Vårtal vid Sommarkyrkan Stalpet i Aneby

Som jag har längtat! Som vi har längtat! Och nu är den här och vi är här i kväll för att med sång och tal hälsa våren välkommen till våra bygder.

Och tänk så många vårtecken det finns! Knopparna som brister, vårljungen blommar och genast är de våryra bina där och samlar pollen. I fjol planterade jag in karpar i min damm och i oktober försvann de. Nu har minken tagit dom, tänkte jag eller så har de gått ner på djupet för vintervila. Så glad jag blev när jag för en månad sedan, en varm vårdag återsåg mina fiskar.

Och hönorna som vilat från värpandet i vinter har nu kommit igång med besked och ger mig dagligen tre-fyra ägg. Och just nu, sedan några dagar ligger en av mina sex hönor och ruvar på nio ägg. Och jag blir barnsligt glad och lycklig och ännu gladare blir jag när jag får se Källners sju tackor och tio lamm på bete.

Och tänk, på påskdagen kom de tillbaka, sädesärlorna som bor under en takpanna på mitt hus. Och det påstås att de övervintrar i Egypten. Tänk att de kom tillbaka och hittade tillbaka!

Ett annat vårtecken är den glädje vi upplevde för två veckor sedan när kommunen och Aneby Kristna Råd bjöd in till en informationskväll om att vara Fadderfamilj åt dem som flytt hit från andra länder. Gensvaret var överväldigande och samlingen var ett bevis på att det finns ett överflöd av medkänsla och medmänsklighet i våra bygder.

Mina vänner. Varje morgon faller jag på knä vid min enkla böneplats och ber Gud välsigna bygden, och många gånger tackar jag Gud för alla goda krafter som tillsammans gör skillnad i vårt samhälle.

Ordet samhälle betyder ju att hålla samman och det är viktigare än på mycket länge att vi nu sluter upp sida vid sida för att stå emot de krafter som vill göra skillnad på människor, de krafter som vill ha ett samhälle som präglas av rädsla, trångsynthet och segregation.

Nej låt oss bygga samhälle där vi håller samman och värnar de värden som gör oss stolta, värden som stavas frihet och alla människors lika värde. Låt oss ta fasta på vår landshövdings, Minoo Ahtarsands beslut att utnämna Aneby till kommunen där Alla får plats.

Då kommer vinterkyla övergå i vårvärme. Då kommer livet spira, hoppet tändas och kraften förlösas att kämpa för allas lika värde.

Det finns många vårtecken. Och samtidigt har jag de senaste veckorna känt ett vemod. En sorg över att livet är så skört. Jag lider med dem som drabbats av jordbävningen i Nepal. Jag lider med dem som tvingas på flykt, tvingas lämna allt för att finna en fristad långt hemifrån. Jag lider med dem som här mitt ibland oss kämpar med ohälsa, sorg och ensamhet.

Och samtidigt märker jag att det finns en oerhörd vilja inbyggd i livets innersta byggstenar. Den kraft som bär sädesärlan från Egypten till boet under min takpanna, den kraft som håller fiskarna vid liv på djupet tills värmen återvänder, den kraft som får krokusen att tränga upp ur frusen jord är samma kraft som får en ung grabb från Afganistan att med livet som insats ta sig hit, söka uppehållstillstånd och drömma om ett arbete så att han kan försörja sin mor och sina syskon som gömmer sig i Iran. Och samma kraft som får människor från när och fjärran att ställa upp för Nepal.

Det tycks finnas en vilja innanför vår vilja som vill oss, som vill liv, som ger mod och tänder hopp trots allt som talar emot. En vilja som fått oss att gå ut denna kulna kväll, trotsa blåst och kyla och tända en eld, sjunga sånger och fira våren. Jag kallar denna vilja innanför vår vilja Gud.

Jo, jag har längtat efter våren och min tro på människans förmåga att besinna sig och tillsammans med andra verka för ett gott liv gör att jag nu vill utbringa ett fyrfaldigt leve för Våren: Hon leve! Hurra, Hurra! Hurra! Hurra!

Predikan Fjärde söndagen i påsktiden

Vägen till livet

Psalmer: 198, 259, 298, 297

I torsdags var det internationellt café. Varannan vecka träffas asylsökande, nysvenskar och vanliga Anebybor på Café freden vid torget för att fika och prata och lära känna varandra. I torsdags var det utflykt till Stalpets gård för att de som kommit hit från Afganistan, Eritrea och Syrien skulle få se Lasse och Inger Källners nyfödda lamm.

Det finns ju inget sötare än små lamm som skuttar omkring. Tio lamm och sju tackor släpptes ut för första gången och glädjen var stor bland djur och människor. En flicka från Eritrea, Loam tror jag hon heter, blev alldeles lycklig. Hon tog ett lamm i famnen och satte sig i gräset och klappade det. Det märktes att hon var van. Hon har flytt från sin familj, lämnat allt för att hitta vägen till livet. För i Eritrea finns ingen framtid.

Hon är en av de hundratusentals människor som betalat skyhöga summor till människosmugglare och gett sig ut i en sjöoduglig båt från Libyen för att få en framtid. Förra söndagen drunknade 800 personer på väg till ett drägligt liv. Vägen till livet förvandlades till vägen till döden.

Loam har haft tur så långt. Nu lever hon i ovisshet. Hon vet inte om hon får stanna. Skulle någon av oss vilja byta med henne? I torsdags var hon lycklig. En liten stund.

Vi är alla på väg. Vi är varandras medvandrare och när vi lär känna en människa med annan hudfärg och konstigt namn märker vi att vi innerst inne längtar efter och söker samma saker. Vi söker efter mening, trygghet, kärlek, goda relationer, ett bra arbete. Vi ställer upp för andra, vi ger av vår tid och vår omsorg. Och de flesta av oss känner osäkerhet. Vilken väg ska jag gå? Hur ska jag veta vad som är rätt, vad som är bäst? Det är så mycket som är svårt, problemen i världen är så många och så stora. Jag räcker inte till. Och så gör vi som jag har gjort när nyheterna mal på om flyktingkatastrofen. Jag stänger av. Det är för mycket. Jag orkar inte höra mer.

Vad ska vi ta oss till? Hur ska vi hitta vägen till livet, till en balans mellan engagemang och vila, omsorg och återhämtning?

Svaret finns här. Gången in till kyrkan är vägen till livet. Här samlas vi, här ber vi om förlåtelse och får förlåtelse. Här blir vi påminda om att vi inte ensamma behöver bära allt. Här får vi lyssna till ord som vägleder och ger liv. Här får vi be och ropa till Gud om förbarmande. Här är vi tillsammans – stark och svag, troende och tvivlare, trött och pigg och tillsammans går vi vägen fram till altaret och tar emot honom som säger: Jag är vägen, sanningen och livet - i enkelt bröd och vin. Måltiden påminner oss om att vi aldrig är ensamma, Jesus är med oss alla dagar, alla steg utmed vägen.

Men vi stannar inte här. Vi sänds ut med välsignelsens ord ringande i våra öron – för vägen ut ur kyrkan är också vägen till livet. Det vi får här ger oss mod där, att i vår vardag välja och värna livet. 

Allt detta finns uttryckt i mässans fyra delar. Samling, Ordet, Måltiden, Sändning.

Gudstjänsten vill hjälpa oss att leva våra liv, ta vårt ansvar, bära vår skuld, bry oss om våra medmänniskor – också de nyanlända. Och när vi misslyckas då får vi komma hit igen och igen och igen för att få förlåtelse, vägledning och ny kraft för den kommande veckan.

Gudstjänsten vill hjälpa oss och lammen. För när vi inte orkar komma till kyrkan eller av något annat skäl inte vill hit tror jag att Gud möter oss vandrare utmed livets väg på tusen olika sätt för att ge oss det vi behöver för att orka ett stycke till. Som ett lamm eller som Koltrastens vackra sång eller som en god vän att dela en stund med. 

Predikan påskdagen Aneby kyrka

Kristus är uppstånden

Vilken text! Vilket innehåll! Så detaljerat berättat! Det måste vara självupplevt, berättat av dem som var där och nedtecknat av en av dem, Johannes, för att vi ska tro.

Det första jag vill säga är att det är svårt att tro på uppståndelsen. Det kräver tid, brottning med Gud och med förnuftets alla invändningar. Men tro handlar inte om ett försanthållande av vissa lärosatser. Den kristna tron handlar om en relation, relationen till Kristus och tilliten till honom. Den tilliten, den tron kan växa fram i mötet med dem som tror, som mött den uppståndne. För det finns inga bevis. Det finns bara berättelser, personliga, omskakande berättelser om möten med den uppståndne som förvandlat liv.

Petrus hade svårt att tro sina ögon, Johannes var chockad. Maria var förblindad av tårar. Ja, till och med Paulus som mötte Jesus på vägen till Damaskus brottas med frågan om uppståndelsen. Han säger: Om Kristus inte har uppstått, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Då kan vi gå hem, då kan vi säga upp personalen, riva kyrkorna, sluta med vår hjälpverksamhet. Då har jag byggt hela mitt liv på en lögn och många med mig. Då är vi ännu kvar i våra synder, för då finns det ingen förlåtelse, ingen frid, ingen kärlek som är större än min skuld, inget hopp. Är vi vilseledda eller sitter vi här idag därför att vi har mött Jesus Kristus och djupt inom oss vet att han lever?

Men nu har Kristus uppstått! Och den första att berätta om uppståndelsen är Maria! Tänk att Gud väljer en kvinna, och dessutom en kvinna med tvivelaktigt förflutet att berätta om uppståndelsen!

Hon gick till de dödas rum och mötte livet. Därför vill jag säga till er tjejer, till er kvinnor – låt aldrig någon trycka ner er och tysta er. I ord och handling kan också ni berätta att livet är starkare än döden, att Jesus uppstått och lever. Genom kyrkans historia är det kvinnorna burit den kristna tron, mammorna som berättat för sina barn om Jesus och som bett för dem. Så också min mamma. Utan henne vet jag inte om jag hade varit kristen. Visst har många män betytt mycket men jag undrar om det inte är i köket, vid sängkanten, i det lågmälda samtalet, genom den uthålliga bönen som tron fått fäste och grott i människors hjärtan.

För mig är det obegripligt att den största kyrkan i världen, den katolska ännu i denna dag hindrar kvinnor från att bli präster.

Det andra jag vill säga är att Jesus möter oss där vi är. Maria sökte Jesus bland de döda men fann honom inte. I stället möter hon den hon tror vara vaktmästaren som frågar: Varför gråter du? Vem letar du efter? Tänk så fascinerande att Jesus möter oss utmed vår livsväg i olika människors gestalt och först märker vi inte att det är han men ibland får vi nåden att förstå: det var Jesus.

Och sedan: Maria. Det personliga, varsamma! I det ögonblicket, när hon hör honom nämna sitt namn vet hon att han lever.

För det tredje: Jag går till min fader och er fader, min Gud och er Gud. När människan vände Gud ryggen blev hon utvisad ur paradiset, utestängd från den förtroliga gemenskapen med Gud. Genom Jesu död och uppståndelse är förvisningen ur paradiset upphävd. Porten är vidöppen. Eller som vi brukar be: Tack för att vägen till dig alltid är öppen genom Jesus Kristus. Nu behöver ingen längre vara rädd för Gud eller rädd för döden. Nu kan inget längre skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus. I psalm från 500-talet, 147 sammanfattas detta underbara budskap:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.

Han avvände vårt elände för båd tid och evighet.

Han förvärvde att vi ärvde ljus och frid och salighet.

Predikan Långfredagen

Korset

Psalmer

144:1-3

140

456 

144:4-5

Igår blev jag uppringd av en person som var förtvivlad. Hemma hos henne satt en ung flykting som just hade fått avslag på sin asylansökan.

Peter, vad ska jag ta mig till? Finns det någon hjälp, någon utväg? Pojken är livrädd, han kan inte sova. Dygnet runt väntar han att polisen ska komma och avvisa honom.

Jag blev berörd av engagemanget, villrådig, kände maktlöshet och en stor trötthet.

Jesus, finns du där – i mörkret, i övergivenheten, hos dem som blir svikna, jagade, som ropar dag och natt om förbarmande. Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig? Finns du där hos dem som inte kan sova, som är rädda, som drunknar? Finns du där också i dödens mörker? Finns du där också när jag inte orkar ge mer, göra mer, engagera mig? När jag sviker? När din kyrka tiger? Finns du där med din närvaro: i livet, i ångesten och övergivenheten, i döden? Är din kärlek större än min skuld? Finns det nåd för mig, för vår värld?

Jag fick ett svar från oväntat håll!

Under veckan har jag lyssnat på Johannespassionen av Johan Sebastian Bach. Oerhört vackert och outsägligt gripande.

När Jesus sagt: Det är fullbordat! och gett upp andan sjungs en aria där texten innehåller tre frågor.

Min dyre Frälsare, får jag fråga:

Är jag nu befriad från döden?

Har ditt lidande och din död öppnat himlens port för mig?

Är det verkligen så att hela världen nu är förlöst och befriad?

Det är som om Bach frågar, ur djupet av sitt hjärta: Räcker det? Gäller det för mig? För alla?

Arian fortsätter med orden:

Din smärta hindrar dig att svara

men du böjer ditt huvud till tecken på ett ordlöst Ja!

Tack Johann Sebastian Bach, kallad den femte evangelisten, för de uppriktiga frågorna och för svaret.

Din smärta hindrar dig att svara

men du böjer ditt huvud till tecken på ett ordlöst Ja!

I Psaltaren 139 står det:

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte själva mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Påskens drama handlar om detta. Nu finns det inte längre något rum i tillvaron, ingen mänsklig erfarenhet där inte Jesus varit före oss och för oss, inget mörker dit ljuset inte når in. 

Ylva Eggehorn diktar i milleniepsalmen 717 ...och du följer oss dit ingen annan går. 

Tack Jesus!

Predikan Palmsöndagen Aneby kyrka

Vägen till korset

Psalmer

443

38b

738

44

Häromkvällen var gemenskapsgruppen samlad hemma hos mig. Vi kom att tala om Tomas Sjödin. Om vad det är i hans författarskap och berättelser som slår an, tröstar, hjälper, upprättar så många. Vi kom överens om att det är att han säger som det är, han dömer inte. Hans texter gör det lättare att andas, att vara människa. Han är en barmhärtighetens apostel.

Innan vi skiljdes åt sjöng vi en ny sång.

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön 2 ggr

Var barmhärtig, var barmhärtig,

Vänd dig till mig, hör min min bön. 2 ggr.

Är det inte detta vi längtar efter: Att någon ska se mig och älska mig på ett sådant sätt så jag i min tur kan se och älska? Att någon ska möta mig med barmhärtighet, ge mig mod att vara människa, en barmhärtig människa?

Det som händer i dagens text är just detta!

Här tycks allt mänskligt få plats. Syskonens gästfrihet, Martas omsorg, miraklet med Lasaros, Marias intima beröring av Jesus, doften som fyller hela huset, slöseriet, Judas reaktion och falskhet: han var en tjuv, försvaret av den som är ifrågasatt, judarnas nakna nyfikenhet. De kom dit för att glo. Översteprästernas svartsjuka mordiska planer. Den spontana manifestationen och hyllningen av Jesus. Åsnan. Lärjungarnas dåliga fattningsförmåga.

Allt får plats och Alla får plats! Det är mustigt, oredigerat och sant. Det är som det är och tycks vara helt OK! Min vision för kyrkan är att det ska vara ett rum för hela livet. Jesus gör det jag inte klarar av. Runt honom finns det rum för alla, utan kommentarer, fördömanden, tillrättavisning. Där finns en barmhärtighet som berör. Ett svar på vår bön: Vänd dig till mig!

Där barmhärtighet och kärlek är

där är också Gud. Där är också Gud.

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag: Maria, Martas och Lasaros syster var annorlunda, kanske handikappad, kanske hade hon Downs syndrom. De handikappade gömde man undan, Marta hade förmodligen valt att inte bilda familj för att kunna ta hand om sina syskon. Lasaros verkar ha haft en bräcklig hälsa och Maria var annorlunda, hängiven i allt hon gör, som ett barn!

Maria gör det ingen annan skulle göra. Tar en hel flaska, trehundra gram nardusbalsam och häller ut alltsammans över Jesu fötter. Dyrbar var den, värd 300 denarer, trehundra dagslöner, nästan en årslön. Hon smörjer hans fötter och torkar dem med sitt hår. Vackert? Stötande vackert! Och doften fyller hela huset och Jesus måste ha doftat nardusbalsam hela vägen in till Jerusalem. Får man göra så? Får man älska någon så djupt, så innerligt? Samtidigt, väcker handlingen en längtan djupt inom mig. Så vill jag bli älskad.

Alla bär vi på denna längtan, vi som visar omsorg och ständigt passar upp, vi som är klena i hälsan och inte orkar mycket, vi som stjäl, som glor, vi som blir svartsjuka, vi som sjunger.

När Maria smörjer Jesu fötter och torkar dem med sitt hår är det som om hon med den handlingen, utan ord, vill berätta för alla människor i alla tider att här, här finns den person som till sitt väsen är kärlek, som aldrig sätter sig på höga hästar för att se ned på andra utan nöjer sig med en åsna för att komma i ögonhöjd med sin omgivning – och som älskar oss in i döden. Hon hade förstått det som står i psalmen: Det intet finns som icke vinns av kärlekens som lider. Därför fick Judas fortsätta att ha hand om kassan.

Jesus är på väg till korset. Hela hans liv har handlat om ett enda: att i ord och handling berätta om Guds barmhärtighet.

I nattvarden får vi ta emot Guds slösande kärlek.För dig utgiven, för dig utgjutet. Slösande villkorslös kärlek. Vi får ta emot och räcka vidare, öva oss i barmhärtighetens svåra konst. Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.

Predikan Jungfru Marie Bebådelsedag

Guds mäktiga verk

Psalmer

480

164

481

726

744

Jag vill säga något om trofastheten, något om varsamheten, något om tystnaden och till sist vill jag ställa en fråga.

Först något om Guds trofasthet.

När Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten gömde de sig för Gud, de skämdes. Då ropade Gud: Adam, var är du? Adam betyder Människa. Människa, var är du? Sedan dess har Gud fortsatt ropa, ropa oss tillbaka till vår sanna mänsklighet, ropa oss tillbaka till gemen-skapen med Gud.

Först gav han oss lagen, reglerna, bruksanvisningen för livet. Sedan sände han profeter som ömsom skällde ut oss, ömsom vädjade. Ingenting hjälpte. Till sist inser Gud att han måste möta oss i ögonhöjd, komma riktigt nära, bli människa för att älska oss tillbaka till Gud.

Ibland tror vi att världens frälsning hänger på oss. Det är inte vi som ska rädda världen, det är Gud. Det heter på latin: Missio Dei, Guds mission.

Det är Gud som sänder Gabriel till Maria. Det är Gabriel som knackar på och undrar om han får stiga in. Initiativet är Guds. OCH....

Gud behöver oss som sina medarbetare i sitt mäktiga verk!

Mina vänner: Gud är trofast. Gud håller hela världen i sin hand. Ibland hjälper vi Gud, ibland stjälper vi. Men det är Gud som är arbetsledaren.

Så något om varsamheten.

Det berättas att Gud först sökte upp Maria vid brunnen. Hon blev så rädd så hon rusade hem. Då tänkte Gud att han måste närma sig henne mer försiktigt så han sände Gabriel. Och Gabriel vet att föra sig. Varsamt stiger han in, han möter Maria där hon är, i ögonhöjd, med en hälsning som skulle passa en drottning. Var hälsad du högt benådade. Herren är med dig. Maria blir rädd och Gabriel ser det. Han hejdar sig och säger liksom viskande: Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Gabriel är personlig, han nämner Maria vid namn och säger det vi allra mest behöver höra när vi är rädda: Du har funnit nåd. Med andra ord: Gud älskar dig.

Så får Maria veta vad Gud tänkt för henne och Maria frågar: Hur ska detta ske? Här finns rum för frågor, tvivel, rädsla, undran, osäkerhet. Och återigen möter Gabriel Maria där hon är, berättar hur det ska gå till och ger henne mod genom att berätta om Elisabets graviditet. Du är inte ensam. Det finns en till. Ingenting är omöjligt för Gud.

