Predikan Långfredagen

Korset

Psalmer

144:1-3

140

456 

144:4-5

Igår blev jag uppringd av en person som var förtvivlad. Hemma hos henne satt en ung flykting som just hade fått avslag på sin asylansökan.

Peter, vad ska jag ta mig till? Finns det någon hjälp, någon utväg? Pojken är livrädd, han kan inte sova. Dygnet runt väntar han att polisen ska komma och avvisa honom.

Jag blev berörd av engagemanget, villrådig, kände maktlöshet och en stor trötthet.

Jesus, finns du där – i mörkret, i övergivenheten, hos dem som blir svikna, jagade, som ropar dag och natt om förbarmande. Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig? Finns du där hos dem som inte kan sova, som är rädda, som drunknar? Finns du där också i dödens mörker? Finns du där också när jag inte orkar ge mer, göra mer, engagera mig? När jag sviker? När din kyrka tiger? Finns du där med din närvaro: i livet, i ångesten och övergivenheten, i döden? Är din kärlek större än min skuld? Finns det nåd för mig, för vår värld?

Jag fick ett svar från oväntat håll!

Under veckan har jag lyssnat på Johannespassionen av Johan Sebastian Bach. Oerhört vackert och outsägligt gripande.

När Jesus sagt: Det är fullbordat! och gett upp andan sjungs en aria där texten innehåller tre frågor.

Min dyre Frälsare, får jag fråga:

Är jag nu befriad från döden?

Har ditt lidande och din död öppnat himlens port för mig?

Är det verkligen så att hela världen nu är förlöst och befriad?

Det är som om Bach frågar, ur djupet av sitt hjärta: Räcker det? Gäller det för mig? För alla?

Arian fortsätter med orden:

Din smärta hindrar dig att svara

men du böjer ditt huvud till tecken på ett ordlöst Ja!

Tack Johann Sebastian Bach, kallad den femte evangelisten, för de uppriktiga frågorna och för svaret.

Din smärta hindrar dig att svara

men du böjer ditt huvud till tecken på ett ordlöst Ja!

I Psaltaren 139 står det:

Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand.

Stiger jag upp till himlen, finns du där,

lägger jag mig i dödsriket, är du också där.

Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand.

Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte själva mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.

Påskens drama handlar om detta. Nu finns det inte längre något rum i tillvaron, ingen mänsklig erfarenhet där inte Jesus varit före oss och för oss, inget mörker dit ljuset inte når in. 

Ylva Eggehorn diktar i milleniepsalmen 717 ...och du följer oss dit ingen annan går. 

Tack Jesus!

Predikan Palmsöndagen Aneby kyrka

Vägen till korset

Psalmer

443

38b

738

44

Häromkvällen var gemenskapsgruppen samlad hemma hos mig. Vi kom att tala om Tomas Sjödin. Om vad det är i hans författarskap och berättelser som slår an, tröstar, hjälper, upprättar så många. Vi kom överens om att det är att han säger som det är, han dömer inte. Hans texter gör det lättare att andas, att vara människa. Han är en barmhärtighetens apostel.

Innan vi skiljdes åt sjöng vi en ny sång.

Vänd dig till mig, var barmhärtig.

Vänd dig till mig, hör min bön 2 ggr

Var barmhärtig, var barmhärtig,

Vänd dig till mig, hör min min bön. 2 ggr.

Är det inte detta vi längtar efter: Att någon ska se mig och älska mig på ett sådant sätt så jag i min tur kan se och älska? Att någon ska möta mig med barmhärtighet, ge mig mod att vara människa, en barmhärtig människa?

Det som händer i dagens text är just detta!

Här tycks allt mänskligt få plats. Syskonens gästfrihet, Martas omsorg, miraklet med Lasaros, Marias intima beröring av Jesus, doften som fyller hela huset, slöseriet, Judas reaktion och falskhet: han var en tjuv, försvaret av den som är ifrågasatt, judarnas nakna nyfikenhet. De kom dit för att glo. Översteprästernas svartsjuka mordiska planer. Den spontana manifestationen och hyllningen av Jesus. Åsnan. Lärjungarnas dåliga fattningsförmåga.

Allt får plats och Alla får plats! Det är mustigt, oredigerat och sant. Det är som det är och tycks vara helt OK! Min vision för kyrkan är att det ska vara ett rum för hela livet. Jesus gör det jag inte klarar av. Runt honom finns det rum för alla, utan kommentarer, fördömanden, tillrättavisning. Där finns en barmhärtighet som berör. Ett svar på vår bön: Vänd dig till mig!

Där barmhärtighet och kärlek är

där är också Gud. Där är också Gud.

Ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag: Maria, Martas och Lasaros syster var annorlunda, kanske handikappad, kanske hade hon Downs syndrom. De handikappade gömde man undan, Marta hade förmodligen valt att inte bilda familj för att kunna ta hand om sina syskon. Lasaros verkar ha haft en bräcklig hälsa och Maria var annorlunda, hängiven i allt hon gör, som ett barn!

Maria gör det ingen annan skulle göra. Tar en hel flaska, trehundra gram nardusbalsam och häller ut alltsammans över Jesu fötter. Dyrbar var den, värd 300 denarer, trehundra dagslöner, nästan en årslön. Hon smörjer hans fötter och torkar dem med sitt hår. Vackert? Stötande vackert! Och doften fyller hela huset och Jesus måste ha doftat nardusbalsam hela vägen in till Jerusalem. Får man göra så? Får man älska någon så djupt, så innerligt? Samtidigt, väcker handlingen en längtan djupt inom mig. Så vill jag bli älskad.

Alla bär vi på denna längtan, vi som visar omsorg och ständigt passar upp, vi som är klena i hälsan och inte orkar mycket, vi som stjäl, som glor, vi som blir svartsjuka, vi som sjunger.

När Maria smörjer Jesu fötter och torkar dem med sitt hår är det som om hon med den handlingen, utan ord, vill berätta för alla människor i alla tider att här, här finns den person som till sitt väsen är kärlek, som aldrig sätter sig på höga hästar för att se ned på andra utan nöjer sig med en åsna för att komma i ögonhöjd med sin omgivning – och som älskar oss in i döden. Hon hade förstått det som står i psalmen: Det intet finns som icke vinns av kärlekens som lider. Därför fick Judas fortsätta att ha hand om kassan.

Jesus är på väg till korset. Hela hans liv har handlat om ett enda: att i ord och handling berätta om Guds barmhärtighet.

I nattvarden får vi ta emot Guds slösande kärlek.För dig utgiven, för dig utgjutet. Slösande villkorslös kärlek. Vi får ta emot och räcka vidare, öva oss i barmhärtighetens svåra konst. Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.

Predikan Jungfru Marie Bebådelsedag

Guds mäktiga verk

Psalmer

480

164

481

726

744

Jag vill säga något om trofastheten, något om varsamheten, något om tystnaden och till sist vill jag ställa en fråga.

Först något om Guds trofasthet.

När Adam och Eva hade ätit av den förbjudna frukten gömde de sig för Gud, de skämdes. Då ropade Gud: Adam, var är du? Adam betyder Människa. Människa, var är du? Sedan dess har Gud fortsatt ropa, ropa oss tillbaka till vår sanna mänsklighet, ropa oss tillbaka till gemen-skapen med Gud.

Först gav han oss lagen, reglerna, bruksanvisningen för livet. Sedan sände han profeter som ömsom skällde ut oss, ömsom vädjade. Ingenting hjälpte. Till sist inser Gud att han måste möta oss i ögonhöjd, komma riktigt nära, bli människa för att älska oss tillbaka till Gud.

Ibland tror vi att världens frälsning hänger på oss. Det är inte vi som ska rädda världen, det är Gud. Det heter på latin: Missio Dei, Guds mission.

Det är Gud som sänder Gabriel till Maria. Det är Gabriel som knackar på och undrar om han får stiga in. Initiativet är Guds. OCH....

Gud behöver oss som sina medarbetare i sitt mäktiga verk!

Mina vänner: Gud är trofast. Gud håller hela världen i sin hand. Ibland hjälper vi Gud, ibland stjälper vi. Men det är Gud som är arbetsledaren.

Så något om varsamheten.

Det berättas att Gud först sökte upp Maria vid brunnen. Hon blev så rädd så hon rusade hem. Då tänkte Gud att han måste närma sig henne mer försiktigt så han sände Gabriel. Och Gabriel vet att föra sig. Varsamt stiger han in, han möter Maria där hon är, i ögonhöjd, med en hälsning som skulle passa en drottning. Var hälsad du högt benådade. Herren är med dig. Maria blir rädd och Gabriel ser det. Han hejdar sig och säger liksom viskande: Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Gabriel är personlig, han nämner Maria vid namn och säger det vi allra mest behöver höra när vi är rädda: Du har funnit nåd. Med andra ord: Gud älskar dig.

Så får Maria veta vad Gud tänkt för henne och Maria frågar: Hur ska detta ske? Här finns rum för frågor, tvivel, rädsla, undran, osäkerhet. Och återigen möter Gabriel Maria där hon är, berättar hur det ska gå till och ger henne mod genom att berätta om Elisabets graviditet. Du är inte ensam. Det finns en till. Ingenting är omöjligt för Gud.

Nu håller hela världen andan! Gabriel har talat och väntar på Marias svar. Gud gör inte som Boko Haram. kidnappar unga kvinnor för tvångsäktenskap. Gud frågar och vi kan säga ja eller nej.

Maria säger ja, hon är tillräckligt övertygad, tillräckligt modig för att säga ja – ett ja som kommer ge henne allt och kosta henne allt.

För många är denna berättelse en stötesten, något som är fullständigt omöjligt att tro på för en modern, upplyst människa. Och jag säger till dig som inte kan tro: Det går inte att förstå med hjärnan men det går att öppna sig för det med hjärtat, förundras inför miraklet. Förundran kan väcka tillit.

Så något om tystnaden.

Jag sa det ifjol i min predikan denna söndag. Och jag säger det igen. Om det oerhörda, om ögonblicket när himmel och jord förenas, när Gud och människa blir ett i Marias livmoder säger Lukas ingenting. Det är outsägligt. Det finns inga ord för det. Det sker i tomrummet och tystnaden mellan vers 38 och 39.

Till sist frågan:

Det som hände Maria var alldeles unikt. Och samtidigt blir Maria en förebild för oss alla. Vad vi än står i, vad vi än kämpar med: Gud möter oss där vi är, viskar: Var inte rädd! Du har funnit nåd, du är älskad. Jag är med dig.

Vad tror du Gabriel skulle fråga dig om du fick besök av honom? Kan det vara att ställa upp som middagsvärd eller vänfamilj till flyktingarna som kommer till oss? Eller något annat? Ibland måste vi säga nej till något för att kunna säga ett helhjärtat ja.

Med Maria får vi öva oss i att säga ja: Må det ske med mig som du har sagt!

Predikan Tredje söndagen i fastan 150308

Psalmer

738

358

769

8

Kampen mot ondskan

Vad är det som händer, Gud, på vår jord?

Människor flyr undan krig, hot och mord.

Hatet bre´r ut sig, vi stänger vår dörr.

De rädda säger: Det var bättre förr.

Vad är det som händer, Gud i år värld?

Frågar sig alla, dåre som lärd.

Klimatet förändras, jorden är sjuk.

Den smarte tar för sig. Vem vågar va´mjuk?

Vad är det som händer, Gud, i ditt hus?

Nöden söker nåden. Finns värme, finns ljus?

Finns trösten, hörs sången, syns tecken på liv?

Eller blundar kyrkan upptagen av kiv?

Förbarma dig Gud, förbarma dig nu!

Möt oss där vi är, ja älska oss nu!

Ett brustet halleluja, ett brutet bröd

blir tecken som ger mod, ny glädje, ny glöd.

Vi lyfter blicken, ser att du med oss går.

Du tecknat oss med korset. Nytt mod vi får

att vara kärlekstecken som skillnad gör.

Här får alla plats, både stark och skör.

Denna psalm är just nu mitt bidrag i kampen mot ondskan.

