tvingas fram. Öppningen kom när kommunen behövde
en lokal, ett Office för integrationsarbetet. Jag föreslog då att
de skulle fråga Pingstförsamlingen. Och de sa ja. När alla goda
krafter står sida vid sida i arbetet för att lindra nöden då
förenas vi. Då har vi liksom inte tid att granska och kritisera
varandra. Ett under har skett, en öppning kan anas. Låt oss hoppas
och be att Gud leder oss vidare mot en välsignad enhet.
Förtroende tar år att bygga upp och
en minut att riva ner. Det är med förtroende och enhet som med
trädet, det tar år för det att växa upp, det tar en minut att
hugga ner.
Alla får plats veckan avslutades igår.
Syftet med den var att minska avstånden mellan svensk och svensk,
mellan invandrare av olika grupper, mellan arbetssökande och
företagen, mellan människor av olika tro. Och jag tor att vi
lyckades. Men det räcker inte med en vecka. Det är något som vi
måste arbeta med överallt, hela tiden, allihop. Mötas, se
varandra, våga bjuda på oss själva, vara nyfikna, bygga broar,
bryta ner fördomar och öka tilliten.
Varför ska vi söka enhet? Varför ber
Jesus att vi ska bli ett? För att det är där vi hör hemma, i
enheten, samhörigheten, gemenskapen, vänskapen. Vi skapades till
Guds avbild, Gud är relation, ett vi, Fader, Son och Ande. Kiv,
splittring, hat, vi och dom-tänkande, mobbing gör oss sjuka. Enhet
gör oss glada och friska. Men inte den enhet som gör oss till
kopior utan den enhet som ger rum för olikheter och originalitet.
Kristendomen är inte en åsiktsgemenskap. Det är en gemenskap av
människor som följer Kristus. Troende, tvivlare, förnekare –
alla får vara med. Trosbekännelsen är inte en checklista där vi
bockar av det vi håller med om. Det är kyrkans tro, mer att likna
vid ett hus som vi bjuds in i och får utforska, liksom gå husesyn i
och där lära känna Gud och varandra.
Gud vår Fader, som i Kristus vill göra
oss till ett, väck oss så att vi inte finner oss i den splittring
som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar