Predikan 2:a söndagen i fastan

Psalmer: 219, 217, 769, 40

Den kämpande tron

I frälsarkransen finns en svart pärla, nattens pärla. Den berättar om den erfarenhet av natten som varje människa förr eller senare måste gå igenom.

Natten kan ha olika namn: ensamhet, dödsångest, skuld, sorg, svek, skam, självförakt, meningslöshet, tvivel – eller som för kvinnan i evangeliet som ropade och bad och inte fick svar. En erfarenhet av att Gud är tyst.

Idag får vi följa Jakob in i natten. För att förstå hans brottning behöver vi blicka tillbaka, sätta in händelsen i sitt sammanhang.

Kommer ni ihåg berättelsen om Jakob? Han är tvilling. Hans bror heter Esau. Jakob föds som nr två och håller sin bror i hälen när han kommer ut. Esau är pappa Isaks älsklingsson, stark, modig, äventyrslysten, oftast ute i skog och mark och jagar. Jakob är mamma Rebeckas pojk, försiktig, ängslig, stannar helst hemma med mamma i köket.

Så blir Isak gammal och blir blind och innan han dör ska han välsigna sin förstfödde. Då ordnar Rebecka det så att Jakob lurar till sig sin fars välsignelse varpå Esau blir ursinnig och bestämmer sig för att döda sin bror.

Jakob, som aldrig lämnat hemmets trygga vrå flyr hals över huvud rakt ut i öknen och somnar utmattad med en sten som kudde. I drömmen ser han en trappa som leder från jorden ända in i himlen och änglar som går upp och går ner och Gud lovar att vara med honom och skydda honom var han än går.

Jakob kommer till sin morbror Laban och bildar familj och får tolv söner och allt lyckas för honom och han blir mycket förmögen och det väcker avundsjuka så Jakob bestämmer sig för att flytta hem.

Det är bara ett krux. Han är livrädd för Esau. Skulden och skammen över sveket mot brodern väcks till liv. Han får ångest. I många år har han förträngt sin skuld, sitt svek men nu närmar sig sanningens minut. Han har ju inte bara lurat sin far och stulit välsignelsen från sin bror, han har djupast sett svikit sig själv och sina ideal och syndat mot Gud. Det är mycket i Jakobs liv som gör natten svart och svår. 

Hur ska han kunna se sin bror i ögonen? Finns det förlåtelse? Är försoning möjlig? Eller kommer Esau att slå ihjäl honom? Kommer Gud hålla sitt löfte att vara med honom trots sveket.

Det är natt. Jakob är helt ensam. Han kan inte sova. Jakob försöker be men det tycks inte hjälpa. I vargtimmen blir skuggorna längre, oron djupare, skulden större, självförebråelserna outhärdliga. Då, när det är som värst upptäcker Jakob att han inte är ensam. Någon utmanar honom, brottas med honom, tvingar Jakob att kämpa till det yttersta, att inte ge upp. Det gör ont, fruktansvärt ont, brottningen sätter spår inte bara i hans själ utan också i hans kropp. Men han vägrar att släppa taget. Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.

Jakob är osäker på vem han brottats med men inser strax att han brottats med Gud själv och överlevt.

Så övergår natten i dag. Jakob har mött Gud och sig själv. Nu vågar han också möta sin bror. Kommer Esau döda honom eller kommer de försonas. Det spelar inte längre någon roll. Jakob har fått frid i sitt hjärta. Nu får det ske som sker.

Kampen är en del av livet, en del av tron. Ingen slipper undan. Förr eller senare kommer också du och jag fram till Jabboks vadställe. Förr eller senare står vi ensamma och det är natt och vi ser ingen utväg. 

Var inte rädd. Gör som Jakob. 

Tala med Gud, även om du inte tycks få svar. 

Tampas / brottas med Gud

Ta emot välsignelsen

Tacka när dagen gryr.

För Gud är med, Gud är där - också i natten. Jag ser det när jag blickar tillbaka på mina erfarenheter av natten. Gud var där i gestalt av en medmänniska, en själavårdare, en psykoterapeut, ett bibelord, en psalmstrof, en händelse som förändrade allt. 

Att brottas med Gud kan göra ont, men kanske är det det som gör mest ont som medför störst välsignelse när vi ser tillbaka.

Så möts bröderna och Esau omfamnar sin lillebror och kysser honom. Och båda börjar gråta.

Försonad med Gud, försonad med sig själv försonad med sin bror.

Predikan 2 sönd e Trettondagen

Livets källa

Härlighet. Smaka på det ordet. Hur smakar det? Gott! Vad finns det för synonymer? Och nu vill jag be dig blunda och frammana ett minne av som är fyllt av härlighet, lycka, salighet... Någon som vill dela?

Låt mig få se din härlighet, bad Mose. Och han fick det. Han fick se Guds härlighet gå förbi, liksom se Gud på ryggen. Och jag tänker att Mose blev salig, alldeles genomlycklig. Som om hinnan, den rispapperstunna hinnan som skiljer det jordiska från det himmelska för ett ögonblick veks åt sidan.

Låt mig få se din härlighet. Bönen är uttryck för en djup existentiell törst som vi bär på. En törst efter det himmelska, efter källan själv. Då och då får vi bönesvar, då och då öppnas våra ögon, och vi ser, vi hör, vi känner och smakar och anar Gud – i skapelsen, i konsten, i poesin, i musiken – i allt det sköna.

Ikonen är en bild, ett konstverk men den är samtidigt något mer, den är ett fönster mot himlen, ett fönster som kan hjälpa oss att få syn på Guds härlighet. Brödet är ett bröd och samtidigt Kristi kropp som ger oss förlåtelse, evigt liv och salighet.

I paradiset badade vi i Guds härlighet. Vad hände sedan? Paulus svarar: Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud. Synden gör oss blinda, döva, okänsliga, smaken avtrubbas och luktsinnet förstörs – för det är genom våra sinnen som vi kan uppfatta Guds härlighet och Guds vilja. Det grekiska ordet för omvändelse är metanoeo. Sinnenas förnyelse. Det är som när man haft en vaxpropp i båda öronen och plötsligt trillar propparna ut och man hör, man hör den ljuvaste musiken, man hör barnens skratt, man hör fåglarna sjunga.

Nu är vi inne i den del av kyrkoåret som heter epifanian, tre söndagar – Trettondagen, förra söndagen och denna söndag då Gud på ett särskilt sätt uppenbarar sin härlighet för oss i Jesus Kristus. För stjärntydarna, för dem som var med när Jesus döptes och hörde rösten som sa: Denne är min älskade son, min utvalde; och för dem som var med på bröllopet i Kana.

På vilket sätt visar Gud sin härlighet på bröllopet? Genom att bejaka kärleken, glädjen, festen och förse gästerna med ett överflöd av vin – 600 liter av det bästa vin som någonsin smakats. Ett tecken, skriver Johannes. På vad? Varje under Jesus gjorde var ett tecken som pekade fram mot tecknet med stort T – korset, tecknet på Guds gränslösa kärlek och överflödande nåd.

Det är som om det fanns en grundglädje, en källa på djupet, ett flöde av nåd som vi kan få del av.

Jesus säger: Be och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig

Mose bad och fick se Guds härlighet. Maria bad och Jesus fyllde hela huset med överflödande nåd. Och vi får med Maria sätta ord på bristen och med Mose sätta ord på vår törst, vår djupaste längtan. Om vi omvänder oss, lever som barn med öppna sinnen kommer Gud, när tiden är inne låta oss få se hans härlighet....

Jag vill avsluta med ett stycke ur boken Grundglädjen av Martin Lönnebo, en bok som tillägnas alla som gör Tåredalen rik på källor.

Mitt första minne av pappa: Jag är två och ett halvt år gammal. Pappa kommer hem från ett sjå med lastning av sågat virke till en båt i Kåge hamn. Trött efter mödan och cykelturen kommer han med tom unikabox. Han öppnar dörren in till det stora köket där jag står på golvet, han springer emot mig, ger mig smeknamn, lyfter och kastar mig upp mot det vita brädtaket, det speglade. Jag seglar som en ballong, jag faller hisnande, men utan rädsla – jag vet att jag landar i starka händer.

Mitt sista minne av pappa: Pappa är på långvården i Skellefteå. Jag har gett honom nattvarden och välsignat hans sista färd hem till mamma i den helgedom som har högre valv än de i Kusmark. Den gamle följer mig ut på asfaltsgården, det är mörkt och blött. Han räcker mig sin magra hand i ett fast grepp och säger: ”Kom ihåg, pajk, allt är nåd.” Detta är hans testamente, arvet till mig, värdig en ren källa.