För vad är det som händer med oss när vi blir rädda? Vi tystnar. Sången tystnar, bönen tystnar, ropet tystnar, journalisterna tystnar, kyrkans röst tystnar. Vi blir stumma.

Och våldets makt vet det. Därför dödas de som avslöjar sanningen, de som talar högt om orättvisor, övergrepp, korruption. Nemtsov är det senaste exemplet men inte det sista.

Det är så många människor som dagligen får utstå spott och spe, hot och trakasserier. Några försöker stå upp, säga emot, anmäla men till sist tystnar de.

En gång drev Jesus ut en demon som var stum. När demonen for ut började den stumme tala.

Jesus befriar oss från det som skrämmer oss, tystar oss så att vi får rösten och talet tillbaka. Och när det sker då bävar ondskans makter.

• Det onda finns och har alltid funnits, överallt.
• Det goda är starkare än det onda. Det goda är det normala!
• Alla ideologier som byggt sin makt på våld har gått under.
• Det kan vara en hjälp att skilja mellan det onda och det hårda i tillvaron.

Det hårda – dit hör naturkatastrofer, sjukdomar, olyckor, död – det är liksom en del av människans existentiella villkor.

Det onda – det är det vi tillfogar varandra av girighet eller elakhet. Hit hör krig, miljöförstöring, hot, hat, diskriminering i alla dess former.

Människan är skapad med en förmåga att vara gudomligt god och djävulskt elak.

• Kampen mot ondskan måste börja här inne. I ditt och mitt hjärta.

I dopet säger prästen: Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans namn i livets bok och bevara honom i ditt ljus, nu och alltid. Tag emot korsets tecken på din panna, på din mun och på ditt hjärta. Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne kallar dig att vara hans lärjunge. Tanke, ord och handling -

i kampen för det goda och mot det onda.

När vi går fel får vi börja om. Det är därför vi i början av mässan ber om förlåtelse, ropar: Herre förbarma dig.

Ingen orkar kämpa ensam. Vi behöver varandra. Därför finns församlingen. Vi behöver förbön, samtal, uppmuntran. Och när vi går samman, delar bröd och liv då besegras djävulen. För djävul, diabolos betyder splittraren, den som kastar isär, förstör. 

• Kampen måste utkämpas globalt – klimat och rättvisa. Fasteinsamlingen.
• Kampen måste utkämpas i vårt land och i vårt samhälle. På skolor och arbetsplatser, på sociala medier och i sammanträdesrummen. Bonhoeffer: Motstånd och underkastelse.
• Kampen måste utkämpas i våra relationer. Hur talar vi om varandra? Vad tänker vi? Välsignar vi eller förbannar vi?

David är liten. Goliat är jättestor. Men David ställde sig till förfogande i tillit till Gud och segrade över jätten.

Är det inte så, också med Jesu död på korset, att det såg ut att vara ett fiasko, en misslyckad snickares nesliga död. Ondskan tycktes ha segrat. Men uppståndelsen visade att det goda alltid är starkare än det onda.  

Predikan Andra söndagen i fastan Aneby kyrka

Den kämpande tron

Psalmer: 205, 217, 46, 10

Han gav henne inget svar! Vi har varit där, inte sant? Vi har ropat, bett Gud gripa in, hjälpa våra barn, oss själva, någon vi älskar och Gud svarade inte. Gud var tyst. Kanske är någon av oss där just nu. Erfarenheten av Guds tystnad är svår och viktig. Den är svår därför att vi vet att den kostat människor deras tro. Den är viktig, därför att den fört andra närmare Gud. Denna erfarenhet delar vi med alla som ber.

Han gav henne inget svar. Varför? I just detta specifika fall berodde det på två saker. Trötthet och teologi. Jesus är helt slut. Utmattad! Han har gett och gett och nu är han tom. Han har tagit en time out och rest utomlands, till kusten i nuvarande Libanon. I Markus evangelium står det: Han begav sig till trakten av Tyros.... och tog in i ett hus. Han ville inte att någon skulle få veta det, men lyckades inte hålla sig undan. Jesus drar sig undan flera gånger men då står det uttryckligen att han drar sig undan för att be. Nu tycks han inte orka det ens.

Lärjungarna är också trötta. De blir bara irriterade – ett tydligt tecken på otillräcklighet.

Är det ok? Ja, ibland behöver vi säga nej, koppla av, ladda batterierna. Var finns dom miljöer där det finns rum för tomheten och tröttheten, där vi får stöd i att säga nej? Är vår församling en sådan plats?

Det andra skälet till att Jesus inte svarar kvinnan är att hon hör till fel folkslag. Enligt Matteus är Jesus sänd enbart till de förlorade fåren av Israels hus, dvs till judarna. Det ingår inte i hans uppdrag att hjälpa utlänningar.

Kvinnan ger sig inte. Vad driver henne? Självklart önskan om att dottern ska bli frisk. Men varför vänder hon sig till Jesus? Jag tror hon ser hans värme, bakom tröttheten och den teologiska tvekan känner hon Guds hjärtslag. Gud kan inte annat än älska. Förbehållslöst. Och kanske är det kvinnan som med sin tro, sitt envisa bultande på detta hjärta, kanske är det kvinnan som får Jesus att ändra sig, öppna sig, besvara hennes bön. Och det påstås att detta är den enda gången någon fått Jesus att ändra sig. Kan det vara så, att Gud inte kan värja sig mot enträgna böner? Jag vet inte. Jag tror inte det finns någon automatik i detta. Bara du tjatar tillräckligt länge så får som du vill.

Nej, snarare är det så att det händer något i samtalet mellan kvinnan och Jesus. De möts.

Hur är det det står i psalmen (213):

Att bedja är ej endast att begära.

Att själviskt ropa giv mig Herre giv.

Att bedja är att komma Gud så nära

Att han blir livet i vårt eget liv.

Kvinnan hjälpte Jesus förstå att budskapet om Guds kärlek gäller alla folk. Därför säger Jesus i slutet av Matteus: Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar.

