Predikan Aneby kyrka Tredje söndagen efter Trettondagen

Jesus skapar tro

Psalmer: 39, 217, 219, 769, 13

Vi är lyckliga nog att leva i ett land som människor flyr till och inte ett land som människor flyr ifrån. Näsby och Fellingsbro församlingars syföreningar har broderat orden på en bonad och texten är spridd på sociala medier – flera hundra tusen visningar!

I dagens GT-text ber Salomo för främlingen, flyktingen, tiggaren, invandraren. Gör det som han ber dig om! En förbön som är högaktuell idag!

Denna tid på kyrkoåret kallas Epifania. Ordet betyder Uppenbarelse. Dessa söndagar från Trettondagen till fastan uppenbarar Guds härlighet i Jesus Kristus för oss. Guds härlighet är så outsäglig, bortom vad ord kan beskriva, en härlighet som vi blev skapade till att få del av, leva i, leva av. Men det är som om våra ögon inte riktigt tål den. Guds härlighet finns mitt ibland oss, men som vi sagt tidigare, liksom inlindad, för att skydda oss och samtidigt trösta oss och få oss att söka efter den!

Johannes skriver: Och Ordet blev människa och bodde bland oss. Och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

När Jesus hade gjort vatten till vin avslutas berättelsen med orden: Jesus uppenbarade sin härlighet och lärjungarna trodde på honom.
Tänk er en pappas eller mammas ansikte som lyser när hon ser sitt barn. Så lyser Guds ansikte mot dig och mig när Gud vänder sitt ansikte mot oss. Och allt är outsäglig härlighet!

Rubriken över dagens texter är: Jesus skapar tro. Det låter lite fyrkantigt. Skulle vi kunna säga: Jesus inger förtroende? Jesus väcker tillit? Det är alltså Jesus som tar initiativet, första steget. Eller som det står i Johannesbrevet: Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.

Hur kom du till tro? Vem berättade för dig om Jesus? Vem lärde dig att be? Vem läste för dig ur Barnens bibel? Vem tog med dig till söndagsskolan? Vem har suttit kvar och lyssnat när du brottats med Gud och livets gåtor? Vägen till tro ser väldigt olika ut. Men alla tror inte, inte ens alla som verkligen vill, längtar, söker. Det finns i Paulus brev en passus som väcker till eftertanke: Paulus räknar upp Andens gåvor; gåvan att undervisa, meddela kunskap och vishet, profetera, bota. Och gåvan att tro! (1Kor 12:9) En gåva som ges åt somliga men inte åt alla? Ska vi förstå det som att den som inte får gåvan att tro får en annan gåva? Kan det förklara varför inte alla hittar fram till en bärande Gudstillit? 
Och jag tänker att tro i meningen försanthållande av givna lärosatser har hindrat många att tro. Jesus frågar aldrig om människor kan Luthers lilla katekes utantill!!! Tron handlar inte om att rabbla en utantill läxa. Tron är inte en uppsättning regler och förbud. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap! Kristen tro är tillit till Kristus, att i nöd och glädje söka efter det Ansikte som vänds till mig och lyser av ömhet!
När det blir viktigare att tro på tron än på Kristus, att liksom hävda ett tolkningsföreträde, äga sanningen, vara "rikets barn" som tror oss vara på säkra sidan, då måste Gud köra ut oss i mörkret och osäkerheten en stund för att vi ska bli ödmjuka. För i himlen finns inte rum för de tvärsäkra och högmodiga.

Läser vi i evangelierna finns det en sak som återkommer och det är nöden. För det är ofta när livet gör ont, blir svårt, när vi tappar kontrollen och upplever vanmakt som vi blir mottagliga för Guds närvaro. När vi är unga, friska och starka och allt går vår väg då behöver vi inte Gud, men i nöden famlar vi efter halmstrån, då knäpper vi våra händer och ber.

Så var det för officeren i Kafarnaum. Han hade en tjänare som låg förlamad och hade svåra plågor. Han sökte upp Jesus. Det kan tyckas märkligt att en officer i ockupationsmakten söker upp en enkel judisk predikant men de hade kanske provat allt och nu var han desperat. Vad drev honom? För det är uppseendeväckande att officeren sätter all sin prestige på spel för att hjälpa tjänaren. Kan det vara så att denne tjänare stod särskilt nära officeren. Ja, en av mina kollegor som utlade texten öppnade för att tjänaren kunde vara officerens kärlek, hans partner. När jag först hörde det blev jag lite omskakad. Nej, så får man väl inte tänka? Men efter ett tag insåg jag att homosexualitet alltid har funnits och varför kunde det inte vara så i det här fallet? Vad säger det om oss? Om Jesus? 

Vi vet inte varför tjänaren, pojken var så kär för officeren men så var det. I Lukas version av samma berättelse står det att officeren satte stort värde på honom!

Skall då jag komma och bota honom? Varför säger Jesus så? Är inte officeren tillräckligt prövad redan? Jag har läst den grekiska grundtexten och flera engelska översättningar och där säger Jesus: Jag kommer och botar honom.

Jesus bodde i Kafarnaum. Han vandrade ofta omkring men han hade in bas, sitt hem i Kafarnaum, förmodligen hos Petrus. Jag är övertygad om att dom hade mötts tidigare, kanske talats vid. Kafarnaum var en garnisonsstad med ett par tusen invånare, typ Eksjö på 1800-talet. Jesus var genast beredd att komma på hembesök. Då reagerar officeren och säger: vänta lite! Det behövs inte! Säg bara ett ord. Känner vi igen oss? Skulle vi vara beredda på att när som helst få besök av Jesus? Det är som om han säger: Jesus, jag har inte hunnit städa och det finns inget att bjuda på och ja, du vet säkert hur stökigt det kan vara i en ungkarlslya!

Säg bara ett ord så blir pojken frisk! Det finns en oerhörd tillit i dom orden. Han som i alla lägen hade utövade makt med ord och order han står nu maktlös inför honom som är Ordet: Guds skaparord, Ordet som finns mitt bland oss för att väcka vår tro visa oss Guds härlighet. Och Jesus låter det ske. Vilken respekt! Vilken kärlek!

Kanske är det just detta som väcker vår djupaste tillit och tro: Att Jesus vänder sitt ansikte till oss och möter oss där vi är.  
Läk mitt öga att jag ser, hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig. (Ps 217)