Predikan 4:e söndagen i påsktiden

Vägen till livet

Joh 16:16-22

Vägen till livet går genom

Den trånga porten. Den kallas Förlossningskanalen när vi föds. Den kallas att följa sitt samvete och säga nej till det som för oss bort från livet även om alla andra säger ja. Det verkar som om den trånga porten liksom är utplacerad på många platser utmed vägen till livet, på de platser där vi måste göra viktiga val. Den trånga porten kan också bestå i en uppmaning att erkänna ett fel, säga förlåt, försonas. Klimatförändringarna kallar oss att lägga om vår livsstil, att avstå för jordens skull, för livets skull.

Dopet. Idag är det min dopdag. Jag är glad att jag är döpt, att Gud i dopet viskade: du är min. I dopet finns ljuset som lyser och leder. I dopet finns vattnet som släcker törsten. I dopet finns korstecknet som påminner oss om vem vi tillhör. I dopet finns löftet: Jag är med er alla dagar intill tidens slut. I dopet finns uppdraget: gå ut, gör skillnad, använd dina gåvor, din tid och kraft till att återspegla Guds kärlek i världen. 

Vägen till livet går genom

Döden - Det som är rätt är inte alltid lätt. Igår firade vi min mor som fyllt 90 år. Hon berättade att hon tidigt drabbades av en kallelse att bli missionär. Hon påbörjade sin lärarutbildning, träffade en trevlig kille, allt verkade bra. Det var bara ett problem. Den tilltänkte fästmannen ville inte bli missionär. Han skulle ta över föräldragården och uppmanade mamma att avbryta sin utbildning för att de skulle kunna gifta sig och driva gården tillsammans. Mamma sa nej, hon bröt upp från förhållandet under tårar. Hennes väg var en annan. Vad hade hänt om hon inte lyssnat till Guds röst, till sin innersta längtan? 

Ni kommer gråta och klaga. Nu har ni det svårt. Att välja vägen till livet, till det som är rätt, till det som är sant – att följa Jesus kan kosta på. Jesus skönmålar inte. 

I min hand har jag boken I have a dream. Den innehåller över hundra berättelser av människor som vågar välja vägen till livet fast det kostar obeskrivligt mycket.

Ni kommer gråta. Inte bara över ondskan i världen. Jesus pekar på den sorg som kommer av att han lämnar dem, av Guds tystnad, upplevelsen av Guds frånvaro. Ökenpärlan påminner om denna tunga erfarenhet av törst. Vägen till livet går ibland genom öknen. Där får vi öva oss i tillit, i tålamod, i lydnad. Där driver törsten oss att söka efter källan med friskt vatten och välja bort brunnarna med uselt vatten.

Du är med mig. Varje tisdag samlas en liten grupp i Lommaryds kyrka för 45 minuters tyst meditation. Denna vecka bär vi med oss fyra ord från 23:e psalmen i Psaltaren. DU ÄR MED MIG. 

Vi går inte ensamma på vägen till livet. Vi är pilgrimer på väg hem till oss själva, på väg hem till Gud. Vid vår sida går en osynlig medvandrare, Jesus själv. Då och då bjuder han oss att stanna, vila, andas ut och ta emot enkelt bröd och vin, en helig måltid som ger oss kraft att fortsätta. Du är med mig.

Den enkla bönen. Ibland undrar vi kanske hur vi ska orka. För några år sedan fick jag av en god vän rådet att börja varje dag med att be:

Låt mig var morgon få möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig. Visa mig den väg jag ska gå. Jag sätter mitt hopp till dig. 

Till sist: Målet för vår vandring är att få se Jesus ansikte mot ansikte. Han hälsar till oss vill välja vägen till livet och säger.

Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen och då skall ni glädjas och ingen skall ta er glädje ifrån er. 

Predikan Långfredagen

Korset

Jag vill dela tankar kring fem ord på f utifrån evangeliet.

Förebilden

De förkrossade kvinnorna

Fader förlåt dem

Försoningen

Förbarma dig

Förebilden

Jag tänker på Simon från Kyrene som fick bära Jesu kors ett stycke. För Simon var Jesus en främling som råkade komma i hans väg. Det finns många Simon genom historien, kvinnor och män som bär andras bördor, som vågar närma sig en lidande främling och gå ett stycke vid dennes sida. Som bär genom att be, att skriva insändare, att kontakta myndigheter, att trösta, bjuda på mat, skjutsa. Jesus bar vårt kors, led för skull. Vems kors kan du och jag bära, om så bara ett litet stycke?