Vem är Svenska kyrkan till för? I går hade vi ett möte med Kyrkofullmäktige. Vad ska vi satsa på? Seniorboende, förskola, fritidsgård eller flykting- och integrationsarbete? Sverigedemokraterna försöker göra Svenska kyrkan till symbol för det äktsvenska. Det får inte ske. Evangeliet gäller alla människor. Som kyrka ska vi möta varje människa som skapad och älskad av Gud, som en medmänniska.

Visst har jag och många med mig blivit frustrerade över tiggarna och flyktingarna. Visst gör de hjälpsökande oss trötta. Lösningen ligger inte i att vända dem ryggen utan i att möta dem, se dem i ögonen, tänka, det kunde ha varit jag, ta emot dem som Guds gåvor till oss.

Han gav henne inget svar...

Den kämpande tron. Vad kan kampen mynna ut i? Tre svar:

Jakobs brottning med Gud mynnar ut i att han blir välsignad. Paulus brottning med Gud mynnar ut i att han kan säga: Jag har ingenting men äger allt. Kvinnans brottning mynnar ut i att hon blir bönhörd.

Predikan Kyndelsmässodagen i Aneby och Haurida kyrkor

Uppenbarelsens ljus
Psalmer: 478:1-3, 479, 605, 122:2-5, 744

Kyndelsmässodagen är en stor dag för mig. Den dagen 1983 prästvigdes jag. Prästyrket är mycket gammalt. Vid templet i Israel lär det ha funnits 24000 präster. Ettusen av dem var i tjänst varje vecka. Jobba en vecka och vara ledig 23. Vilket arbetsschema!

Så kommer Gud till templet i ett litet barn, Messias, den efterlängtade, buren av Maria, tillsammans med Josef. Det står i den engelska översättningen att de kom för att presentera barnet för Herren. Sonen visas upp för och överlämnas åt sin himmelske Fader. Är det inte det som sker varje gång ett barn bärs till dopet?

Den stora dagen är inne, väntan på Messias är över. Men ingen märker det! Ingen av de tusen prästerna, ingen av kyrkvärdarna! Ingen utom Symeon och Hanna. Två gamla människor, kanske halvblinda men seende, andligt seende.

Vad är det Selma Lagerlöf skriver i Den heliga natten? ”Det är inte på ljus eller lampor, som det kommer an och det ligger inte vikt vid måne och sol, utan det som är nödvändigt är att vi äger sådana ögon som kan se Guds härlighet.”

Jag har varit präst i 32 år. Har jag ögon som ser Guds härlighet? Har du det? Vi befinner oss i slutet av Epifanian: tiden då Gud visar oss vem han är genom Jesus. Vad lär vi oss av dagens text? Jo, Gud möter oss i det vardagliga, i det enkla, i det lilla, i det stilla. Här, i enkelt bröd och vin räcks oss Guds härlighet.

Hur öppnas våra ögon? Tre svar: Gör som Symeon, be den helige ande att viska i ditt hjärta. Eller gör som Hanna: Be och fasta. Eller som det var för den hårdhjärtade herden i Den heliga natten. Hans ögon öppnades när han visade barmhärtighet. Det är olika för olika människor och så får det vara!

Hur vet en människa att natten har övergått i dag, frågade Rabbinen sina lärjungar. En svarade: när man kan skilja en sten från en buske. En annan svarade: när man kan skilja ett får från en get. Nej, sa rabbinen: En människa vet att natten har övergått i dag när hon kan se in i en annan människas ögon och där möta blicken av en broder eller syster.

Det är det som sker där i templet. Gud vänder sitt ansikte till oss i Jesusbarnet och Ansiktet lyser. Och de som möter barnets blick lyser upp. Symeons ansikte strålar och Hannas och säkert Marias och Josefs ansikten. För de håller världens ljus i sina händer.

Det är mysigt med ljus, men inte riskfritt! Ljuset värmer och upplyser men det avslöjar också sanningen. Därför finns det ett djupt allvar i Symeons glädje. ”Genom din egen själ skall det gå ett svärd för att mångas innersta tankar ska gå i dagen.”

I mötet med dem som tigger har mina innersta tankar gått i dagen. Jag har blivit avslöjad. Jag är inte alls så god och kärleksfull som ni tror. Jag har varit arg och frustrerad, känt mig djupt störd. Och många med mig. Men så hände något. Jag mötte hennes blick, vi talades vid, jag bjöd henne på lunch och nu är jag inte arg längre. Nu lider jag med dem. Jag fryser när jag ser dem frysa. Och jag inser att vi måste göra något. För de är våra medmänniskor. Thomas Arvidsson sa: Det är skillnad mellan att tycka om och att tycka om. Att tycka kostar inget. Att tycka om kan kosta allt!

Jesus sa: Jag är världens ljus. Han sa också: Ni är världens ljus. Inte: ni ska bli världens ljus om ni gör si och så. Ni är det. Låt det lysa. När lågan flämtar, låt det lysa. När vi tvivlar, låt det lysa. När vi inte vet vilken väg vi ska gå eller blir rädda för kritik, låt ljuset lysa.

Idag är det Kyndelsmässodagen.

Jesus lyser i vårt mörker för att visa oss Guds härlighet.

Jesus lyser i vårt mörker för att avslöja oss och förvandla våra hjärtan.

Jesus lyser i vårt mörker för att vi ska våga lysa i vår vardag, även om lågan flämtar....

Predikan Aneby kyrka Tredje söndagen efter Trettondagen

Jesus skapar tro

Psalmer: 39, 217, 219, 769, 13

Vi är lyckliga nog att leva i ett land som människor flyr till och inte ett land som människor flyr ifrån. Näsby och Fellingsbro församlingars syföreningar har broderat orden på en bonad och texten är spridd på sociala medier – flera hundra tusen visningar!

I dagens GT-text ber Salomo för främlingen, flyktingen, tiggaren, invandraren. Gör det som han ber dig om! En förbön som är högaktuell idag!

Denna tid på kyrkoåret kallas Epifania. Ordet betyder Uppenbarelse. Dessa söndagar från Trettondagen till fastan uppenbarar Guds härlighet i Jesus Kristus för oss. Guds härlighet är så outsäglig, bortom vad ord kan beskriva, en härlighet som vi blev skapade till att få del av, leva i, leva av. Men det är som om våra ögon inte riktigt tål den. Guds härlighet finns mitt ibland oss, men som vi sagt tidigare, liksom inlindad, för att skydda oss och samtidigt trösta oss och få oss att söka efter den!

