Predikan 14 e söndagen efter Trefaldighet

Enheten i Kristus

För att nå enhet behöver vi minska avstånden. Tänk vilka avstånd det finns mellan oss människor. Flyktingkatastrofen beror på avstånd mellan de stridande parterna. Och där avstånd finns gror fördomar, rädsla, hat som blir till ett vi och dom. Det finns avstånd mellan kristna och muslimer, mellan Askerydsbor och Frinnarydsbor. Det finns avstånd mellan barn och föräldrar, mellan grannar. Och bakom den vackraste fasaden kan det finnas avstånd mellan makar. Isande kyla, tystnad och bitterhet.

Och det finns avstånd mellan de kristna samfunden även om vi närmat oss varandra med jättekliv de senaste femtio åren.

Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka.

För två år sedan inträffade något oerhört sorgligt. Pingstförsamlingen som varit en del av det ekumeniska samarbetet i tjugofem år, meddelade att de inte ville vara med längre. Splittringen var ett faktum. Vi försökte mötas i samtal men dörren var stängd. Vi frågade ändå om vi i samband med den ekumeniska fredsmässan på torget skulle kunna vara i deras kyrka i händelse av regn! Svaret blev nej. Och det var likadant i fjol. Nej, ni får inte komma in. Jo, vi fick dricka kaffe i cafédelen men inte använda kyrkan. Själva firade de gudstjänst på annat håll för att markera avstånd. Och jag sa, jag ser på pingstvännerna som mina syskon trots detta. Vi är genom dopet förenade i Kristus och jag ber att vi en dag ska kunna mötas och fira gudstjänst ihop.

Förra söndagen inträffade ett under. Vi firade återigen en gemensam gudstjänst och hade det regnat hade vi fått vara i pingstkyrkan.

Hur kommer nu detta sig? Vad har ändrats? Det är Gud som öppnat en väg. För enheten kan inte organiseras eller tvingas fram. Öppningen kom när kommunen behövde en lokal, ett Office för integrationsarbetet. Jag föreslog då att de skulle fråga Pingstförsamlingen. Och de sa ja. När alla goda krafter står sida vid sida i arbetet för att lindra nöden då förenas vi. Då har vi liksom inte tid att granska och kritisera varandra. Ett under har skett, en öppning kan anas. Låt oss hoppas och be att Gud leder oss vidare mot en välsignad enhet.

Förtroende tar år att bygga upp och en minut att riva ner. Det är med förtroende och enhet som med trädet, det tar år för det att växa upp, det tar en minut att hugga ner.

Alla får plats veckan avslutades igår. Syftet med den var att minska avstånden mellan svensk och svensk, mellan invandrare av olika grupper, mellan arbetssökande och företagen, mellan människor av olika tro. Och jag tor att vi lyckades. Men det räcker inte med en vecka. Det är något som vi måste arbeta med överallt, hela tiden, allihop. Mötas, se varandra, våga bjuda på oss själva, vara nyfikna, bygga broar, bryta ner fördomar och öka tilliten.

Varför ska vi söka enhet? Varför ber Jesus att vi ska bli ett? För att det är där vi hör hemma, i enheten, samhörigheten, gemenskapen, vänskapen. Vi skapades till Guds avbild, Gud är relation, ett vi, Fader, Son och Ande. Kiv, splittring, hat, vi och dom-tänkande, mobbing gör oss sjuka. Enhet gör oss glada och friska. Men inte den enhet som gör oss till kopior utan den enhet som ger rum för olikheter och originalitet. Kristendomen är inte en åsiktsgemenskap. Det är en gemenskap av människor som följer Kristus. Troende, tvivlare, förnekare – alla får vara med. Trosbekännelsen är inte en checklista där vi bockar av det vi håller med om. Det är kyrkans tro, mer att likna vid ett hus som vi bjuds in i och får utforska, liksom gå husesyn i och där lära känna Gud och varandra.

Gud vår Fader, som i Kristus vill göra oss till ett, väck oss så att vi inte finner oss i den splittring som kränker din kärlek och driver bort människor från din kyrka.  

Predikan 13:e söndagen efter Trefaldighet

Medmänniskan

Luk 10:23-37

 23Sedan vände han sig till lärjungarna och sade enbart till dem: ”Saliga de ögon som ser vad ni ser. 24Jag säger er: många profeter och kungar har velat se vad ni ser, men fick inte se det, och velat höra det ni hör, men fick inte höra det.”

Den barmhärtige samariern

25En laglärd som ville sätta honom på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” 26Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” 27Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” 28Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” 29För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” 30På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd.31En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. 32På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi.33Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande.34Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. 35Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’36Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” 37Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Vi ser på TV hur desperata människor flyr över Medelhavet, somliga klarar sig, andra drunknar, andra går till fots norrut och blir stoppade av taggtråd och gummikulor, andra smugglas i lastbilar in i Europa och en del kvävs till döds på väg till friheten. Vi hör larmrapporter om överfulla transitboenden, alltför långa handläggningstider och som om det inte vore nog fick vi igår veta att Sverigedemokraterna snart har stöd av var femte svensk.

Så samlas vi till gudstjänst och möts av rubriken: Medmänniskan. Temat är brinnande aktuellt för idag undrar nog de allra flesta svenskar: Vem är min nästa? Vem ska jag hjälpa och hur ska jag hjälpa om jag alls ska hjälpa?

