Gott nytt år i Jesu namn.
I romanen Under i september av Klas Östergren berättas det om Brandy. Han är en sorgsen fotograf som letar livsmening eller åtminstone förströelse i våta danskvällar och förbjuden passion. Brandy väntar på ett tecken, men vet inte vad eller varför. Till sist närapå snubblar han över några gömda flyktingar som behöver hjälp. De är inte speciellt intressanta. De är krävande, besvärliga och otacksamma. Ändå vet Brandy att här är tecknet han väntat på. Det handlar om ett kärleksöverskott han bär på. En längtan efter att få stiga ur sig själv och behövas för andra. Den djupa driften att få ge.
Ängeln Gabriel säger till Maria: Du ska bli havande och föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Jesus betyder: Herren hjälper.
Vad är det vi är med om? Vad är det vi firar när vi firar jul? Vad är det vi sjunger om? Vad är det som väcker en sådan glädje i oss, något som är mer än nostalgi och tradition, något som sätter de innersta strängarna i våra hjärtan i rörelse?
Jo, vi tror på en Gud som är kärlek till hela sitt väsen. Och det som händer är att Gud inte står ut med att behålla sitt kärleksöverskott för sig själv. Gud kommer till oss i ett litet barn. För att ingen ska bli rädd. Gud stiger ur sig själv, drivs av den djupa driften att få ge och blir vår Vän och Broder.
Vi är som Brandy, vi bär på ett kärleksöverskott. Och det finns många Brandy i Aneby. När de som var 70 plus behövde hjälp med att handla mat och medicin ställde mer än 150 personer från nio olika föreningar och kyrkor upp för att under sju månader hjälpa till och satsa 2000 arbetstimmar för att hjälpa medmänniskor. När vi i slutet av november ställde frågan om vi kunde hjälpas åt att hålla fem kyrkor öppna, varma och bemannade under december för att människor ska kunna komma och be, tända ljus och kanske samtala så ställde ett fyrtiotal människor upp. När frågan ställdes om några var villiga att avsätta en del av sin julafton till att ringa till ensamma människor och önska en god jul var det genast 15 personer som anmälde sig.
I tisdags beslutade vi hjälpa en flyktingfamilj så att de får bo kvar i Aneby när Migrationsverket stänger boendet på Norra Järnvägsgatan. Det är SASA, föreningen för stöd åt asylsökande i Aneby som tagit beslutet att hyra en lägenhet åt familjen fast pengarna egentligen inte räcker längre än till maj. Några timmar efter att vi med viss vånda tagit beslutet ringer min telefon. Det är en person som har fått höra talas om familjen och säger: det enda jag kan göra är att ge av mina pengar och uppmana andra att göra det.
Det finns en anebyanda, ett kärleksöverskott, en längtan efter att få stiga ur sig själv och behövas för andra. Där barmhärtighet och kärlek är, där är Gud.
När vi öppnar våra hjärtan, ser varandra, ber för varandra och ger varandra en hjälpande hand då blir Kristus synlig, då får kärleksöverskottet utlopp, då får livet mening och då lägger vi i varandras händer fred.
När vi hör om buskörning, skadegörelse, knivskärningar och skjutningar, fyrverkerier som riktas mot poliser och allmänhet då tänker jag att de som gör detta också är skapade till Guds avbild. Hjalmar Söderberg skriver i Doktor Glas: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.
De som skadar och förstör vill ha kontakt, vill bli älskade för de bär också på ett kärleksöverskott. Som Brandy som gick och väntade på ett tecken, men han visste inte vad eller varför.
Vänner, under året som kommer måste vi hjälpa våra barn och ungdomar att få utlopp för sitt kärleksöverskott och finna meningen med livet.
Och pojken fick namnet Jesus, det som ängeln hade gett honom, Gud blev människa, för Gud stod inte ut med att behålla sitt kärleksöverskott för sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar