Jesus skapar tro
Matt 8:5-13
Det första jag vill säga är: Det är Jesus som skapar tro, inte vi.
Igår fick vi veta att förtroendet för regeringen, myndigheten för samhällsskydd och beredskap och folkhälsomyndigheten har rasat, enligt en färsk opinionsundersökning. Med mellan 11 och 22%. Men för sjukvården har den ökat.
Förtroende är en färskvara.
Rubriken för idag är: Jesus skapar tro. Precis så: skapar. Presens. Det är ett skeende, något som pågår, ständigt.
Det går inte att säga: res inte, och sedan resa själv. Eller: handla inte, och sedan handla själv.
Tro handlar om tillit. Och tillit växer alltid fram i mötet. Tron och tilliten är frukten av ett skeende mellan två personer. Något som rör sig, förändras, växer eller rasar, fördjupas, prövas, rotas .
Och det är Jesus som skapar tro. Det är inget vi kan prestera. Precis som när man möter en ny människa och får kontakt. Människan väcker något inom en, en nyfikenhet som fördjupas till intresse, som växer till sympati: man vill veta mer, träffas igen. Personen i fråga väckte något inom en som kan fördjupas till vänskap, tillit och förtroende. En tillit tunn som nattgammal is i början…
Det finns en föreställning bland många kristna att bara vi ber och tror och missionerar så kommer det bli väckelse och då kommer alla att tro. Det tror inte jag. Paulus säger att tron är en gåva. Några får den, andra får andra gåvor.
Hur var det då med officeren? Jesus ser tro där ingen annan ser tro. Det är det andra jag vill säga idag. Jesus ser tro, där ingen annan ser tro.
Vi vet att Jesus bodde i Kafarnaum. Hur vet vi det? Jo, i Matt 4:13 står det: Han lämnade Nasaret och slog sig ner i Kafarnaum. Staden ligger vid den norra stranden av Genesarets sjö. Jesus var troligen inneboende hos Petrus. Det var därifrån han utgick och dit han vände tillbaka efter sina många vandringar.
Det innebär att officeren och Jesus måste ha träffats. Kanske flera gånger.
Och hade Jesus träffat officeren så hade han säkert också träffat pojken. Den här texten återges i Matteus, Lukas och Johannes. Och i de olika versionerna används olika ord för tjänaren. I Matteus står det pais, som betyder pojke. I Lukas doulos, som betyder tjänare. I Johannes uios, som betyder son.
Helt klart är att officeren älskade pojken. Han hade prövat allt. Inget hjälpte. Till sist söker han upp Jesus. Han satsar allt på ett kort. Han ber för pojken. Han bär honom i bön till Jesus. Han använder sin makt och sin röst för att tala för den som är utan makt och utan röst. Det kan vi också göra, vänner. Hjälper inget annat, så kan vi be, bära den vi älskar, dem vi bryr oss om, de som är utan makt och röst i bön till Gud.
Vad svarar Jesus? Vad står det? ”Skall då jag komma och bota honom?” Ja, så står det. Men jag tror det är fel. Jag har läst svaret på grekiska, engelska, norska, tyska, franska och flera gamla svenska översättningar. Överallt står det: ”Jag ska komma och bota honom.” D.v.s inte en fråga utan ett påstående.
Jesus prövar inte den som redan är på bristningsgränsen. Jag kommer…
Men då reagerar officeren. Då kommer den där reaktionen som är så vanlig hos oss. Jag är inte värdig. I Guds ögon är alla värdiga och värdefulla, särskilt de som vädjar för en som är utan makt och röst.
”Men säg bara ett ord”. Det är här officerens tro blir synlig. Tilliten till Jesus är större än den egna ovärdigheten.
Och Jesus svarar: ”Gå. Du trodde och det skall ske”.
Och pojken blev frisk.
Det tredje och sista jag vill säga är att svaret är inte vårt ansvar.
Jesus är ingen mirakelmaskin som man stoppar in en bön i och får det man begärt.
Det som är vår uppgift är att söka Jesus, be och bära dem som lider till honom. Sedan får han göra vad han vill, när han vill. Svaret är Guds ansvar.
1. Det är Jesus som skapar tro, inte vi. Några får gåvan att tro, andra får andra gåvor
2. Jesus ser tro, där ingen annan ser tro.
3. Svaret är inte vårt ansvar, det är Guds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar