Predikan Domsöndagen

Kristi återkomst

Igår, strax efter frukost, ringde telefonen. Jag fick bud om att en av mina vänner ville träffa mig. Han är svårt sjuk och har inte lång tid kvar. Jag satte mig i bilen och körde de trettio milen hem till honom. Vi hälsade och strax sa han: ”Jag vill ha nattvarden.” Jag ordnade så att det blev möjligt. Vi sjöng: Se, Jesus är ett tröstrikt namn och i all nöd vår säkra hamn. Vi läste om en ny himmel och en ny jord, att Guds tält står bland människorna och Gud själv ska vara hos dem och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer.

Så läste vi bönen om förlåtelse, tog emot nattvarden och välsignelsen och avslutade med: Ditt kors skall skina för min blick, när sist jag somnar in o Herre Jesus Krist. Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död, bliv Herre, hos mig kvar.

Efter en stunds mättad tystnad säger min vän: ”Det blir härligt.”

Det blir härligt! Och jag förstod med en gång vad han menade: Det blir härligt att komma hem till Gud.

Denna dag handlar om ett möte, mötet med levande Gud. Gud har dukat till fest i himlen, en fest som alla människor, varenda en av oss är bjudna till, hög och låg, rik och fattig, stark och svag, tvivlare och troende. Alla är bjudna. När Jesus kommer tillbaka, så gör han det för att säga det vi säger i varje mässa: Kom, allt är tillrett. Allt är färdigt.

Varför heter dagen då: domsöndagen? Varför dessa texter om böcker som ska öppnas, att var och en ska dömas efter sina gärningar? Svaret är: Av djupaste respekt för varje människa. Den som lärde mig detta var Sara Lidman. Hon skriver i en av sina romaner om predikanten som talade om människan som syndare på ett sådant sätt att åhörarna sträckte på sig. Att kallas syndare var en hederstitel, ett bevis på människans höghet, på att Gud har upphöjt henne till sin like, älskar henne och därför vill gå till rätta med henne, gå till botten med det som blev fel, tala ut och reda upp innan festen börjar. Gud ser inte mellan fingrarna på våra liv. Allt ska genomlysas, varje tanke, varje ord och varje handling och allt ska ställas mot det som var vår bestämmelse. Hur blev det? Allt kommer få sin rätta färg, sitt rätta värde och sin förklaring. Varje människa kommer bli hörd och förstådd, sedd, kanske för första gången, med den blick som är till brädden fylld med kärlek, förståelse och förlåtelse. Och jag är övertygad om att domen blir fullkomligt rättvis. Och jag är övertygad om att vi kommer bli väldigt överraskade.

Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt sonen. Spelar det roll? Ja, det gör all skillnad i världen! Jesus har delat det mänskliga livet med oss, skrattat vårt skratt och gråtit våra tårar och därför förstår han oss inifrån och kan döma rättvist och barmhärtigt. 

Det står om Jesus i Johannes första kapitel: Och han var fylld av nåd och sanning. Inte bara nåd. Inte bara sanning. Nåd och sanning. Kärlek utan sanning blir osund. Sanning utan kärlek kan krossa en människa. Lasse Lucidor diktade: Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort. Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer.

En dag, vid Kristi återkomst kommer vi få möta Gud ansikte mot ansikte. Men vi måste inte vänta. Redan idag får vi möta Kristus i enkelt bröd och vin. Allt är tillrett. Allt är färdigt. 

Och jag säger som min döende vän: Det blir härligt.

Tankar på sorgens dag 9/11 2016

Det har gått sex timmar sedan det stod klart att Donald Trump vunnit presidentvalet i USA. 
Hur kunde detta hända? Jag är fortfarande chockad, djupt bedrövad, orolig och oerhört bekymrad. 

Detta är en sorgens dag för alla som rivit murar och byggt broar.
Detta är en sorgens dag för alla homosexuella.
Detta är en sorgens dag för kvinnor som har rätt att bestämma över sin egen kropp.
Detta är en sorgens dag för fredsvänner.
Detta är en sorgens dag för alla muslimer, för alla etniska och religiösa minoriteter, för alla som inte är vita, mäktiga, "kristna" män.
Detta är en sorgens dag för alla papperslösa, hemlösa, maktlösa. 
Detta är en sorgens dag för dem som håller respekten för medmänniskan högt.
Detta är en sorgens dag för alla som drabbats av klimatsorg och hade börjat hoppas. 

Kyrie eleison!

Detta är en seger för enfalden och ett nederlag för mångfalden.
Detta är en seger för den brutala girigheten och ett nederlag för altruismen.
Detta är en seger för dumheten och nederlag för den intellektuellt hederliga reflektionen.
Detta är en seger för färgblindheten och en förlust för dem som håller färgrikedom och nyanser högt. 
Detta är en seger för förenklingar och förhastade slutsatser och en förlust för komplexitet och ärligt sökande efter fakta.

Christe eleison!

Utgången av presidentvalet är början på en lavin av främlingshat, nationalism, populism och protektionism som kommer svepa över världen och som Brexit utgjorde ett förspel på. Det kommer stärka alla dem som ser världen i svart och vitt, som älskar att projicera sitt onda på syndabockar som man stöter ut ur sin gemenskap. Det kommer uppmuntra dem som nedvärderar utbildning och bildning och agerar utifrån impulser i reptilhjärnan.

Idag är det den 9 november 2016. För exakt 27 år sedan, den 9 november 1989 kl sex på kvällen öppnades gränsen mellan Öst- och Västberlin. För första gången på 28 år kunde människor på östsidan ta ett steg ut i friheten utan att riskera att bli nedskjutna. Det kalla kriget var över. Berlinmuren började falla. 
Minns vi inte? Har vi redan glömt? Varför börjar vi bygga murar igen, varför reser vi staket, varför läggs det ut taggtråd? Är fredens tid förbi, försoningens och samförståndets tid förbi? Lever vi i en förkrigstid? Jag fryser ända in i märgen. De kalla vindar som blåste på 1930-talet har börjat blåsa på nytt. För två år sedan var det bara ett parti som gav uttryck för främlingsfientliga åsikter. Nu är det närmast politiskt korrekt att försöka överträffa varandra i förslag som slår fruktansvärt hårt mot alla dem som saknar makt och röst och som har förlorat allt. Nu är det opportunt att stänga gränser, skriva upp åldrar, avslå väl underbyggda asylskäl, anställa tusentals poliser som ska jaga papperslösa, uppmuntra till angiveri.
Det värsta av allt är att vi i vår bekvämlighet anpassar oss, vi vänjer oss sakta vid tingens nya ordning. Vi ger upp, slår ut med händerna och vänder de förtvivlade ryggen, allt medan vi surfar i sökandet efter en utlandsresa till solen eller funderar på att renovera vårt fullt fungerande kök för 100 000 tals kronor. För pengar finns det. Sverige går bättre än på mycket länge. Vad har hänt? Jag känner inte igen mig!

Kyrie eleison!

Tankar på Alla själars dag

Alla själars dag är en dag då vi minns alla dem som gått före oss, som levde sina liv efter bästa förmåga, som var barn av sin tid, växte upp och gjorde det bästa av sin stund på jorden. Deras liv, deras tankar, ord och handlingar är den sådd vars frukter vi får skörda. Vem tänker du på en dag som denna? Är ditt inre fyllt av tacksamhet eller av bitterhet? Fick du kärlek och ömhet? Lärde du dig vad heder är, respekt för din nästa? Blev du strängt hållen eller släppt vind för våg? Blev du sedd och vägledd eller fick du klara dig på egen hand? Fanns det en famn att krypa upp i när du var rädd eller ledsen eller blev du tvungen att bita ihop och bli hård?

En gång träffade jag en kvinna som livet gjort illa på många sätt. Vi hade aldrig träffats och det första som hände var att hon tittade på mig länge under tystnad och sedan sa hon: "Du måste ha fått mycket kärlek i ditt liv." Orden var oväntade. Jag visste först inte vad jag skulle säga. Jag hade aldrig tänkt på min uppväxt på det sättet. Men efter en stund sa jag: "Jo, det stämmer nog. Jag har alltid varit omgiven av goda människor."
Det betyder inte att min barndom var sorgfri. Jag har också varit rädd, orolig, gråtit som barn, men de goda dagarna har varit oändligt många fler än de onda. Visst fanns det stunder av otrygghet men också oceaner av trygghet. Jag minns särskilt Lydia Larsson. Frid över hennes minne. Hon var missionär, sjuksköterska, eldsjäl, Gudsvän, människovän och djurvän. Det var hon som förlöste min mor när jag föddes och hade hon inte varit där hade jag nog inte överlevt mitt livs första timme. Men hon lyckades frigöra min hals från navelsträngen så jag fick luft i mina lungor och kunde utstöta mitt första skrik. Lydias var den första famn jag vilade i, förmodligen var hon den första människan som såg mig och tröstade mig och det har satt spår i min själ.
Jag är lycklig lottad för som fyraåring fick jag möta henne igen liksom när jag var åtta tio år och som vuxen. Det var något mellan oss som var större än orden och när jag härförleden skulle sätta upp foton på mina rötter, farfar, farmor, fastrar, farbror, mormor, morfar, morbröder och mostrar, föräldrar och syskon och mina tre fina barn så fick även Lydia plats i mitt "släktträd". Vid varje måltid blickar hon ner på mig med de mildaste ögon som tänkas kan. 
Vem tänker du på en dag som denna? Fick du den kärlek du behövde? Det sägs att barn är mästare på att söka upp kärlek. Finns den inte hemma så letar barnet tills det finner den kärlek utan vilken ingen kan leva. Kanske fanns den hos en fröken, en mormor, en granne, en livskamrat...

Den liturgiska färgen på Alla själars dag är till min förvåning violett eller svart. Violett står för bot och bättring, för besinning och förberedelse men är också lidandets färg. Svart är sorgens och dödens färg och används endast på Långfredagen eller vid begravning. Visst kan man tänka sig att minnet av dem vi mist kan göra ont, väcka skulden för allt som inte blev gjort eller sagt eller för den delen för allt som aldrig hann sägas och redas upp. Är det därför dagens färg är violett? Jag vet uppriktigt sagt inte. Och varför svart? Gör minnena så ont? Jag vet inte! När jag tänker på Lydia eller pappa eller morbror Sven eller mormor och morfar eller vänner jag mist så är det varken skulden eller smärtan som tonar fram utan tacksamhet, saknad och ännu mer tacksamhet över att jag fått skörda allt det goda som de sådde. Den färg som ligger närmast till hands är den vita,  glädjens färg eller den röda, kärlekens färg. Hur är det för dig? Vilken färg har dina minnen? 

Den gammaltestamentliga texten för dagen, andra årgången måste vara en av evangeliebokens allra kortaste och dystraste! Det är Job, denne ofattbart hårt drabbade man som förlorat allt: barn, boskap, ägodelar och till sist sin hälsa. Nu väntar han bara på döden. Om Gud säger han: Jag har blivit ett byte för hans rasande vrede, han har visat tänderna mot mig och genomborrat mig med hätska blickar. Mitt i min trygghet skakade han om mig, grep mig i nacken och krossade mig. Hans tre vänner försöker trösta men då säger Job: Eländiga tröstare är vad ni är. Allt finns att läsa i kapitel 16. Och jag tänker att det är för väl att Jobs ord inte redigerades bort. Han kämpar med Gud, med människor, med sig själv på randen till graven och det är omskakande ärligt och verkligt och ger ord åt miljoner människors rop ur djupen. Det är på liv och död, precis som livet just idag är för ett oräkneligt antal drabbade, gråtande, djupt förtvivlade människor som liksom Job förlorat allt.
Kanske förklarar texten från Job varför denna dag kan målas i den svartaste av färger.

Och jag känner en djup tacksamhet till Paulus för hans utläggning om uppståndelsen i dagens episteltext, Paulus som ibland krånglar till det och svänger sig med formuleringar som man lätt går vilse i. Men detta är så klargörande, så begripligt, så fyllt av tröst - bilden av sådden, fröet som läggs i jorden, det lilla, svaga, obetydliga, intetsägande som i mörkret förvandlas till en grodd, en spirande planta, något vackert, fyllt av kraft, härligt, något som Gud ger den gestalt han har bestämt! 
Det finns alltså ett djupt samband mellan fröet och plantan, ett samband som vi idag kallar DNA. Ett vetekorn kan inte bli en blåsippa. En äppelkärna kan inte bli en kastanj. Den människa som läggs i jorden här, kremerad eller inte, uppstår där som samma människa med samma DNA men i annan gestalt, i glans och härlighet. 
Det är inte så som somliga säger att själen separeras från kroppen och flyger iväg. Människan är en helhet i livet, döden och på andra sidan. Kropp, själ, ande och relation. Här och där. Samma varelse men i olika gestalter. (Läser man trosbekännelsen på latin står det inte "de dödas" utan: kroppens (eg. köttets) uppståndelse.)

Vad innebär det? Kommer jag känna igen min pappa som dog alldeles för fort och för tidigt? Kommer jag att få träffa Lydia igen?Jag tror det. Paulus skriver: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. (1Kor. 13:12)

Britt G Hallqvist har diktat om vårt hopp i den alldeles underbara psalmen 172 ( De skall häpna gå in ...fantastiskt!!!) 

De skall gå till den heliga staden,
de skall samlas i himlen en gång.
De skall häpna gå in genom porten
till en okänd värld till ett annat liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga 
en ny, jublande sång.

De skall minnas den grönskande jorden
och de somrar som blommade där.
De skall glömma det onda och svåra
i en gammal värld,
i ett svunnet liv.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta de trofasta vänner
som de miste på jorden en gång.
De skall leka med änglar och helgon
i Guds paradis.
De skall dansa där.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

De skall möta den levande Herren,
de skall se honom sådan han är
och förvandlas i ljus till hans likhet.
Deras hopp han var,
deras liv han är.
De skall sjunga, sjunga, ja sjunga
en ny, jublande sång.

Predikan Minnesgudstjänsten i Aneby

Sorgen lägger sig på djupet som en källa. Ibland når man ner till källan och får kontakt med saknaden, sorgen och tårarna. Emellanåt går livet sin gilla gång. Så tänker jag den här helgen när vi påminns om dem vi mist och saknar.....

Hon som skriver dessa ord miste sin mamma i somras. Avståndet till hem och rötter hindrar henne från att åka till moderns grav och tända ljus men inga avstånd kan hindra henne från att ibland nå ner till sorgens källa och ge rum för saknad och tårar.

Sorgen som en källa... bilden säger oss att det finns liv i sorgen, att sorgen gör oss levande.

Psalmisten skriver:

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Livet är en mödosam vandring. Vi bor på en jord som väts av tårar. Tårar är tecken på liv. Både de synliga och de osynliga tårarna.

En hård människa gråter inte. Sår vi hat och hämnd kommer vi skörda död.

Sår vi kärlek och godhet kommer vi skörda liv. För tårarna vattnar jorden så att det goda växer.

De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar. (Psalt 126:5-6)

Och jag tänker på alla dem som gått före, dem vilkas namn vi ska läsa upp i kväll. De sådde under tårar, de slet för att få ihop till brödfödan, de sådde, så gott de kunde godhet, vänlighet, omtanke och kanske hann de skörda, kanske fick de se frukten av sin strävan och känna glädje och stolthet. Men det mesta av vad de sådde får vi skörda. Och det mesta av vad vi sår får andra skörda.

Så låt oss så frön av vänlighet och kärlek den tid vi har kvar. För den som sår under tårar skall skörda med jubel.

Så gjorde Jesus. Han älskade oss så mycket så att han gav sitt liv för oss. Och döden kunde inte hålla kvar honom i sitt grepp. Han uppstod och gav oss ett hopp, han tände med sin kärlek ett ljus i vårt mörker.

Han öppnade vägen hem till Gud, till ljus och liv och lovsång. Därför är det sant att De som sår under tårar skall skörda med jubel. Gråtande går de och sår sin säd. Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Predikan 23 söndagen e Trefaldighet

Förlåtelse utan gräns

I dokumentären Human möter vi Leonard. Han sitter i fängelse på livstid för mordet på en mamma och hennes dotter. Han har aldrig fått lära sig vad kärlek är, inte förrän Agnes kontaktar honom. Agnes är mor och mormor till Patricia och Chris som Leonard mördat. Leonard förväntar sig att Agnes ska hata honom men hon gör inte det. Hon visar honom i stället vad kärlek är genom att förlåta honom och fortsätta att besöka honom och tillsammans gör de en inre resa i försoning och förlåtelse.

Ibland tänker jag: Utan kärlek kan ingen leva. Jo, vi kan existera, men inte leva. Detsamma gäller förlåtelsen. Utan förlåtelse kan ingen leva, för förlåtelsen är en del av kärleken. Det är också viktigt att säga att förlåtelsen inte tar bort skulden, den tar bort skuldens konsekvenser - att vi stängs ute, att relationen upphör, att det som varit liv vänds i död. Skulden finns kvar, det gjorda går inte att göra ogjort. Förlåtelsen innebär att jag trots det som hänt, trots skulden får vara med i gemenskapen. Kärleken överskyler skulden och skadan .