De förkrossade kvinnorna

Utmed Via dolorosa, smärtans väg fanns många kvinnor. Traditionen berättar att Jesus mötte sin mor, att Veronika var där och torkade Jesu ansikte med sin svetteduk. Och gråtande, förkrossade kvinnor var där. Så säger Jesus: gråt inte över mig, gråt över er själva och era barn. Från hela världen kommer det bilder på gråtande kvinnor, förkrossade mödrar, galna mödrar som vägrar ge upp, kvinnor som ser, ber, protesterar och ropar till maktens män att sluta kriga, sluta bomba, sluta ljuga, sluta döda. Och jag vet att Gud hör deras böner.

Fader förlåt dem

Förlåt oss våra skulder liksom vi har förlåtit. Men om vi inte kan förlåta? Jesus orkar inte heller förlåta men han ber Fadern förlåta. Så botas hjärtat från bitterhet. Så segrar kärleken över ondskan.

Försoningen

Långfredagen är framförallt försoningens dag. Ofta blandar vi ihop förlåtelse och försoning. Förlåtelse är engångsföreteelser. Försoningen är ett tillstånd. När vi syndar tror vi kanske att vår Gudsrelation går sönder och att vi därför måste be om förlåtelse gång på gång. Jesu död på korset har en gång för alla ställt allt till rätta. Allt är fullbordat. Relationen är hel. Därför behöver vi inte vara rädda, ens när vi gjort bort oss riktigt mycket. Guds kärlek är större än vår skuld. Famnen är vidöppen.

Förbarma dig

Det äldsta föremålet i Linköpings domkyrka är en sten med inskriften:

Jesus, tänk på mig.... Bland alla böner som betts i katedralen genom tusen år är det den äldsta bönen och kanske den viktigaste. Varje år åker tusentals ungdomar från hela världen till klostret i Taizé i Frankrike. Vid böner och gudstjänster sjungs enkla sånger i många stämmor. En av de mest älskade är: Jesus remember me, when you come into your kingdom. Vi sjunger...

Och Jesus svarar: Sannerligen, redan i dag skall du vara med mig i paradiset.

Predikan Ekumenisk skärtorsdagsmässa

Vi måste tala sant om livet.

Det är sant att solen har lyst med löften om vår idag men det är också sant att kalla vindar vittnar om att våren dröjer. Hur var det i övre salen den där kvällen? Förmodligen fylldes rummet av glädje och innerlig gemenskap. Men det är också sant att kalla vindar drog genom rummet. Detta var svekets natt, då Judas skulle förråda, kvällen då lärjungarna flydde för att rädda sitt eget skinn, natten då Petrus skulle förneka.

Kärlek och svek, hopp och förtvivlan, tro och tvivel, glädje och sorg, rädsla och tillförsikt. Relationen till Jesus rymmer allt. Alla får plats. Ingen stängs ute, inget läggs till rätta, ingen har retuscherat bilden. Vi måste tala sant om livet.

Anna Greta Wide har gett oss följande dikt:

Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig idag

bär mig också i morgon,

i morgon när jag förnekar dig.

Jag har under de tre Stilla veckan andakterna fått byta perspektiv och uppgift. Det föll på min lott att sitta längst ner och sköta ljudet. Och jag har blivit välsignad. En tanke har återkommit alla tre kvällar och det är längtan efter att vi ska bli ett. Att Kristi kropp tydligare ska framstå som en. Att som Fadern och sonen är ett, vi skulle vara ett och älska varandra som Gud i Kristus älskar oss. Den längtan bor också i mitt hjärta. Men hur ska det gå till? Hur länge ska det dröja? Varför tvekar vi? Kan vi om tio eller tjugo eller trettio år se framför oss en kristen församling i Aneby med många olika uttryck?

Vad är grunden för vår gemenskap? Är det vår hängivenhet? Är det hjärtats renhet? Är det vår tro?

Mina vänner, vi måste tala sant om livet. Vi vet, innerst inne, att vi utgör en lika brokig och bräcklig skara som den som var samlad i Övre salen.

Också här får alla plats, för kristen tro är ingen åsiktsgemenskap. Den kristna gemenskapen bygger inte på vår tro, vår bekännelse, vår förmåga.

Den kristna tron har ett enda fundament och det är Guds nåd, att Gud bekänner sig till oss när vi är starka och när vi är svaga, när vi jublar och när vi gråter, när vi är många och när vi är få, när det är dag och när det är natt.

För dig utgiven, för dig utgjutet.

Ditt enda grepp är din värme...

I kväll förnyar Gud förbundet med oss. Det förbund som himlen slöt med jorden på Golgota. Ensidigt. Utan villkor. Det finns inga undantag, inget finstilt.

Så får vi brokiga och bräckliga sträcka fram våra tomma händer och ta emot brödet, vinet och välsignelsen för att sedan gå ut och ge det vi själva fått. Nöden är stor. Nåden ännu större. När nöden söker nåden, låt oss då med ord men ännu hellre med liv berätta om Famnen som bär också när vi förnekar.

För vi måste tala sant om livet....

Predikan Jungfru Marie bebådelsedag 18/3 2018

Guds mäktiga verk

Först lite om var vi är i kyrkoåret. Idag är det jungfru Marie bebådelsedag. Vilken dag är den egentliga bebådelsedagen? Nästa söndag, den 25/3 för då är det nio månader kvar till juldagen då vi firar Jesu födelsedag. Men eftersom påsken infaller så tidigt i år så måste vi få plats med palmsöndagen nästa söndag och då får bebådelsedagen maka på sig. Varför äter vi våfflor nu? Dels för att hönsen kommit igång med att värpa, dels för att Maria kallades Vår fru och förr fanns det inga mikrofoner i kyrkorna och inga hörapparater i öronen så när prästen talade om Vår fru var det några hungriga människor som fick för sig att prästen talade om våfflor. Det kan ju t o m ha varit så att prästen tappat sina tänder och sluddrade och då sa han ju faktiskt något om våfflor! Så det så!

Dagens text börjar lite märkligt med orden I sjätte månaden... vad då sjätte månaden? Jo, i sjätte månaden av Elisabets graviditet. Elisabet var gift med prästen Sakarias och de var barnlösa men nu hade Elisabet blivit gravid på sin ålderdom. Vad säger oss den inledningen: I sjätte månaden? Jo, att Gud låter sin livsberättelse, berättelsen om hur Gud blir ett foster i Marias livmoder och kommer till oss i som ett spädbarn, flätas samman med människors livsberättelser. Stort, oändligt stort och märkligt.

Enligt legenden sökte Gud först upp Maria vid brunnen. Hon blev så rädd så hon rusade hem. Då tänkte Gud att han måste närma sig henne mer försiktigt så han sände Gabriel. Och Gabriel vet att föra sig. Varsamt stiger han in, han möter Maria där hon är, i ögonhöjd, med en hälsning som skulle passa en drottning. Var hälsad du högt benådade. Herren är med dig. Maria blir ändå rädd och Gabriel ser det. Han hejdar sig och säger liksom viskande: Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. Gabriel är personlig, han nämner Maria vid namn och säger det vi allra mest behöver höra när vi är rädda: Du har funnit nåd. Med andra ord: Gud älskar dig.

Så får Maria veta vad Gud tänkt för henne och Maria frågar: Hur ska detta ske? Här finns rum för frågor, tvivel, rädsla, undran, osäkerhet. Och återigen möter Gabriel Maria där hon är, berättar hur det ska gå till och ger henne mod genom att berätta om Elisabets graviditet. Du är inte ensam. Det finns en till. Ingenting är omöjligt för Gud.

Nu håller hela världen andan! Gabriel har talat och väntar på Marias svar. Gud frågar och vi kan säga ja eller nej.

Maria säger ja, hon är tillräckligt övertygad, tillräckligt modig för att säga ja – ett ja som kommer ge henne allt och kosta henne allt.

Det som hände Maria var alldeles unikt. Och samtidigt blir Maria en förebild för oss alla. Vad vi än står i, vad vi än kämpar med: Gud möter oss där vi är, viskar: Var inte rädd! Du har funnit nåd, du är älskad. Jag är med dig. Och jag behöver dig för att tända ljus i mörkret, trösta i sorgen och bära Guds kärlek till världen.

Med Maria får vi öva oss i att säga ja: Må det ske med mig som du har sagt!

Predikan Midfastosöndagen

Livets bröd

Psalmer: 

298:1-2

När en nödställd (se längst ned)

398

15:3-4

Vad är meningen med livet? Det finns inga enkla svar på den frågan, men kanske kan vi i dagens texter finna svaret. Om vi lyssnar riktigt noga kan nyckeln ligga gömd här, den nyckel till livets stora fråga som så många söker.

Det som skedde då sker idag, här i Aneby och över hela jorden. Människor kommer i tusental till Jesus ”därför att de såg de tecken han gjorde genom att bota de sjuka.” De kommer inte för att få veta mer om kristen tro. De kommer med sin brist och sin längtan.

Vad kommer du med? Hur ser tomheten ut, törsten, hungern? Vad kommer vi med för egen del? För familjen, för församlingen, för vårt samhälle, vårt land, vår värld?

Tystnad. Någon som vill dela?

Behoven är stora, resurserna för små. ”Det räcker inte med bröd för tvåhundra denarer om de ska få en bit var.” Känner vi igen det? Resursbristen. Hade det hjälpt med fyra hundra denarer? Vi har ju mat, vi äter oss feta men vi blir inte mätta. Vi har en fantastisk sjukvård men vi mår inte bra. Pengarna är inte hela lösningen.

Är ropet på starka ledare lösningen, människor som får allt ansvar i knäet och en krona på huvudet, människor som ska lösa alla våra problem och mätta vår hunger. Nej, säger Jesus. Jag vill inte att ni gör mig till kung.

Så vad är hemligheten?

Att bemyndiga människor att vara en del av lösningen, att själva bidra till förändringen. Det är just det Jesus gör när han med största respekt för pojken tar emot hans lilla gåva.

Pojken ger allt han har. Brödet bryts och delas, det räcker och blir över. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Jag vet inte hur brödundret gick till. Kanske var det Jesus som sin gudomliga förmåga mättade alla hungriga av det pojken räckte fram. Eller så utvecklades det hela till ett gigantiskt knytkalas där alla bidrog med det lilla de hade. Någon hade ett par kokta ägg, någon fikon, någon annan bröd - mat som de tänkt behålla för sig själva för det räcker ju ändå inte till så många! Men när de ser pojken och hur Jesus välsignar hans gåva blir de djupt berörda och tar  fram vad de har och skickar runt. 

Har ni tänkt på att det alltid blir en massa över efter knytkalas? Det blir välsignat.

Just detta sker nu överallt i vår kyrka. Fasteinsamlingen Att resa sig starkare förlöser människors engagemang och kreativitet och många kommer med sina fem bröd och två fiskar och när Jesus välsignar det vi gör och ger mättar det både givaren och mottagaren.

Den är ej rikast

vilken mest har sparat.

Nej, den är rikast

som har givit mest."

Vad har du fått som du kan räcka vidare?

Tystnad

Strax bjuds vi till måltid. Brödet kommer brytas och delas, Kristi kropp för dig utgiven. Jesus gav sitt liv för att vi skulle få leva. Han är brödet som bryts och när vi äter det, när vi tar emot hans kärlek mättas vår hunger, vår djupaste brist. Sedan sänds vi in i den kommande veckan för att själva vara bröd, brytas och delas och mätta dem som kommer i vår väg.

Ta emot i öppen hand. Räcka vidare ur öppen hand. Jag tror att just det är meningen med livet. Efter uppståndelsen var det just detta som var kännetecknet: När Jesus tog brödet, läste tackbönen och bröt det – då öppnades deras ögon. När vi blir bröd som bryts och delas då kommer människor känna igen Kristus.

När en nödställd

(Cuando El pobre text: J A Olivar, Musik: M Manzano)

Eng övers George Lockwood / Martin Seltz Två versioner.

Svensk översättning: Peter Andreasson 170312

1

När en nödställd, utan något, delar med sig,

när en hungrig bryter bröd som ger oss liv, 

när en sårad ger åt andra mod och styrka, 

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg.

2

När vi lider med varandra, delar smärtan,

när trots allt en strimma hopp anas på nytt,

när vi älskar trots att hatet finns omkring oss,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg.

3

När vårt inre fylls av glädje, flödar över,

när vi måste sjunga ut det som är sant,

när vi böjer oss och rätar andras ryggar,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg.

4

När vårt liv blir fyllt av himlens goda gåvor,

när nationer mäklar fred där det är krig,

när en främling genom vänskap blir ett syskon,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg,

vandrar Gud här vid vår sida på vår väg.

Predikan 2:a söndagen i fastan

Psalmer: 219, 217, 769, 40

Den kämpande tron

I frälsarkransen finns en svart pärla, nattens pärla. Den berättar om den erfarenhet av natten som varje människa förr eller senare måste gå igenom.

Natten kan ha olika namn: ensamhet, dödsångest, skuld, sorg, svek, skam, självförakt, meningslöshet, tvivel – eller som för kvinnan i evangeliet som ropade och bad och inte fick svar. En erfarenhet av att Gud är tyst.

Idag får vi följa Jakob in i natten. För att förstå hans brottning behöver vi blicka tillbaka, sätta in händelsen i sitt sammanhang.

Kommer ni ihåg berättelsen om Jakob? Han är tvilling. Hans bror heter Esau. Jakob föds som nr två och håller sin bror i hälen när han kommer ut. Esau är pappa Isaks älsklingsson, stark, modig, äventyrslysten, oftast ute i skog och mark och jagar. Jakob är mamma Rebeckas pojk, försiktig, ängslig, stannar helst hemma med mamma i köket.

Så blir Isak gammal och blir blind och innan han dör ska han välsigna sin förstfödde. Då ordnar Rebecka det så att Jakob lurar till sig sin fars välsignelse varpå Esau blir ursinnig och bestämmer sig för att döda sin bror.

Jakob, som aldrig lämnat hemmets trygga vrå flyr hals över huvud rakt ut i öknen och somnar utmattad med en sten som kudde. I drömmen ser han en trappa som leder från jorden ända in i himlen och änglar som går upp och går ner och Gud lovar att vara med honom och skydda honom var han än går.

Jakob kommer till sin morbror Laban och bildar familj och får tolv söner och allt lyckas för honom och han blir mycket förmögen och det väcker avundsjuka så Jakob bestämmer sig för att flytta hem.

Det är bara ett krux. Han är livrädd för Esau. Skulden och skammen över sveket mot brodern väcks till liv. Han får ångest. I många år har han förträngt sin skuld, sitt svek men nu närmar sig sanningens minut. Han har ju inte bara lurat sin far och stulit välsignelsen från sin bror, han har djupast sett svikit sig själv och sina ideal och syndat mot Gud. Det är mycket i Jakobs liv som gör natten svart och svår. 

Hur ska han kunna se sin bror i ögonen? Finns det förlåtelse? Är försoning möjlig? Eller kommer Esau att slå ihjäl honom? Kommer Gud hålla sitt löfte att vara med honom trots sveket.

Det är natt. Jakob är helt ensam. Han kan inte sova. Jakob försöker be men det tycks inte hjälpa. I vargtimmen blir skuggorna längre, oron djupare, skulden större, självförebråelserna outhärdliga. Då, när det är som värst upptäcker Jakob att han inte är ensam. Någon utmanar honom, brottas med honom, tvingar Jakob att kämpa till det yttersta, att inte ge upp. Det gör ont, fruktansvärt ont, brottningen sätter spår inte bara i hans själ utan också i hans kropp. Men han vägrar att släppa taget. Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.

Jakob är osäker på vem han brottats med men inser strax att han brottats med Gud själv och överlevt.

Så övergår natten i dag. Jakob har mött Gud och sig själv. Nu vågar han också möta sin bror. Kommer Esau döda honom eller kommer de försonas. Det spelar inte längre någon roll. Jakob har fått frid i sitt hjärta. Nu får det ske som sker.

Kampen är en del av livet, en del av tron. Ingen slipper undan. Förr eller senare kommer också du och jag fram till Jabboks vadställe. Förr eller senare står vi ensamma och det är natt och vi ser ingen utväg. 

Var inte rädd. Gör som Jakob. 

Tala med Gud, även om du inte tycks få svar. 

Tampas / brottas med Gud

Ta emot välsignelsen

Tacka när dagen gryr.

För Gud är med, Gud är där - också i natten. Jag ser det när jag blickar tillbaka på mina erfarenheter av natten. Gud var där i gestalt av en medmänniska, en själavårdare, en psykoterapeut, ett bibelord, en psalmstrof, en händelse som förändrade allt. 