Pappa vänder och går in till sin avdelning. Han går in med grundglädjen, jag ser på hans läppar och hans ögon reflexer från den källa som har glädje tillfyllest. Jag gick åt mitt håll, i frid, med mitt dyrbara arv, den gränslösa nåden. När jag tänker på den hör jag källbäcken porla. 

Predikan Juldagen 2017 (den jag höll)

Jesu födelse

Julevangeliet har vi ju hört så många gånger. Vi kan det nästan utantill. Och vi har säkert hört otaliga utläggningar över dess innehåll. Vad finns då att säga idag?

Ett sätt att närma sig en text är att välja en av karaktärerna i texten och tänka att den personen är jag. Och när jag mediterade över texten fastnade jag denna gång för herdarna. Tänk er att vi är herdarna. Precis som dom så står vi ut med kylan och mörkret. Vi biter ihop, stretar på, håller ut och gör det vi ska trots mörkret och kylan. Jag måste säga att jag far lite illa av vintermörkret. När det är som värst undrar jag om det verkligen var meningen att människor ska leva på dessa breddgrader.

Jag växte ju upp i Afrika och där var det ca 20-25 grader året runt.

Nåja, herdarna uppfyller sina plikter, de gör det de ska, de vallar fåren, skyddar dem mot faror, ger dem vård och tillsyn. De vet allt om får och fårskötsel och sköter sitt jobb fast ingen tackar dem. Är det inte så med oss?

Och de vänjer sig vid mörkret. Ni vet på hösten när dagarna blir kortare och nätterna allt längre, mörkret smyger sig liksom på och vi vänjer oss. Och det är som det ska med det fysiska mörkret men jag vill påstå att vi lever i en tid där vi vänjer oss vid mörkret även bildligt talat. Det tydligaste exemplet är kanske våra riksdagspartier. För fyra år sedan var det bara ett parti som pläderade för stängda gränser och hårda tag mot invandrare. Det som då ansågs vara främlingsfientligt och inhumant att säga det övertrumfar partierna nu varandra om att säga. Ingen säger längre: Mitt Sverige bygger inga murar. Det finansministern sa häromdagen var magstarkt. Åk någon annanstans. Var det svaret Josef och Maria fick när de sökte tak över huvudet och någonstans att föda? Gå någon annanstans!

Vi vänjer oss vid mörkret. Varje människa står varje dag inför valet mellan ljus och mörker, sanning och lögn, medmänsklighet och självupptagenhet. Går vi förbi tiggaren utanför affären en gång och fem gånger och tio så tystnar det dåliga samvetet och vi vänjer oss vid att vända den nödställde ryggen. Vi har sakta vant oss vid att överutnyttja jordens tillgångar. Det skulle behövas 4,2 jordklot om alla människor på jorden skulle leva som du och jag. Det är ju ju fullständigt orimligt. Men vi gör inget åt det. För vi har vant oss vid mörkret. Vi blundar.

Tänk så lätt vi vänjer oss vid mörkret...

Och plötsligt står ängeln där. Det blir alldeles ljust. Vad är vår första reaktion om någon tänder en starkt lysande lampa när vi vant vid oss vid mörket? Vi blundar. Vi ropar: släck! Kanske sa herdarna det till ängeln: släck! De blev åtminstone rädda, de greps av stor förfäran. Alla som på olika sätt har vant sig vid mörkret i tron att ingen märker något, blir rädda när ljuset drabbar. Vi är rädda för att bli avslöjade, påkomna, genomskådade. Ängeln vet detta. Därför säger den: ”Var inte rädda”. Det var inte avslöjandets iskalla ljus som ängeln kom med utan med ljuset från himlens härlighet, Guds kärleks ljus. Och när herdarna efter en stund vant sig vid ljuset och öppnade sina ögon så insåg de att detta är det ljus som vi hör hemma i, som vi skapades till, som vi alltid längtat efter. Vi är ljusets barn inte mörkrets.

”I dag har en frälsare fötts åt er.” Vilket underbart budskap. Och när den himmelska kören sjungit färdigt skyndade herdarna till Betlehem.

De sprang. Det var bråttom och det är bråttom. Mörkret tilltar på vår jord. Hot och hat, överkonsumtion, utnyttjande av de svagaste, krigshets, byggande av murar – Gud förbarma dig över vår arma jord!

Det är bråttom att vända om från mörkret till ljuset och för att vi ska kunna det behöver vi Barnets hjälp, han som sa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.”

Låt oss gå till Barnet, falla på knä, tillbe och bekänna mörkrets gärningar och släppa in förlåtelsens ljus i våra hjärtan.

Då kommer lovsången att förlösas, Glädjen kommer flytta in i våra liv och vi kommer få ny kraft att kämpa för det goda mot det onda, för ljuset mot mörkret just där vi står, med de gåvor vi fått, sida vid sida med alla goda krafter.

Predikan jag aldrig höll på juldagen

Jesu födelse

Det är något alldeles särskilt med julen. Den rör vid något i hjärtats djup. I en psalm står följande: Och alla släktens hopp och tro, stämt möte denna natt. 

Det tycks finnas en längtan, en evig längtan efter ljus och frid, ett oändligt behov av tröst, en hunger efter den kärlek som bara älskar med öppen famn utan villkor och krav. Vi lever i en värld som väts av tårar. Vi läser om flickor som könsstympas, om barn som utnyttjas, om flyktingar som säljs som slavar. Vi hör ledande politiker som tycker att asylsökande borde åka någon annanstans. Vi möter gamla i vårt samhälle som aldrig får besök, ungdomar som skär sig. Det stiger ett rop ur människors hjärtan, en bön om förbarmande. Vart tar ropet vägen? Ekar det ut i ett iskallt universum? Eller finns det någon som hör, någon som ser och älskar? Finns det någon därute som griper in? 

Profeten säger: Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. 

Är Jesus det ljuset? Är barnet i Betlehem svaret på vår eviga längtan? Han påstod det. Jag tror det. 

När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det så stilla, så tyst. Liksom i skymundan. När undret sker, när ljuset tänds och barnet föds sker det i ett stall. I mörkret, bland djuren. Där blir Gud människa, medmänniska. Där landar himlen på jorden. Där går alla släktens hopp och tro i uppfyllelse. 

”Det fanns inte plats för dem inne i härbärget.” Hur är det i ditt liv, i mitt, i våra makthavares liv? Finns det plats för Jesus här inne? Eller är det fullt? Jag gissar att det är fullt i de fina salongerna, i det vi visar utåt. Men i alla människors liv finns det hemliga vrår, mörklagda utrymmen som vi döljer, som vi har svårt att tala om, som vi kanske skäms för. Kan det vara stallet, där undret sker, där barnet föds, där ljuset tänds, där medmänskligheten gror. 

”I samma trakt låg några herdar ute” Först stallet, sedan herdarna. Guds vägar är märkliga. Och samtidigt som trösterika. För herdarna var de mest föraktade, de med lägst status, de som ingen räknade med. De var sådana som man gick förbi, såg förbi, nonchalerade. Vilka är deras motsvarighet idag? 

De är de första som får veta. Och det är kanske dom som har lättast för att tro. Och Gud bjuder dem på en körkonsert som är himmelsk. Och så säger ängeln: var inte rädda. Kanske är det dessa tre ord som är de viktigaste i hela julevangeliet. Var inte rädda. Och herdarna skyndar till Betlehem och berättar vad ängeln har sagt. 

Barnet möter de lägsta, de som är på botten – i ögonhöjd. Botten i mig är botten i dig. Ljuset lyser inte i ljuset utan i mörkret. Kärleken räcks till dem som är tomhänta, till dem som hungrar och törstar och är mottagliga. För i denna natt har alla släktens hopp och tro stämt möte. Och Guds svar på mänsklighetens längtan är ett barn, Jesus Kristus. När han får födas i våra hjärtan föds också lovsången. Som om änglarnas sång fortplantat sig i herdarnas hjärtan och från herdarna har den sedan spridits ut över hela vår jord. 

Och jag tänker att denna lovsång, denna glädje över att bli sedd av och se Barnet i ögonhöjd får oss att själva bli en del av svaret på ropet....

Tack Gud för undret i Betlehem, för barnet, för ljuset. Nu behöver vi inte vara rädda. Mer, för du är med oss. Amen.

Julafton

               

VAR INTE RÄDDA!

Himlens hälsning till jorden....

Predikan 1:a sönd i advent

Ett nådens år

Jag vill säga något om hjälpen, något om hjärtat.

