Predikan på friluftsgudstjänst i Fribjörnarp

8:e sönd e Tref Andlig klarsyn

Psalm 289, 96

Låt oss be med den heliga Birgitta: Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

I fredags kväll var jag i Eksjö på Tattoo. Ett antal orkestrar framträdde och det hela var mycket imponerande. Men när jag går på en konsert vill jag helst bli mer än imponerad. Jag vill bli berörd. Och det blev jag. I den stora finalen spelade 400 musiker inklusive ett antal säckpipeblåsare Amazing grace. Oändlig nåd mig Herren gav. Och jag tänkte att för den som ber om nåd är Porten allt annat än trång. Den är vidöppen. Den är vidöppen för den som är tyngd av skuld, för den som är förlamad av ångest, för den som är bunden i destruktiva beteendemönster, för tvivlaren och sökaren, för den som förlorat allt och naken om nåden ber.

Hur är det då med oss som försökt vandra på den smala vägen hela livet, som förhoppningsvis mognat något, helgats för att använda ett gammalt ord, som avstått mycket för att vinna allt? Behöver vi nåd? Ett av de viktigaste tecknen på helgelsen är en växande insikt om mitt oändliga behov av nåd. Ju närmare Gud vi tycker oss komma desto mer inser vi hur långt vi har kvar. Ju närmare ljuset vi kommer desto tydligare framträder fläckarna, självgodheten, benägenheten att döma, oförmågan att älska.

Mina vänner: dagens text är en del av Bergpredikan. Vet ni vem Jesus vänder sig till? Till sina lärjungar. Den är ämnad för oss som kallar oss kristna, som vill följa Jesus. Gå in genom den trånga porten!

Porten är Jesus, den smala vägen är Jesus. Porten är inte trång, vägen är inte smal för att Jesus vill utestänga någon, kanske bara släppa in de riktigt fromma, de riktigt troende. Porten är trång för livets skull, för att vi ska lägga av oss missunnsamhet, elakhet, girighet, maktbegär, inställsamhet. Porten är trång och vägen är smal för att vi ska öva oss i att vandra med lätt packning, öva oss i ödmjukhet, dela med varandra det vi fått av Gud. Porten är trång för att stänga ute det som förminskar oss, det som gör av vi förställer oss, det som gör oss till någon annan än den vi är. Man brukar säga om den som inte skiljer på ditt och mitt och har lätt att ta till lögnen att den personen har ett rymligt samvete. Lögnen är  bred, sanningen smal. Egoismen är bred, att älska sin nästa är att gå på en smal väg. 

Att gå in genom den trånga porten är inget man gör en gång för alla. Det måste vi göra varje dag, varje gång vi ska ta ett beslut, i stort och smått. För att hitta den trånga porten behöver vi andlig klarsyn. Vi behöver öppna ögon.
Vet ni vem som har andlig klarsyn mer än många andra?Barnen och den som är blind.
Barnen är sig själva och alla deras sinnen är öppna. Barnen vågar fråga, är nyfikna och säger sanningen. I Kejsarens nya kläder är det ett barn som högt och tydligt konstaterar att kejsaren är naken. Att vara sig själv och våga säga vad man ser är att välja den trånga porten. Att vara sig själv, inte att vara sig själv nog. Kom ihåg att Jesus framhåller barnen som vår förebilder.

Och den som är blind? Jo, den blinde ser med sin känsel, sin hörsel, sitt luktsinne, sin smak och utvecklar ett inre seende som få av oss har. När Jesus uppmanar oss att omvända oss använder han ett ord som betyder: Låt era sinnen förnyas. Nu ska vi inte önska att vi ska bli blinda för att bli klarsynta men jag konstaterar bara att den andliga klarsyntheten inte alltid finns där vi förväntar oss finna den. Jesu såg tro där ingen annan såg tro. Han kallade lärjungarna för klentrogna och hos en romersk officer mötte han stark tro. Hur är det Paulus säger: Den som tror sig stå stadigt må se till att han inte faller. Öppnar vi våra ögon upptäcker vi att vi som medvandrare på den smala vägen till livet finner långt fler än de som kallar sig kristna. Det finns, med andra ord, människor som funnit den trånga porten och vandrar den smala vägen som inte vet om det, som inte har ord för det men som i sina liv och handlingar går på vägen till livet och genom sitt sätt att vara visar andra vägen.

Jag är övertygad om att vi ska gå på den väg vi tror är den rätta och vi ska visa andra den vägen. Vi ska peka på dopet som vägen in i den kristna gemenskapen. Vi ska dela bröd och vin med våra medvandrare. Vi ska låta ljuset från Guds ord lysa oss på vägen. Vi ska be, söka och bulta på porten. Vi ska sjunga hoppets sånger under vår vandring. Men det är inte vi som är porten. Döm inte, säger Jesus i början av Matt 7. Ta först ut bjälken ur ditt öga innan du kan se klart och ta ut flisan ur din broders. Jesus är porten, han är vägen. Han är också den gode herden som söker den som gått vilse, som söker det förlorade fåret till dess att han finner det.

För risken att välja fel finns där hela tiden, välja fel fast vi tror vi väljer rätt. Risken att bli fartblind, dras med av andra, förledas, förföras. Knutby är ju ett skrämmande tydligt exempel på detta. Vi är bara människor, bräckliga, osäkra, skumögda, ja ibland blinda på båda ögonen.

Därför behöver vi Guds goda Ande. Därför behöver vi varandra för att i stora och små beslut hjälpa varandra att komma rätt, att välja, inte det som är lätt utan det som är rätt.

Det finns ett kännetecken på dem som vandrar den smala vägen. Vad kan det vara? Det är barmhärtigheten – hur vi behandlar invandraren, de utsatta, den som misslyckats. Hur vi bemöter oss själva när vi gjort bort oss. Barmhärtigheten var Jesu kännemärke.

Herre visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.

Information angående psalmerna

Nu finns psalmerna med noter och ackord publicerade på www.psalmportalen.se.
Det är en ganska ny portal med ett hundratal nyskrivna psalmer kategoriserade på samma sätt som psalmerna i psalmboken.
Där presenteras också textförfattarna och tonsättarna och sedan förra veckan finns mina tre nyskrivna psalmer publicerade där. Så småningom kommer texter och noter kompletteras med en ljudfil så man kan lyssna till en inspelad version.
Det är fritt och gratis att skriva ut och använda psalmerna.

Kommentera gärna psalmerna och sprid gärna information om denna psalmkälla till vänner och bekanta.

Alla får plats!

ALLA FÅR PLATS

Vi lever i en tid då de främlingsfientliga krafterna i Sverige och i Europa blir allt frimodigare och fräckare. Ingen blir längre förvånad över hot och hat, våld och trakasserier mot människor som flytt till vårt land undan förföljelser, krig och kaos. 

Rädslan för det annorlunda, för det som inte passar in i den lilla ruta som utgör normen och det normala driver alltfler att överge de värden och värderingar som är grunden för vårt samhälle: Alla människors lika värde! Vi hamnar på ett sluttande plan där den som skriker högst bestämmer vem som får vara med. Denna utveckling är oerhört farlig! 

ALLA FÅR PLATS!

Nu är det hög tid att säga ifrån, sätta ner foten och stå upp för ett samhälle där ALLA – oavsett etnisk tillhörighet, kön, könsidentitet, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning, religion eller livsåskådning – har samma värde och samma rättigheter och skyldigheter.

Vilken tur att vi är olika! Så berikande och spännande! Och en aning läskigt! Tills vi har börjat lära känna varandra och inser att under ytan är vi väldigt lika!

Mångfald är livsviktigt. Vägen till en berikande mångfald i samhället går igenom en framgångsrik integration, vare sig vi ska lära känna en ny arbetskamrat, en ny granne eller en ny medborgare. Integration är svårt. Integration ställer krav på oss alla att bjuda till, bjuda in, visa till rätta, lära av varandra, räta ut frågetecken, reda ut konflikter, bygga broar.

ALLA FÅR PLATS

Som kyrkoherde i Aneby kommun har jag därför tagit initiativ till temaveckan (vecka 35) med rubriken: ALLA FÅR PLATS. Responsen är överväldigande positiv och vi ser fram emot en vecka fylld av Möten, Musik, Mat och Medverkan av Människor från när och fjärran!

Väl mött!

Peter Andreasson

kyrkoherde

Tankar i Marbäcks kyrka vid Musik i sommarkväll 7/8

Text: Luk 9:28-36 från Kristi Förklarings dag

Tunn luft tröttar.

Finns det någon här som bestigit Kebnekaise eller Kilimanjaro? Eller något annat högt berg? Höga berg väcker nyfikenhet och respekt. Man bör inte gå ensam. Man måste gå sakta, ta det i etapper, vila mycket, ha väldigt lätt packning.

De var fyra som gick, Petrus, Johannes, Jakob och Jesus. När de kom upp somnade tre av dem och sov djupt. Och när Petrus vaknade tycks han ha yrat: han visste inte vad han sa, berättar Lukas. Tunn luft tröttar och den tunna luften på det höga berget luckrar kanhända upp försvaren, de spärrar vi sätter upp mot det som är onormalt och obegripligt. Kanske gör den tunna luften och tröttheten oss mera mottagliga för det oväntade. Kanske är det därför flera viktiga möten mellan människa och Gud äger rum på höga berg.

Utsikt ger insikt

När de vaknar ser de längre och klarare. Sinnena skärps. Där på berget klarnar sammanhanget. Mose och Elia som representerar det gamla testamentet med lagen och profeterna möter Jesus, den som hela gamla testamentet pekar fram emot, alla löftens JA!.

Många försöker gå lagens väg, räcka till, duga, vara till lags! för att bli accepterade av Gud och människor. Lagen leder inte till liv. Profeternas stränghet och hot om straff för inte heller till frid. Nej, vi uppmanas i stället att lyssna till Jesus. Han säger: Kom till mig alla ni som arbetar och är tyngda av bördor. Jag vill skänka er vila.

I det avskalade blir det fördolda synligt.

Under midsommarhelgen fick jag fem kycklingar. Vet ni att hönan och kycklingen kommunicerar med varandra de sista två dygnen före kläckningen? Ett samtal som ger kycklingen kraft att med en liten tagg på sin näbb spräcka hål på skalet och ta sig ut och där möta mor ansikte mot ansikte.

Hinnan mellan vår värld och Guds värld är äggskalstunn.

Gud talar till oss, oftast väldigt lågmält. Att söka upp tystnaden, skala av det som distraherar, vandra med lätt packning gör det kanske lättare att uppfatta Guds röst. 

I benådade ögonblick kan vi få vara med om att hinnan blir en aning mer genomskinlig, en flik av förhänget viks åt sidan och vi får se en glimt av Guds härlighet, ana den som vi en gång ska få se ansikte mot ansikte. 

Efteråt vet vi att vi varit på helig mark. Och det är erfarenheter som vi ogärna talar om. Det står om lärjungarna att de teg om vad de sett, de berättade ingenting för någon.

Det som är riktigt dyrbart för oss gömmer vi längst in i hjärtat, det delar vi möjligen med några få nära.

Andakt vid Musik i sommarnatt i Askeryds kyrka med Sonja Aldén

Regn och rusk, kyla och blåst. 11 grader varmt. Vart tog sommaren vägen, solen och värmen? Frusna kommer vi till Musik i sommarnatt och får lyssna till sång så vacker att våra frusna själar tinar upp.

Musiken och sången är livsviktig. Liksom godheten.

Din och min godhet. Och Sonjas godhet.

Sonja är en av huvudpersonerna i Dostojevskijs klassiker Brott och straff.

Sonja möter Raskolnikov, en uppgiven, trött, cynisk människa. Hans namn betyder den tudelade. Sonjas oväntade godhet och kärlek hjälper honom att tina upp, öppna sig, berätta hur det egentligen står till. Hennes godhet får honom att räta på ryggen, bli den människa han vill vara. Och vid hans sida står Sonja, troget och kärleksfullt.

Det finns många som är trötta, splittrade och tudelade, uppgivna. Godhet och medkänsla är en bristvara. Vad kan du göra för att värma en frusen medmänniska? Sjunga, baka en kaka och bjuda, ringa ett samtal och uppmuntra?

I Johannesbrevet står det: Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Gud är godhetens och kärlekens källa. Vi får öppna våra hjärtan, ta emot det han ger oss i kväll och dag för dag och så räcka det vidare till en frusen medmänniska. För där kärlek är där är Gud.

Är det med dig som med mig att du just nu är trött och sliten, att de inre förråden är tomma, att du inte har något att ge? Då är det dags att vila, att säga nej till nya uppdrag, att svepa en filt runt din slitna själ och bara vara.

Ibland tror vi att vi måste ge mycket och har vi inget att ge känner vi oss kanhända mindre värda. Jesus hade inget att ge. Han ägde inget, han var materiellt sett ytterst fattig och tomhänt. Så han gav det han hade, sitt eget liv, av kärlek till oss människor. Och det gör all skillnad för alla, idag och i evighet.

Låt oss be

Innan natten kommer vill jag tacka
för den dag du gav, dem som jag mötte.
För ett liv som mognat något, Herre vill jag tacka.

Innan natten kommer vill jag tänka
på dem som nu ler i kärleksglädje,
och på dem i ensamheten, Herre vill jag tänka.

Innan natten kommer vill jag bedja
för den jord vi fått men smutsat, skövlat.
För vår värld som väts av tårar, Herre, vill jag bedja.

Innan natten kommer vill jag lämna
allt tillbaks till dig att älska, värna.
Allt åt dig, vår tro, vårt tvivel, Herre tag emot det.


Text: Jonas Jonsson

Predikan på en friluftsgudstjänst med konfirmander och församlingsbor på Johannes Döparens dag

Jag vet inte om era pappor sjöng och tackade Gud av glädje när ni föddes. Det hade varit fullt förståeligt. Att bli pappa är stort. Att först inte ha kunnat bli pappa och sedan, sent i livet, bli det är ännu större. Så var det för Sakarias, Johannes pappa.

Barnet han fått var speciellt, ja det tycker ju alla föräldrar, men Johannes var utvald redan från början. Utvald till en speciell uppgift.

På onsdag är det sex månader kvar till jul. Det är därför vi firar Johannes döparens dag i dag. Han föddes sex månader före Jesus. Johannes och Jesus var släkt.

Bereden väg för Herran, berg sjunken djup stån opp.

Johannes livsuppgift var att bereda väg för Jesus, berätta för människor att Gud inte glömt bort dom, tala så att de öppnade sina hjärtan, omvände sig, slutade med att göra sig själva och andra illa. Hans uppgift var att tala så att människor började längta efter Gud, efter förlåtelse och liv, efter mening och ny glädje.

Han skulle berätta för dom som hade det svårt, för dom utan hopp att Gud ska komma som en soluppgång. Han skulle tala till dom som bråkade och slogs, krigade och krossade varandra och styra deras fötter in på fredens väg.

Vi sjunger sången: Du vet väl om att du värdefull.

Du passar in i själva skapelsen, det finns en uppgift just för dig.

Vad ska du bli när du blir stor? Ja den frågan brukar ställas till barn och ungdomar. Ibland hör man vuxna mitt i livet ställa sig frågan. Somliga hittar sin plats och sin uppgift tidigt i livet. Andra får söka länge. Till oss alla vill jag säga: Gud lägger ett stort pussel, med miljarder bitar. Du är en bit. Du passar in. Skapelsen blir inte hel och fullständig förrän din bit är på plats. En del människor säger: Det spelar ingen roll om jag finns eller inte. Det spelar roll. Du spelar roll. Ingen kan undvaras, alla behövs för att skapelsen ska bli hel.

Hur ska man hitta sin plats, sin gåva, veta vilken väg och vilken utbildning som är den rätta?

Kanske kan Johannes bli en förebild för oss.

Fråga Gud! Det är Gud som skapat dig. Han vet vilka gåvor han lagt ner i dig. Bed, tala med människor som känner dig. Pröva dig fram.