Att brottas med Gud kan göra ont, men kanske är det det som gör mest ont som medför störst välsignelse när vi ser tillbaka.

Så möts bröderna och Esau omfamnar sin lillebror och kysser honom. Och båda börjar gråta.

Försonad med Gud, försonad med sig själv försonad med sin bror.

Predikan 2 sönd e Trettondagen

Livets källa

Härlighet. Smaka på det ordet. Hur smakar det? Gott! Vad finns det för synonymer? Och nu vill jag be dig blunda och frammana ett minne av som är fyllt av härlighet, lycka, salighet... Någon som vill dela?

Låt mig få se din härlighet, bad Mose. Och han fick det. Han fick se Guds härlighet gå förbi, liksom se Gud på ryggen. Och jag tänker att Mose blev salig, alldeles genomlycklig. Som om hinnan, den rispapperstunna hinnan som skiljer det jordiska från det himmelska för ett ögonblick veks åt sidan.

Låt mig få se din härlighet. Bönen är uttryck för en djup existentiell törst som vi bär på. En törst efter det himmelska, efter källan själv. Då och då får vi bönesvar, då och då öppnas våra ögon, och vi ser, vi hör, vi känner och smakar och anar Gud – i skapelsen, i konsten, i poesin, i musiken – i allt det sköna.

Ikonen är en bild, ett konstverk men den är samtidigt något mer, den är ett fönster mot himlen, ett fönster som kan hjälpa oss att få syn på Guds härlighet. Brödet är ett bröd och samtidigt Kristi kropp som ger oss förlåtelse, evigt liv och salighet.

I paradiset badade vi i Guds härlighet. Vad hände sedan? Paulus svarar: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Synden gör oss blinda, döva, okänsliga, smaken avtrubbas och luktsinnet förstörs – för det är genom våra sinnen som vi kan uppfatta Guds härlighet och Guds vilja. Det grekiska ordet för omvändelse är metanoeo. Sinnenas förnyelse. Det är som när man haft en vaxpropp i båda öronen och plötsligt trillar propparna ut och man hör, man hör den ljuvaste musiken, man hör barnens skratt, man hör fåglarna sjunga.

Nu är vi inne i den del av kyrkoåret som heter epifanian, tre söndagar – Trettondagen, förra söndagen och denna söndag då Gud på ett särskilt sätt uppenbarar sin härlighet för oss i Jesus Kristus. För stjärntydarna, för dem som var med när Jesus döptes och hörde rösten som sa: Denne är min älskade son, min utvalde; och för dem som var med på bröllopet i Kana.

På vilket sätt visar Gud sin härlighet på bröllopet? Genom att bejaka kärleken, glädjen, festen och förse gästerna med ett överflöd av vin – 600 liter av det bästa vin som någonsin smakats. Ett tecken, skriver Johannes. På vad? Varje under Jesus gjorde var ett tecken som pekade fram mot tecknet med stort T – korset, tecknet på Guds gränslösa kärlek och överflödande nåd.

Det är som om det fanns en grundglädje, en källa på djupet, ett flöde av nåd som vi kan få del av.

Jesus säger: Be och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig

Mose bad och fick se Guds härlighet. Maria bad och Jesus fyllde hela huset med överflödande nåd. Och vi får med Maria sätta ord på bristen och med Mose sätta ord på vår törst, vår djupaste längtan. Om vi omvänder oss, lever som barn med öppna sinnen kommer Gud, när tiden är inne låta oss få se hans härlighet....

Jag vill avsluta med ett stycke ur boken Grundglädjen av Martin Lönnebo, en bok som tillägnas alla som gör Tåredalen rik på källor.

Mitt första minne av pappa: Jag är två och ett halvt år gammal. Pappa kommer hem från ett sjå med lastning av sågat virke till en båt i Kåge hamn. Trött efter mödan och cykelturen kommer han med tom unikabox. Han öppnar dörren in till det stora köket där jag står på golvet, han springer emot mig, ger mig smeknamn, lyfter och kastar mig upp mot det vita brädtaket, det speglade. Jag seglar som en ballong, jag faller hisnande, men utan rädsla – jag vet att jag landar i starka händer.

Mitt sista minne av pappa: Pappa är på långvården i Skellefteå. Jag har gett honom nattvarden och välsignat hans sista färd hem till mamma i den helgedom som har högre valv än de i Kusmark. Den gamle följer mig ut på asfaltsgården, det är mörkt och blött. Han räcker mig sin magra hand i ett fast grepp och säger: ”Kom ihåg, pajk, allt är nåd.” Detta är hans testamente, arvet till mig, värdig en ren källa.

Pappa vänder och går in till sin avdelning. Han går in med grundglädjen, jag ser på hans läppar och hans ögon reflexer från den källa som har glädje tillfyllest. Jag gick åt mitt håll, i frid, med mitt dyrbara arv, den gränslösa nåden. När jag tänker på den hör jag källbäcken porla. 

Predikan Juldagen 2017 (den jag höll)

Jesu födelse

Julevangeliet har vi ju hört så många gånger. Vi kan det nästan utantill. Och vi har säkert hört otaliga utläggningar över dess innehåll. Vad finns då att säga idag?

Ett sätt att närma sig en text är att välja en av karaktärerna i texten och tänka att den personen är jag. Och när jag mediterade över texten fastnade jag denna gång för herdarna. Tänk er att vi är herdarna. Precis som dom så står vi ut med kylan och mörkret. Vi biter ihop, stretar på, håller ut och gör det vi ska trots mörkret och kylan. Jag måste säga att jag far lite illa av vintermörkret. När det är som värst undrar jag om det verkligen var meningen att människor ska leva på dessa breddgrader.

Jag växte ju upp i Afrika och där var det ca 20-25 grader året runt.

Nåja, herdarna uppfyller sina plikter, de gör det de ska, de vallar fåren, skyddar dem mot faror, ger dem vård och tillsyn. De vet allt om får och fårskötsel och sköter sitt jobb fast ingen tackar dem. Är det inte så med oss?

Och de vänjer sig vid mörkret. Ni vet på hösten när dagarna blir kortare och nätterna allt längre, mörkret smyger sig liksom på och vi vänjer oss. Och det är som det ska med det fysiska mörkret men jag vill påstå att vi lever i en tid där vi vänjer oss vid mörkret även bildligt talat. Det tydligaste exemplet är kanske våra riksdagspartier. För fyra år sedan var det bara ett parti som pläderade för stängda gränser och hårda tag mot invandrare. Det som då ansågs vara främlingsfientligt och inhumant att säga det övertrumfar partierna nu varandra om att säga. Ingen säger längre: Mitt Sverige bygger inga murar. Det finansministern sa häromdagen var magstarkt. Åk någon annanstans. Var det svaret Josef och Maria fick när de sökte tak över huvudet och någonstans att föda? Gå någon annanstans!

Vi vänjer oss vid mörkret. Varje människa står varje dag inför valet mellan ljus och mörker, sanning och lögn, medmänsklighet och självupptagenhet. Går vi förbi tiggaren utanför affären en gång och fem gånger och tio så tystnar det dåliga samvetet och vi vänjer oss vid att vända den nödställde ryggen. Vi har sakta vant oss vid att överutnyttja jordens tillgångar. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla människor på jorden skulle leva som du och jag. Det är ju ju fullständigt orimligt. Men vi gör inget åt det. För vi har vant oss vid mörkret. Vi blundar.

Tänk så lätt vi vänjer oss vid mörkret...

Och plötsligt står ängeln där. Det blir alldeles ljust. Vad är vår första reaktion om någon tänder en starkt lysande lampa när vi vant vid oss vid mörket? Vi blundar. Vi ropar: släck! Kanske sa herdarna det till ängeln: släck! De blev åtminstone rädda, de greps av stor förfäran. Alla som på olika sätt har vant sig vid mörkret i tron att ingen märker något, blir rädda när ljuset drabbar. Vi är rädda för att bli avslöjade, påkomna, genomskådade. Ängeln vet detta. Därför säger den: ”Var inte rädda”. Det var inte avslöjandets iskalla ljus som ängeln kom med utan med ljuset från himlens härlighet, Guds kärleks ljus. Och när herdarna efter en stund vant sig vid ljuset och öppnade sina ögon så insåg de att detta är det ljus som vi hör hemma i, som vi skapades till, som vi alltid längtat efter. Vi är ljusets barn inte mörkrets.

”I dag har en frälsare fötts åt er.” Vilket underbart budskap. Och när den himmelska kören sjungit färdigt skyndade herdarna till Betlehem.

De sprang. Det var bråttom och det är bråttom. Mörkret tilltar på vår jord. Hot och hat, överkonsumtion, utnyttjande av de svagaste, krigshets, byggande av murar – Gud förbarma dig över vår arma jord!

Det är bråttom att vända om från mörkret till ljuset och för att vi ska kunna det behöver vi Barnets hjälp, han som sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.”

Låt oss gå till Barnet, falla på knä, tillbe och bekänna mörkrets gärningar och släppa in förlåtelsens ljus i våra hjärtan.

Då kommer lovsången att förlösas, Glädjen kommer flytta in i våra liv och vi kommer få ny kraft att kämpa för det goda mot det onda, för ljuset mot mörkret just där vi står, med de gåvor vi fått, sida vid sida med alla goda krafter.

Predikan jag aldrig höll på juldagen

Jesu födelse

Det är något alldeles särskilt med julen. Den rör vid något i hjärtats djup. I en psalm står följande: Och alla släktens hopp och tro, stämt möte denna natt. 

Det tycks finnas en längtan, en evig längtan efter ljus och frid, ett oändligt behov av tröst, en hunger efter den kärlek som bara älskar med öppen famn utan villkor och krav. Vi lever i en värld som väts av tårar. Vi läser om flickor som könsstympas, om barn som utnyttjas, om flyktingar som säljs som slavar. Vi hör ledande politiker som tycker att asylsökande borde åka någon annanstans. Vi möter gamla i vårt samhälle som aldrig får besök, ungdomar som skär sig. Det stiger ett rop ur människors hjärtan, en bön om förbarmande. Vart tar ropet vägen? Ekar det ut i ett iskallt universum? Eller finns det någon som hör, någon som ser och älskar? Finns det någon därute som griper in? 

Profeten säger: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Är Jesus det ljuset? Är barnet i Betlehem svaret på vår eviga längtan? Han påstod det. Jag tror det. 

När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det så stilla, så tyst. Liksom i skymundan. När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det i ett stall. I mörkret, bland djuren. Där blir Gud människa, medmänniska. Där landar himlen på jorden. Där går alla släktens hopp och tro i uppfyllelse. 

”Det fanns inte plats för dem inne i härbärget.” Hur är det i ditt liv, i mitt, i våra makthavares liv? Finns det plats för Jesus här inne? Eller är det fullt? Jag gissar att det är fullt i de fina salongerna, i det vi visar utåt. Men i alla människors liv finns det hemliga vrår, mörklagda utrymmen som vi döljer, som vi har svårt att tala om, som vi kanske skäms för. Kan det vara stallet, där undret sker, där barnet föds, där ljuset tänds, där medmänskligheten gror. 

”I samma trakt låg några herdar ute” Först stallet, sedan herdarna. Guds vägar är märkliga. Och samtidigt som trösterika. För herdarna var de mest föraktade, de med lägst status, de som ingen räknade med. De var sådana som man gick förbi, såg förbi, nonchalerade. Vilka är deras motsvarighet idag? 

De är de första som får veta. Och det är kanske dom som har lättast för att tro. Och Gud bjuder dem på en körkonsert som är himmelsk. Och så säger ängeln: var inte rädda. Kanske är det dessa tre ord som är de viktigaste i hela julevangeliet. Var inte rädda. Och herdarna skyndar till Betlehem och berättar vad ängeln har sagt. 

Barnet möter de lägsta, de som är på botten – i ögonhöjd. Botten i mig är botten i dig. Ljuset lyser inte i ljuset utan i mörkret. Kärleken räcks till dem som är tomhänta, till dem som hungrar och törstar och är mottagliga. För i denna natt har alla släktens hopp och tro stämt möte. Och Guds svar på mänsklighetens längtan är ett barn, Jesus Kristus. När han får födas i våra hjärtan föds också lovsången. Som om änglarnas sång fortplantat sig i herdarnas hjärtan och från herdarna har den sedan spridits ut över hela vår jord. 

Och jag tänker att denna lovsång, denna glädje över att bli sedd av och se Barnet i ögonhöjd får oss att själva bli en del av svaret på ropet....

Tack Gud för undret i Betlehem, för barnet, för ljuset. Nu behöver vi inte vara rädda. Mer, för du är med oss. Amen.

Julafton

               

VAR INTE RÄDDA!

Himlens hälsning till jorden....