Bana väg för Herren
Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan? Det var en familj som hade fått en vattenskada. De kontaktade en hantverkare som lovade komma, men det dröjde och dröjde. Ja, ni vet hur det kan vara ibland. Det här var en from familj som kunde sin Bibel. En dag dök det upp en man på gårdsplanen och då gick husfar fram till honom och frågade: Är du den som skall komma, eller skall vi vänta på någon annan?
Vi kan skämta om det men det ligger ett djupt allvar i frågan. För jorden och mänskligheten är som det där huset med vattenskadan. Och frågan ställs, över hela vår jord, genom alla tider: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?
Johannes frågar. Han sitter i fängelse. Han har kritiserat makten och det gör man inte ostraffat. Och nu ställer han frågor och söker svar. Nu tvivlar han. Han har berett vägen för den som skulle komma, Messias, Kristus, den som ska komma med räddningen. Han har predikat så det svidit i människors samveten, han har talat om omvändelsens nödvändighet. Ni kan inte leva som ni gjort, ni måste ändra er och göra bättring. Tänk om det han gjort inte var värt något. Tänk om han tog miste? Är du den som ska komma....
Johannes sitter inte ensam i fängelset. Lucia finns där, den unga kvinnan från Syrakusa. Hon vägrade bli bortgift. I stället ville hon sprida ljus och glädje till de fattiga. Men fästmannen blev upprörd och angav henne. Hon fängslades och torterades och efter flera ofattbart grymma försök att få henne att ge upp sin övertygelse avrättades hon, endast 21 år gammal. Tvivlade hon? Var hon någon gång osäker eller var hennes tro bergfast? Jag vet inte.
Bredvid Johannes och Lucia sitter tusen och åter tusen fångar, människor som stått upp för sin tro, stått upp för sanningen, stått upp för yttrandefriheten. Människor som kämpat för demokrati, för allas lika värde, för mänskliga rättigheter. Som vågat kritisera makten, som valt att inte tiga, fega ur, vika ner sig. Människor som gett röst åt dem som ingen lyssnar på. Människor som talat så det svidit i våra samveten. Människor som fått världens ledare att skämmas eftersom de inte gör tillräckligt för att hejda klimatförändringarna. Människor som kritiserat fusket och korruptionen och därför fängslats, torterats och dödats. Är du den som ska komma, eller....
Och där sitter också alla de kvinnor som lever i tvångsäktenskap, de flickor som könsstympas, de som utsätts för våld i hemmet. De som för länge sedan blivit medberoende, som tystnat och gett upp. Och alla som ännu hoppas att traditioner ska brytas, att någon ska gripa in och säga ifrån, visa på en annan väg. Är du den som ska komma, eller...
Sitter inte vi också i fängelset? Ett osynligt fängelse byggt av restriktioner: stanna hemma, ordna inga fester, håll avstånd. Förbud att samlas, murar av rädsla för sjukdom och död. Där, med Johannes och alla andra sitter också vi och undrar när räddningen ska komma. När kommer vaccinet? När kommer den dag då vi kan träffas, ta i hand, kramas, resa, leva normalt? Också vi tvivlar, också vi söker efter tecken. Ena stunden hoppas vi. Nästa stund misströstar vi.
Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?
Frågan är befogad. Det finns så många tecken på att det inte finns någon Gud, på att det inte är någon idé att kämpa, höja sin röst, hoppas att det goda ska segra. Det finns så många tyranner, så många hänsynslösa, så många som har ont i sinnet och förvränger sanningen.
Är du den som ska komma?
Svaret är: Gå och berätta vad ni hör och ser.
Blinda ser, lama går, smittade blir friska, döva hör, döda står upp och fattiga får ett glädjebud.
Ondskan är inte det normala. Det är därför det onda fyller löpsedlar och nyhetssändningar. Godhet, sanning och rättvisa är det normala. Hälsan tiger still. Överallt, dygnet runt kämpar människor för att bota sjuka. Överallt, dygnet runt höjer människor sina röster och protesterar mot korruption, valfusk, maktmissbruk. Överallt och dygnet runt kämpar människor för att bryta traditioner som tvångsgifte, barnäktenskap, könsstympning och diskriminering. Människorättsaktivister riskerar dagligen sitt eget liv i kampen för mänskliga rättigheter, demokrati och yttrandefrihet. Journalister trotsar dagligen hot och hat för att avslöja de hänsynslösa.
Johannes och Lucia och Martin Luther King och Greta och alla andra som kämpat, ropat, brunnit för sanningen - varifrån har de fått sin kraft? Varifrån har de fått modet att kämpa vidare trots allt? Vad får församlingar över hela Sverige att samla in pengar, en gång till, i julkampanjen för allas rätt till ett värdigt liv? Varifrån kommer den tro och det hopp som bor i ditt och mitt hjärta och som får oss att inte ge upp? I rösterna hos dem som vågar säga ifrån hör vi Jesus röst. I deras blickar som ser sina medmänniskor möter vi Jesus blick. I deras händer som vårdar de sjuka och lyfter de förtryckta rör vi vid Jesus händer. Jesus sa: Jag är världens ljus. Han säger också: Ni är världens ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.
Berätta vad ni ser. Vi får tvivla. Vi får fråga. Vi får hjälpas åt att söka tecken på Guds närvaro i världen. Redan nu sker det men ännu inte fullt ut, det som profeten Jesaja beskriver.
Men snart, säger han, snart kommer dagen då de döva skall höra, de blindas ögon skall se, de förtryckta ska glädjas och de fattigaste jubla. För en dag kommer det vara slut med tyranner och terrorister, en dag kommer de hänsynslösa vara borta och de som hade ont i sinnet kommer vara utplånade. En dag ska fängelset öppnas och alla fångar befrias. Snart ljusnar det. snart vänder det. Snart kommer det svåra att vara över.
Jorden och mänskligheten är som ett hus med en stor vattenskada. Vi väntar och frågar: Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?
Där är han eller hon, på gårdsplanen, räddaren, hjälparen. Han, eller hon - för Jesus Kristus visar sig för oss i olika människors gestalt - är nära, är här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar