Predikan Juldagen Frinnaryd

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå…

Vilka var de första som fick se det nyfödda barnet? Nej, det var inte herdarna. Det var djuren i stallet, åsnan, fåren, korna, hönsen. Kanske fanns där en stallkatt också, och en tillgiven hund. Djuren som Gud skapat var de första som fick möta Gud ansikte i ett litet barns gestalt. Det ligger något vackert och vist i detta. För är det något som våra husdjur är bra på så är det att ta saker och ting som de är, för de bara är, de är sig själva fullt ut. De gör sig inte till, de har vidöppna sinnen, de är närvarande. De är. Och där möts de, Gud och djuren, i varat. Guds namn är: Jag är och det är så Jesus presenterar sig gång på gång: Jag är - världens ljus. Jag är - livets bröd. Jag är - vägen, sanningen och livet.

Gud måste ha funderat länge på hur det skulle gå till när himlen skulle landa på jorden? Hur skulle Gud bära sig åt för att inte skrämma livet ur allt skapat? Gud lät sig födas av en enkel kvinna i en undanskymd vrå av världen, som hemlös, på golvet i ett stall, sedd och mottagen av djuren, värmd av deras kroppar, villkorslöst accepterad. 

Kan det bli en påminnelse till oss om att göra allt vi kan för klotet, barnens framtidsland, för djuren och naturen som hotas av uppvärmning och utrotning? 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Vilka står nu på tur att få höra om undret, om barnet i Betlehem? Gud måste ha funderat länge innan valet föll på herdarna. Att vara herde var det sämst betalda jobbet, lägst i rang. Kanske motsvaras det i vår tid av gästarbetare och EU-migranter som för en spottstyver städar toaletter, kör ut reklam, plockar bär och sliter på byggarbetsplatser, de som gör det ingen av oss ids göra. 

Herdarna befann sig på samhällets botten och de blir utvalda att få höra evangelium, glädjens budskap från ängeln. Kan det påminna oss om att aldrig förakta eller utnyttja ens den fattigaste eller enklaste människa vi möter? 

De greps av stor förfäran, står det. Tacka för det. Vem hade inte blivit vettskrämd av ljuset, av härligheten. I ordet ”Herrens härlighet” finns allt det som varje människa djupast längtar efter. I ordet gömmer sig paradiset, hemkomsten, den kärlek som alla längtar efter men få får uppleva, den villkorslösa, befriande kärleken. Om man väntar på något länge utan att få det så ger man kanske upp till sist. Var det därför herdarna blev förskräckta? Men de sprang inte sin väg, de stannade kvar och när ögonen vant sig vid ljuset fick de höra orden, de ord som vi kanske mest av allt behöver höra idag: ”Var inte rädda”!

Ängeln måste ha använt sin varmaste, innerligaste och mjukaste röst, som när en vuxen talar med ett barn som skakar av rädsla. ”Var inte rädda”. Och som för att understryka orden sjunger himlens änglar den vackraste sång som hörts på vår jord, en sång som alla andra sånger, som all annan musik är en återklang av. 

Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå….

Nu har först djuren i stallet och sedan herdarna fått höra och se. Och ingen av dem har behövt göra sig till eller stå på tå eller duscha och klä sig fint för att få med. Gud möter herdarna i ögonhöjd, ja de får till och med böja knä för att se och tillbe. 

Här gömmer sig hela hemligheten med julens budskap. Gud möter oss i det lilla, det enkla, där vi minst väntar det för att ingen någonsin ska tro att Gud vill få oss att känna oss dumma eller otillräckliga eller inte fina nog eller ovärdiga. Bort allt det!

Så nu är det vår tur. Nu får vi lägga bort alla försök att duga och imponera för att bli älskade. Vi får sänka våra axlar, andas ut och ta emot. Låta barnets blick genomskåda oss och upptäcka att det inte är farligt för blicken säger det ängeln sa: Var inte rädd. Jag älskar dig. 

Men kom! Jag vill upplåta mitt hjärta, själ och sinn

Och bedja, sucka, gråta: Kom, Jesus, till mig in!

Här är din egen hydda, du köpt den dyrt åt dig, 

Mitt hjärta skall dig skydda, ack giv mig jul med dig.