Johannes skriver: Och Ordet blev människa och bodde bland oss. Och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning.

När Jesus hade gjort vatten till vin avslutas berättelsen med orden: Jesus uppenbarade sin härlighet och lärjungarna trodde på honom.
Tänk er en pappas eller mammas ansikte som lyser när hon ser sitt barn. Så lyser Guds ansikte mot dig och mig när Gud vänder sitt ansikte mot oss. Och allt är outsäglig härlighet!

Rubriken över dagens texter är: Jesus skapar tro. Det låter lite fyrkantigt. Skulle vi kunna säga: Jesus inger förtroende? Jesus väcker tillit? Det är alltså Jesus som tar initiativet, första steget. Eller som det står i Johannesbrevet: Vi älskar därför att Gud först har älskat oss.

Hur kom du till tro? Vem berättade för dig om Jesus? Vem lärde dig att be? Vem läste för dig ur Barnens bibel? Vem tog med dig till söndagsskolan? Vem har suttit kvar och lyssnat när du brottats med Gud och livets gåtor? Vägen till tro ser väldigt olika ut. Men alla tror inte, inte ens alla som verkligen vill, längtar, söker. Det finns i Paulus brev en passus som väcker till eftertanke: Paulus räknar upp Andens gåvor; gåvan att undervisa, meddela kunskap och vishet, profetera, bota. Och gåvan att tro! (1Kor 12:9) En gåva som ges åt somliga men inte åt alla? Ska vi förstå det som att den som inte får gåvan att tro får en annan gåva? Kan det förklara varför inte alla hittar fram till en bärande Gudstillit? 
Och jag tänker att tro i meningen försanthållande av givna lärosatser har hindrat många att tro. Jesus frågar aldrig om människor kan Luthers lilla katekes utantill!!! Tron handlar inte om att rabbla en utantill läxa. Tron är inte en uppsättning regler och förbud. Kristen tro är inte en åsiktsgemenskap! Kristen tro är tillit till Kristus, att i nöd och glädje söka efter det Ansikte som vänds till mig och lyser av ömhet!
När det blir viktigare att tro på tron än på Kristus, att liksom hävda ett tolkningsföreträde, äga sanningen, vara "rikets barn" som tror oss vara på säkra sidan, då måste Gud köra ut oss i mörkret och osäkerheten en stund för att vi ska bli ödmjuka. För i himlen finns inte rum för de tvärsäkra och högmodiga.

Läser vi i evangelierna finns det en sak som återkommer och det är nöden. För det är ofta när livet gör ont, blir svårt, när vi tappar kontrollen och upplever vanmakt som vi blir mottagliga för Guds närvaro. När vi är unga, friska och starka och allt går vår väg då behöver vi inte Gud, men i nöden famlar vi efter halmstrån, då knäpper vi våra händer och ber.

Så var det för officeren i Kafarnaum. Han hade en tjänare som låg förlamad och hade svåra plågor. Han sökte upp Jesus. Det kan tyckas märkligt att en officer i ockupationsmakten söker upp en enkel judisk predikant men de hade kanske provat allt och nu var han desperat. Vad drev honom? För det är uppseendeväckande att officeren sätter all sin prestige på spel för att hjälpa tjänaren. Kan det vara så att denne tjänare stod särskilt nära officeren. Ja, en av mina kollegor som utlade texten öppnade för att tjänaren kunde vara officerens kärlek, hans partner. När jag först hörde det blev jag lite omskakad. Nej, så får man väl inte tänka? Men efter ett tag insåg jag att homosexualitet alltid har funnits och varför kunde det inte vara så i det här fallet? Vad säger det om oss? Om Jesus? 

Vi vet inte varför tjänaren, pojken var så kär för officeren men så var det. I Lukas version av samma berättelse står det att officeren satte stort värde på honom!

Skall då jag komma och bota honom? Varför säger Jesus så? Är inte officeren tillräckligt prövad redan? Jag har läst den grekiska grundtexten och flera engelska översättningar och där säger Jesus: Jag kommer och botar honom.

Jesus bodde i Kafarnaum. Han vandrade ofta omkring men han hade in bas, sitt hem i Kafarnaum, förmodligen hos Petrus. Jag är övertygad om att dom hade mötts tidigare, kanske talats vid. Kafarnaum var en garnisonsstad med ett par tusen invånare, typ Eksjö på 1800-talet. Jesus var genast beredd att komma på hembesök. Då reagerar officeren och säger: vänta lite! Det behövs inte! Säg bara ett ord. Känner vi igen oss? Skulle vi vara beredda på att när som helst få besök av Jesus? Det är som om han säger: Jesus, jag har inte hunnit städa och det finns inget att bjuda på och ja, du vet säkert hur stökigt det kan vara i en ungkarlslya!

Säg bara ett ord så blir pojken frisk! Det finns en oerhörd tillit i dom orden. Han som i alla lägen hade utövade makt med ord och order han står nu maktlös inför honom som är Ordet: Guds skaparord, Ordet som finns mitt bland oss för att väcka vår tro visa oss Guds härlighet. Och Jesus låter det ske. Vilken respekt! Vilken kärlek!

Kanske är det just detta som väcker vår djupaste tillit och tro: Att Jesus vänder sitt ansikte till oss och möter oss där vi är.  
Läk mitt öga att jag ser, hur du är i det som sker.
Där jag bäst behöver dig, är du allra närmast mig. (Ps 217)

Predikan i Korskyrkan Ekumeniska böneveckan 150118

Böneveckans tema: Ge mig något att dricka

Det är tre år sedan jag predikade här första gången. Jag ställde då frågan var vi vill vara om tjugo år som kristenhet i Aneby. Kommer omständigheterna att tvinga oss samman eller vill vi be och söka Guds vilja, lyssna och låta oss ledas in i en gemenskap där Kristi kropp är en och Guds rike tar gestalt i hela samhället?

Nu har det gått tre år. Vi har mötts, samtalat, bett. Men ser vi vägen? Anar vi Guds vilja? Eller har vi valt fel fokus? Är huvudfrågan fortfarande de kristnas enhet, eller för att uttrycka det mer rakt på sak: att vi hittar ett smidigt sätt att slå ihop församlingarna så att vi kan fira gudstjänst tillsammans under samma tak och samtidigt spara pengar på drift och underhåll? Eller är frågan fel ställd?

Idag skulle jag vilja lyfta fram tre ord som jag tror är viktiga för vårt vägval som kyrkor och kristenhet i Aneby.

Törsten, trösten och tillbedjan.

Men först en bakgrund till texten.

Samarien låg på Jesu tid mellan Judéen och Galiléen. Folket i Samarien hade genom krig och folkomflyttningar blandats upp med andra folkslag och deras tro hade under historiens gång blandats upp med andra religioner. Kvar fanns en helig skrift bestående av endast de fem Moseböckerna och en väntan på en Messiasgestalt. Deras tempel hade förstörts av judarna ca 180 f Kr och därför var relationen mellan samarier och judar spänd. För en rättrogen jude var en samarier oren , kontakt skulle om möjligt undvikas. Att en from judisk man skulle tala med en samarisk kvinna var fullständigt otänkbart. Folkomflyttningar, spända relationer, försök att bränna ner moskéer och synagogor! Man kan inte säga annat än att Bibeln är högaktuell! Inget är nytt under solen!

Så står det att Jesus måste ta vägen genom Samarien. Det var han inte alls tvungen till – det normala var att man gick över Jordanfloden och följde dalen norrut in i Galiléen. ”Måste” kan här betyda att Jesus blev ledd, kände ett inre tvång, en kallelse att gå genom Samarien. För Jesus var ingen oren. Han lyfte fram den barmhärtige samariern som ett föredöme för alla. När han botat de tio spetälska var den ende som vände tillbaka för att tacka: samarier. När Jesus i en häftig dispyt med de skriftlärda i samma mening beskylls för att vara samarier och besatt bemöter han inte den första anklagelsen. Det är som om kristna som hjälper muslimer skulle bli anklagade för att vara muslim! Jesus ser tro där ingen annan ser tro, han bryter ner murar, bygger broar, öppnar stängda dörrar!

Törsten

Ge mig något att dricka! Det är Jesus som yttrar dom orden. Han är ensam. Solen gassar. Tröttheten gör honom sårbar, törsten gör honom beroende.

Så kommer kvinnan. Jesus ber om vatten och de börjar samtala. Det uppstår kontakt därför att Jesus vågar vara sårbar och beroende. En kontakt som berör och befriar, ett samtal som släcker törsten. Jag förmodar att kvinnan var van vid att bli utnyttjad, vara ett objekt för andras tillfredsställelse. Där vid Jakobs källa möter hon, kanske för första gången i sitt liv, en man som ser på henne med respekt – i ögonhöjd.

Människans djupaste törst är en törst efter kärlek, efter villkorslös livgivande kärlek. Den kan bara Gud släcka. Det är som om Gud både är törsten och vattnet för törsten skulle inte finnas om inte vattnet fanns. Törsten liksom leder oss till källan. De andliga fäderna säger: Vår törst är Guds törst i oss efter sig själv. Är det så borde vi ju bejaka törsten hos oss själva och varandra. Är det sant skulle vi ju inte skämmas för sårbarhet och beroende, för att säga som det är. I stället försöker vi vara till lags, förställa oss, förminska oss för att passa in, räcka till, duga.

Och det vi får är inte kärlek, det är möjligen beundran, en klapp på axeln, lite bekräftelse – liksom vatten som bara gör oss mer törstiga.

Tänk om det är sårbarheten och inte styrkan som Gud efterlyser i våra liv och i våra församlingar?

Trösten

Kvinnan sade: Jag vet att Messias kommer och när han kommer skall han låta oss veta allt! Jesus sa till henne: Det är jag, den som talar till dig. Ego eimi: Jag är den jag är. Och kvinnan låter sin kruka stå, går in till staden och säger: Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort. Det är som det är. Du är som du är och jag är som jag är. Det finns en oerhörd tröst i detta. Jag behöver inte låtsas vara bättre än jag är. Don´t polish shit! 
Nu ska jag bekänna en sak: Jag är inte så god och kärleksfull som jag ger sken av.

Det har jag märkt i mötet med tiggarna – jag har blivit arg, provocerad, irriterad, störd. Så träffade jag en nunna i somras och berättade om mina känslor och då sa hon: Detta säger mer om dig än om dom. Ta emot deras närvaro som en Guds gåva, en möjlighet för dig att lära dig något. Och i fredags hände det. Jag gick fram till Donka som brukar sitta vid Ica. Jag hade tänkt stämma träff med henne och de andra och en tolk för att få bort dom från tiggandet – vilket engagemang! Men under ytan är sanningen den att jag / vi inte vill bli störda. Då ser hon mig i ögonen och säger: jag är hungrig. I samma ögonblick lät Gud mig känna av min egen hunger och jag hörde mig själv säga: Kom, så går vi till grillen och äter. Så fick jag duka fram bestick, glas och dryck och bjuda henne på mat. Men Gud ville visa mig något mer. När jag satt gaffeln i munnen utan att ha bett bordsbön ser jag Donka försänkt i en lång innerlig bordsbön. Vi möttes i ögonhöjd och föraktet för den utsatta, svaga, beroende människan rann av mig när Gud fick visa mig min sårbarhet. Ego eimi. Jag är den jag är.

Genomskådad och genomälskad – vilken tröst! Vilken befrielse!

Så vill jag att det ska vara i kyrkan. Rum för ljuset och mörkret, sången och klagan, gråten och skrattet, tvivlet och tron, tröttheten och törsten. Kan han vara Messias? I den frågan ryms tvivlet och tvekan. Och det är som det är!

