Predikan 2 sönd i fastan

Den kämpande tron                 
Luk 7:36-8:3     
Psalm 217

”Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme.

Famn som bär mig idag-

bär mig också i morgon,

i morgon när jag förnekar dig.”

(Anna Greta Wide 1920-1965)

Den kämpande tron, den kämpande tilliten. Finns den? Ja, överallt. 

Jag har mött den denna vecka vid en dödsbädd, inte så mycket hos den döende – hon var inte längre rädd – utan mer hos den anhörige, en rädsla, en förtvivlan.

Jag har mött den denna vecka på ett kyrkoherdemöte med stiftats alla kyrkoherdar hos en kollega som kämpar, som tvivlar på sitt uppdrag, som tvivlar på församlingen, på de förtroendevalda, kanske djupast på Gud.

Jag har mött den hos min ”son” som i onsdags reste till Iran för att träffa sin mor och sina tre bröder och sin lillasyster för första gången på fem år. Innan han reste fanns glädjen där och oron. Hur blir det? Kommer vi känna igen varandra? Kommer modersfamnen vara öppen när jag nu blivit kristen?

Jag har mött den i de tusentals unga som demonstrerade för klimatet och jordens överlevnad. Är det för sent? Kommer de vuxna inse allvaret och ställa om i tid?

Och jag har mött den kämpande tron i mitt eget hjärta, frågan: är famnen öppen för mig också när jag kommer med min brustenhet och min likgiltighet? 

Jesus är på middag hos Simon. Simon var farisé, han var mycket from och nitisk i sin gudstro. Han var politiskt engagerad och teologisk kunnig. Renhet var ett nyckelord för en farisé. Man skulle hålla alla Guds bud, lagar och regler för då var man ren inför Gud och människor. 

Så kommer kvinnan, troligen en prostituerad och ställer sig vid Jesu fötter och gråter, Hon gråter så Jesus fötter blir blöta, hon torkar dem med sitt hår, hon kysser dem och smörjer sedan in dem med dyrbar balsam så att hela huset fylls av doften. Så hängivet, så helhjärtat, så kärleksfullt, så slösande vackert, så gudomligt.

Jag vet inte vad som förlöste kvinnans gråt men jag får för mig att hon kommit hem, hon gråter ut, hon gråter av lättnad och glädje och salighet. Hon har äntligen mött en man som ser henne, inte som objekt utan som subjekt, som inte ser hennes misslyckanden utan ser hennes hjärta, hennes själ, hennes längtan, det friska, det vackra. Genom att smörja Jesus bekänner hon sin tro. Hurdå? Messias betyder den smorde. Kristus betyder den smorde. 

Simon blir provocerad. Han är tudelad. Han är kritisk mot Jesus och nyfiken på honom. Han bjuder hem honom men tar inte emot honom med värme. Det är Simon som kämpar med sin tro, som tvekar och längtar, som ifrågasätter. Om Jesus är en profet skulle han veta att kvinnan är smutsig, en synderska. Då skulle han genomskåda kvinnan. I stället är det Simon som blir genomskådad, hans oförmåga att älska, hans hårda hjärta, hans benägenhet att ständigt döma och bedöma andra. 

Kvinnan fick förlåtelse och frid. Fick Simon det? Vi vet inte. Finns det förlåtelse och frid också för dig och mig? Ja, strax ska vi äta en måltid med Jesus. 

”Famn som bär mig idag.

Öppen är du som havet,

som ett vårhav i solen.

Ingen stänger du ute,

ingen stänger du inne.

Ditt enda grepp är din värme....

För dig utgiven, för dig utgjutet...