Idag inleddes temaveckan: Alla får plats på torget i Aneby med en ekumenisk fredsmässa, en fantastisk gudstjänst i strålande sol.

Alla får plats! Temat är inspirerande och utmanande. Och kanske inte bara utmanande utan, för somliga rent av provocerande, särskilt efter dubbelmordet på Ikea i Västerås.

Den värdegrund som vårt samhälle bygger på är i gungning! Det som var självklart förr, att alla människor har samma värde, att vi ska hjälpa de nödställda, att alla har rätt till ett liv i fred och frihet – allt detta börjar ifrågasättas av allt fler.

Efter gudstjänsten på torget gick jag in på grillen för att beställa två pizzor, en till mig och en till en ung kille från Afganistan som jag försöker hjälpa.

Jag beställer en kebabpizza till Jawid, med nötkött eftersom han är muslim. Till min stora förvåning reagerar pizzabagaren och säger: vi ska inte ta hit muslimerna. Dom är farliga. Vet du vad dom har gjort mot oss kristna i Irak?

Och jag säger något om att inte dra alla över en kam. Att det finns många muslimer som är goda, liksom det finns alla sorter bland kristna.

Och jag tänker: Du har ju själv kommit hit som flykting, ska du missunna andra den möjligheten? Och samtidigt kan jag förstå honom! Det är inte lätt att vara människa. Det är inte lätt att vara medmänsklig.

Vad ska jag göra för att vinna evigt liv? Vad ska vi göra för att förbli levande, varma, öppna, generösa? Vad ska vi göra för att inte bli hårda, bittra, kalla? Vad ska vi göra för att få liv?

Älska! Älska Gud över allting och din nästa som dig själv!

Kärlek är att se den andre och ge den andre vad han / hon behöver även om han / hon inte har förtjänat det och bortom vad den människan kan ge tillbaka.

Det är precis vad den barmhärtige samariern gör. Han ser den slagne, ger den slagne det han behöver utan att han har förtjänat det och utan att veta om han kommer få något tillbaka.

Vad står det i dagens epistel? Den som älskar är född av Gud och har lärt känna Gud! Då är det många som är födda av Gud. Samariern, buddhisten, muslimen, ateisten – den som älskar! Det står inte: den som älskar och är kristen. Nej, den som älskar....

Prästen gick förbi. Jo, jag har gått förbi! Jag har varit för trött, för självupptagen, frustrerad, ja rent av ovillig att älska.

Men om jag tar nya tag, skärper mig, lägger manken till att älska min nästa, får jag evigt liv då? Nej!

När jag läste teologi fick jag lära mig innebörden i orden: Lagen driver oss till Kristus. Den laglärde ville bli godkänd, ville få höra att han dög, räckte till, var godkänd. Och det vill vi ju alla. Men ingen av oss kan, om vi så strävar dag och natt, ingen kan uppfylla lagen helt och fullt. Ingen av oss kan älska Gud över allting och vår nästa som oss själva. Ju mer vi försöker desto mer kommer vi upptäcka hur lite vi älskar, hur ovilliga, rädda, själviska och fördomsfulla vi egentligen är.

Så då kan vi inte vinna evigt liv genom att älska hängivet? Nej! Vad ska vi då ta oss till? Om det inte ens hjälper att vara god?

Lägg nu märke till den märkliga förskjutningen Jesus gör. Den lagläre frågar: Vem är min nästa? När Jesus är klar med liknelsen frågar han: och vem anser du var den slagne mannens nästa? Han sätter in den laglärde i den slagne mannens position och säger med det: Att älska sin nästa kostar allt, du får vara beredd på att ge upp allt som är dig kärt, du får vara beredd på att bli sårad, hånad, slagen, övergiven, lämnad att dö.

För den som vill rädda sitt liv skall mista det men den som mister sitt liv för min skull han skall rädda det. (Luk 9:24)

Hjälparen och den hjälpbehövande har bytt plats! Så ligger vi där vid vägkanten, utmattade, sårade, halvdöda av våra försöka hjälpa. Tomma tigger vi om medlidande och barmhärtighet och den som till sist ser oss, förbinder våra sår och ger oss livet tillbaka är Kristus, den Barmhärtige Samariern, själv slagen och övergiven, berövad allt, till och med dödad. Han har uppstått och står varje morgon på stranden av våra liv och bjuder oss att äta och sedan tar han oss avsides, oss som lovade att aldrig svika, att alltid älska och ser oss i ögonen, oss som svek och frågar: Älskar du mig!

I en tid då solidaritet och medmänsklighet sätts på stora prov finns det bara en väg att gå för att få liv, förbli levande och det är att gå sida vid sida med alla som älskar och är födda av Gud och följa Jesus Kristus in i framtiden.

Predikan 10 söndagen efter Trefaldighet

Nådens gåvor

Joh 15:1-9

Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. 2Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. 3Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. 4Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. 5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. 6Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. 7Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. 8Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. 9Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek.

Det är särskilt roligt att fira gudstjänst i Lommaryds kyrka denna söndag eftersom dagens evangelium finns sammanfattat i altartavlan. Jag är vinträdet. I ären grenarna.

För några veckor sedan var jag i Geneve och hälsade på min dotter. Hon bodde i ett stort hus med fin trädgård. Ägarna, en svensk familj var på semester i Sverige och hon fick bo där gratis mot att hon såg till huset och växterna, krukväxterna inne och alla möjliga växter ute. En utmaning, dels för att Katarina inte har det man kallar gröna fingrar men framförallt för att det var så varmt och torrt. Mellan 34 och 39 grader varje dag vecka efter vecka.