Tillbedjan

Kan det vara så att det som sker i vårt samhälle och i vår värld är ett svar på vår bön? Kan det vara så att Gud vill öppna våra ögon, be oss lyfta blicken från våra kristligt ömma tår och visa oss nöden? Visa oss att det viktiga inte är var vi ber eller hur, det viktiga är inte om vi är alliansare eller baptister eller lutheraner, judar, kristna eller muslimer. Det viktiga är att vi ber i ande och sanning!

51 miljoner människor är idag på flykt! Av dom kommer kanske 120 000 hit i år. Av dom 120 t får kanske 80 000 Permanent uppehållstillstånd (PUT). Migrationsverket vill att Aneby kommun tar emot 73. Sjuttiotre! Kommunen har frågat oss om vi kan hjälpa till med integrationen, den svåra delen, den som handlar om mänskliga möten, faddrar, värdfamiljer, matlagningskurser, språkcaféer osv.

Mina vänner! Detta är bara början! Snart kommer det nya vågor av flyktingar – inte pga krig utan pga klimatförändringar, flyktingar som kommer för att de saknar rent vatten! Ge oss något att dricka!

Flyktingar och tiggare är inte ett problem som ska lösas, en fråga att hantera, det är människor, medmänniskor, bröder och systrar att se, tala med, vara sårbar inför, älska.

Vad skulle hända om vi skulle våga följa Jesus över gränser, se tro där ingen annan ser tro, dela hans sårbarhet och utsatthet och öva oss i att älska varje människa som kommer i vår väg? Kanske skulle vi då trötta och törstiga efter vandringen söka oss till källan, sjunga, tillbe, dela bröd och vin för att sedan sändas ut till en ny vecka med nya möten! Det är en svår väg att gå. Det är mycket lättare att fortsätta som vi gör men om vi ställer oss utanför, då kommer våra församlingar att sakta dö av syrebrist! Kanske är nöden ett bönesvar, en utmaning att anta som gör oss trötta och törstiga, förtvivlade och beroende av Gud och varandra. Så kommer enheten av sig själv, när vi förenas av arbetet för Guds rike!

Ge mig något att dricka! Vi är lemmar i Kristi kropp, trötta och törstiga efter vandringen. Låt oss hålla utkik efter någon som kan släcka vår törst och som vi få få visa vägen till källan med vatten som ger evigt liv!

Betraktelse på Rotarys i Aneby vårupptakt i Marbäcks kyrka 150112

Så har vi firat jul igen. För de flesta av oss har det blivit rätt många jular. Och vi vet ju alla varför vi firar jul. Vi har läst julevangeliet om hur Maria födde sin förstfödde son, lindade honom och la honom i en krubba, hur änglarna sjöng för herdarna och de sökte upp stallet i Betlehem för att se att allt var så som det hade sagts dem. Men vad betyder allt detta? Ett svar är att liksom Jesus föddes i Betlehem så vill han födas i våra hjärtan och växa till i oss så att vi blir mer och mer lika honom. Men, som vi säger till varandra på pastorsexpeditionen, detta är ju ”kyrkiska” eller Kanaans tungomål. Det är allt färre som förstår talet om att Gud kommer till oss i Jesus Kristus för att visa oss vägen hem till Gud. Det är ord för en liten krets av invigda människor.

Men julens budskap är ju ett budskap till alla, till hela världen, så hur kan vi tala om detta med andra ord, med ord som är mer relevanta för fler? Låt mig göra ett försök!

Av de fyra författare i Bibeln som berättar om Jesu liv är det bara Lukas som har med händelserna i Betlehem. Johannes använder helt andra ord. Han skriver: Ordet blev kött och bodde i bland oss. Ord heter logos på grekiska. Vi har det i logoped, logik osv. Det betyder ord men kan också översättas med meningen. Är det inte den vi söker? Hela livet? Det fulländade, det sköna, det vackra, det goda. Ja ibland, när vi är med om något som är så fantastiskt så att vi saknar ord säger vi: det var gudomligt!

Reklambranschen känner till vår längtan efter det gudomligt goda och vackra, det paradisiska, det vi blev skapade till men har förlorat och ägnar hela livet åt att finna.

Julens budskap är att detta gudomligt härliga inte går att köpa för pengar utan det finns inom räckhåll för alla människor, gratis! Men det är liksom för ljust, för vackert för att vårt mänskliga öga ska tåla det och därför är det fördolt, liksom inlindat. Och det var som om Maria förstod det. Därför lindade hon barnet innan hon la det i krubban. Nära och ändå liksom gömd som om Guds härlighet, Meningen vill att vi ska söka den, anstränga oss för att finna den, på nytt och på nytt. För Meningen är liksom kärleken en färskvara.

Johannes berättar om detta med orden: Ordet blev kött och bodde ibland oss. Ordagrant: tältade ibland oss. Alla som bott i tält någon gång vet hur tunn tältduken är, hur allt hörs utifrån och in och inifrån och ut. Snarkningar, gräl, skratt, småprat. Så nära är Gud, liksom bakom tältduken, inlindad, oerhört nära och samtidigt fördold för att vi ska söka och finna. Ibland liksom lyfts en flik av tältduken åt sidan så att vi får syn på Meningen, Härligheten.

Såg ni Malala, flickan som fick Nobels fredspris – när hon talade på Fredspriskonserten. Hon var ett med det hon sa, hemma i sig själv, orädd och därför så berörande. Det spelar ingen roll att hon är bekännande muslim. Gud visar sin härlighet, låter oss ana Meningen med livet på tusen sätt och genom olika slags människor. Det är som om Meningen väntar på att få bli förkroppsligad i alla människor och när jag möter människor som ger sig hän, ger allt i en vibrerande närvaro som får tiden att stanna, då är allt salighet och lycka och meningsfullt liv. Som när någon sjunger och sången rör vid vårt innersta, eller en idrottare ger allt och lyckas, eller en hantverkare med yrkesstolthet gör sitt yttersta.

Det kallas ju ibland för att vi är i vårt esse. Esse är latin och betyder vara. Då vi är hemma i oss själva, då vi är ett med vårt innersta väsen, då vi låter livet ta oss i anspråk. Det har hänt mig några gånger att upplevelsen av Mening har varit så fulländad så att jag tänkt: nu kan jag dö för nu har jag fått göra det jag kom hit för att göra. Skulle jag dö nu så skulle jag dö lycklig.

