Luk 2:22-40
Det är vinter. Det är vinter både bokstavligt och bildligt talat. Mörkret är tungt, kylan breder ut sig, klimatförändringarna oroar. I veckan beslutade USA att lämna INF-avtalet med Ryssland som slöts under kalla kriget och innebar att man skulle skrota ett stort antal kärnvapen. Nu vänds nedrustning i upprustning, nu byggs nya murar. Tilliten vänds i misstro, hoppet grusas, våld och vapen prisas.
Och Aniara, Harry Martinssons diktepos från 1956 om rymdskeppet som ska föra människor till Mars efter att jorden förstörts, har blivit långfilm. Björn Wiman, DN´s kulturchef ger ut sin bok, Sent på jorden – en bok om att inte ge upp trots att det ser väldigt mörkt ut.
Hur ska vi orka?
Låt mig läsa ur Ylva Eggehorns bok Natt och Dag för den 3 februari.
Hur får man en sådan blick?
Ni som var med på julottan i Bälaryd vet svaret. Jag läste Selma Lagerlöfs berättelse: Den heliga natten – om mannen som ville låna eld för hans hustru hade just fött barn och de hade inget som värmde dem. Till sist fann mannen en herde som vaktade sina får. Herden var vresig och elak men det hände så många märkliga ting den natten så att herden blev nyfiken och följde efter mannen. När herden fick se barnet greps han av medlidande, tog fram ett fårskinn och gav det till barnet. I det ögonblicket då han visade barmhärtighet öppnades hans ögon och han såg vad han förut inte kunnat se.
Hur får man en sådan blick? Genom att visa barmhärtighet. Symeon och Hanna visste detta, att Gud är Barmhärtighetens fader och all trösts Gud.
Barmhärtigheten– vi behöver gå samman, skuldra vid skuldra och öva oss i barmhärtighet.
Blicken– Jag tror att barnen ser, och de gamla. Vi behöver lyssna på dem som ser sanningen och på dem som ser hoppet, ljuset.
Bönen – vi behöver många Hannor, människor som ber och fastar, prisar och tackar, välsignar.
Barnet– Bär vi barnet i vårt hjärta blir vi bot för världens plåga, skriver Ylva Eggehorn i psalm 744. Vad innebär det? Hur bär vi barnet i vårt hjärta?
Berättelserna– Hanna berättade om barnet för alla som väntade på befrielse.
När det är vinter, när det är mörkt och mänskligheten är på väg åt fel håll behöver vi varandra. Jag orkar inte hålla modet uppe ensam. Jag orkar inte be ensam. Jag orkar inte vara barmhärtig, berätta de goda berättelserna, bära barnet i mitt hjärta. Men tillsammans kan vi, tillsammans ser vi, tillsammans tror och hoppas vi, tillsammans blir vi bot mot världens plåga.
Vi behöver dela tro och liv. Därför inbjuder jag dig som vill till ett samtal efter kyrkkaffet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar