Predikan Midfastosöndagen

Livets bröd

Tänk tillbaka på den vecka som gått: vad har mättat, vad har gett dig ny kraft, tillfört ny energi, fyllt på i ditt inre?

Dela med varandra där ni sitter.

Någon som vill dela med oss alla?

Detta som vi tänker på, som mättat vårt inre, är det Jesus? Han säger ju: Jag är livets bröd. Kan det vara så att allt som ger kraft, skänker mening, ger nytt mod, tänder hoppets låga stavas Jesus? Det måste innebära att Jesus är nära och närvarande i våra liv hela tiden? Men frågan är: ser vi att det är han? Tror vi?

Folket hade varit med om ett brödunder. Jesus hade välsignat en pojkes matsäck bestående av fem bröd och två fiskar och mättat femtusen människor. Och efter måltiden fyllde man tolv korgar med det som blivit över. Människorna var djupt imponerade och följde efter Jesus för att få mer. Men Jesus ger dem inte mer bröd, i stället ber han dem öppna sina ögon och upptäcka att han är den ende som kan mätta deras djupaste behov. Äter vi vanligt bröd blir vi hungriga igen men om vi tar emot Jesus i våra liv, tror och litar på honom, öppnar våra liv för hans kärleksfulla närvaro i allt som sker, då behöver vi inget mer begära. Klart att vi behöver mat, kläder på kroppen och tak över huvudet men vi behöver inte längre jaga efter det som inget ger, som bara är surrogat och tomhet.

Ge oss idag det bröd vi behöver, ber vi i bönen vår Fader. Lägg märke till ordet behöver. Någon har sagt att jordens resurser räcker för allas behov men inte för allas begär. Ge oss idag det bröd vi behöver. Under ökenvandringen fick folket manna från himlen, alla fick vad de behövde. Vi är oerhört priviligierade. Ingen av oss behöver gå hungrig. Problemet är att vi slänger 30 % av maten vi handlar. FN har räknat ut att maten som slängs skulle kunna mätta alla dem på jordklotet som inte har mat för dagen.

När jag var liten fick jag lära mig att be bordsbön: Gode Gud, välsigna maten i Jesu namn, amen.

Bordsbönen påminner oss om att allt är en gåva från Gud. Slå upp psalmboken på sidan 1725. Luthers lilla katekes, fjärde bönen. Vi läser.

Vi är insatta i ett stort sammanhang. Allt hör samman och alla människor lever i ett ömsesidigt beroende av varandra. Äter vi för mycket får andra för lite. Betalar vi för lite för kaffet får de som plockat bönorna inte ihop till sin försörjning.

Ett enda bröd och en enda mänsklighet. Jesus är livets bröd som bryts och delas för att ge världen liv. Vi är kallade att dela bröd och liv med varandra. När vi gör det kommer vi gång på gång upptäcka att det som mättar på djupet, det som ger kraft och nytt mod i våra liv stavas Jesus.

Predikan 2 sönd i fastan

Den kämpande tron                 
Luk 7:36-8:3     
Psalm 217

”Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig idag-

bär mig också i morgon,

i morgon när jag förnekar dig.”

(Anna Greta Wide 1920-1965)

Den kämpande tron, den kämpande tilliten. Finns den? Ja, överallt. 

Jag har mött den denna vecka vid en dödsbädd, inte så mycket hos den döende – hon var inte längre rädd – utan mer hos den anhörige, en rädsla, en förtvivlan.

Jag har mött den denna vecka på ett kyrkoherdemöte med stiftats alla kyrkoherdar hos en kollega som kämpar, som tvivlar på sitt uppdrag, som tvivlar på församlingen, på de förtroendevalda, kanske djupast på Gud.

Jag har mött den hos min ”son” som i onsdags reste till Iran för att träffa sin mor och sina tre bröder och sin lillasyster för första gången på fem år. Innan han reste fanns glädjen där och oron. Hur blir det? Kommer vi känna igen varandra? Kommer modersfamnen vara öppen när jag nu blivit kristen?

Jag har mött den i de tusentals unga som demonstrerade för klimatet och jordens överlevnad. Är det för sent? Kommer de vuxna inse allvaret och ställa om i tid?

Och jag har mött den kämpande tron i mitt eget hjärta, frågan: är famnen öppen för mig också när jag kommer med min brustenhet och min likgiltighet? 

Jesus är på middag hos Simon. Simon var farisé, han var mycket from och nitisk i sin gudstro. Han var politiskt engagerad och teologisk kunnig. Renhet var ett nyckelord för en farisé. Man skulle hålla alla Guds bud, lagar och regler för då var man ren inför Gud och människor. 

Så kommer kvinnan, troligen en prostituerad och ställer sig vid Jesu fötter och gråter, Hon gråter så Jesus fötter blir blöta, hon torkar dem med sitt hår, hon kysser dem och smörjer sedan in dem med dyrbar balsam så att hela huset fylls av doften. Så hängivet, så helhjärtat, så kärleksfullt, så slösande vackert, så gudomligt.

Jag vet inte vad som förlöste kvinnans gråt men jag får för mig att hon kommit hem, hon gråter ut, hon gråter av lättnad och glädje och salighet. Hon har äntligen mött en man som ser henne, inte som objekt utan som subjekt, som inte ser hennes misslyckanden utan ser hennes hjärta, hennes själ, hennes längtan, det friska, det vackra. Genom att smörja Jesus bekänner hon sin tro. Hurdå? Messias betyder den smorde. Kristus betyder den smorde. 

Simon blir provocerad. Han är tudelad. Han är kritisk mot Jesus och nyfiken på honom. Han bjuder hem honom men tar inte emot honom med värme. Det är Simon som kämpar med sin tro, som tvekar och längtar, som ifrågasätter. Om Jesus är en profet skulle han veta att kvinnan är smutsig, en synderska. Då skulle han genomskåda kvinnan. I stället är det Simon som blir genomskådad, hans oförmåga att älska, hans hårda hjärta, hans benägenhet att ständigt döma och bedöma andra. 

Kvinnan fick förlåtelse och frid. Fick Simon det? Vi vet inte. Finns det förlåtelse och frid också för dig och mig? Ja, strax ska vi äta en måltid med Jesus. 

”Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme....

För dig utgiven, för dig utgjutet...

Predikan Septuagesima

Luk 17:7-10  Nåd och tjänst

OMNIA GRATIA – ALLT ÄR NÅD

Det svenska ordet gratis kommer av latinets gratia. Nåden är en gåva och den ges åt alla utan förbehåll som solens ljus och värme igår. Slösande, frikostigt, urskiljningslöst. Ibland provocerande, som för Jona när Gud förbarmade sig över människor och djur i Nineve. ”Jag visste ju att du är en nådig och barmhärtig Gud, sen till vrede och rik på kärlek, säger Jona besviket. 

Det sitter så djupt i oss, detta att vi vill att det ska vara rättvist, förutsägbart, att bara den som skött sig ska få gåvan. Men nåden är orättvis, eller snarare, den är inte rättvis, den är inte heller orättvis. Nåden ÄR och flödar och räcks åt alla utan åtskillnad. Precis som brödet och vinet, för dig utgiven. För dig utgjutet. Underbart för syndaren. Stötande för den som är förmer än andra.

Behöver vi nåden? Har vi fått smaka Guds gränslösa nåd den gångna veckan? Var? När? Hur? Berätta!

Det var sommar, söndag eftermiddag, allt var stilla. Jag var 14 år, nyligen konfirmerad. Jag låg och funderade och då kom den till mig, insikten, aha-upplevelsen. Jag såg mitt liv som två tomma händer och hur Gud lade sina gåvor i händerna och bad mig att kupa dem men inte sluta dem och inte knyta dem och leva med mina händer öppna och räcka vidare till andra det Gud ger mig. Ge för intet det jag får för intet.

Och så har jag försökt leva. Då jag slutit och knutit mina händer kring gåvorna har något gått sönder. Då jag öppnat och litat på Gud vågat stå där sårbar och utan kontroll har jag upplevt nåd, mening, rikedom.

Burna får vi bära. Älskade får vi älska. I psalm 87 står det: Kravet och kraften, viljan och verket strömmar ur samma källa från bergen ned. 