Nu håller hela världen andan! Gabriel har talat och väntar på Marias svar. Gud gör inte som Boko Haram. kidnappar unga kvinnor för tvångsäktenskap. Gud frågar och vi kan säga ja eller nej.

Maria säger ja, hon är tillräckligt övertygad, tillräckligt modig för att säga ja – ett ja som kommer ge henne allt och kosta henne allt.

För många är denna berättelse en stötesten, något som är fullständigt omöjligt att tro på för en modern, upplyst människa. Och jag säger till dig som inte kan tro: Det går inte att förstå med hjärnan men det går att öppna sig för det med hjärtat, förundras inför miraklet. Förundran kan väcka tillit.

Så något om tystnaden.

Jag sa det ifjol i min predikan denna söndag. Och jag säger det igen. Om det oerhörda, om ögonblicket när himmel och jord förenas, när Gud och människa blir ett i Marias livmoder säger Lukas ingenting. Det är outsägligt. Det finns inga ord för det. Det sker i tomrummet och tystnaden mellan vers 38 och 39.

Till sist frågan:

Det som hände Maria var alldeles unikt. Och samtidigt blir Maria en förebild för oss alla. Vad vi än står i, vad vi än kämpar med: Gud möter oss där vi är, viskar: Var inte rädd! Du har funnit nåd, du är älskad. Jag är med dig.

Vad tror du Gabriel skulle fråga dig om du fick besök av honom? Kan det vara att ställa upp som middagsvärd eller vänfamilj till flyktingarna som kommer till oss? Eller något annat? Ibland måste vi säga nej till något för att kunna säga ett helhjärtat ja.

Med Maria får vi öva oss i att säga ja: Må det ske med mig som du har sagt!

Predikan Tredje söndagen i fastan 150308

Psalmer

738

358

769

8

Kampen mot ondskan

Vad är det som händer, Gud, på vår jord?

Människor flyr undan krig, hot och mord.

Hatet bre´r ut sig, vi stänger vår dörr.

De rädda säger: Det var bättre förr.

Vad är det som händer, Gud i år värld?

Frågar sig alla, dåre som lärd.

Klimatet förändras, jorden är sjuk.

Den smarte tar för sig. Vem vågar va´mjuk?

Vad är det som händer, Gud, i ditt hus?

Nöden söker nåden. Finns värme, finns ljus?

Finns trösten, hörs sången, syns tecken på liv?

Eller blundar kyrkan upptagen av kiv?

Förbarma dig Gud, förbarma dig nu!

Möt oss där vi är, ja älska oss nu!

Ett brustet halleluja, ett brutet bröd

blir tecken som ger mod, ny glädje, ny glöd.

Vi lyfter blicken, ser att du med oss går.

Du tecknat oss med korset. Nytt mod vi får

att vara kärlekstecken som skillnad gör.

Här får alla plats, både stark och skör.

Denna psalm är just nu mitt bidrag i kampen mot ondskan.

För vad är det som händer med oss när vi blir rädda? Vi tystnar. Sången tystnar, bönen tystnar, ropet tystnar, journalisterna tystnar, kyrkans röst tystnar. Vi blir stumma.

Och våldets makt vet det. Därför dödas de som avslöjar sanningen, de som talar högt om orättvisor, övergrepp, korruption. Nemtsov är det senaste exemplet men inte det sista.

Det är så många människor som dagligen får utstå spott och spe, hot och trakasserier. Några försöker stå upp, säga emot, anmäla men till sist tystnar de.

En gång drev Jesus ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala.

Jesus befriar oss från det som skrämmer oss, tystar oss så att vi får rösten och talet tillbaka. Och när det sker då bävar ondskans makter.

• Det onda finns och har alltid funnits, överallt.
• Det goda är starkare än det onda. Det goda är det normala!
• Alla ideologier som byggt sin makt på våld har gått under.
• Det kan vara en hjälp att skilja mellan det onda och det hårda i tillvaron.

Det hårda – dit hör naturkatastrofer, sjukdomar, olyckor, död – det är liksom en del av människans existentiella villkor.

Det onda – det är det vi tillfogar varandra av girighet eller elakhet. Hit hör krig, miljöförstöring, hot, hat, diskriminering i alla dess former.

Människan är skapad med en förmåga att vara gudomligt god och djävulskt elak.

• Kampen mot ondskan måste börja här inne. I ditt och mitt hjärta.

I dopet säger prästen: Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans namn i livets bok och bevara honom i ditt ljus, nu och alltid. Tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne kallar dig att vara hans lärjunge. Tanke, ord och handling -

i kampen för det goda och mot det onda.

När vi går fel får vi börja om. Det är därför vi i början av mässan ber om förlåtelse, ropar: Herre förbarma dig.

Ingen orkar kämpa ensam. Vi behöver varandra. Därför finns församlingen. Vi behöver förbön, samtal, uppmuntran. Och när vi går samman, delar bröd och liv då besegras djävulen. För djävul, diabolos betyder splittraren, den som kastar isär, förstör. 

• Kampen måste utkämpas globalt – klimat och rättvisa. Fasteinsamlingen.
• Kampen måste utkämpas i vårt land och i vårt samhälle. På skolor och arbetsplatser, på sociala medier och i sammanträdesrummen. Bonhoeffer: Motstånd och underkastelse.
• Kampen måste utkämpas i våra relationer. Hur talar vi om varandra? Vad tänker vi? Välsignar vi eller förbannar vi?

David är liten. Goliat är jättestor. Men David ställde sig till förfogande i tillit till Gud och segrade över jätten.

Är det inte så, också med Jesu död på korset, att det såg ut att vara ett fiasko, en misslyckad snickares nesliga död. Ondskan tycktes ha segrat. Men uppståndelsen visade att det goda alltid är starkare än det onda.  

Predikan Andra söndagen i fastan Aneby kyrka

Den kämpande tron

Psalmer: 205, 217, 46, 10

Han gav henne inget svar! Vi har varit där, inte sant? Vi har ropat, bett Gud gripa in, hjälpa våra barn, oss själva, någon vi älskar och Gud svarade inte. Gud var tyst. Kanske är någon av oss där just nu. Erfarenheten av Guds tystnad är svår och viktig. Den är svår därför att vi vet att den kostat människor deras tro. Den är viktig, därför att den fört andra närmare Gud. Denna erfarenhet delar vi med alla som ber.

Han gav henne inget svar. Varför? I just detta specifika fall berodde det på två saker. Trötthet och teologi. Jesus är helt slut. Utmattad! Han har gett och gett och nu är han tom. Han har tagit en time out och rest utomlands, till kusten i nuvarande Libanon. I Markus evangelium står det: Han begav sig till trakten av Tyros.... och tog in i ett hus. Han ville inte att någon skulle få veta det, men lyckades inte hålla sig undan. Jesus drar sig undan flera gånger men då står det uttryckligen att han drar sig undan för att be. Nu tycks han inte orka det ens.

Lärjungarna är också trötta. De blir bara irriterade – ett tydligt tecken på otillräcklighet.

Är det ok? Ja, ibland behöver vi säga nej, koppla av, ladda batterierna. Var finns dom miljöer där det finns rum för tomheten och tröttheten, där vi får stöd i att säga nej? Är vår församling en sådan plats?

Det andra skälet till att Jesus inte svarar kvinnan är att hon hör till fel folkslag. Enligt Matteus är Jesus sänd enbart till de förlorade fåren av Israels hus, dvs till judarna. Det ingår inte i hans uppdrag att hjälpa utlänningar.

Kvinnan ger sig inte. Vad driver henne? Självklart önskan om att dottern ska bli frisk. Men varför vänder hon sig till Jesus? Jag tror hon ser hans värme, bakom tröttheten och den teologiska tvekan känner hon Guds hjärtslag. Gud kan inte annat än älska. Förbehållslöst. Och kanske är det kvinnan som med sin tro, sitt envisa bultande på detta hjärta, kanske är det kvinnan som får Jesus att ändra sig, öppna sig, besvara hennes bön. Och det påstås att detta är den enda gången någon fått Jesus att ändra sig. Kan det vara så, att Gud inte kan värja sig mot enträgna böner? Jag vet inte. Jag tror inte det finns någon automatik i detta. Bara du tjatar tillräckligt länge så får som du vill.

Nej, snarare är det så att det händer något i samtalet mellan kvinnan och Jesus. De möts.

Hur är det det står i psalmen (213):

Att bedja är ej endast att begära.

Att själviskt ropa giv mig Herre giv.

Att bedja är att komma Gud så nära

Att han blir livet i vårt eget liv.

Kvinnan hjälpte Jesus förstå att budskapet om Guds kärlek gäller alla folk. Därför säger Jesus i slutet av Matteus: Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar.

Vem är Svenska kyrkan till för? I går hade vi ett möte med Kyrkofullmäktige. Vad ska vi satsa på? Seniorboende, förskola, fritidsgård eller flykting- och integrationsarbete? Sverigedemokraterna försöker göra Svenska kyrkan till symbol för det äktsvenska. Det får inte ske. Evangeliet gäller alla människor. Som kyrka ska vi möta varje människa som skapad och älskad av Gud, som en medmänniska.

Visst har jag och många med mig blivit frustrerade över tiggarna och flyktingarna. Visst gör de hjälpsökande oss trötta. Lösningen ligger inte i att vända dem ryggen utan i att möta dem, se dem i ögonen, tänka, det kunde ha varit jag, ta emot dem som Guds gåvor till oss.

Han gav henne inget svar...

Den kämpande tron. Vad kan kampen mynna ut i? Tre svar:

Jakobs brottning med Gud mynnar ut i att han blir välsignad. Paulus brottning med Gud mynnar ut i att han kan säga: Jag har ingenting men äger allt. Kvinnans brottning mynnar ut i att hon blir bönhörd.

Predikan Kyndelsmässodagen i Aneby och Haurida kyrkor

Uppenbarelsens ljus
Psalmer: 478:1-3, 479, 605, 122:2-5, 744

Kyndelsmässodagen är en stor dag för mig. Den dagen 1983 prästvigdes jag. Prästyrket är mycket gammalt. Vid templet i Israel lär det ha funnits 24000 präster. Ettusen av dem var i tjänst varje vecka. Jobba en vecka och vara ledig 23. Vilket arbetsschema!