Vår vilja att förlåta och be om förlåtelse hänger intimt samman med vår människosyn. Och jag har sagt det förut: Varje människa bär inom sig förmågan att vara gudomligt god och varje människa bär inom sig förmågan att vara djävulskt ond. Paulus inleder sitt brev till Efesierna med orden: Från Paulus, genom Guds vilja Jesu Kristi apostel till de heliga som bor i Efesos. Hur beskrivs de heliga i dagens episteltext: Människor som pratar strunt, som är elaka, arga, häftiga i humöret, människor som skymfar och förolämpar varandra och som gör sig skyldiga till all möjlig ondska. Samma människor, samtidigt heliga och trasiga och i behov av att förlåta varandra liksom Gud i Kristus har förlåtit.
Paulus skulle kunna skicka samma brev till oss, till de heliga i Aneby, heliga, inte i oss själva utan i Kristus. Hur skulle han beskriva oss? Vad skulle vi behöva lägga bort? Brevet skulle sluta med orden: Förlåt varandra liksom Gud i Kristus har förlåtit er. 

Så kommer frågan från Petrus: Hur många gånger ska jag förlåta? Räcker sju gånger? Som svar berättar Jesus en liknelse. Där nämns två summor: 10 000 talenter och 100 denarer. Det är egentligen omöjligt att översätta till dagens penningvärde men för att vi ska få en uppfattning har jag räknat lite. En talent motsvarar värdet av 35 kg silver. Idag kostar ett kg silver drygt 5100 kr. 35 x 5100 x 10 000 = 1,8 miljarder.

En denar motsvarar värdet av 5 gram silver. Det blir ungefär 3000 kr.

Kontentan är: Vi står i skuld till Gud, till medmänniskan, till Moder jord, till oss själva och vår skuld är oändlig. Omöjlig att betala tillbaka.

Gud vet detta och väljer att efterskänka oss hela skulden. Du är förlåten. Jag är förlåten. Guds kärlek är alltid större än vår skuld. Därför kan vi gå fria. Därför kan vi leva vidare simul iustus et peccator - samtidigt syndare och rättfärdiggjorda. Därför har vi inget val, vi måste öva oss i att förlåta och så fortplanta en våg av barmhärtighet i en trasig och sårad mänsklighet. Jämfört med min skuld är min medmänniskas ett intet, nästan försumbar, oftast fullt möjlig att förlåta utifrån insikten att det kunde ha varit jag som sårade, kränkte, baktalade.....

Tänk om Petrus hade anat att han snart skulle förneka Jesus tre gånger, att han snart skulle höra tuppen gala, se Jesus vända sig om och se på honom med kärlekens blick, en blick som öppnade en flod av gråt inom honom. Då skulle han inte ha varit så angelägen om att sätta en gräns för förlåtelsen.

Det finns en stort allvar i dagens text. Det verkar vara så att om vi inte förlåter andra så kan Gud inte förlåta oss.

Det är som om vi, när vi stänger hjärtat mot en broder eller syster samtidigt stänger hjärtat för Guds nåd. Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Om vi inte förlåter binder vi både den som gjort oss illa och oss själva vid det som hänt, vi liksom väver en bur av bitterhet.
Och samtidigt vet vi att det kan vara svårt, ja ibland omöjligt att förlåta. 
Går vi då miste om Guds nåd?

Mitt svar är: kan du inte förlåta, kan du kanske göra som Jesus på korset, be Fadern förlåta bödlarna.

Det är viktigt att vi tar detta på allvar för vår andliga hälsa är beroende av om vi förlåter eller fördömer. Gud vill byta ut stenhjärtat och ersätta det med ett hjärta av kött och blod. Gud har visat en väg. Han vill hjälpa oss att välja barmhärtighet framför hämnd och hat. 

Här kan bikten vara en hjälp. Själavården. Samtalet. Förbönen.

I morgon inleds Lutherjubileet och påven Franciskus kommer till Lund för att delta i en ekumenisk gudstjänst. Han räcker ut sin hand för att ta nya steg mot fred och försoning och en fördjupad enhet mellan katoliker och Lutheraner. Må Gud välsigna denna fredsprocess.

Agnes fick styrkan att förlåta Leonard och visa honom vad kärlek är.

Må Gud hjälpa oss att förlåta utan gräns.

Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälst. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och därför, just därför djupt gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.

Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälsta. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.

Tankar om frälsningen

Denna helg handlar texterna om frälsningen. Ett gammalt ord, ett slitet ord, ett misstolkat ord. Jag predikar inte denna helg heller men kan inte låta bli att en mulen och kulen kväll som denna dela några tankar om detta viktiga och laddade ämne.