Allt var brunbrännt, torrt, halvvisset eller helvisset. Allt utom vinstocken. Den stod där grön och frodig och gick man närmare såg man klasarna av vindruvor som höll på att mogna. Hur kommer det sig att just vinträdet klarade torka och värmebölja? Jo, den var djupt rotad i den näringsrika jorden.

Texten börjar med två ord som det är lätt att missa innebörden i. Jag är. Vad är det med dom två orden som är så speciellt? Jo, när Jesus säger: jag är, ego eimi, är det Gud som talar. Minns ni berättelsen i Andra Moseboken om Mose och den brinnande busken? Mose var på helig mark, han fick ta av sig skorna och fick ta emot uppdraget att befria Israels folk ur Egypten. När Mose bad Gud identifiera sig, visa sitt leg, sa Gud: Mitt namn är Jag är. Guds namn är Jag är. När Jesus säger: Jag är den sanna vinstocken så är det Gud som talar.

Det finns många vinstockar. Jesus är den sanna vinstocken. Den som låter grenarna bära god frukt. Vi kan gå med i olika föreningar, i politiska partier, vi kan välja att vara med i en kyrka eller bli asatroende. Det finns många olika träd att inympas i. Frågan är vilket träd, vilken vinstock som låter oss bära god frukt? För det är på frukten man känner trädet. Och det tar tid för ett träd att bära frukt. Kommer ni ihåg vilka frukterna är? Andens frukter, nio till antalet: Kärlek, Glädje, Frid. Tålamod, Vänlighet, Godhet. Trofasthet, Ödmjukhet och Självbehärskning. 

Det är inte bara kristna som bär god frukt. Gud har många träd i sin vingård som han ansar och beskär och låter bära frukt. Amnesty, Naturskyddsföreningen, Läkare utan gränser, Röda korset. För att inte tala om alla människor som bär god frukt utan att vara anslutna till någon organisation. Där barmhärtighet och kärlek bor, där är också Gud, sjunger vi.

Bli kvar i mig. Jesus upprepar orden. Det finns en vädjan i hans röst, en oro, en djup önskan. Han vet hur förödande det är för en människa att bli mobbad, utstött, avskuren. Hur det är att vissna, inte få höra till, inte få ta emot, inte ge, inte ansas. Kanske finns själva meningen med livet i att finnas med i ett sammanhang, som lemmar i en kropp, som grenar i ett träd och växa tillsammans, bära frukt, räcka vidare det man själv fått.

Bli kvar i mig – orden berättar om kärlekens väsen. Kärleken kan inte tvinga, inte binda fast. Den kan bara älska. Du måste inte, men du får, du är välkommen. Du är älskad. Här hör du hemma.

Hur bär man sig åt att bli kvar i vinstocken, i Kristus? Genom att umgås med Kristus, vara en medlem i kroppen, en gren i trädet, be, sjunga, läsa ordet, lyssna till Guds röst, låta sig ansas. Ta emot och räcka vidare de goda frukterna. Någon har sagt att nattvarden är det starkaste uttrycket för Guds kärlek. När jag var ung var det bibelstudier och predikningar som var viktigast. Nu är det nattvarden och tystnaden, meditationen, det inre lyssnandet.

Och inte minst – att försöka leva ut i handling det jag får av Gud och gemenskapen i kyrkan. Vi lever i en tid då mänskligheten längtar efter god och nyttig frukt. Utmaningarna är stora. Den värdegrund vårt samhälle vilar på är ifrågasatt. Men vi ska inte gripas av panik och rusa iväg och försöka massproducera frukt. Vi ska mitt i alla utmaningar, mitt allt som måste göras behålla det inre lugnet och bli kvar i Guds kärlek.

Skulle det nu vara så att du tycker det mesta är visset i ditt liv, att du inte kan se några frukter, så var inte rädd. Frukterna ser vi sällan själva. Och den som vet något om träd vet att träden behöver vila, ibland stå över ett år för att sedan komma tillbaka. Var inte rädd. Gud är trädgårdsmästaren, Jesus är trädet. Vi är bara enkla grenar. Vår uppgift är inte att vara produktiva. Vår enda uppgift är att bli kvar i Kristus, i hans ord och i hans kärlek så ordnar sig resten av sig själv.

Predikan 150726 8:e söndagen efter Trefaldighet

Andlig klarsyn

Vilken tur att det finns glasögon! Annars skulle jag inte kunna läsa och kan jag inte läsa så kan jag inte arbeta. Jag hade fått bli biodlare och hönsskötare på heltid.

Glasögonen är en välsignelse för med åren blir vi allt mindre klarsynta, alltmer skumögda.

Hur är det då med vår andliga klarsyn? Tilltar den i takt med att vi blir alltmer skumögda? Förhoppningsvis blir vi klokare med åren. Förhoppningsvis har vår andliga urskiljningsförmåga tilltagit något.

Men det finns inget givet samband mellan stigande ålder och andlig klarsynthet.

Också i vårt andliga liv behöver vi glasögon. Vår tro är glasögon genom vilka vi betraktar världen. Genom trons glasögon läser vi livet. Tron hjälper oss skilja mellan ont och gott, hjälper oss att prioritera, hjälper oss att genomskåda det falska och söka det äkta.

