Predikan 3 sönd e Trettondedagen

Jesus skapar tro

Matt 8:5-13

Det första jag vill säga är: Det är Jesus som skapar tro, inte vi.

Igår fick vi veta att förtroendet för regeringen, myndigheten för samhällsskydd och beredskap och folkhälsomyndigheten har rasat, enligt en färsk opinionsundersökning. Med mellan 11 och 22%. Men för sjukvården har den ökat. 

Förtroende är en färskvara. 

Rubriken för idag är: Jesus skapar tro. Precis så: skapar. Presens. Det är ett skeende, något som pågår, ständigt. 

Det går inte att säga: res inte, och sedan resa själv. Eller: handla inte, och sedan handla själv. 

Tro handlar om tillit. Och tillit växer alltid fram i mötet. Tron och tilliten är frukten av ett skeende mellan två personer. Något som rör sig, förändras, växer eller rasar, fördjupas, prövas, rotas . 

Och det är Jesus som skapar tro. Det är inget vi kan prestera. Precis som när man möter en ny människa och får kontakt. Människan väcker något inom en, en nyfikenhet som fördjupas till intresse, som växer till sympati: man vill veta mer, träffas igen. Personen i fråga väckte något inom en som kan fördjupas till vänskap, tillit och förtroende. En tillit tunn som nattgammal is i början…

Det finns en föreställning bland många kristna att bara vi ber och tror och missionerar så kommer det bli väckelse och då kommer alla att tro. Det tror inte jag. Paulus säger att tron är en gåva. Några får den, andra får andra gåvor. 

Hur var det då med officeren? Jesus ser tro där ingen annan ser tro. Det är det andra jag vill säga idag. Jesus ser tro, där ingen annan ser tro. 

Vi vet att Jesus bodde i Kafarnaum. Hur vet vi det? Jo, i Matt 4:13 står det: Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum. Staden ligger vid den norra stranden av Genesarets sjö. Jesus var troligen inneboende hos Petrus. Det var därifrån han utgick och dit han vände tillbaka efter sina många vandringar. 

Det innebär att officeren och Jesus måste ha träffats. Kanske flera gånger. 

Och hade Jesus träffat officeren så hade han säkert också träffat pojken. Den här texten återges i Matteus, Lukas och Johannes. Och i de olika versionerna används olika ord för tjänaren. I Matteus står det pais, som betyder pojke. I Lukas doulos, som betyder tjänare. I Johannes uios, som betyder son. 

Helt klart är att officeren älskade pojken. Han hade prövat allt. Inget hjälpte. Till sist söker han upp Jesus. Han satsar allt på ett kort. Han ber för pojken. Han bär honom i bön till Jesus. Han använder sin makt och sin röst för att tala för den som är utan makt och utan röst. Det kan vi också göra, vänner. Hjälper inget annat, så kan vi be, bära den vi älskar, dem vi bryr oss om, de som är utan makt och röst i bön till Gud. 

Vad svarar Jesus? Vad står det? ”Skall då jag komma och bota honom?” Ja, så står det. Men jag tror det är fel. Jag har läst svaret på grekiska, engelska, norska, tyska, franska och flera gamla svenska översättningar. Överallt står det: ”Jag ska komma och bota honom.” D.v.s inte en fråga utan ett påstående.

Jesus prövar inte den som redan är på bristningsgränsen. Jag kommer…

Men då reagerar officeren. Då kommer den där reaktionen som är så vanlig hos oss. Jag är inte värdig. I Guds ögon är alla värdiga och värdefulla, särskilt de som vädjar för en som är utan makt och röst. 

”Men säg bara ett ord”. Det är här officerens tro blir synlig. Tilliten till Jesus är större än den egna ovärdigheten. 

Och Jesus svarar: ”Gå. Du trodde och det skall ske”.

Och pojken blev frisk. 

Det tredje och sista jag vill säga är att svaret är inte vårt ansvar.

Jesus är ingen mirakelmaskin som man stoppar in en bön i och får det man begärt. 

Det som är vår uppgift är att söka Jesus, be och bära dem som lider till honom. Sedan får han göra vad han vill, när han vill. Svaret är Guds ansvar.

1. Det är Jesus som skapar tro, inte vi. Några får gåvan att tro, andra får andra gåvor

2. Jesus ser tro, där ingen annan ser tro. 

3. Svaret är inte vårt ansvar, det är Guds. 

Predikan Nyårsdagen 2021

Gott nytt år i Jesu namn. 

I romanen Under i september av Klas Östergren berättas det om Brandy. Han är en sorgsen fotograf som letar livsmening eller åtminstone förströelse i våta danskvällar och förbjuden passion. Brandy väntar på ett tecken, men vet inte vad eller varför. Till sist närapå snubblar han över några gömda flyktingar som behöver hjälp. De är inte speciellt intressanta. De är krävande, besvärliga och otacksamma. Ändå vet Brandy att här är tecknet han väntat på. Det handlar om ett kärleksöverskott han bär på. En längtan efter att få stiga ur sig själv och behövas för andra. Den djupa driften att få ge. 

Ängeln Gabriel säger till Maria: Du ska bli havande och föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Jesus betyder: Herren hjälper. 

Vad är det vi är med om? Vad är det vi firar när vi firar jul? Vad är det vi sjunger om? Vad är det som väcker en sådan glädje i oss, något som är mer än nostalgi och tradition, något som sätter de innersta strängarna i våra hjärtan i rörelse? 

Jo, vi tror på en Gud som är kärlek till hela sitt väsen. Och det som händer är att Gud inte står ut med att behålla sitt kärleksöverskott för sig själv. Gud kommer till oss i ett litet barn. För att ingen ska bli rädd. Gud stiger ur sig själv, drivs av den djupa driften att få ge och blir vår Vän och Broder. 

Vi är som Brandy, vi bär på ett kärleksöverskott. Och det finns många Brandy i Aneby. När de som var 70 plus behövde hjälp med att handla mat och medicin ställde mer än 150 personer från nio olika föreningar och kyrkor upp för att under sju månader hjälpa till och satsa 2000 arbetstimmar för att hjälpa medmänniskor. När vi i slutet av november ställde frågan om vi kunde hjälpas åt att hålla fem kyrkor öppna, varma och bemannade under december för att människor ska kunna komma och be, tända ljus och kanske samtala så ställde ett fyrtiotal människor upp. När frågan ställdes om några var villiga att avsätta en del av sin julafton till att ringa till ensamma människor och önska en god jul var det genast 15 personer som anmälde sig. 

I tisdags beslutade vi hjälpa en flyktingfamilj så att de får bo kvar i Aneby när Migrationsverket stänger boendet på Norra Järnvägsgatan. Det är SASA, föreningen för stöd åt asylsökande i Aneby som tagit beslutet att hyra en lägenhet åt familjen fast pengarna egentligen inte räcker längre än till maj. Några timmar efter att vi med viss vånda tagit beslutet ringer min telefon. Det är en person som har fått höra talas om familjen och säger: det enda jag kan göra är att ge av mina pengar och uppmana andra att göra det. 

Det finns en anebyanda, ett kärleksöverskott, en längtan efter att få stiga ur sig själv och behövas för andra. Där barmhärtighet och kärlek är, där är Gud. 

När vi öppnar våra hjärtan, ser varandra, ber för varandra och ger varandra en hjälpande hand då blir Kristus synlig, då får kärleksöverskottet utlopp, då får livet mening och då lägger vi i varandras händer fred.

När vi hör om buskörning, skadegörelse, knivskärningar och skjutningar, fyrverkerier som riktas mot poliser och allmänhet då tänker jag att de som gör detta också är skapade till Guds avbild. Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. 

De som skadar och förstör vill ha kontakt, vill bli älskade för de bär också på ett kärleksöverskott. Som Brandy som gick och väntade på ett tecken, men han visste inte vad eller varför. 

Vänner, under året som kommer måste vi hjälpa våra barn och ungdomar att få utlopp för sitt kärleksöverskott och finna meningen med livet. 

Och pojken fick namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom, Gud blev människa, för Gud stod inte ut med att behålla sitt kärleksöverskott för sig själv.

Betraktelse vid livesänd Nyårsbön från Marbäcks kyrka

Hon var en liten vithårig kvinna som stod bredvid mig på tunnelbanan. Plötsligt vände hon sig till mig och sa med förvånansvärt klar röst: Vill du att jag berättar något för dig? Jag nickade, och hon fortsatte.: När de första människorna skulle lämna den underbara trädgården, ryggade de tillbaka inför det kalla, mörka och okända där utanför. Gud greps av medlidande med dem och frågade sina änglar: ”Vem av er vill följa dem ut?” Ingen anmälde sig. Men efter en lång tystnad steg en mörk, reslig ängel fram, rättade till sandalremmarna och sa: ”Jag går med dem.” Tunnelbanan var framme vid Mariatorget. Kvinna gjorde sig redo att stiga av. När dörrarna öppnades vände hon sig mot mig och sa: Det var Musikens ängel. Och han har följt människorna sedan dess. (Ur Natt och dag av Y Eggehorn)

Vad heter den ängel som har gått vid din sida genom det gångna året? Ljusets ängel? Tröstens ängel? Hoppets ängel? Eller Musikens ängel? Jag tror att vi har haft sällskap av olika änglar under olika perioder. När vi gråtit har Tröstens ängel varit där. När vi varit rädda har Gud sänt Modets ängel till oss som viskat: var inte rädd. När vi känt oss dystra till mods har Ljusets ängel kommit in i rummet och lyst upp vår tillvaro. Det märkliga med änglar är att de kan komma till oss i olika skepnader. Som en granne som ser oss, som en främling som ger oss en hjälpande hand, som musik som fyller själen med liv och nytt mod. Som ljus, som fågelkvitter som bär bud om en ny vår, som en ljummen bris som smeker kinden. Men ängeln kan också komma till oss med ny insikt, som en fråga som får oss att tänka efter, som en utmaning som leder till bättre val i livet. 

Och kanske har du och jag också fått vara änglar för någon vi mött utmed vägen. Vem vet!