Hosianna – det betyder hjälp oss, rädda oss. Det är ett nödrop. Och det är många som ropar. Jag ropar, människor på flykt ropar, de ensamma, de rädda, de utan makt. Hosianna. Idag startar julinsamlingen: Jag är ett liv. Fram till trettondagen ska vi samla in pengar till barnen på soptippen i Manilla så att de får tak över huvudet, mat att äta, gå i skolan. De ropar. Och det finns barn i vår närhet som ropar, som mår dåligt. Hosianna. Hjälp oss, rädda oss. Se oss. Nöden är stor, ja, ibland känns den övermäktig. Då är det skönare att åka till A6 och handla. Förra helgen handlade svenska folket för mer än 5 miljarder. Hosianna, Gud, rädda oss. För vi blir inte lyckligare av en sak till. När ska vi inse det? Men det är som om vi inte vågar, som om tystnaden, närvaron, det äkta mötet både lockar och skrämmer.

Hjärtat. Den vanliga tolkningen av adventstidens budskap är att Jesus vill komma in i våra hjärtan. Öppna ditt hjärta i bön och bot. Gör porten hög, gör dörren bred, ditt hjärta till hans boning red. Tolkningen bygger på föreställningen att människan i sig själv är förlorad, lever i mörker men om hon omvänder sig och öppnar sitt hjärta för Gud kommer Gud med ljuset, friden, kärleken, det goda. Men hur var det nu, varje människa är ju skapad till Guds avbild, till Guds likhet. Tänk om det är Gud som är hemma och vi som flyttat ut? Kan det vara så att Jesus väntar på oss i vårt eget innersta? Väntar på att vi ska komma hem till oss själva. Bli mer hela, och närvarande?

Bo Kaspers orkester sjunger i låten Floden:

Det rinner en älv, en sugande flod genom livet mitt

jag uppfylls av mildhet och frid när jag vadat ut i dess mitt

Och var gång som jag vågat att bada i den blir jag hel och ren

och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte badar mer

Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som

du skänker mig

För underligt

För underligt

Det finns en brunn, en källa till liv i min egen kropp

när jag druckit av den fylls jag av klarhet och saknat hopp

Var gång som jag vågat att dricka ur den blir jag hel och ren

Och jag känner ett lindrande ljus gå genom märg och ben

Nu undrar jag varför jag inte dricker mer

Varför, varför när jag vet att allt det ljusa och goda som det ger

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som du skänker mig

För underligt

För underligt

Jag vill trotsa det motstånd jag har

att ta emot det som gör mig gott.

Det kloka att gå runt och söka det som jag redan fått

Nu undrar jag varför jag inte badar mer

Varför, varför när jag vet allt det ljusa och goda som det ger

Det kan nästan verka som jag försöker att undgå dig

Att jag känner mig rädd för nåden och glädjen som

du skänker mig.

För underligt

För underligt

Kan det vara så att nåden skrämmer, att det goda och ljusa Gud vill ge blir något vi dras till och samtidigt känner ett motstånd inför?Kan det vara så att vi vant oss vid att dricka ur usla brunnar, att vi gått vilse i världen och tappat bort oss själva, att vi liksom vant oss vid surrogat i stället för äkta vara? Hosianna! Herre hjälp! 
Och hjälpen finns närmare än vi någonsin anar. Den finns här, i hjärtat. Kanske behöver vi hjälpa varandra att söka, att våga bada, att dricka, att smaka, att komma hem till oss själva och där möta Kristus, som väntat på oss och längtat efter oss.

Hosianna, Davids son. Hjälp oss Jesus, rädda oss. Hosianna.

Låt oss be: Jesus, tack för att du kallar på mig från mitt hjärtas innersta.

Hjälp mig att komma hem till mig själv, bli mer närvarande, samlad, uppmärksam.

Hjälp mig att möta varje människa såsom du möter mig, helhjärtat närvarande. Amen

Predikan Domsöndagen

Kristi återkomst

Jag vill säga något om Domen, något om de Onda och något om Mötet.  D. O. M. 

Först domen. Är det något vi är bra på så är det att döma. Vi dömer oss själva och det egna jaget är oftast den hårdaste domaren. Särskilt nattetid. Vi dömer varandra, dömer och bedömer. Blir det rättvist? Nej! Jesus upprepar gång på gång: Döm inte. Överlämna domen åt Gud. Bara den som rannsakar hjärtan och vet allt kan döma rättvist.