Så kommer Gud till templet i ett litet barn, Messias, den efterlängtade, buren av Maria, tillsammans med Josef. Det står i den engelska översättningen att de kom för att presentera barnet för Herren. Sonen visas upp för och överlämnas åt sin himmelske Fader. Är det inte det som sker varje gång ett barn bärs till dopet?

Den stora dagen är inne, väntan på Messias är över. Men ingen märker det! Ingen av de tusen prästerna, ingen av kyrkvärdarna! Ingen utom Symeon och Hanna. Två gamla människor, kanske halvblinda men seende, andligt seende.

Vad är det Selma Lagerlöf skriver i Den heliga natten? ”Det är inte på ljus eller lampor, som det kommer an och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det som är nödvändigt är att vi äger sådana ögon som kan se Guds härlighet.”

Jag har varit präst i 32 år. Har jag ögon som ser Guds härlighet? Har du det? Vi befinner oss i slutet av Epifanian: tiden då Gud visar oss vem han är genom Jesus. Vad lär vi oss av dagens text? Jo, Gud möter oss i det vardagliga, i det enkla, i det lilla, i det stilla. Här, i enkelt bröd och vin räcks oss Guds härlighet.

Hur öppnas våra ögon? Tre svar: Gör som Symeon, be den helige ande att viska i ditt hjärta. Eller gör som Hanna: Be och fasta. Eller som det var för den hårdhjärtade herden i Den heliga natten. Hans ögon öppnades när han visade barmhärtighet. Det är olika för olika människor och så får det vara!

Hur vet en människa att natten har övergått i dag, frågade Rabbinen sina lärjungar. En svarade: när man kan skilja en sten från en buske. En annan svarade: när man kan skilja ett får från en get. Nej, sa rabbinen: En människa vet att natten har övergått i dag när hon kan se in i en annan människas ögon och där möta blicken av en broder eller syster.

Det är det som sker där i templet. Gud vänder sitt ansikte till oss i Jesusbarnet och Ansiktet lyser. Och de som möter barnets blick lyser upp. Symeons ansikte strålar och Hannas och säkert Marias och Josefs ansikten. För de håller världens ljus i sina händer.

Det är mysigt med ljus, men inte riskfritt! Ljuset värmer och upplyser men det avslöjar också sanningen. Därför finns det ett djupt allvar i Symeons glädje. ”Genom din egen själ skall det gå ett svärd för att mångas innersta tankar ska gå i dagen.”

I mötet med dem som tigger har mina innersta tankar gått i dagen. Jag har blivit avslöjad. Jag är inte alls så god och kärleksfull som ni tror. Jag har varit arg och frustrerad, känt mig djupt störd. Och många med mig. Men så hände något. Jag mötte hennes blick, vi talades vid, jag bjöd henne på lunch och nu är jag inte arg längre. Nu lider jag med dem. Jag fryser när jag ser dem frysa. Och jag inser att vi måste göra något. För de är våra medmänniskor. Thomas Arvidsson sa: Det är skillnad mellan att tycka om och att tycka om. Att tycka kostar inget. Att tycka om kan kosta allt!

Jesus sa: Jag är världens ljus. Han sa också: Ni är världens ljus. Inte: ni ska bli världens ljus om ni gör si och så. Ni är det. Låt det lysa. När lågan flämtar, låt det lysa. När vi tvivlar, låt det lysa. När vi inte vet vilken väg vi ska gå eller blir rädda för kritik, låt ljuset lysa.

Idag är det Kyndelsmässodagen.

Jesus lyser i vårt mörker för att visa oss Guds härlighet.

Jesus lyser i vårt mörker för att avslöja oss och förvandla våra hjärtan.

Jesus lyser i vårt mörker för att vi ska våga lysa i vår vardag, även om lågan flämtar....

Predikan Aneby kyrka Tredje söndagen efter Trettondagen

Jesus skapar tro

Psalmer: 39, 217, 219, 769, 13

Vi är lyckliga nog att leva i ett land som människor flyr till och inte ett land som människor flyr ifrån. Näsby och Fellingsbro församlingars syföreningar har broderat orden på en bonad och texten är spridd på sociala medier – flera hundra tusen visningar!

I dagens GT-text ber Salomo för främlingen, flyktingen, tiggaren, invandraren. Gör det som han ber dig om! En förbön som är högaktuell idag!

Denna tid på kyrkoåret kallas Epifania. Ordet betyder Uppenbarelse. Dessa söndagar från Trettondagen till fastan uppenbarar Guds härlighet i Jesus Kristus för oss. Guds härlighet är så outsäglig, bortom vad ord kan beskriva, en härlighet som vi blev skapade till att få del av, leva i, leva av. Men det är som om våra ögon inte riktigt tål den. Guds härlighet finns mitt ibland oss, men som vi sagt tidigare, liksom inlindad, för att skydda oss och samtidigt trösta oss och få oss att söka efter den!

Johannes skriver: Och Ordet blev människa och bodde bland oss. Och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

När Jesus hade gjort vatten till vin avslutas berättelsen med orden: Jesus uppenbarade sin härlighet och lärjungarna trodde på honom.
Tänk er en pappas eller mammas ansikte som lyser när hon ser sitt barn. Så lyser Guds ansikte mot dig och mig när Gud vänder sitt ansikte mot oss. Och allt är outsäglig härlighet!

Rubriken över dagens texter är: Jesus skapar tro. Det låter lite fyrkantigt. Skulle vi kunna säga: Jesus inger förtroende? Jesus väcker tillit? Det är alltså Jesus som tar initiativet, första steget. Eller som det står i Johannesbrevet: Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.

Hur kom du till tro? Vem berättade för dig om Jesus? Vem lärde dig att be? Vem läste för dig ur Barnens bibel? Vem tog med dig till söndagsskolan? Vem har suttit kvar och lyssnat när du brottats med Gud och livets gåtor? Vägen till tro ser väldigt olika ut. Men alla tror inte, inte ens alla som verkligen vill, längtar, söker. Det finns i Paulus brev en passus som väcker till eftertanke: Paulus räknar upp Andens gåvor; gåvan att undervisa, meddela kunskap och vishet, profetera, bota. Och gåvan att tro! (1Kor 12:9) En gåva som ges åt somliga men inte åt alla? Ska vi förstå det som att den som inte får gåvan att tro får en annan gåva? Kan det förklara varför inte alla hittar fram till en bärande Gudstillit? 
Och jag tänker att tro i meningen försanthållande av givna lärosatser har hindrat många att tro. Jesus frågar aldrig om människor kan Luthers lilla katekes utantill!!! Tron handlar inte om att rabbla en utantill läxa. Tron är inte en uppsättning regler och förbud. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap! Kristen tro är tillit till Kristus, att i nöd och glädje söka efter det Ansikte som vänds till mig och lyser av ömhet!
När det blir viktigare att tro på tron än på Kristus, att liksom hävda ett tolkningsföreträde, äga sanningen, vara "rikets barn" som tror oss vara på säkra sidan, då måste Gud köra ut oss i mörkret och osäkerheten en stund för att vi ska bli ödmjuka. För i himlen finns inte rum för de tvärsäkra och högmodiga.

Läser vi i evangelierna finns det en sak som återkommer och det är nöden. För det är ofta när livet gör ont, blir svårt, när vi tappar kontrollen och upplever vanmakt som vi blir mottagliga för Guds närvaro. När vi är unga, friska och starka och allt går vår väg då behöver vi inte Gud, men i nöden famlar vi efter halmstrån, då knäpper vi våra händer och ber.

Så var det för officeren i Kafarnaum. Han hade en tjänare som låg förlamad och hade svåra plågor. Han sökte upp Jesus. Det kan tyckas märkligt att en officer i ockupationsmakten söker upp en enkel judisk predikant men de hade kanske provat allt och nu var han desperat. Vad drev honom? För det är uppseendeväckande att officeren sätter all sin prestige på spel för att hjälpa tjänaren. Kan det vara så att denne tjänare stod särskilt nära officeren. Ja, en av mina kollegor som utlade texten öppnade för att tjänaren kunde vara officerens kärlek, hans partner. När jag först hörde det blev jag lite omskakad. Nej, så får man väl inte tänka? Men efter ett tag insåg jag att homosexualitet alltid har funnits och varför kunde det inte vara så i det här fallet? Vad säger det om oss? Om Jesus? 

Vi vet inte varför tjänaren, pojken var så kär för officeren men så var det. I Lukas version av samma berättelse står det att officeren satte stort värde på honom!

Skall då jag komma och bota honom? Varför säger Jesus så? Är inte officeren tillräckligt prövad redan? Jag har läst den grekiska grundtexten och flera engelska översättningar och där säger Jesus: Jag kommer och botar honom.

Jesus bodde i Kafarnaum. Han vandrade ofta omkring men han hade in bas, sitt hem i Kafarnaum, förmodligen hos Petrus. Jag är övertygad om att dom hade mötts tidigare, kanske talats vid. Kafarnaum var en garnisonsstad med ett par tusen invånare, typ Eksjö på 1800-talet. Jesus var genast beredd att komma på hembesök. Då reagerar officeren och säger: vänta lite! Det behövs inte! Säg bara ett ord. Känner vi igen oss? Skulle vi vara beredda på att när som helst få besök av Jesus? Det är som om han säger: Jesus, jag har inte hunnit städa och det finns inget att bjuda på och ja, du vet säkert hur stökigt det kan vara i en ungkarlslya!

Säg bara ett ord så blir pojken frisk! Det finns en oerhörd tillit i dom orden. Han som i alla lägen hade utövade makt med ord och order han står nu maktlös inför honom som är Ordet: Guds skaparord, Ordet som finns mitt bland oss för att väcka vår tro visa oss Guds härlighet. Och Jesus låter det ske. Vilken respekt! Vilken kärlek!

Kanske är det just detta som väcker vår djupaste tillit och tro: Att Jesus vänder sitt ansikte till oss och möter oss där vi är.  
Läk mitt öga att jag ser, hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig. (Ps 217)