Nu står vi på tröskeln till ett nytt år. Ingen vet vad det nya året kommer innehålla. Men en sak vet vi. Gud ser oss. Gud vet att vi kan känna oro och rygga tillbaka inför det kalla, mörka och okända som väntar. Och Gud frågar ikväll sina änglar: ”Vem av er vill följa dem ut i det nya året? ”

Jag är övertygad om att ingen av oss ska behöva gå ensam, att Gud kommer se till att änglarna följer oss genom mörker och ljus, sorg och glädje. 

Och jag är särskilt tacksam för Musikens ängel. Om vi lyssnar noga kan vi höra den viska: 

Stå stilla i smärtan,

rotad i det som är ljus i dig.

Låt svärdet gå genom dig.

Kanske det inte alls 

är ett svärd.

Kanske det är 

en stämgaffel.

Du blir en ton. 

Du blir den musik 

du alltid längtat efter

att få höra. 

Du visste inte 

att du var

en sång.

Y Eggehorn

Predikan vid julottan i Haurida kyrka

För all längtan finns det en tid som är inne.

Tiden var inne… Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda. Det är nu det sker, det stora, det som generationer väntat på, drömt om och längtat efter. Det som profeterna talade om, det som förfäderna hade berättat om, det sker nu. Tiden var inne. 

Och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i härbärget. 

När det stora sker, det oerhörda, det som generationer väntat på, drömt och längtat efter, då sker det stilla, liksom i skymundan, i ett uthus, bland djuren. Hur står det i julpsalmen? Så stilla och så oförmärkt , blir oss Guds gåva räckt, och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det…

Ibland skojar vi och säger att den som missar en mässa, missar en massa.

Den natten märkte de flesta ingenting, de missade miraklet. Det var bara herdarna som såg och trodde. 

Ylva Eggehorn skriver: Så mycket i mitt liv handlar om längtan efter att få vara med om något riktigt stort. Och om rädslan att missa det, att inte hinna fram, komma försent, bli utanför. 

Men det behöver inte vara försent, bara för att livet inte blev som jag tänkt mig. För all längtan finns det en tid som är inne.

För all längtan finns det en tid som är inne.

Natten skall vika där ångest nu råder…. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram…..Ty ett barn har fötts, en son är oss given.

Den senaste veckan har jag mött så mycket sorg och så mycket längtan. Jag har talat med en familj som väntat i fem och ett halvt år på uppehållstillstånd, två vuxna och två barn och i veckan fick de ännu ett avslag. Modern var otröstlig. Fadern förkrossad. Jag har talat med människor som gråter av längtan efter familjemedlemmar som de inte kunnat träffa på väldigt länge pga pandemin. Jag har talat med en kvinna vars far har fått besked om cancer. En annan har mist sitt arbete och är djupt förtvivlad. Mitt i allt det svåra har jag också mött tacksamhet, oväntad hjälpsamhet, tålamod, och ett trotsigt hopp. En längtan efter att det ska vända, att det ska ljusna, att det onda och svåra snart ska förbytas i glädje. Livet är märkligt, ena stunden härligt, nästa stund outhärdligt. Brutalt och underbart. Och när jag stått i strömmen av liv och lidande, tårar och trotsigt hopp, har jag känt mig så levande. Det är på riktigt. 

Brutalt och underbart. Så var det då, så är det nu. Jesus föds rakt in i vår verklighet utan förskönande omständigheter. Immanuel – Gud med oss. Han tårar fälla skall som vi, förstå vår nöd och stå oss bi med kraften av sin anda. 

För all längtan finns det en tid som är inne. Tanken är oerhört trösterik. Tänk om barnet i Betlehem är svaret också på din och min längtan. På alla människors längtan. Tänk om det är så att alla släktens hopp och tro stämt möte denna natt? 

Ylva skriver på en annan sida: Och även om du kom försent till den kända föreställningen med herdarna och kungarna ska han sitta här hos dig på en bänk i tomheten 

och du ska höra honom säga: som ett ljus har jag kommit i världen för att ingen av dem som söker mig ska gå förlorad i natt och mörker. 

För all längtan finns det en tid som är inne.

Predikan Juldagen Frinnaryd

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå…

Vilka var de första som fick se det nyfödda barnet? Nej, det var inte herdarna. Det var djuren i stallet, åsnan, fåren, korna, hönsen. Kanske fanns där en stallkatt också, och en tillgiven hund. Djuren som Gud skapat var de första som fick möta Gud ansikte i ett litet barns gestalt. Det ligger något vackert och vist i detta. För är det något som våra husdjur är bra på så är det att ta saker och ting som de är, för de bara är, de är sig själva fullt ut. De gör sig inte till, de har vidöppna sinnen, de är närvarande. De är. Och där möts de, Gud och djuren, i varat. Guds namn är: Jag är och det är så Jesus presenterar sig gång på gång: Jag är - världens ljus. Jag är - livets bröd. Jag är - vägen, sanningen och livet.

Gud måste ha funderat länge på hur det skulle gå till när himlen skulle landa på jorden? Hur skulle Gud bära sig åt för att inte skrämma livet ur allt skapat? Gud lät sig födas av en enkel kvinna i en undanskymd vrå av världen, som hemlös, på golvet i ett stall, sedd och mottagen av djuren, värmd av deras kroppar, villkorslöst accepterad. 