Läs nedanstående text sakta, gärna flera gånger. Det är helgens episteltext.

Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus. Och följderna av en enda mans synd kan inte jämföras med denna gåva. Ty domen följde på vad han ensam hade gjort och blev fällande, men nåden följde på mångas överträdelser och innebar ett frikännande. Om en enda mans överträdelse betydde att döden fick herravälde genom denne ende, så skall nu i stället de som blir rättfärdiga genom nådens överflödande rika gåva leva och få herravälde tack vare en enda, Jesus Kristus. Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga. Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre.

(Rom5:21-25)

Jag vet inte om du fått frågan: Är du frälst? Det har jag och när jag var tonåring visste jag inte vad jag skulle svara. Jag var döpt och konfirmerad. Vi gick i kyrkan varje söndag och jag sjöng i kören och var med i scoutarbetet. Vi bad bordsbön hemma, ibland aftonbön och jag trodde på Gud. Men var jag frälst? Det var som om frågan väckte – inte en längtan utan en osäkerhet, en undran om det var något som fattades, något som inte var tillräckligt i mitt liv och min tro. Som om det fanns en klass för eliten som jag inte hade tillträde till. Räckte inte min enkla tro? Eller var det något fel på mitt liv? Måste det till något mer för att jag skulle duga? Fattades det något som skulle kunna göra Gud missnöjd med mig? Borde jag be mer, läsa Bibeln mer, vittna mer, ställa upp mer i församlingen, be om tungotalets gåva? (det där om tungotalet fick jag höra från skolkamrat på gymnasiet, hon hette Rhode – märkligt att jag minns det – hon sa att den som inte ber i tungor är ingen riktig kristen).

Så en dag mötte jag någon som sa: Om du får frågan om du är frälst, svara då: ja! Ja det blev jag för tvåtusen år sedan.

Vilken förlösning! Vilken tröst! Vilken glädje! Frälsningen är inte vår sak, det är Guds. Han har genom Jesu Kristi död och uppståndelse öppnat vägen för alla människor hem till Gud. Alla! Det är just det Paulus säger:

Alltså: liksom en endas överträdelse ledde till fällande dom för alla människor, så har också en endas rättfärdiga gärning lett till frikännande och liv för alla människor. Liksom en enda människas olydnad gjorde alla till syndare, så skall en endas lydnad göra alla rättfärdiga.

Paulus skriver alla och menar alla. Han syftar inte på alla troende, på de mest hängivna, på några få utvalda. Han skriver alla och menar alla!

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare, skriver Paulus i samma kapitel.

Innan någon av oss ens har börjat fråga efter Gud har Gud gjort allting klart. Detta är Guds förekommande nåd. Den kommer före vårt sökande, före vår omvändelse, före vårt engagemang, före vår duktighet och andlighet. Den bär oss när vi blir till, den tröstar oss när livet går sönder, den väntar på oss när vi tror att vi är så goda så vi klarar oss utan den, den tar emot oss när vi faller i förkrossad gråt, i djupaste mörker, i ändlös natt. Och den sjunger hoppets sång för oss strax innan gryningen.

Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mer. Vi kan inte göra något för att Gud ska älska oss mindre. Gud älskar dig PUNKT.

Därför är du redan frälst. Du kan inget göra för att bli det mer eller mindre. Du är tillsammans med mig och alla människor på vår jord frälsta. Det enda som återstår är att lita på att det är sant och den akten av tillit brukar kallas tro.

Simul iustus et peccator, sa Luther. Vi är samtidigt rättfärdiggjorda och syndare. You can´t polish shit! Synden finns där, bristen och brustenheten, skuggan, svagheten, skörheten – allt det vi döljer och skäms för och försöker få andra att tro att vi är frälsta från. Men det går inte att skönhetsoperera bort vår syndiga natur, skulden finns där. I varje människa finns det mörka och det ljusa, det goda och det onda, det friska och det sjuka. Och det gör ju nåden så mycket större. Att förneka mörkret leder bara till att vi måste projicera vårt onda på någon annan, vi utser en syndabock och kastar all skit på hen och stöter ut hen ur vår gemenskap så att vi kan inbilla oss att vi är hela och rena och gudalika. Det funkar ett tag tills vi upptäcker något nytt hos oss själva som är oacceptabelt och så projicerar vi det på en syndabock som får bära, inte bara sitt onda, utan alla andras och så stöter vi ut den. Detta sker dagligen i skolklasser, arbetslag, familjer, körer, församlingar och kallas rätt och slätt för mobbing.