Alla människor använder glasögon vare sig man är medveten om det eller ej. Nej, inte riktigt alla. Barnen tycks äga en andlig klarsyn som vi vuxna saknar. Det är ett barn som genomskådar spektaklet i sagan om kejsarens nya kläder. Han är ju naken! Och Jesus ställer gång på gång barnet i vår mitt och säger: Omvänd er. För ordet omvändelse används ett ord som betyder: sinnesförnyelse. Synen är ett av våra sinnen. Ta åtminstone av er glasögonen då och då och putsa dem. Eller byt ut dem. Ibland räcker inte det. Ibland måste man uppsöka både optiker och ögonläkare. Hur kloka och klarsynta vi än tror oss vara så lider vi alla av bjälksjukan. Döm inte, säger Jesus. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Om vi nu skulle ha glömt vad det är för skillnad mellan bjälke och flisa så har jag tagit med mig ett stycke av varje.

Vi dömer dagligen. Låt oss snarast be om en tid för ögonoperation hos den Gud som kallas seendets Gud.

Jesus vill inget hellre än att hjälpa oss att se klarare. Vad ska vi se, vem ska vi fästa blicken på? Förra söndagen firade vi Kristi förklaringsdag. Petrus, Jakob och Johannes fick följa med Jesus upp på ett högt berg. En slags retreat. Där hann de både bli skräckslagna och förvirrade innan blicken klarnade och de såg ingen utom Jesus. Det är det första och det sista Jesus vill att vi ska se. Honom och hans kärlek, hans förlåtelse, hans godhet. Se honom i våra medmänniskor. Se honom och älska honom och följa honom.

Ibland blir det så mycket kramp i vår tro. Jag läser Dagen sedan ett år tillbaka och jag blir ibland riktigt trött. Gång på gång handlar det om att vi borde be mer, överlåta oss mer, bli mer hängivna.

Vi borde ingenting! Livet är nog så tungt som det är. Jesus sa inte: Du måste det och du borde det. Han sa: Följ mig! Det finns många röster. Många vägar. Många så kallade sanningar! Vilken väg är den rätta?

Här behövs urskiljning. Här behövs andlig klarsyn.

Det räcker inte med att ögonoperationer och brillor med progressiva glas. Så vad behövs för att vi ska bli mer klarsynta?

1/ Vi behöver varandra. Vi behöver församlingen. Vi behöver samvetet, det vi vet tillsammans om livet, om rätt och fel, gott och ont – i ett ständigt pågående samtal. Samtal, kritiskt tänkande, delande fördjupar samvetet.

2/ Vi behöver andliga ledare, stigfinnare, människor med urskiljnings-förmåga. Och det är inte säkert att vi finner dom i kyrkliga kretsar. Inte alla som säger Herre, herre till mig ska komma in i himmelriket utan bara de som gör min himmelske faders vilja. Kanske finns några av dagens profeter att finna bland sommarpratarna. En muslim, en judinna, en ateist och en nunna har talat rakt in i mitt hjärta och jag tror att jag blivit berörd för att jag i deras röster hört Guds röst.

3/ På frukten känner man trädet och på rösten känner man herden.

4/ Friden är ett säkert tecken. Blir det strid, tacka då nej! Peter Halldorf säger: Friden prövar mycket. Tiden prövar det mesta.

5/ Korset prövar allt. När Jesus skulle dömas fick folket välja mellan Jesus och Jesus Barabbas. Barabbas betyder faderns son. Barabbas var alltså en kristusimitation, en varg i fårakläder. Den ene lovade omedelbar befrielse och framgång, den andre sa den som mister sitt liv för min skull skall finna det. Det är inte så konstigt att folket valde Barabbas. Jag hade kanske också gjort det fast jag har glasögon.

Andlig klarsyn förutsätter ödmjukhet, stor ödmjukhet för vi går lätt vilse, vi är godtrogna och lättlurade.

Men med Guds hjälp, samvetet, stigfinnare, herdens röst, hjärtats frid, tiden och korset ska vi nog hitta rätt.

Och går vi fel finns det förlåtelse i överflöd.

Predikan andra söndagen efter Trefaldighet

Psalmer

409

81

Vänd dig till mig

Jesus, vi behöver dig

12

Evangeliet: Lik 14:15-24

15En av gästerna, som var med vid måltiden, sade till honom: ”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike.” 16Jesus svarade: ”En man skulle ha en fest och bjöd många gäster. 17När festen skulle börja skickade han sin tjänare att säga till de inbjudna: ’Välkomna, allt är färdigt.’ 18Men alla hade de någon ursäkt att komma med. En lät hälsa: ’Jag har köpt en åker och är tvungen att gå och se på den, förlåt att jag inte kan komma.’ 19En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar och måste ut och se vad de går för, förlåt att jag inte kan komma.’ 20En tredje sade: ’Jag har just gift mig, så jag kan inte komma.’21När tjänaren kom tillbaka och berättade detta greps hans herre av vrede och sade: ’Gå genast ut på gator och gränder i staden och hämta hit alla fattiga och krymplingar och blinda och lytta.’ 22Och tjänaren sade: ’Herre, jag har gjort som du befallde, men ännu finns det plats.’ 23Då sade mannen till sin tjänare: ’Gå ut på vägarna och stigarna och se till att folk kommer hit, så att mitt hus blir fullt.24Jag säger er att ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest.’”

Vilka ord dröjer sig kvar efter läsningen? Är det orden om festen, att allt är färdigt? Är det den upprepade inbjudan, orden om att huset måste bli fullt? Eller är det ordet vrede och den sista meningen: Ingen av alla dem som först blev bjudna skall få vara med på min fest?

Jag hakar upp mig på det negativa, arga, bittra. Det liksom skymmer budskapet. Men varför blir värden så arg? Vi måste titta på sammanhanget för att förstå. Jesus är hembjuden till en farisé. Så står det: Man iakttog honom noga. Jesus är avlyssnad. Han finns på listan över farliga personer. Att han blivit bjuden på fest är inte för att värden gillar honom utan för att man ska ha honom under uppsikt.

Strax innan han sätter sig till bords har han fått veta att Herodes vill döda honom och det är då han börjar gråta: Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni vill inte.

Kycklingar som inte kryper in under hönans vingar är det något fel på. Det är bara mycket sjuka kycklingar som inte svarar på hönans lockrop.

Jesus är förtvivlad. Gud är djupt bedrövad. Redan i paradiset hördes ropet: Adam var är du? När människan vände Gud ryggen gick något sönder. Vi har blivit blinda, hårdhjärtade, förvirrade. När Gud kallar, så gör han det av kärlek. Gud kallar oss hem till oss själva, till det original som han gjorde oss till. Han kallar oss tillbaka till den djupa, innerliga gemenskap vi en gång hade med Gud, med oss själva, med varandra, med skapelsen. En fullödig gemenskap som beskrivs med ordet shalom - frid, fred. Gud bjuder oss till fest, inte för att imponera på oss utan för att han längtar efter att umgås med oss, njuta, skratta, ha det gott. Välkomna, allt är färdigt!

Vad svarar du? Vad svarar jag?

I Johannesevangeliet står det: Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom. Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn.

Vad gör vi när vi är törstiga? Vi dricker. Törsten påminner oss om att det finns vatten. Det finns en djupare törst, en törst efter Gud som bara Gud kan släcka. Oxar, ett stycke land, en ny partner. Idag är A6 det nya templet. Marknaden är den gud som vi tillber. Vi stannar i relationer så länge de ger oss något. Men inga prylar, inga människor kan släcka den djupaste törsten. Det kan bara Gud. Det är som om vi förväxlat givaren och gåvorna.

Gud unnar oss en god livskamrat, en ny bil, ett stycke mark men det blir fel när vi tillber det skapade framför skaparen. Det är något som är fel när kycklingarna inte söker skydd under hönans vingar.
Gud är kärlek och kärleken tvingar ingen. Därför finns den sista meningen med om att de som först blev bjudna inte ska få vara med. Vreden är en djup kärleks vrede, en oändlig sorg över att de bjudna inte har tid att komma. Men en dag kommer också de upptagna, de med ursäkter mista sin hälsa, sin styrka. En dag kommer också vi som slår dövörat till när Gud kallar oss att drabbas av ångest, fråga oss vad meningen med allt är, inse att vi behöver nåden. Och då kommer vi att vara välkomna! 

Gud ställer inte in festen. Han bjuder andra och han bjuder gång på gång och de som kommer är en salig blandning av människor.

Idag är vi bjudna på fest. Snart kommer vi höra orden: Välkomna, allt är färdigt. Och alla är välkomna, hög och låg, rik och fattig, troende och tvivlare, trasig och hel. Alla får plats. För dig utgiven, för dig utgjutet.

En enkel måltid, en himlafest.  

Predikan 1:a söndagen efter Trefaldighet

Vårt dop

Psalmer: 

236

386

248

713

709

6

Igår såg jag två saker som har med dopet att göra.

Det första var flaggan, vår vackra svenska flagga. Den är korsmärkt. Varje gång ett barn döps så tecknas det med korset i pannan, på munnen och på hjärtat. Korsets tecken säger oss att vi tillhör Kristus. Korsets tecken säger oss att ljuset är starkare än mörkret, att det goda är starkare än det onda och att kärleken är starkare än hatet. När barnet tecknas med korset kallas det att i tanke, ord och handling gå från mörker till ljus, bekämpa ondska och hat och låta godhet och kärlek segra.

Svenska flaggan är korsmärkt, en påminnelse till oss alla att leva i vårt dop, leva nära Jesus Kristus och tillsammans med honom och alla goda krafter, i tanke ord och handling välja det goda.

Det andra jag såg i går som har med dopet att göra var ett TV-program som heter När Beethoven kom till Hammarkullen.

Jag blev väldigt berörd. Programmet handlar om en pedagogik som heter El Sistema där barn i olika åldrar och med olika bakgrund får lära sig att spela ett instrument och enklare klassiska stycken på ett lekfullt sätt och alltihop avslutas med att barnen får spela ett stycke av Beethoven med en symfoniorkester. Och barnen växer, får nya vänner, föräldrarna lyser av stolthet och det bästa av allt, broar byggs med musikens hjälp över klassklyftor och språkbarriärer och människor får hopp.

Vad har nu detta med dopet att göra? Jo, någon har tänkt, talat och handlat och startat El Sistema och när människor upprättas, hoppet tänds, glädjen sprids och broar byggs då sjunger änglarna av glädje i himlen! När Beethoven kom till Hammarkullen är ett utmärkt exempel på att leva i sitt dop, handla som Kristus skulle ha handlat. Och jag är säker på att de flesta av ledarna inte tänker: nu lever jag i mitt dop!

Nikodemus kan inte sova. Han har drabbats av törsten, den andliga längtan som ingen kan släcka utom Gud. En törst efter villkorslös kärlek, nåd, frid och djupaste samhörighet. Han öppnar samtalet lite filosofiskt, med ett konstaterande, liksom för att inte tappa ansiktet. Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit. Jesus hoppar över artighetsfraserna och går direkt på pudelns kärna. Nikodemus, du behöver bli född på nytt.

Ni som var här förra söndagen fick höra texten om när Jesus prisar sin fader för att han har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.

Här har vi ett utmärkt exempel på den förra söndagens text. Nikodemus hörde till de lärda och kloka. Han försöker förstå Gud men Gud kan vi inte förstå. Det finns bara en väg till Guds hjärta och det är dopets väg – att ta emot Guds förbehållslösa kärlek och älska tillbaka.

Jag är så tacksam över att pappa döpte mig när jag var tre månader gammal. Om jag hade blivit erbjuden att döpas idag hade jag funderat, vridit och vänt på tro, tvivel, kyrka och bekännelse och framförallt frågat: duger jag, har jag förtjänat detta?

Samtalet mellan Nikodemus och Jesus mynnar ut i följande ord: Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.

Så innan de skiljs åt viskar Jesus: Nikodemus, här är jag, Guds gåva till dig. Tro på mig, lita på mig, Gud älskar dig. Krångla inte till det. 

Vem vet, kanske var Nikodemus en av de tretusen som döptes på den första pingstdagen i Jerusalem!

Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Psalmer

338

Som hönan i sitt rede

Vänd dig till mig

726

10

Idag står vi inför ett mysterium. Gud själv. Treenig, tre i en och en i tre som vattnet kan visa sig som ånga, is och vatten. Som triangeln är en men har tre sidor. Som treklangen är en klang bestående av tre toner.

Gud är treenig – ett mysterium, större än ord kan utsäga. Och ändå är Gud här. Mitt ibland oss.

Och Gud var mitt ibland oss igår när jag vigde ett par på en loge. Och jag läste ur 1 Johannesbrevet att Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Så vände jag mig till de församlade och sa: Gud är kärlek och där kärlek är där är Gud. I vigseln firar vi kärlekens förunderliga förmåga att förena två människor. När vi tar emot kärlek och räcker vidare kärlek så är vi i Gud. I svenskan finns ett ord för det tillståndet. Entusiasm, att vara i Gud.

Peter Halldorf skriver: Gud är till sitt väsen gemenskap – en livfull, lekfull, längtansfull dans mellan Fadern, Sonen och Anden som pågår i evigheters evighet. I denna sprudlande dans där Sonen född av Fadern sänder Anden frambringas skapelsen i en hisnande kosmisk piruett och kröns med att Gud i ett infall av hänförelse avbildar sig själv i sitt yppersta konstverk: människan. Och som om det inte vore nog – människan bjuds upp till dans.

Att Gud är treenig är inte resultatet av en spekulation över Guds väsen, det är grundat i det första kristnas erfarenhet av Gud. Gud som skapare, frälsare och livgivare. Ett mysterium, större än ord kan utsäga, omöjlig att begripa men möjlig att älska och bli älskad av.

När vi säger Far till Gud är det för att Jesus lärde oss det. Då var det djupt anstötligt för judarna. Gud var så helig och upphöjd att hans namn inte ens fick skrivas ut. Att då kalla Gud för Abba, far var fullständigt otänkbart. Vad säger ni om min psalm, där jag kallar Gud för mor? Det ena är inte mer rätt än det andra. Nej, vi söker ständigt efter ord för att uttrycka vår erfarenhet av Guds kärlek. Gud är som en far, som en mor, som en höna, som en borg, som en vind, som en herde, som ett träd. Om vi säger att den ena metaforen är sann men inte den andra gör vi Gud liten och vi sviker den människa som söker ord för att uttrycka sin erfarenhet av Gud. "Gud fader och Gud moder, vi söker efter ord som hjälper tron få fäste i hjärtats djupa jord"

Dagens evangelietext hjälper oss att ana vägen till Guds hjärta. Jesus sjunger, utbrister: Jag prisar dig Fader. I Lukas version av samma text står det: I samma stund fylldes Jesus med jublande glädje genom den heliga anden och sa: Jag prisar dig fader.

Vad är det som gör Jesus så glad? Jo, jag tror att det är insikten om att Guds rike, Guds hjärta är öppet för alla, för varenda liten människa eftersom det är tillgängligt för dem som är som barn. Näpiois. De näpna. I 1917 års översättning står det: de enfaldiga. De som är som ett uppslag, utan dubbelhet eller dold avsikter. I andra översättningar står det: de enkla, spädbarnen.

Vad är det som är speciellt med ett spädbarn. Jo, det tar emot kärlek och omsorg, vem som än ger. Mottagligheten, avsaknaden av misstro. Den fullständiga tilliten. Är det därför Luther säger att det finns ingen som har större tro än spädbarnet.

Inte alla kan bli lärda, inte alla är kloka, men alla är innerst inne som barn.

Det är alltså inte av missunnsamhet eller pga av förakt för mänsklig klokhet som Gud har dolt sitt ansikte för de lärda. Nej, det är för att ingen ska bli utestängd.

I grekiskan används ordet krypterat. Jag prisar dig Fader för att du har krypterat Guds rikes hemligheter för de lärda.

Det enkla är det geniala.

Så vänder vi blicken till nattvardsklädet. Tältet i vilket Gud döljer sig för att sedan visa sig och ge sig själv till oss i enkelt bröd och vin, möjligt för dem som är som barn, de enfaldiga, de enkla att ta emot och så finna vägen till Guds hjärta, bli medbjuden i dansen, älskas och bli älskad av treenig Gud.  

Ny psalm

Eftersom jag har varit ledig två söndagar i rad vill jag kompensera er som läser min blogg med en ny psalm i stället. Ni får gärna komma med synpunkter och då det visat sig vara lite krångligt att kommentera på bloggen får ni gärna göra det till min epostadress: peter.andreasson@svenskakyrkan.se

Den är skriven under den gångna veckan, inspirerad av det mirakel jag fått uppleva när nio söta kycklingar kläckts efter tre veckors ruvning. Hönan, som blir mor för första gången är så omhändertagande och skyddar sina små. Hennes syster har också börjat ruva och väntas nedkomma med upp till 10 kycklingar i början av juni!
Dessutom är det mors dag nu på söndag, Heliga Trefaldighets dag och det finns stora likheter mellan en mor och Guds moderlighet och hönan. Det är inte så långsökt att Jesus i Matt 23:37 säger: Hur ofta har jag inte velat samla dina ( Jerusalems) barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna...
Den heliga Anden är Guds feminina sida, Gud som moder, tröstare, hjälpare - motsvarigheten i GT är Visheten, Sofia. Psalmen kommer sjungas i Högmässan i Aneby den 31/5.
Nästa psalm handlar kanske om Sofia, Visheten, Guds goda Ande! Vem vet?!

Psalm: Som hönan i sitt rede
Melodi: Bred dina vida vingar (Svensk folkmelodi)

Som hönan i sitt rede milt kallar sina små
Att under hennes vingar skydd, värme, närhet få
Så är du Gud vår moder som älskar var och en
Din famn är varm och rymlig, din röst är moderslen. 

Du vyssar, vakar, tröstar, du gläds när det går väl
Du sparar ingen möda, din kärlek gränslös är 
När dina barn går vilse och glömmer bort sin mor
Du söker tills du finner, vi i ditt hjärta bor 

Gud Fader och Gud Moder, vi söker efter ord
Som hjälper tron få fäste i hjärtats djupa jord
Du större är än orden, du universum bär 
och ändå finns du nära, du innerst inne är

När skammen skymmer blicken välsignelsen jag hör 
Ditt ansikte du vänder, du ser mig, vid mig rör
Och viskar ömt i kärlek, du är för evigt min
I djupet av mitt hjärta jag svarar, jag är din 

Copyright: Peter Andreasson

Predikan Bönsöndagen

Bönen

Jag tro att alla människor ber. Bönen är universell! Den är inte något typiskt kristet fenomen. Somliga ber på fasta tider, som en muslimsk yngling jag just lärt känna. Han ber kl 3 på natten, kl vid nio på fm och vid tretiden på eftermiddagen.

I stora delar av kristenheten ber man tidegärden, böner vid sex olika tider på dygnet.

Många, fler än vi tror, ber aftonbön, kanske Fader vår. De allra flesta vet inte att de ber. Suckarna från djupet, ångesten, den sprudlande tacksamheten, ropet i nöd – allt är bön. För det är i Gud vi lever, rör oss och är till. Liksom djuren, blommorna, gräset, vattnet i bäcken, skogen, bergen. Allt och alla är med i ropet, i bönen om förbarmande, i längtan efter skapelsens förlösning. Alla är med i lovsången till Gud. Förra söndagen stod det i psaltarpsalmen: Floderna skall klappa händer, bergen skall jubla.

Och idag inviger vi den nya våtmarken som byggts för att fånga upp fosfor och kväve. Vi tackar Gud för Claes och Anja och alla människor som brukar och vårdar Guds skapelse.

Ja, ingen kan undvaras, alla behövs i arbetet för att hejda klimatförändringarna. Moder jord har feber, hon är sjuk. Vad kan du och jag göra för att hjälpa henne?

I dagens evangelietext verkar Jesus uppmana oss att tjata på Gud. Ropa dag och natt! En gång mötte jag en munk som sa: jag vet att ni inte hinner be. Jag har tid att be, så jag ber dag och natt för er!

Ska vi tjata på Gud tills vi får det vi vill ha? På ett annat ställe står det ju att Gud vet vad vi behöver innan vi har bett.

Gud är inte en godisautomat som man stoppar in en bön i och får ut något man är sugen på. Bön är samtal med Gud, samvaro med Gud, en inre dialog.

I en psalm står det: Att bedja är ej endast att begära, att själviskt ropa: giv mig, Herre giv. Att bedja är att komma Gud så nära att han blir livet i mitt eget liv.

Skulle då Gud inte låta sina utvalda få sin rätt när de ropar till honom dag och natt? frågar Jesus. Och jag reagerar och undrar: vad då? Hör Gud bara vissa utvaldas böner? Vem är Guds utvalda?

Läser man evangelierna så är det inte dom som tror sig vara det, som tror sig sitta säkert, vara förmer, ha sitt på det torra. Guds utvalda är de fattiga, de utsatta: änkorna, de faderlösa och främlingarna. De som förlorat allt, de som kommer sist och har det svårast. Vilka är det då idag som är Guds utvalda som ropar till honom dag och natt? Är det inte flyktingarna, de ensamma, de sjuka, de ångestfyllda? Föräldern som ropar till Gud för sitt sjuka barn. Barnet som ropar till Gud för föräldern som fastnat i missbruk. De enkla människorna, de naiva – de som är som barn – de är Guds utvalda.