Kan det bli en påminnelse till oss om att göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland, för djuren och naturen som hotas av uppvärmning och utrotning? 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Vilka står nu på tur att få höra om undret, om barnet i Betlehem? Gud måste ha funderat länge innan valet föll på herdarna. Att vara herde var det sämst betalda jobbet, lägst i rang. Kanske motsvaras det i vår tid av gästarbetare och EU-migranter som för en spottstyver städar toaletter, kör ut reklam, plockar bär och sliter på byggarbetsplatser, de som gör det ingen av oss ids göra. 

Herdarna befann sig på samhällets botten och de blir utvalda att få höra evangelium, glädjens budskap från ängeln. Kan det påminna oss om att aldrig förakta eller utnyttja ens den fattigaste eller enklaste människa vi möter? 

De greps av stor förfäran, står det. Tacka för det. Vem hade inte blivit vettskrämd av ljuset, av härligheten. I ordet ”Herrens härlighet” finns allt det som varje människa djupast längtar efter. I ordet gömmer sig paradiset, hemkomsten, den kärlek som alla längtar efter men få får uppleva, den villkorslösa, befriande kärleken. Om man väntar på något länge utan att få det så ger man kanske upp till sist. Var det därför herdarna blev förskräckta? Men de sprang inte sin väg, de stannade kvar och när ögonen vant sig vid ljuset fick de höra orden, de ord som vi kanske mest av allt behöver höra idag: ”Var inte rädda”!

Ängeln måste ha använt sin varmaste, innerligaste och mjukaste röst, som när en vuxen talar med ett barn som skakar av rädsla. ”Var inte rädda”. Och som för att understryka orden sjunger himlens änglar den vackraste sång som hörts på vår jord, en sång som alla andra sånger, som all annan musik är en återklang av. 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Nu har först djuren i stallet och sedan herdarna fått höra och se. Och ingen av dem har behövt göra sig till eller stå på tå eller duscha och klä sig fint för att få med. Gud möter herdarna i ögonhöjd, ja de får till och med böja knä för att se och tillbe. 

Här gömmer sig hela hemligheten med julens budskap. Gud möter oss i det lilla, det enkla, där vi minst väntar det för att ingen någonsin ska tro att Gud vill få oss att känna oss dumma eller otillräckliga eller inte fina nog eller ovärdiga. Bort allt det!

Så nu är det vår tur. Nu får vi lägga bort alla försök att duga och imponera för att bli älskade. Vi får sänka våra axlar, andas ut och ta emot. Låta barnets blick genomskåda oss och upptäcka att det inte är farligt för blicken säger det ängeln sa: Var inte rädd. Jag älskar dig. 

Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn

Och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda, du köpt den dyrt åt dig, 

Mitt hjärta skall dig skydda, ack giv mig jul med dig. 

Predikan tredje söndagen i advent

 Bana väg för Herren        

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? Det var en familj som hade fått en vattenskada. De kontaktade en hantverkare som lovade komma, men det dröjde och dröjde. Ja, ni vet hur det kan vara ibland. Det här var en from familj som kunde sin Bibel. En dag dök det upp en man på gårdsplanen och då gick husfar fram till honom och frågade: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?

Vi kan skämta om det men det ligger ett djupt allvar i frågan. För jorden och mänskligheten är som det där huset med vattenskadan. Och frågan ställs, över hela vår jord, genom alla tider: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?

Johannes frågar. Han sitter i fängelse. Han har kritiserat makten och det gör man inte ostraffat. Och nu ställer han frågor och söker svar. Nu tvivlar han. Han har berett vägen för den som skulle komma, Messias, Kristus, den som ska komma med räddningen. Han har predikat så det svidit i människors samveten, han har talat om omvändelsens nödvändighet. Ni kan inte leva som ni gjort, ni måste ändra er och göra bättring. Tänk om det han gjort inte var värt något. Tänk om han tog miste? Är du den som ska komma....

Johannes sitter inte ensam i fängelset. Lucia finns där, den unga kvinnan från Syrakusa. Hon vägrade bli bortgift. I stället ville hon sprida ljus och glädje till de fattiga. Men fästmannen blev upprörd och angav henne. Hon fängslades och torterades och efter flera ofattbart grymma försök att få henne att ge upp sin övertygelse avrättades hon, endast 21 år gammal. Tvivlade hon? Var hon någon gång osäker eller var hennes tro bergfast? Jag vet inte. 

Bredvid Johannes och Lucia sitter tusen och åter tusen fångar, människor som stått upp för sin tro, stått upp för sanningen, stått upp för yttrandefriheten. Människor som kämpat för demokrati, för allas lika värde, för mänskliga rättigheter. Som vågat kritisera makten, som valt att inte tiga, fega ur, vika ner sig. Människor som gett röst åt dem som ingen lyssnar på. Människor som talat så det svidit i våra samveten. Människor som fått världens ledare att skämmas eftersom de inte gör tillräckligt för att hejda klimatförändringarna. Människor som kritiserat fusket och korruptionen och därför fängslats, torterats och dödats. Är du den som ska komma, eller....

Och där sitter också alla de kvinnor som lever i tvångsäktenskap, de flickor som könsstympas, de som utsätts för våld i hemmet. De som för länge sedan blivit medberoende, som tystnat och gett upp. Och alla som ännu hoppas att traditioner ska brytas, att någon ska gripa in och säga ifrån, visa på en annan väg. Är du den som ska komma, eller...