Det finns bara ett botemedel. Ta tillbaka dina projektioner. Härbärgera ditt eget goda och onda och var den du är så kommer du kunna låta dina medmänniskor vara som dom är.

Jesus och Petrus var nära vänner. Jesus kallade Petrus först salig och sa att han var en klippa som Jesus skulle bygga sin kyrka på. Strax efteråt hutade Jesus åt Petrus och kallade honom för Satan. Efter en stund vandrar dom vidare som om inget hänt. Jesus står ut med både vår styrka och vår svaghet, vår gudomliga sida och vår djävulska. Och Petrus lär sig den svåra vägen att det enda som betyder något är att han är älskad och, trots allt, igenom allt, att han vill älska sin Mästare och vän.

Detta är nåd! Detta är korsets dårskap!

Ordet frälst kommer från frihalsad, befriad från den ring av järn som den som syndat sattes fast med för att ta emot andras spott och spe och förakt och bli till varning för andra. Jesus har befriat oss från domens kvävande järnring runt halsen. Vi kan resa oss, andas, sjunga och tacka, älska och befria.

Så om du får frågan om du är frälst så svara: Ja, det blev jag och alla människor för tvåtusen år sedan!

Och han sade: ”Med Guds rike är det som när en man har fått utsädet i jorden. Han sover och stiger upp, dagar och nätter går, och säden gror och växer, han vet inte hur. Av sig själv bär jorden gröda, först strå, så ax, så moget vete i axet. Men när grödan är mogen låter han skäran gå, för skördetiden är inne.”

Detta blir långt men jag kan inte låta bli att dela några tankar också kring evangelietexten. I Guds rike finns en oerhörd tillit till fröets inneboende förmåga att nå sin bestämmelse. Bara fröet får komma i jorden. Av sig själv bär jorden gröda. Fantastiskt! Varenda människa är skapad till Guds avbild. I varje människas ansikte kan vi ana Gud. Vår bestämmelse är att bli originellt och unikt lika Gud genom att vara oss själva. Vetekornet ger inte upphov till ett äppelträd. Finns det bara näring, värme, ljus och mörker, sol och regn så omvandlas fröet till en mogen gröda.

Vad är det Astrid Lindgren har sagt? Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv.

Har du SVT play så råder jag dig att se ett avsnitt som heter Human i dokumentärserien DOX.

Vad innebär det att vara människa? Human är den legendariske filmaren Yann Arthus-Bertrands hyllning till mänskligheten och vår planet. En serie vittnesmål om kärlek, hat, lycka, rädsla och vardagsliv från hela världen blandas med andlöst vackra bilder och musik. En upplevelse långt utöver det vanliga.

Den visas fram till den 25 november. Jag blev drabbad, Tagen! Stum av hänförelse! Oerhört vackert, sant mänskligt och gudomligt, för i dessa ansikten från jordens alla hörn anar jag Gud.

Tankar på Tacksägelsedagen

Lovsång

Matt 15:29-31
Jesus gick därifrån utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.


Idag har jag inte predikat. Men jag har tankar utifrån dagens text och veckans händelser som jag vill dela.

Kristus vandrar bland oss än
syndares och sorgsnas vän.
Stannar där en mänskoröst
ber om läkedom och tröst.