När Mose mötte Gud i den brinnande busken och blev skickad till Egypten för att befria Israels folk frågade han: Vem ska jag säga har sänt mig? Gud svarade: Säg JAG ÄR har sänt dig. Guds namn är: DEN SOM ÄR. Och när vi är i vårt esse, i vårt VARA, närvarande i det vi är och gör då är vi i Gud. Då föds barnet i våra hjärtan, då lyfts en flik av tältduken åt sidan och vi får se och smaka Guds härlighet, MENINGEN.

Och vi märker när vi inte är i vårt esse. Då säger vi att vi är utom oss, liksom utanför oss själva, vid sidan av oss själva.

Som när den förlorade sonen förskingrat hela sitt arv och inte ens fick äta svinens mat. Då var han utom sig av förtvivlan! Där på botten av sitt liv bestämde han sig för att vända tillbaka hem. I grundtexten står det att han kom hem till sig själv. Han fick liksom fatt i sin djupaste längtan och den förde honom hem, inte bara till fadern utan till sig själv. Är det inte det ni som är lärare dagligen vill ge barnen, hjälpa dom att finna sig själva, sin gåvor, sin styrka, sin väg genom livet?

Nu tror jag att också en människa som hamnat väldigt fel kan uppleva sig vara i sitt esse när han dödar 12 människor på en tidningsredaktion i Paris eller spränger sig själv i ett självmordsattentat.

Hur vet vi när vi är på rätt väg? Jo, i Bibeln nämns om kännetecken, nio frukter av ett liv genomsyrat av Guds vilja: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Dessa frukter är tecken för oss på att Gud är nära, mycket nära, född till jorden, född i våra hjärtan, fördold och ändå synlig.

Så har jag gjort ett försök att tala om julens budskap med andra ord.....

Om det gjorde Jesu födelse mer tillgänglig kan bara du som lyssnare (och läsare) avgöra!

Predikan söndagen efter nyår

Guds hus

Två ungdomar i Guds hus, en har blivit ditskickad av sin mor, en har smitit dit olydig mot sin mor. Båda ägnar sig åt att lära känna Herren.

Vem visade dig vägen till Guds hus? Vem visar du vägen till Guds hus?

Medelåldern är rätt hög i våra gudstjänster. Var är barnen, ungdomarna, de unga vuxna, de medelålders?

I dessa bygder har människor byggt Guds hus, samlats där i sorg och glädje för att med Samuel lära känna Herren. I snart 1000 år har föräldrar visat barnen vägen. Lärare, präster, en bedjande mormor. Vem visade dig vägen till Guds hus? Vem kan du visa vägen?

Varför är detta viktigt? Varför är det angeläget att också kommande generationer får lära känna Herren?

Jo, i tidernas begynnelse, när människan vänt Gud ryggen ropade Gud: Adam var är du? Adam betyder människa. Människa, vad är du? Gud såg att vi i syndafallet förlorade vår sanna mänsklighet, vår medmänsklighet, vår förmåga att älska Gud, oss själva,vår nästa och skapelsen. Alla relationer gick sönder. Människa var är du? Sedan dess har Gud ropat och människor har svarat. Abraham svarade, Mose svarade, Samuel svarade. Först trodde Samuel att det var Eli som ropade, men så förstod Eli att det var Gud som ropade. Nästa gång någon ropar ska du svara:tala Herre, din tjänare hör. Och Gud ropade och Samuel svarade och blev till stor välsignelse.

Gud fortsatte att ropa, genom profeter, genom änglar, genom samvetet, genom händelser: Människa, var är du? Johannes döparen svarade och beredde vägen för Messias i människors hjärtan. Maria svarade och födde Gud till världen.

Så sitter han där i templet, 12 år gammal, på helig mark, nära sin himmelske Far, ja ett med Gud. Jesus är på en och samma gång ropet och svaret. Han är sann Gud och sann människa. Han fortsätter att ropa och kalla människor till omvändelse och han svarar med att i allt gå in under våra villkor, bli ett med oss och med sin död på korset förlösa oss ur djävulens grepp och försona oss med Gud. Genom årtusenden har människor svarat ja, låtit döpa sig, lärt känna Guds röst och ställt sig till Guds förfogande.

Vad är målet? Världens frälsning och skapelsens återupprättelse. Eller med andra ord: att allt ska bli som Gud tänkte från början. Inget blygsamt mål. Och det är ju inget som jag eller vår biskop eller kyrkomötet hittat på. Det är Guds vilja och kyrkans uppdrag.

I somras hände något märkligt. Det var den sista dagen på temaveckan: Alla får plats. Torget fylldes av en salig blandning av människor från olika delar av världen och samhället: hög och låg, rik och fattig, glad och ledsen. Och vi åt tillsammans och njöt av sensommarvärme och vacker musik. Kalle Rosén, en av dem som var med i arbetsgruppen passerade då torget, på väg hem efter en intensiv vecka. När han fick se vad som skedde på torget blev han stående, alldeles tagen. I hans värld var det han såg en utopi, eller snarare en glimt av att utopin om att Alla får plats var möjlig att förverkliga.

Vi skulle kanske säga: Guds rike tog gestalt på torget den där eftermiddagen. Vi fick en försmak av paradiset.

Klimatet i vår värld och vårt land bli kallare och hårdare. Gud ropar idag, genom Jesus Kristus: Människa, var är du? Du behövs! Alla behövs! Ingen kan undvaras! Guds rike är nära, inom räckhåll. Omvänd er och tro.

Min bön är att Guds hus ska bli hus där Gud talar, där människor – inte minst de unga - får lära känna Herren, där vi drabbas av kallelsen att gå ut och göra skillnad, vara människor, mänskliga, medmänskliga, varma, kärleksfulla och kloka och så medverka till världens frälsning och skapelsens återupprättelse.

Två ungdomar i Guds hus, en har blivit ditskickad av sin mor, en har smitit dit olydig mot sin mor. Båda ägnar sig åt att lära känna Herren.

Vem visade dig vägen till Guds hus? Vem visar du vägen till Guds hus?