Sitter inte vi också i fängelset? Ett osynligt fängelse byggt av restriktioner: stanna hemma, ordna inga fester, håll avstånd. Förbud att samlas, murar av rädsla för sjukdom och död. Där, med Johannes och alla andra sitter också vi och undrar när räddningen ska komma. När kommer vaccinet? När kommer den dag då vi kan träffas, ta i hand, kramas, resa, leva normalt? Också vi tvivlar, också vi söker efter tecken. Ena stunden hoppas vi. Nästa stund misströstar vi. 

Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? 

Frågan är befogad. Det finns så många tecken på att det inte finns någon Gud, på att det inte är någon idé att kämpa, höja sin röst, hoppas att det goda ska segra.  Det finns så många tyranner, så många hänsynslösa, så många som har ont i sinnet och förvränger sanningen. 

Är du den som ska komma? 

Svaret är: Gå och berätta vad ni hör och ser. 

Blinda ser, lama går, smittade blir friska, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud. 
Ondskan är inte det normala. Det är därför det onda fyller löpsedlar och nyhetssändningar. Godhet, sanning och rättvisa är det normala. Hälsan tiger still. Överallt, dygnet runt kämpar människor för att bota sjuka. Överallt, dygnet runt höjer människor sina röster och protesterar mot korruption, valfusk, maktmissbruk. Överallt och dygnet runt kämpar människor för att bryta traditioner som tvångsgifte, barnäktenskap, könsstympning och diskriminering. Människorättsaktivister riskerar dagligen sitt eget liv i kampen för mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Journalister trotsar dagligen hot och hat för att avslöja de hänsynslösa.

Johannes och Lucia och Martin Luther King och Greta och alla andra som kämpat, ropat, brunnit för sanningen - varifrån har de fått sin kraft? Varifrån har de fått modet att kämpa vidare trots allt? Vad får församlingar över hela Sverige att samla in pengar, en gång till, i julkampanjen för allas rätt till ett värdigt liv? Varifrån kommer den tro och det hopp som bor i ditt och mitt hjärta och som får oss att inte ge upp? I rösterna hos dem som vågar säga ifrån hör vi Jesus röst. I deras blickar som ser sina medmänniskor möter vi Jesus blick. I deras händer som vårdar de sjuka och lyfter de förtryckta rör vi vid Jesus händer. Jesus sa: Jag är världens ljus. Han säger också: Ni är världens ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. 

Berätta vad ni ser. Vi får tvivla. Vi får fråga. Vi får hjälpas åt att söka tecken på Guds närvaro i världen. Redan nu sker det men ännu inte fullt ut, det som profeten Jesaja beskriver.

Men snart, säger han, snart kommer dagen då de döva skall höra, de blindas ögon skall se, de förtryckta ska glädjas och de fattigaste jubla. För en dag kommer det vara slut med tyranner och terrorister, en dag kommer de hänsynslösa vara borta och de som hade ont i sinnet kommer vara utplånade. En dag ska fängelset öppnas och alla fångar befrias. Snart ljusnar det. snart vänder det. Snart kommer det svåra att vara över. 

Jorden och mänskligheten är som ett hus med en stor vattenskada. Vi väntar och frågar: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? 

Där är han eller hon, på gårdsplanen, räddaren, hjälparen. Han, eller hon - för Jesus Kristus visar sig för oss i olika människors gestalt - är nära, är här. 

Predikan Första söndagen i advent

Så märkligt det är att inte kunna fira gudstjänst som vanligt. Så svårt det är att inte få ses, att inte få vara tillsammans på kyrkoårets första dag i fyllda kyrkor. Det är en sorg, människor gråter och längtar, hoppas och ber. Hur länge ska detta pågå? Hur länge måste vi vänta på att pandemin ska klinga av? 

Hosianna! Hosianna är en bön, ett rop: Hjälp oss, rädda oss. Kören är stor, sången ljuder genom alla tider, över hela vår jord: Hjälp oss, rädda oss. Och jag tycker mig höra att det är fler som sjunger idag än tidigare, nöden är större, ropet är starkare och till och med bina och fåglarna, och haven och bergen och glaciärerna stämmer in i ropet. Hosianna. För att inte tala om alla de flickor och kvinnor över hela jorden som lever i förtryck och tvång. Hjälp oss. Rädda oss. 

Skaran i Jerusalem sjöng Hosianna. De hade också väntat och längtat. På vad? På vem?

Jo, de hade läst profetens ord om att natten skall vika där ångest nu råder, att det folk som vandrar i mörkret skall få se ett stort ljus och över dem som bor i dödsskuggans land skall ett ljus skina klart. 

De hade levt i fångenskap och förtryck och nu var deras land ockuperat av främmande makt. De levde i ständig rädsla och osäkerhet. De längtade efter en annan kung för de hade läst raderna hos profeten Sakarja om kungen som kommer ridande på en åsna. De hade läst orden i Judiths bok där det står: Ty din makt beror inte på stora arméer, ditt välde inte på starka kämpar. Nej, du är de förtrycktas Gud, du är de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Så kommer han där, en annorlunda kung, en annan sorts ledare. Han sitter inte på höga hästar och ser ner på människor. Han rider på en åsna så han kommer i ögonhöjd med dem han möter. Han ser människor, han ler och hans blick är annorlunda, den värderar inte, den underkänner inte, den är fylld av kärlek. De som mötte hans blick såg Judiths ord gå i uppfyllelse: Du är de förtrycktas Gud, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Idag startar julinsamlingen till ACT, Svenska kyrkans internationella arbete. Tvångsäktenskap, könsstympning,  våld i hemmet och andra övergrepp krossar drömmar och slår sönder liv. Genom att ge en generös gåva ställer vi oss på Jesu sida i kampen för all flickors rätt till ett värdigt liv. För Gud är de förtrycktas Gud, de svagas hjälpare, de kraftlösas försvarare. 

Idag ska Aneby pastorat miljödiplomeras i Fas 2 och man kan fråga sig: finns det något i dagens text som handlar om miljön? Ja!

Jesus kom ridande på en åsna. Han ägde inget eget fortskaffnings-medel. Han lånade, eller ska vi säga att han leasade en miljövänlig åsna från en åsnepool. Herren behöver den. Han skall strax lämna tillbaka den. Jesus levde enkelt. Han levde hållbart och klimatsmart. Han visste att Guds skapelse måste värnas och vårdas. 

Ibland säger vi att vi inte ska ta något för givet. Är det inte just det vi ska? Ta det för givet, ta emot livet och varje hjärtslag som en gåva, ta dagen och maten för given, given åt oss av Gud, alla goda gåvors givare? De ägodelar vi har, de pengar och prylar vi har, allt är till låns, allt är oss givet att förvalta och sedan räcka vidare. Också våra vänner, vår kraft, lusten, livet, förmågan är gåvor som vi ska ta för givna och tacka Gud för. Gör vi det, skapar vi rum för det heliga, för det som inte är till salu. Vi upptäcker att det vackraste och viktigaste i livet är gratis, gåvor av nåd som väcker förundran och varsamhet. 

Ylva Eggehorn skriver i boken: Natt och Dag: Om vi på nytt förmår skapa ett rum för det heliga i våra kyrkor - en plats där Gud och människa hejdar sig på tröskeln till varandras mysterium. En plats där vi inte agerar för att annonsera eller förevisa vad vi håller på med eller hur duktiga vi är. Gud kan inte användas för att bygga framgång... eller harmoni eller bättre fungerande människor. Gud är oanvändbar, lika oanvändbar som en kärleksnatt. Han kallar oss ur djupet av oss själva, mitt i våra liv, till ett möte som han har betalat det fulla priset för. Vi behöver inte helhet och harmoni till varje pris, men vi behöver den kärlek som heter mottagande. Så långt Ylva Eggehorn. Och detta är min önskan och bön inför det nya kyrkoåret, att vi på nytt ska förmå skapa rum för det heliga i våra kyrkor, en plats där Gud och människa hejdar sig på tröskeln till varandras mysterium. 

Det är svårt nu. Det är sorgligt att inte få mötas och fira gudstjänst i fyllda kyrkor. Och ändå sker undret, trots allt. En annorlunda kung kommer till oss, till dig där du är, till mig där jag är. Han kommer med det som vi allra mest behöver. Nåd och frid. För Gud är de förtrycktas Gud, de uppgivnas beskyddare, en räddare för dem som är utan hopp. 

Hosianna. 

Predikan Domsöndagen

 Längtan. Det finns så mycket längtan i oss. Kanske är den idag starkare än på mycket länge. Vad längtar du efter? Längtar du efter att kunna ses, kramas, ta i hand, resa, umgås utan att vara rädd. Längtar du efter att få träffa barn och barnbarn? Längtar du, som jag, efter den dag då pandemin är över, den dag då vi kan leva ett normalt liv, utan rädsla?

Vet ni vad jag längtar efter mer? Jag längtar efter domedagen. Jag längtar efter att Jesus ska komma tillbaka. För det står i Bibeln att den dagen ska allt det onda och svåra ta slut. Den dagen ska vi få se Gud ansikte mot ansikte och och Gud kommer se på oss med kärlek för han har också längtat. "Äntligen", kommer han viska. "Välkommen hem". Och han kommer se tårarna på våra kinder, ta fram sin finaste näsduk och varsamt torka bort tårarna. Medan Gud torkar tårarna från våra kinder kommer han säga: "Var inte rädd. Det är över nu". För den dagen kommer sanningen att segra, den dagen kommer livet segra över döden, det goda kommer segra över det onda, ljuset kommer besegra mörket. Träden, berättar Hesekiel, kommer bära frukt varje månad, bladen kommer inte vissna och frukten kommer aldrig ta slut, ingen kommer behöva gå hungrig och alla sår kommer läkas. Den dagen kommer vår djupaste längtan att uppfyllas. Vi kommer inte sakna något. Paulus skriver: Liksom alla dör genom Adam, så skall alla få nytt liv genom Kristus. Som jag längtar! 

När kommer detta ske? Vi vet inte men en sak vet vi: Vi har aldrig varit så nära den dagen som vi är nu. 

När jag var ungefär 15 år bodde vi i ett hus med en stor trädgård. Pappa tyckte om att påta i jorden. Han sådde och vattnade och väntade på att det skulle växa. En dag bad han mig gå ut och rensa ogräs. Det var inte det jag tyckte mest om, men jag jag lommade iväg, la mig på knä och tittade på de gröna groddarna. Det var ju omöjligt att se vad som var blommor och vad som var ogräs. Så jag ropade på pappa och bad honom komma ut och visa mig. Det var ändå svårt. 

Så är det med det som är ont och det som är gott. Ibland är det svårt att veta. För ibland är det som först verkar ont något som kan bli gott och det som först verkar gott kan visa sig vara ont. Jesus berättar om några som kastar ut nät. När de dragit upp nätet måste de sortera, de måste ta vara på den goda fisken och kasta bort den dåliga. De måste ha kunskapen, kunna se skillnaden. Och en dag, säger Jesus, ska de onda skiljas från de rättfärdiga. Det handlar om dig och mig, om alla människor. En dag ska vi genomlysas, våra liv ska granskas, sanningen ska komma fram. Men det är inte vem som helst som granskar, som sorterar och avgör. Det är Guds änglar och jag tänker att om de är osäkra så kommer de ropa på vår himmelske Fader och be honom visa dem. För Gud är kärlek, Gud känner oss bättre än vi själva gör och när han ser på oss med kärlekens blick kommer han bara se det vackra och goda. 

Jag tror inte att skiljelinjen går mellan oss människor, mellan onda och goda. För vem är alltigenom ond? Vem är alltigenom god? Nej, jag tror att skiljelinjen går rakt igenom oss, för också i mig finns avund, girighet, likgiltighet. Också jag gör skillnad på människor, jag tänker mer på mig själv än på andra. Fast jag vet att det är fel så handlar jag fel. Varje dag. 

Det finns bara en som är god, som är rättfärdig, en som aldrig har syndat och det är Jesus. Kanske är den där elden som Jesus talar om en renande eld, en eld som bränner bort allt det som jag skäms för, som jag vet är fel, som skadar mig själv och andra. 

Det berättas om en guldsmed som gjorde upp en eld. På elden satte han ett kärl med guldmalm som smälte och då kom slagget upp till ytan, de smutsiga. Varsamt tog han bort slagget med en slev och på frågan hur länge han höll på svarade han: Till dess att jag kan se min spegelbild i ytan. 

Vad längtar du efter? Jag längtar efter den dag då Jesus kommer tillbaka, domens dag då det onda ska rensas bort, återseendets dag då Gud viskar: "var inte rädd. Det är över nu". 

Predikan nittonde söndagen efter Trefaldighet

 Trons kraft

Jesus var hemma. Smaka på de orden. Jesus var hemma. Guds son, full av nåd och sanning, Världens frälsare, Guds skaparord som fanns i begynnelsen, Ordet som fanns hos Gud och var Gud. I Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss, säger Johannes. 

Först i Betlehem, sedan i Egypten som flykting, sedan i Nasaret. Och som vuxen i Kafarnaum, ungefär fem mil från Mor och syskon i Nasaret. Var bor Jesus nu? Här, där två eller tre samlas i hans namn. Här, i hjärtat. I ditt hjärta och i mitt hjärta. Han är oss närmare än vi är oss själva. Han är hemma. Är du hemma? Eller känner du dig bortkommen i tillvaron? Vilsen? Orolig? Jesus är hemma och väntar på dig.

Vad gör han? Jo, han förkunnar ordet. I ord och handling berättar han vem han är, vem Gud är. Han berättar att varje människa är skapad till Guds avbild. Att ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. Att det finns förlåtelse, det finns något som heter frid, på riktigt. Känn ingen oro, säger han. Jag är med er alla dagar. 

Jag tror att den lame mannen och hans vänner hade träffat Jesus förut. Kanske hade de hört honom förra gången han var hemma. Mannen som talade och handlade som ingen annan. Som väckte deras tillit, deras förtroende. 

Varför bar vännerna den lame till Jesus? Jag tror de gjorde det av kärlek, av medkänsla. Den lame hade kanske betytt mycket för sina vänner. Han var inte upptagen, han var nertagen. Närvarande. Han hade tid att lyssna på vännerna, be för dem, uppmuntra. Och nu vill de göra något för honom. 

Taken var platta i Israel på Jesu tid. Man kom dit via en utvändig trappa. Där torkade man säden, där hängde man kanske tvätt. De bryter upp taket och firar ned mannen. 

Jesus ser deras tro. Vilken tro? Den tro som är tillit, som är medkänsla, som inte ger sig, som är kreativ och påhittig och lösningsfokuserad. Den tro som tar sig uttryck i handlingskraft för de mest utsatta. Den tron har vi sett mycket av under pandemin. En trotsig trons kraft som inte ger efter för rädsla och missmod utan kliver fram, krokar arm med andra, ber och bär och gör skillnad för de ensamma, för riskgrupperna, för de smittade, för de förlamade. 

Dina synder är förlåtna. Vilken märklig öppningsreplik. Här kommer de med en lam man och så talar Jesus om synd. Hur tänker han? Jo, att människan är en sammansatt varelse, att kroppen och själen och anden hör samman. Han vet att kroppen kan berätta vad själen känner. Han vet det David visste när han begått äktenskapsbrott. I Psalm 32 i Psaltaren i den gamla översättningen står det: Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan. Hans skuld var så tung, han mådde så dåligt innerst inne så benen bar honom inte. 

Dina synder är förlåtna. När vi firar högmässa så börjar också vi i den änden. Vi säger som det är. Och sedan får vi höra samma ord som den lame: Dina synder är förlåtna. Det hjälper inte att laga kroppen om själen är trasig. 

Jag tänker att vi ibland är den lame som behöver bäras till Jesus i bön. Ibland är vi vännen som ber och bär. Idag bär jag dig, i morgon bär du mig. Det finns många som är lamslagna av rädsla, oro, smärta, ensamhet, meningslöshet, skuld. Gud, öppna våra ögon så vi ser vem som behöver bäras och helas. 

Predikan 13 e söndagen efter Trefaldighet

 Medmänniskan

 

I måndags var jag på studiebesök i den nya fotbollshallen i Aneby.

Kenneth Boman berättade om hur idéer hade vuxit fram, hur pengar samlats in, hur noga de varit med miljöaspekten. Så berättade han om förstörelsen, om hur några ungdomar hade slitit loss stuprören på byggnaden så att både rören och en del av fasaden behövt bytas. Men han var inte arg. Han sa inget om slynglar och odågor som borde ha stryk och lära sig veta hut. Han säger: Men det är ju våra ungdomar. Det är vi tillsammans som missat att fånga upp dem och leda in dem på en bättre väg.

Jag blev berörd.

 

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni göra för dem. Detta är den gyllene regeln. Den är gyllene, dyrbar, för i dessa ord finns nyckeln till fred, till försoning, till hopp och framtidstro för mänskligheten. Alla ord är viktiga, men två sticker ut som särskilt viktiga. Vilka är det?

 

NI och VILL. Om vi börjar med det senare så vill Jesus att vi tar ansvar, att vi agerar, inte bara reagerar. Att vi lyssnar till vårt innersta, till vårt hjärta och vårt samvete och därifrån hämtar svaret på hur vi ska tänka och handla. Börja med dig själv. Vad vill du? Sluta gnälla, sluta klaga på alla andra. Vad vill du och vad kan du göra? Nej, Jesus lägger inte ansvaret för hur det ser ut i Frinnaryd eller Aneby på individen. Ensam är inte stark. Allt vad NI vill. Pluralis. Det betyder ju att vi måste tala med varandra. Att vi måste låta olika åsikter brytas mot varandra. Att vi kan vara kloka tillsammans.

 

Ett tredje ord som är oerhört viktigt det är MÄNNISKORNA. När vi blir riktigt arga och upprörda eller rädda, då är risken överhängande att vi avhumaniserar våra medmänniskor. Ebba Busch, partiledare för det parti som vill bygga sin politik på kristna värderingar besökte häromdagen en plats där ett fruktansvärt brott hade skett. Vet ni vad hon kallade förövarna? Monster. Vad kallade nazisterna judarna? Ohyra. Än så länge har vi ett rättssystem som betraktar varje brottsling, hur djävulskt brottet än är, som människa, som ansvarig, som har rätt att få sin sak prövad. Än så länge skjuter vi inte ihjäl människor med annan etnisk bakgrund på öppen gata, vi förgiftar inte politiska motståndare. Vi gör som Paulus säger: Är din fiende hungrig, ge honom att äta, är han törstig, ge honom att dricka. Bemöt alla lika. Ta inte rätten i egna händer. Än så länge….

 

Det finns människor, medmänniskor som kastats i brunnen, ner i ett svart hål av sorg, av ensamhet, av sjukdom. Det kan vara mobbing, arbetslöshet, upprepade avslag från migrationsverket. Kanske sitter någon här idag som är i brunnen med Jeremia. Vem ser? Vem reagerar? Vem för deras talan, vem höjer sin röst, vem påtalar orättvisor som begås? Vem är dagens nubier? Det finns många som i det tysta gör fantastiska insatser för sina medmänniskor. Vad kan du göra? Vad kan vi göra tillsammans?

Jag är ordförande för Alla får plats. Den sjunde upplagan skulle gått av stapeln denna vecka. Idag skulle vi ha firat ekumenisk fredsmässa på Fredstorget. Men Corona satte stopp. Det blev inget. För några veckor sedan träffades gruppen och jag var helt inne på att pausa allt och ta nya tag nästa år. Då ber Tommy Gustafsson om ordet, förrförra räddningschefen. Vi måste göra något för de gamla, för alla dem som sitter i karantän, som inte fått besök. Många är djupt förtvivlade, säger han.

Hans ord grep oss och tillsammans började vi planera för Alla får plats-dagar första helgen i oktober. Han var nubiern som såg alla dem som kastats i brunnen.

Jag skulle kunna rada upp fler exempel men jag stannar här.

 

Det är Jesus som ger oss den gyllene regeln. Han var själv flykting, han blev tidigt faderlös, hans mor var änka och han blev avrättad, 33 år gammal för att han ville skapa fred och lära oss älska varandra. Men inget kunde tysta honom. Han uppstod och satte världen i rörelse, en rörelse för medmänniskan, för livets skull.