Och nu ska jag avslöja en hemlighet. Det är bara några få som vet om den. Korsbärarna, kyrkvärdarna. Efter varje gudstjänst går vi in i sakristian och där säger vi:Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet.Det är Gud som samlat oss, det är Gud som gett oss olika uppgifter att utföra. Det är Gud som välsignat oss och som sänder oss ut att tjäna honom i vår nästa. Äran tillhör Gud och bara honom. Vi har bara gjort det vi skulle. Så frågan är, varför applåderar vi vissa insatser i gudstjänsten? Den frågan och andra frågor kan vi samtala om efter kaffet. 

Så några ord om texten. Den är kärv, omodern, den luktar jantelag: du ska inte tro att du är något. Och vad skulle facket säga om vi tillämpade sådana avtal?

Men vad händer om vi läser in Jesus i texten? För jag tror att han berättar om sig själv. Han är samtidigt den som betjänas och den som tjänar. Han är samtidigt givaren och gåvorna. Värden som bjuder och tillreder och tjänaren som fäster upp sina kläder och tvättar gästernas fötter.

Paulus skriver i Filipperbrevet: Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss....

Ingen orkar tjäna utan nåd. Ingen mår bra av att bada i nåden utan att tjäna sin nästa och ge det man fått.

Nåd och tjänst förutsätter varandra.

Burna får vi bära, förlåtna får vi förlåta, välsignade får vi välsigna och betjänade får vi tjäna.

OMNIA GRATIA

Predikan Kyndelsmässodagen

Luk 2:22-40

Det är vinter. Det är vinter både bokstavligt och bildligt talat. Mörkret är tungt, kylan breder ut sig, klimatförändringarna oroar. I veckan beslutade USA att lämna INF-avtalet med Ryssland som slöts under kalla kriget och innebar att man skulle skrota ett stort antal kärnvapen. Nu vänds nedrustning i upprustning, nu byggs nya murar. Tilliten vänds i misstro, hoppet grusas, våld och vapen prisas.

Och Aniara, Harry Martinssons diktepos från 1956 om rymdskeppet som ska föra människor till Mars efter att jorden förstörts, har blivit långfilm. Björn Wiman, DN´s kulturchef ger ut sin bok, Sent på jorden – en bok om att inte ge upp trots att det ser väldigt mörkt ut.

Hur ska vi orka?

Låt mig läsa ur Ylva Eggehorns bok Natt och Dag för den 3 februari.

Hur får man en sådan blick?

Ni som var med på julottan i Bälaryd vet svaret. Jag läste Selma Lagerlöfs berättelse: Den heliga natten – om mannen som ville låna eld för hans hustru hade just fött barn och de hade inget som värmde dem. Till sist fann mannen en herde som vaktade sina får. Herden var vresig och elak men det hände så många märkliga ting den natten så att herden blev nyfiken och följde efter mannen. När herden fick se barnet greps han av medlidande, tog fram ett fårskinn och gav det till barnet. I det ögonblicket då han visade barmhärtighet öppnades hans ögon och han såg vad han förut inte kunnat se.

Hur får man en sådan blick? Genom att visa barmhärtighet. Symeon och Hanna visste detta, att Gud är Barmhärtighetens fader och all trösts Gud.

Barmhärtigheten– vi behöver gå samman, skuldra vid skuldra och öva oss i barmhärtighet.

Blicken– Jag tror att barnen ser, och de gamla. Vi behöver lyssna på dem som ser sanningen och på dem som ser hoppet, ljuset.

Bönen – vi behöver många Hannor, människor som ber och fastar, prisar och tackar, välsignar.

Barnet– Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga, skriver Ylva Eggehorn i psalm 744. Vad innebär det? Hur bär vi barnet i vårt hjärta?

Berättelserna– Hanna berättade om barnet för alla som väntade på befrielse. 

När det är vinter, när det är mörkt och mänskligheten är på väg åt fel håll behöver vi varandra. Jag orkar inte hålla modet uppe ensam. Jag orkar inte be ensam. Jag orkar inte vara barmhärtig, berätta de goda berättelserna, bära barnet i mitt hjärta. Men tillsammans kan vi, tillsammans ser vi, tillsammans tror och hoppas vi, tillsammans blir vi bot mot världens plåga.

Vi behöver dela tro och liv. Därför inbjuder jag dig som vill till ett samtal efter kyrkkaffet.

Predikan 2 sönd e Trettondagen

Jag vill säga något om Törsten och något om Källan.

Idag känner jag mig som kvinnan som sökte sig till källan, mitt på dagen, när det är som varmast, när ingen annan går dit, för mitt på dagen går man ingenstans, man vilar i skuggan. Men jag måste bara hit, det spelar ingen roll vad andra gör, törsten driver mig.

Denna törst, som aldrig ger oss någon ro, som driver oss att dricka också ur usla brunnar, ta genvägar, nöja oss med droppar på tungan som först smakar gott men egentligen bara gör oss mer törstiga. Törsten som reklamen siktar in sig på: Kom hit och drick. Kom, kom. Och människor springer, och handlar för dyra pengar och alla dricker men ingen verkar glad. Törsten släcktes inte.

Törsten har Gud gett oss för att vi ska söka Gud. De andliga fäderna och mödrarna säger att törsten i oss är Guds törst efter sig själv. Gud bor i våra hjärtan och Gud längtar till Gud. Gud i oss söker efter Gud, efter Guds härlighet.

Därför kan vi som kristna aldrig vara förmer, aldrig framme och färdiga. Vi kan inte vara något annat än törstande som tillsammans med andra törstande söker efter källan med det levande vattnet och tillsammans, sida vid sida dricker ur den.

Var finns då källan? Här!

• I Dopets vatten. Här förenas vi med Gud.
• I Brödet som bryts och vinet som delas. Här får vi dricka liv i djupa drag. 
• I Ordet, Guds levande, livgivande ord som berättar om kärleken, förlåtelsen, friden som stavas Jesus. 
• I Bönen för och med varandra.
• I Tystnaden

Vad är det som gör dopet, brödet, vinet, ordet och bönen till den källa som släcker vår törst? Den heliga Anden, hjälparen. Det är Anden som leder oss till källan.

Men om dopet inget betyder, ordet är stumt, bönen smakar beskt, om Gud är tyst och allt är torrt och tomt?

Gör som kvinnan, sök dig ändå till källan, även om ingen annan gör det. För när vi minst väntar det kan det mitt i vardagen tränga upp en källåder med levande vatten, en varm blick, ett musikstycke, en strof i en dikt, en kram, en glänta i skogen med fågelsång och blåsippor. Där, just där är Jesus och viskar: Var inte rädd, jag är med dig. Och ryggen blir rakare, stegen blir lättare och hjärtat fylls med glädje som ingen kan ta ifrån oss.

Tystnad

Efter samvaron i församlingshemmet vill jag för den som vill samtala om dagens ämne och kanske säga något om Tillbedjan utifrån en artikel i tidskriften Pilgrim.

Predikan Trettondagen

Gudstjänst för små och stora

Vad heter den här dagen? Trettondagen. Den kallas också EPIFANIA. Kan vi säga det tillsammans: Epifania.

Det betyder uppenbarelse, avslöjande. Eller på modern svenska: Gud kommer ut.

Det står i Bibeln att innan Jesus föddes visste ingen vem Gud är. Gud var ett mysterium, en hemlighet. Men nu har Gud kommit ut, visat vem han är i Jesus Kristus. 

Gud har kommit ut som den FÖRSTE OCH STÖRSTE. Den som kungar och stjärntydare kommer för att tillbe. En dag ska alla falla på knä för Jesus, Trump, Putin, Xi Jinping. Du och jag. För Jesus är den förste och störste.

Gud har kommit ut som FLYKTING. När stjärntydarna hade åkt hem blev Josef och Maria tvungna att fly till Egypten. Det är det som gör Jesus till den störste, han har varit minst och vet hur det är att förlora allt.

Gud har kommit ut som FRÄLSARE, som befriare. Gud är inte skrämmande och dömande. Gud älskar oss, Gud säger: Var inte rädd. Jag är med dig alla dagar. 

Därför får vi göra som Stjärntydarna: Ge Jesus det finaste vi har. Vad kan det vara? Vårt hjärta. Våra hemligheter, vår skuld och skam, vår sorg och rädsla, vår längtan, vår kärlek.

Idag är det Epifania. Gud avslöjar vem han är. Han har kommit ut som den Förste och störste, som Flykting och som Frälsare, vår bästa vän.

Predikan nyårsdagen

Luk 13:5-8

I början av sommaren planterade jag ett äppelträd i min trädgård. Det är en ny sort som heter Gratia. Gratia betyder nåd. Jag grävde djupt, la i mycket matjord, vattnade och satte ner trädet. Så kom torkan och jag vattnade. Lasse Wessman hjälpte mig binda upp det och jag fortsatte vattna. Till min stora glädje upptäckte jag en dag att det skjutit nya skott. Nu vilar det för att snart växa igen och kanske så småningom bära god frukt. För skulle det hända att det bara växte, men inte vilade skulle jag bli bekymrad. För vilan är förutsättningen för växten, bara det träd är stilla, rotar sig på djupet kan bära frukt.

Trädet är du och jag, vi tillsammans, planterade här av Gud för att rota oss, växa och vila, blomma och bära frukt.

Frukterna som Gud söker är Andens nio frukter: Kärlek, glädje frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Det är Gud som söker efter frukten för att Gud vet att den behövs här på jorden. Det finns en hunger efter kärlek, efter sann glädje, efter frid. Har vi burit frukt under det gångna året? Kommer vi bära frukt det kommande. Bara Gud vet och kanske de människor vi får möta. Och det är viktigt. Vi ska inte fokusera på vad vi åstadkommer, vi ska inte stirra oss blinda på resultatet, vi ska inte eftersträva avkastning och tillväxt.

Vår uppgift är att överlämna oss i trädgårdsmästarens vård. Jesus ser oss. Jesus ber för oss. Jesus vill gräva och gödsla, vårda och vattna. Vår uppgift är att bli stilla, rotade i hans kärlek, omslutna av hans ljus och låta mästaren beskära och ansa. Tids nog kommer frukten och vi kommer knappt märka det. Marknadskrafterna stressar oss med sitt nyttotänkande, ett tänkande som smittar av sig på kyrkans verksamhet. Jesus inbjuder oss till ett nådestänkande som går ut på att vila har sin tid, växa har sin tid, bära frukt har sin tid, för han ser oss, han ber för oss och han vet vad vi behöver.

Gräva och gödsla: kan det handla om fördjupning, samtal om kristen tro, om livet, om att spegla våra liv i Bibelns berättelser, i varandras livsberättelser.

Gräva och gödsla. Vad behöver du, vi, församlingen? Jag vill som er kyrkoherde söka efter former för bön, förbön, livsviktiga samtal där trädgårdsmästaren får ge oss – inte det vi vill ha utan det vi behöver för att bli sant mänskliga.

Under fastan kommer vi ha bön tre gånger om dagen, 9, 12 och 15.

Personalen kommer erbjudas en dygnslång retreat och inbjudas att varje onsdag morgon mellan 8 och 9 samtala om kristen tro.

Jag blir alltmer övertygad om att stillheten är en förutsättning för rörelsen, vilan är en förutsättning för växten. Frukten vi kommer att bära är inte vår frukt utan Andens frukt i och genom oss, sådan frukt som Jesus bar. Jesus säger i Joh 15:5 Utan mig kan ni ingenting göra.

I somras planterade jag ett äppelträd. Det heter Gratia. Gratia betyder nåd. Min bön är att vi ska få vara träd i Guds trädgård som vårdas och vattnas av trädgårdsmästaren Jesus, som får vila och växa och bära frukt, frukt av nåd.

Tankar vid ekumenisk nyårsbön

Luk 13:5-8

Jag vill säga något om trädet, något om frukten och något om trädgårdsmästaren.

I början av sommaren planterade jag ett äppelträd i min trädgård. Jag grävde djupt, la i mycket matjord, vattnade och satte ner trädet. Så kom torkan och jag vattnade. Lasse Wessman hjälpte mig binda upp det och jag fortsatte vattna. Till min stora glädje upptäckte jag en dag att det skjutit nya skott. Nu vilar det för att snart växa igen och kanske så småningom bära god frukt. För skulle det hända att det bara växte och blommade men inte bar frukt skulle jag bli bekymrad och besviken.

Trädet är du och jag, vi tillsammans, planterade här av Gud för att rota oss, växa och vila, blomma och bära frukt.

Frukterna som Gud söker är Andens nio frukter: Kärlek, glädje frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Det är Gud som söker efter frukten för att Gud vet att den behövs här på jorden. Det finns en hunger efter kärlek, efter sann glädje, efter frid. Har vi burit frukt under det gångna året? Kommer vi bära frukt det kommande. Bara Gud vet och kanske de människor vi får möta. Och det är viktigt. Vi ska inte fokusera på vad vi åstadkommer, vi ska inte stirra oss blinda på resultatet, vi ska inte eftersträva avkastning och tillväxt.

Vår uppgift är att överlämna oss i trädgårdsmästarens vård. Jesus ser oss. Jesus ber för oss. Jesus vill gräva och gödsla, vårda och vattna. Vår uppgift är att stå stilla, rotade i hans kärlek, omslutna av hans ljus och låta mästaren beskära och ansa. Tids nog kommer frukten och vi kommer knappt märka det. Marknadskrafterna stressar oss med sitt nyttotänkande, man ska vara aktiv, produktiv, ha fullt upp. Jesus inbjuder oss till ett nådestänkande som går ut på att vila har sin tid, växa har sin tid, bära frukt har sin tid, för han ser oss, han ber för oss och han vet vad vi behöver för vila, växa och bära god frukt.

I somras planterade jag ett äppelträd. Det är en ny sort som heter Gratia. Gratia betyder nåd.

JESUS, VI BEHÖVER DIG

1. Jesus, vi behöver dig för att leva,
   orka bära bördan som vi fått.
   I vår livsväv finns en synlig reva.
   Allting är på både ont och gott

2. Jesus, vi behöver dig för att kämpa.
   Alla goda krafter nu behövs.
   Hoten är så många, allting trampas
   ned i smutsen. Hjälp oss, ropet hör!

3. Jesus, vi behöver dig för att tåla
   andras fel och egen sårbarhet.
   Lär oss ödmjukheten att förlåta.
   I vår svaghet finns en hemlighet.

4. Jesus, vi behöver dig för att älska,
   söka enhet, stärka det som gror.
   Låta kärlek övervinna rädsla.
   Dela bröd och vin som syster, bror.

5. Jesus, vi behöver dig för att leva, 
   vandra steg för steg mot livets mål.
   Dopets löfte ger oss mod att sträva.
   Du slår följe, nära oss du går.

(Text Peter Andreasson)

Predikan 4 sönd i advent

Luk 1:30-35

Herrens moder

Vilken fantastisk text. Varje ord, varje mening är till brädden fylld med ett rikt innehåll. Den beskriver ett möte mellan himmel och jord, mellan den högste och den lägste, mellan det förflutna, nuet och framtiden. Det är nu det ska ske det som förutsagts redan i bibelns första bok och sedan hos profeterna, löftet ska gå i uppfyllelse, hoppet ska äntligen slå in. Gud och alla änglar har planerat, förberett sig, övat på vad de ska säga, änglakören har repeterat, huvudpersonen är utvald.

Men det höll på att gå illa. Legenden berättar att Gabriel sökte upp Maria vid brunnen men hon blev så förskräckt så hon lämnade kruset och sprang hem. Gabriel var kanske lite för taggad. Han hade använt orden: Var hälsad du högt benådade. Det funkade inte alls på Maria. Nu gör han ett nytt försök....

Var inte rädd, Maria. Du har funnit nåd hos Gud. 

Nu lyssnar hon och Gabriel kan äntligen framföra sitt ärende. Du ska föda en son och du ska ge honom namnet Jesus. Du ska föda Guds son... Nu är orden sagda, ärendet är framfört. Och Gabriel tystnar...

Nu håller himlen andan. Vad kommer hon svara? För Gud är kärlek och kärleken kan bara älska, aldrig tvinga.

Maria ifrågasätter hela upplägget. Hur ska det gå till? Tvivlet får plats, frågorna, invändningarna. Tvivlet är inte trons motsats utan trons och tillitens förutsättning.

Svaret är: den Heliga anden. Vi sjunger psalm 682: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande säger Herren.

Lägg märke till att hela Treenigheten ryms i dessa rader: Fadern Skaparen, Sonen Frälsaren, Anden Hjälparen. Här finns kraften, makten och härligheten och samtidigt anar vi Guds kärleks sårbarhet och beroende av en enkel flickas ja.

Gabriel håller på att spricka nervositet. Kommer hon säga ja eller nej?

Maria verkar fortfarande väldigt skeptisk så Gabriel måste berätta om Elisabet.. liksom ange referenser.

Till sist svarar Maria i tillit: Må det ske med mig som du har sagt. 

Så har vi Tilltalet: Var inte rädd, Maria. Tvivletfår plats, frågorna, invändningarna.Treenighetensvarar: Icke genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min ande. Tillitenväcks och växer i Maria. Hon svarar: JA. 

Ängeln lämnar henne alldeles gråtfärdig av lycka. Vad händer sedan?

Jo, det blir alldeles tyst.

Konceptionen och Inkarnationen, hur det gick till när Maria blev gravid förbigås med Tystnad. Det finns inga ord. Det är OUTSÄGLIGT.

TYSTNAD......

Predikan Andra söndagen i advent

Matt 13:31-34

Guds rike är nära 

Var finns det? Var finns tecknen? Ser vi dem här? Det handlar om att färdas sakta, vara uppmärksam, skärpa sina sinnen och känna doften, Kristusdoften och vi kommer förvånas, ja häpna över hur utbrett Guds rike är, vi kommer finna det där vi minst väntade det, för Guds rike är samtidigt osynligt och synligt. Vilka är tecknen? Där barmhärtighet och kärlek är, där är också Gud. Vi ska inte söka i det storslagna utan i det ringa, det enkla. I bönen, tystnaden, sången, i bröd som bryts och vin som delas, i en varm blick, i en dikt, i förundran, i händer som sträcks ut till den som lider nöd.

Låt ditt rike komma.

Guds rike är gränslöst

Jesus är rikets konung men det är ett märkligt rike för det saknar gränser. Jesus var gränsöverskridande, han brydde sig inte om sociala barriärer och religiösa tabun, han vandrade ständigt omkring, korsade gränser, rubbade cirklar, vände upp och ner på förutfattade meningar. Den förste var sist och den minste störst.

Han såg tro där ingen annan såg tro. Han ställde barnen i centrum och framhöll dem som förebilder. 

Guds rike är gränslöst för det finns inte här eller där, det finns inom oss, i varje människas hjärta.

Så varje gång vi drar gränser, bygger murar, varje gång vi låser in Jesus i vår kyrka och stänger andra ute kan vi vara säkra på att han är därute.

Vi slår upp psalm 717 och läser tillsammans:

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom

Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér,
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår!
Du kommer som en flykting över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Guds rike är de fattigas rike

ett rike för dem med kraftlösa armar, med skälvande knän, de rädda människornas rike, de modlösas rike.

Guds rike är händernas rike 

Någon sår frön, rensar ogräs, skördar och skitar ner sina händer - för livets skull. Någon bakar, knådar, kladdar ner sina händer, gräddar och bryter bröd som mättar – för livets skull. Någon skottar grannens garageuppfart, någon lär en invandrare att cykla, någon bjuder en främling på middag – för livets skull. 

Så vad är Guds rike? Ylva Eggehorn svarar: Jag tror det är relationer. Inte på veckotidningsvis utan på riktigt. Ett nytt sätt att leva tillsammans....släkt, vänner, grannar, arbetskamrater, människor i andra länder, främlingar, okända...många av dem har bejakat samma längtan, samma tillit till Kristus, andra söker sig fram längs vägar utan just de ord och namn jag bekänner mig till, men märkligt nog i samma riktning, bort från makt, självupptagenhet och privilegier...en gemenskap där jag vet namnet på Gemenskapens Centrum men inte kan överblicka de yttersta gränserna..ett rike, ett liv inom räckhåll.