Det är min fasta övertygelse att Jesus Kristus lever och vandrar mitt ibland oss. Vad ser han? Vad möter han när han satt sig ner? Inte en skara av lovsjungande, trosvissa människor. Han ser idag det han såg då. Mycket folk som kommer till honom, människor som bryr sig, människor som vårdar, bär, vyssar, tröstar, vakar och lider med dem som lider. Han ser människor som har valt bort cynismen, som genomskådar det politiska spelet. Han ser människor som står upp för de svaga, som ger röst åt de stumma, som är de blindas ögon och de lamas fötter. Han möter många som har bevarat förmågan att skratta med dem som skrattar och gråta med dem som gråter. Han möter dem som övat upp sitt kroppsspråk för att kunna tala med dem som saknar färdigheter i det svenska språket. Han möter värdfamiljer, gode män, personal på hem för ensamkommande, lärare på SFI och SFA och Komvux, förskolepersonal och mängder med varma, vänliga, självuppoffrande medmänniskor som gör skillnad i det tysta, människor som insett att det kunde ha varit jag, det kunde ha varit ombytta roller. 
Och idag, på Tacksägelsedagen, ser han alla dem som vågat lära känna en flykting, som öppnat sitt hjärta och kanske sitt hem för en främling, alla dem som fått vänner för livet och nu är upprörda, förtvivlade, maktlösa inför de nya beslut som fattats. Beslut som får förödande konsekvenser för tiotusentals människor. För tre år sedan var vi stolta över att företrädas av politiker som värnade om solidaritet, öppna gränser och en generös migrationspolitik. Nu skäms vi över den radikala omsvängning vi ser. Solidaritet har förbytts i en främlingsfientlighet som förfärande fort har blivit rumsren. De öppna gränserna har stängts. Europas mest generösa migrationspolitik har förvandlats till Europas mest hårdföra. 
Jo, vi har mycket att vara tacksamma för. Och det är vi för när man lär känna en människa vars liv slagits i spillror kan man inte annat än känna sig tacksam, generat tacksam och plågsamt priviligierad över att just vi får ha det så bra. Men lovsjunga, nej, det är svårt, orden stockar sig i halsen och blandas med gråt. I stället för lovsång hörs klagosång, en berättigad och viktig sorgesång över tidens tecken. 
Jesus Kristus, förbarma dig! Vi slår följe med dem som hjälpte de sargade vid Genesarets strand, vi slår följe med dem som vägrat bli likgiltiga inför världens och medmänniskans nöd. Vi kommer först och främst med de vänner som är förlamade av rädsla. Vi ber för dem som av oro över avslag på asylansökan inte orkat lära sig vårt språk och därför nu är stumma. Vi lägger ner vid dina fötter alla de politiker som förblindats av maktbegär och därför fattat beslut som är ovärdiga en välfärdsnation. Vi ber dig gripa in och hjälpa alla lytta, alla dem vars framtidsdrömmar nu slås i tusen bitar och inte orkar gå. Och när vi lagt dem vid dina fötter lägger vi också vår maktlöshet, vår vrede vid dina fötter. 
Vi ber dig, Jesus, grip in! Vänd natt till dag! Vänd förtvivlan till lovsång!

Jesus ser på oss och frågar: Vad kan du göra? Och jag svarar: Gå samman med alla goda krafter och starta en landsomfattande namninsamling, ett Anebyupprop med krav på en generell amnesti för alla som fått avslag på sin asylansökan. Låt alla som kommit stanna! 
Och medan vi organiserar ett upprop väntar vi med spänning på när och hur Gud kommer gripa in. Liksom koltrasten sjunger innan gryningen ska vi sjunga en trotsig lovsång till Guds ära medan det ännu är mörkt!

Predikan Den helige Mikaels dag (familjegudstjänst)

Änglarna

”Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.” Matt 18:10

Alla som döps i Aneby pastorat får en egen dopängel, ett smycke med namn och dopdatum ingraverat. Det är som om ängeln vill säga:

Du är döpt och tillhör Gud.

Var inte rädd, jag är med dig!

Du har en egen ängel i himlen, som ser Guds ansikte.

Nu vänder vi oss till varandra och säger:

Du är döpt och tillhör Gud.

Var inte rädd, jag är med dig!

Du har en egen ängel i himlen, som ser Guds ansikte.

Du är döpt, säger ängeln och låter vattnet porla. Som en påminnelse om att vi tillhör Gud kan vi doppa ett finger i vattnet och rita ett korstecken i pannan.

Var inte rädd, säger ängeln och tänder dopljuset. Är det någon här som är mörkrädd? Det är vi nog alla. Dopljuset påminner oss om Jesus som sa: Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. Det är mycket som är mörkt och hemskt. Håller vi oss nära Jesus behöver vi inte vara rädda. Vi sprider ljuset till varandra.

Du har en egen ängel i himlen, som ser Guds ansikte. Tänk så skönt. Vilken trygghet. En egen ängel som berättar för Gud vad som händer i mitt liv. Och jag tänker på barnen i Aleppo, på alla som är rädda, på alla skadade, på dom som dött. Och alla andra barn som far illa.

Nu måste vi hjälpa änglarna att berätta för Gud hur ledsna och arga vi är på dom som krigar.

Vad ska vi säga till Gud?

Gud, grip in!

Sänd dina änglar att skydda alla barn!

Tycker ni inte att vi ska ropa? Då gör vi det! Gud, grip in!