Predikan Vimmerby kyrka 21 söndagen efter Trefaldighet

Samhällsansvar

I min hand håller jag en kristusgestalt av ebenholtz. Den fanns i ett enkelt skjul vid vägen i Tanzania. Det fanns många krucifix, många Jesus där men min blick fastnade på denna Jesus, en Jesus utan armar. Killen som hade affären ursäktade sig och började vrida loss armarna från en hel Jesus men jag hindrade honom. Nej, sa jag. Jag vill ha honom som han är.

Mina vänner. Vi är Kristi armar i världen. Vi är kallade att öppna famnen, se och älska våra medmänniskor. Precis som Jesus gjorde.

Jesus ägnade sig åt två saker under de tre år som han gick omkring: Dels kallade han lärjungar, han undervisade dem om Guds rike, han lärde dem att be och han sände dem ut att göra alla folk till lärjungar. Det är därför vi är här idag, för att lärjungarna gick ut. Och det ska vi fortsätta med. Vi ska döpa, undervisa, lära människor att be och hjälpa dem till tro på Jesus Kristus.

Kanske ägnade Jesus 25% av sin tid åt detta. Merparten av sin tid och sitt engagemang ägnade han åt att svara an på de rop han hörde, de behov han såg. När han blickade ut över folkmassan såg han att de var illa medfarna, lika får utan herde och det står att han greps av medlidande. I grundtexten används ett ord som är besläktat med inälvor. Han blev så djupt berörd av nöden så han fick ont i magen. I stället för att kritisera landstinget och kommunen grep han in. Han hjälpte så många så han hann inte äta, står det på ett ställe.

Och alla fick hjälp, villkorslöst. Det var inte tal om en dold agenda, jag hjälper dig om du blir min lärjunge. Nej, han frågade bara: vad vill du att jag ska göra för dig?

Och det märkliga är att när sjuka blir friska är det ett Gudsrikestecken. När blinda får sin syn, lama går och förtryckta befrias då är Guds rike nära. Men det är som om vi tappat bort denna del. Vi har liksom delat upp människan i kropp, själ och ande. Kroppen och själen tar samhället hand om och kyrkan tar hand om anden och det andliga. Det är ett synsätt som leder fel. Svenska kyrkan har genom alla tider predikat evangelium i ord och handling för hela människan. Sjukvården och skolväsendet växte fram genom kyrkans engagemang. När samhället tog över ansvaret, vad hände då med kyrkans samhällsansvar. Det kollapsade. I stället för att backa in i ett andligt hörn av tillvaron och be om ursäkt för att vi finns måste vi kliva ut på torget och berätta att där barmhärtighet och kärlek bor där är också Gud. Gå in på Vårdcentralen, besök skolan, ring till gatukontoret, maila till optikern, sms:a socialchefen och säg: Vet ni att ni är kyrka, att ni är med utbreder Guds rike när ni tar er an den sjuke, när ni stöttar eleven med särskilda behov, när ni bygger säkra cykelvägar, när ni ger skumögda synen tillbaka, när ni tar emot flyktingen, när ni bidrar till ett gott samhälle?

Jag växte upp i Etiopien. Mina föräldrar arbetade som missionärer i Mekane Yesus kyrkan, en ung, växande kyrka. Där slog man fast redan i början av sjuttiotalet att man inte kan predika för hungriga människor. Först måste kyrkan hjälpa till att borra brunnar, bygga kliniker, bygga skolor där barnen får lära sig att läsa, motverka jorderosionen med terasser, bygga vägar och kvarnar under veckan och sedan kalla till gudstjänst på söndagen för att lovsjunga Gud.

Samhällsansvar. Ansvar betyder att svara an på det rop och de behov som finns i samhället. Samhälle kommer av hålla samman. Kommun kommer av ordet communio som betyder gemenskap.

Om vi lägger örat mot marken – vad hör vi? Vad gör vi? Vilka behov har människor i Vimmerby kommungemenskap? Hur stavas nöden här? Vad hindrar idag människor från att vilja höra evangeliet?

Sekten är samhällets motsats. Sekt hör ihop med ordet sekatör. Det redskap man använder för att klippa isär. Genom kyrkans hela historia har människor då och då fått för sig att kristna ska akta sig för världen, isolera sig så mycket som möjligt. Ja, man har t o m försökt sig på att skapa en gudsstat, en teokrati för rena, heliga troende kristna. Precis som IS nu försöker skapa en teokrati, en muslimsk gudsstat, ett Kalifat där allt orent är utrensat och endast de rättroende har existensberättigande. Varje försök att skapa en ren gemenskap har misslyckats. Alla totalitära stater går förr eller senare under.

Därför ska vi leva i världen men inte av den. Vi är satta här som ljus och salt. Vi ska välsigna, inte förbanna. Om än världen går under i morgon ska vi idag plantera ett äppelträd. Vi ska ge kejsaren det som tillhör honom och Gud det som tillhör Gud. Vi ska gladeligen betala skatt, använda vår rösträtt och bidra till ett gott samhälle för alla. När flyktingboenden bränns ner, utlandsfödda dödas pga sitt ursprung, när hat och våld hotar slita sönder samhället, då måste kyrkan höja rösten, då måste vi som är kristna gå samman med alla goda krafter och göra vad vi kan för att skapa ett samhälle där alla får plats vilken hudfärg och tro man än har. Eller som Jeremia säger: Gör allt för att staden ska blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.

I min hand håller jag en armlös Kristus. När vi döptes blev vi lemmar i Kristi kropp - hans armar, hans händer, hans ögon, hans hjärta. Var och en med sina gåvor, sin skicklighet. Vi är kallade att stå sida vid sida med alla goda krafter i den kamp som nu hårdnar, i kampen för ett vänligt, människovärdigt samhälle. Vill vi? Vågar vi? Orkar vi?

Jag tänker att vi inte har något annat val än att följa Jesus. Och när vi blir trötta får vi komma hit och hämta kraft i bönen, sången, ordet och måltiden, liksom dricka liv i djupa drag för att sedan gå ut och ta vårt samhällsansvar.