Hur ska vi tänka om bönesvar?

Dagens bön hjälper oss: Hör vår bön, svara oss i din kärlek och handla med oss efter din vilja! Låt vår bön bli en kamp för det goda och en vila i dig!

Mer behöver inte sägas!

Vi sjunger:

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön.

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön.

Var barmhärtig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min min bön.

Var barmhärtig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min min bön.

Predikan Femte söndagen i påsktiden

Att växa i tro

Psalmer: 197, 210, 359
samt mina psalmer (snart kommer alla mina psalmer finnas på www.psalmportalen.se):
I krukmakar´ns händer
Vad är det som händer, Gud

Vänd dig till mig
Du ger de törstande
Guds rike

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Så går det till att växa i tro. Och samma rörelse upprepar vi hela livet, ständigt på nytt. Vi söker oss in mot källorna, kärleken, de goda relationerna, vilan, trösten, näringen och närheten och sedan går vi ut och ger ut och tar ansvar på tusen olika sätt med alla de gåvor vi fått för att sedan trötta återvända in i trons fördolda liv, in till de relationer där vi är trygga, där vi får vila, där vi får gråta ut och skratta, där vi får ladda batterierna med näring och närhet.

Stannade vi inne skulle vi kvävas, stannade vi ute skulle vi gå sönder.

Att växa i tro handlar om att älska Gud och bli älskad av Gud så att vi kan älska vår nästa som oss själva. Kärleken gör oss tryggare, mer tillitsfulla. Kärlekens Gud, tack för att du i dopet gjorde oss till dina.

Där har vi grunden, förutsättningen för allt växande, förutsättningen för en bärande tillit och en sund tro. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är älskad. Jag är din. Du och jag Alfred. Du och jag Emil. Finns den grundrelationen, den djupa tilliten och kärleken då kan vi till och med bli kommunalråd.

Nu finns det människor som aldrig får uppleva den där djupa bärande tilliten. Människor som blir svikna och övergivna gång på gång. Då blir det svårt att tro, svårt att lita på. Då är misstron större än tilliten och den skadan är svårläkt. Och jag tänker att det kan finnas ett samband, att den som blivit sviken av människor får svårt att tro på Gud.

Och det finns människor som inte blivit svikna, som litar på andra men har svårt att tro på Gud. Och jag tänker att tron är en gåva (1Kor 12:9,11) och alla får kanske inte den gåvan. För dem är tvivlet en ständig följeslagare och det är som det är. Det finns andra gåvor och vi ska inte stirra oss blinda på tron. Den som inte kan tro kan något annat och så kompletterar vi varann.

När vi läser trosbekännelsen är det nära till hands att tänka att detta måste jag tro för att vara en riktig kristen. Som om trosbekännelsen var en checklista som jag ska bocka av punkt för punkt. Men vem har sagt att varje människa måste tro på jungfrufödelsen, på att Jesus gick på vattnet, att Jesus uppstod? Det är inte min tro eller din tro som bär, det är kyrkans tro, vår gemensamma bekännelse som bär oss. Den är som ett hus med många rum och det tar ett helt liv att utforska rummen, att pröva, tvivla, tro. Och detta utforskande får vi göra tillsammans. Därför säger jag: Låt oss nu stämma in i kyrkans bekännelse. Och så får var och en av oss stämma in i det vi kan och när en har svårt är det kanske lättare för en annan och därför behöver vi församlingen för här bär vi varandra. Är det något som är iögonfallande så är det lärjungarnas brist på tro, klena tro, tvivel. Och ändå älskade Jesus varenda en av dem.

Liselott J Andersson skriver: Det gör skillnad för en människa att lära känna Jesus. Vilan är större och ansvaret. Sorgen är djupare och glädjen. Frågorna är fler och de fasta hållpunkterna. Längtan är större och mättnaden.

Att växa i tro handlar inte om att bli formad till en kopia av en stark ledare, att bli undervisad utan att ifrågasätta, sluta tvivla, köpa hela paketet. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap. Kristen tro är en relation till levande Gud. Och som alla relationer behöver den tid, den behöver prövas, den behöver få näring och närhet, den behöver ge rum för tystnad och samtal, egen tid och gemensam tid, ensamhet och tvåsamhet.

Och den växer när glädjen får rum och sorgen. När det får vara som det är. En plats där jag får vara stark och svag, pigg och trött. En relation där jag får växa, bli till, förändras, fördjupas utan att den andre känner sig hotad.

Och glöm inte. Tron är inte prestation, något som bara de superheliga klarar. Tron handlar om att ta emot och ge kärlek.

Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Älskar du någon? Då bor Gud i ditt hjärta. Svårare än så är det inte.

Det första tecknet på att en relation är på väg att gå sönder är att man slutar tala med varandra. Det blir tyst, isande tyst. Möjligen talar man om varandra med andra, inte med.

Det är mycket i vår tro och gudsrelation som är svårt. Men sluta inte tala med Gud, sluta inte samtala med Jesus! Ropa, fråga, viska, sjung, klaga, tacka, lyssna!

Kärlekens Gud, vi tackar dig för att du dopet gjorde oss till dina.

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande, till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.

Amen