Nu går en våg av avslöjanden genom världen. Me too. Jag också. Och den ena kvinnan efter den andra träder fram och berättar. Också i Svenska kyrkan under namnet Varde ljus. Jag är skakad och djupt bedrövad över vad män utsätter kvinnor för. Och jag tycker det är bra att sanningen kommer fram, att det som skett i det tysta nu ropas ut på taken. Att ljuset släpps in i de mörka vrårna av vårt samhälle. Men vad gör vi med förövarna? Vi låser fast dem vid skampålen och spottar på dem. Någon har sagt om Martin Timell: nu duger han inte ens till dörrmatta. Var finns nåden? Var finns ödmjukheten? Sanning utan nåd kan krossa en människa. Det måste vara möjligt att säga förlåt, att ångra sig, att be om hjälp, att få förlåtelse. För det kunde ha varit jag.

Lasse Lucidor sa: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. Vad är det som är så trösterikt med att det är Jesus som ska döma? Johannes svarar: han var fylld av nåd och sanning. Nåden kommer först, kärleken till varje människa, en kärlek som driver Jesus att bli människa, möta oss i ögonhöjd, gå i våra skor, se stjärnorna ur vårt perspektiv, gråta våra tårar, dela vårt mörker, ropa med oss: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig. Aldrig har någon älskat som han, diktar Lina Sandell. 
Här möter vi en kärlek som rymmer sanningen och en sanning som rymmer kärleken. Först då blir domen rättvis och barmhärtig.

Så låt oss se på oss själva och på varandra med Jesu ögon och överlåta domen till honom.

För det andra: De onda ska kastas bort. Kastar verkligen en kärleksfull Gud bort en enda människa? Jag vill tänka att gränsen mellan den goda fisken och den dåliga, mellan onda och de rättfärdiga går igenom varje människa, inte mellan oss. Sjön som näten kastas ut i är i så fall människans hjärta. Och så såg ju Jesus på Petrus. Ena stunden kallade han honom Satan, nästa kallades han för salig. Men det finns en udd i dagens text, ett allvar som återkommer i evangelierna. Utgångspunkten är att vi har ett val, att vi kan välja att göra oändligt gott och vi kan välja att göra oändligt ont. Ond är den som förleder andra, föraktar Guds vilja, förför de minsta, förhärdar sitt hjärta och går förbi den som lider nöd. Detta är oerhört allvarligt i Guds ögon. Och en dag ska de onda kastas i den brinnande ugnen. Och här finns, mitt i det som verkar definitivt ett hopp. Jesus säger: och där (i ugnen) ska man gråta och skära tänder. Inget om förintelse. Vad är det då för eld som inte förtär? Det undrade Mose också när han såg den brinnande busken. Busken brann men förtärdes inte. När vi gjort illa, gjort ont, kastas vi in i den eld som är Guds kärlek. Iskalla hjärtan tinas upp, förnekande sinnen blir upplysta, hatiska människor träffas av kärlekens genomborrande blick, precis som Petrus när han förnekat Jesus och Jesus vände sig om och såg på Petrus - vad hände? Jo, Petrus gick ut och grät bittert! När vi blir genomskådade och genomlysta kommer gråten, insikten, ångern och Gud låter oss gråta tills han all gråt är slut och då torkar han varsamt tårarna från våra kinder, öppnar sin famn, också för den störste förbrytaren, och säger: Välkommen hem mitt barn!

För Gud vill att alla människor ska räddas. 
Som vår värld ser ut idag behövs det många renande brasor, också i mitt liv, i vår församling, i vårt samhälle, på migrationsverket, i regeringen, på våra arbetsplatser. Herre förbarma dig! Genomlys vårt mörker!

För det tredje: Mötet

Domsöndagen handlar om Kristi återkomst. Om Mötet med Kristus. I psalm 313 står det: Ej såsom man råkar enfrämling på gatan, nej såsom man ser på en vän, en vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.

Redan nu kan vi förbereda oss för den dagen. Vi kan öva oss i att känna igen Kristus. I nattvardens: för dig utgiven, för dig utgjutet. I medmänniskan, särskilt i dem som lider nöd. Överallt där kärlek och barmhärtighet bor, där bor Jesus. Också i våra hjärtan.

Låt oss be: Herre Jesus Kristus som möter oss redan här i dem som hungrar och lider nöd, och som skall möta oss som vår Frälsare och Konung vid livets och världens slut, till dig ropar vi om barmhärtighet och nåd idag och alla dagar intill tidens ände. Amen

Predikan 22 sönd efter Trefaldighet

Frälsningen

I går döpte jag Charlie Sandor i Haurida kyrka och precis när jag hällde vatten på hans huvud tändes hans dopljus, ett ljus som påminner om Jesus som sa: Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.

I fredags begravdes min allra käraste moster Barbro. När vi tagit avsked sa prästen: Ge, o Herre, Barbro din frid och låt ditt eviga ljus lysa för henne.

Ljuset finns där i början av livet och i slutet, Guds ljus, Kristusljuset.

Och inte bara i början och i slutet, utan hela vägen, hela tiden. Det är som om ljuset söker oss, kallar på oss. Det är som om ljuset vill upplysa oss, vägleda oss.

Vi sjunger:

Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus,

vandra i Guds ljus. 2 ggr

Vandra i Guds ljus, vandra i Guds ljus,

vandra i Guds ljus, vandra i Guds ansiktes ljus.

Tänk efter: Vad har varit ljus i ditt liv den senaste veckan? Vad har lyst upp din dag?

Vill någon berätta?

I Bibelns första bok, första kapitel står det: Gud sade: Ljus bli till! Och ljuset blev till. 1 Mos 1:3

Vi blev skapade av den Gud som är ljus till hela sitt väsen och eftersom

vi är skapade till Guds avbild är vi skapade till att leva i ljuset, söka ljuset, vandra i ljuset. Vi är ljuset barn. Men så inträffade syndafallet, människan satte sig upp emot Gud, ville gå sin egen väg och då öppnades hennes ögon och hon såg att hon var naken och hon skämdes för vad hon hade gjort och gömde sig. Och när det började bli kväll vandrade Gud omkring i Edens lustgård och sökte efter sin barn: Adam, var är du? Gud kallade på människan utur mörkret, utur skammen, in i sin gemenskap igen. Mörkret finns där, det lockar, det hindrar oss att leva som vi innerst inne vill. Och är vi tillräckligt länge i mörkret så kan vi vänja oss vid det. I Johannesevangeliet står det att när ljuset Jesus kom in i världen tog människorna inte emot honom: för de älskade mörkret mer än ljuset.

Om vi vänjer oss vid mörkret blir vi ljusskygga. Det finns väldigt mycket i vår värld som inte tål ljuset. Lögner, korruption, smuggling, anonyma hot och hatbrev, ryktesspridning, maktmissbruk, otrohet. Därför är syndabekännelsen viktig. Syndabekännelsen är som att dra upp rullgardinen och släppa in ljuset och öppna alla fönster och vädra ut den dåliga luften. När vi säger: Förlåt! då säger vi ja till ljuset, vi säger ja till vår sanna identitet, vi går från mörker till ljus.

Vi sjunger:

Låt oss vandra i ljuset liksom han är ljus,

vandra i Guds ljus. 2 ggr

Vandra i Guds ljus, vandra i Guds ljus,

vandra i Guds ljus, vandra i Guds ansiktes ljus.

Tro på ljuset medan ni har ljuset så att ni blir ljusets söner, säger Jesus.

Kanske är detta viktigare idag än på mycket länge. Och det är svårt. Jag tänker på alla som kommit hit som flyktingar och nu får avslag. På alla som ber, stöttar, hoppas och tror att sanningen ska segra, godheten, humaniteten. Vi behöver Jesus, läsa om honom, lita på honom, ropa till honom. Vi behöver varandra. Ingen orkar kämpa ensam.

Bibeln börjar med att berätta om ljuset. Och den slutar med följande ord: Och det skall inte mer bli natt, och ingen behöver längre ljus från någon lampa eller solens ljus, ty Herren Gud skall lysa över dem.

Predikan minnesgudstjänst Alla själars dag

Vårt evighetshopp

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Smaka på orden! Vilket påstående. Är det sant, det Jesus säger, då behöver vi inte vara rädda för döden. För Gud är alla levande. Min pappa, min farmor, dina nära och kära som du saknar och sörjer. Då är de hos Gud, i en annan dimension, långt borta men ändå nära... Levande!

Hur är detta möjligt?

I senaste numret av tidskriften Pilgrim fann jag en märklig berättelse som berörde mig starkt, en berättelse om den danske konstnären och musikern Peter Bastian som dog i våras, 73 år gammal.

Han var framgångsrik, högpresterande, begåvad, hade ett kringflackande kärleksliv, gick in för hinduiska varianter av meditation. Han trodde inte på Gud. Han drevs av ett självhat, av att aldrig duga, att alltid kunna prestera lite mer. Han beskriver sig själv med orden: Mager, atletisk, välslipad med iskalla klara ögon.

I en intervju som gjordes bara några dagar innan han dog berättar Peter Bastian att han i samband med ett sjukdomsbesked fick kontakt med en länge bortglömd längtan, en vild längtan efter kärlek. Han började läsa Bibeln och drabbades av orden, han lyssnade på Johannespassionen av Bach och började storgråta. Han beskriver det som att Jesusgestalten drabbade honom så oerhört. Så säger han: Jag beslutade mig till sist för att låta döpa mig i hög ålder. Min dopdag var den 27 juni 2015.

Varför bli döpt, frågar journalisten.

För att jag kände av den där vilda längtan att kasta mig ut på tusen famnars djup...Och det var en annan, mycket egendomlig sak som kan låta anspråksfull: jag upplevde att längtan var ömsesidig. Det var mycket märkligt.... Det är som att man kan gripas av en vild längtan efter en kärlek som ser på en som man är, och som kan rymma en oavsett vad som sker, oavsett vad som kommer fram. Du är alltid redan älskad!

Så långt Peter Bastian.

Du är alltid redan älskad!

När allt kommer omkring är det det enda som betyder något, och jag tror att längtan finns där inom oss alla, bortglömd, vild eller stilla, och den är ömsesidig!

Den är ömsesidig!

Det betyder att när vi bejakar vår längtan upptäcker vi det oerhörda: att Gud längtar efter oss.

Göte Strandsjö har satt ord på denna längtan i psalmen 774:

Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn,
så var det för mig att komma till Gud,
jag kände att där hörde jag hemma.
Det fanns en plats i Guds stora rum,
en plats som väntade på mig
och jag kände: här är jag hemma,
jag vill vara ett barn i Guds hem.

Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande. Du är alltid redan älskad.

Predikan Alla helgons dag

Helgonen

Psalt 126:5-6

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

På fredag ska min allra käraste moster Barbro begravas. Hon blev 84 år. Hon blev kvar på gården, ogift. Där levde hon med min mormor och morfar så länge de fanns kvar. Hon älskade korna och kalvarna men mest av allt älskade hon sina katter och dom henne. Hon älskade gården, rabatterna, trädgårdslandet, kastanjen med gungan. Och hon älskade sina syskon, och sina syskonbarn.

På fredag ska jag få vara med och bära henne till hennes sista vila. Hon ska bäddas ner i jorden bredvid sin mor och far och sin bror. Som ett frö som sås under tårar. Det Barbro var och gav och betydde det gror inom oss – hennes mildhet, hennes enkla, stillsamma liv, hennes generositet, hennes förmåga att få oss att alltid känna oss välkomna, alltid sedda, alltid lyssnade på. Barbro är en förebild för mig. Jag hoppas och ber att det hon sådde av kärlek, mildhet och livsmod ska få gro i mig, i oss som fick glädjen att möta henne.

Idag, på Alla helgons dag, tänker vi på helgonen, de människor som på ett alldeles särskilt sätt gjort Guds kärlek synlig på jorden. Vi har två helgon i Sverige, Birgitta och Elisabeth. Men du vet och jag vet vilka människor som för oss har gjort Guds kärlek synlig i världen. Och det uppstår ständigt nya människor som säger ja till kallelsen, till uppdraget att ge sina liv för att Guds vilja ska ske, för att kärleken ska utbredas, för att varje människa ska få leva i frihet och trygghet. Helgonlika människor. Och jag tänker på utställningen We have a dream som öppnade för ett par veckor sedan på Jönköpings läns museum, en utställning bestående av berättelser om kampen för det goda och mot det onda, människor från hela världen, unga, gamla, män, kvinnor som hängivet och under tårar kämpar för allas lika värde, för de mänskliga rättigheterna. Kanske kommer de få skörda under sin livstid, kanske får andra skörda det de sådde.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Min största och viktigaste förebild är Jesus Kristus, som sådde under tårar det vi får skörda. Han dog för vår skull för att vi genom hans död skulle få förlåtelse, liv och nya möjligheter. Hans kärlek öppnade vägen hem till Gud för oss och där ska vi alla få jubla en dag, sjunga, dansa med änglarna och genomlysas av Guds ljus. Och den dagen kommer ingen av oss att sakna något eller någon.

De som sår under tårar skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

 På fredag kommer jag följa min käraste moster till hennes sista vila. Och jag kan se henne där hon sitter i sin slitna kökssoffa och klappar sina katter och allt är genomlyst av en stilla frid.