Fråga – men glöm inte att lyssna! Johannes flyttade hemifrån tidigt. Han bosatte sig i en liten hydda i öknen och levde på gräshoppor och honung. Där var det tyst, så tyst så att Johannes kunde höra vad Gud viskade i hans hjärta.

Det är ju rätt extremt men en variant är ju att åka till Gransnäs och delta i ett tre veckor långt konfirmandläger utan familj och mobil, utan alla sina prylar, med morgonbön, andrum, aftonbön och tid att lyssna. Våga ställa frågan: Vad vill du använda mig till Gud?

Vi sjunger sången: Möt mig nu som den jag är....

Hur vet man att man väljer rätt? Jo man känner en djup inre frid, ryggen blir rak, blicken blir stadig och rösten bär från djupet för man är liksom hemma i sig själv. Man kan också märka det i glöden och glädjen. Och modet...

Vi sjunger sången: Det lilla ljus jag har

Johannes blev satt i fängelse och till sist halshuggen för att han hade modet att säga sanningen, stå upp för det som är rätt. Det finns många som hotas, fängslas, ja till och med dödas för sin kamp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, för sanning och godhet.

Jag vet inte om era pappor sjöng av glädje när ni föddes. Men jag vet att Gud gjorde det. Han sjöng: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull. För ingen annan är som du.

Predikan Heliga Trefaldighets dag

Gud - Fader, Son och Ande

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud!

Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar.

Vem kan känna Herrens tankar,

vem kan vara hans rådgivare?

Vem har skänkt honom något som han måste återgälda?

Ty av honom och genom honom och till honom är allting.

Hans är härligheten i evighet, amen.

(Rom 11:33-36)

Idag ska jag försöka säga något om Gud. Det går inte. Gud är större än vad ord kan utsäga. Semper major! Alltid större!

Och jag tänker på alla gånger jag varit tvärsäker, liksom ansett mig veta vem Gud är, alla gånger jag burit med mig Gud som i en liten ask, förfogat över honom, förstått honom, använt honom som slagträ i diskussioner. Förlåt!

Vilket djup! Vem kan känna hans tankar?

Semper major! Alltid större. Idag vigs Antje Jackelén till Sveriges ärkebiskop, den sjuttionde i ordningen. Må Gud vara med henne! Hennes valspråk är: Gud är större.

Så när vi ska säga något om Gud så måste vi använda bilder, metaforer, symboler, omskrivningar.

En sådan bild finns nere vid Målqvistadammen, på den västra sidan, vid Frälsarkransskylten med kärlekspärlorna. Det är en gran, eller är det tre? Tittar man på kronorna är det tre granar, tittar man på stammarna är det tre, men vid rotfästet är det en. En i tre och tre i en. Fadern, Sonen och Anden. Skaparen, Befriaren och Livgivaren. Tre sidor av samma väsen. Gud som ett vi, som i tidernas morgon säger: Låt oss skapa människan till vår avbild. En kärlekens innerliga gemenskap som vill gå ut över sig själv, öppna, inbjuda, växa, väcka till liv, dela gemenskap. Som när två människor älskar varandra innerligt och djupt och tröttnar på att titta djupt in i varandras ögon i en intim symbios och snart kommer till insikt om att vi vill ha barn, vi vill låta vår kärlek bära frukt i nytt liv.

Gud är alltid större.

Johannes skriver: Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss. I Jesu ansikte, i hans ord och handlingar, ser vi Gud, en Gud som vänder sitt ansikte till oss, en Gud vars ansikte lyser, som den nyblivna pappans och mammans, vid åsynen av sitt barn! En Gud som älskar oss in i döden med en kärlek så stark så att ingenting, absolut ingenting kan skilja oss från den kärleken.

Idag är det missionsdagen. Mission handlar om att göra Jesus Kristus känd, trodd och älskad. Mycket gott har gjorts genom missionen. Men vi måste också erkänna att människor genom kyrkans hela historia skrämts till tro. Om du inte omvänder dig hamnar du i helvetet! Är det helvetet vi ska måla för människors ögon eller är det Guds innerliga, överflödande kärlek?

Om Gud är det svårt att tala, orden räcker liksom inte till, men vi kan erfara Gud, överraskande, mitt i livet, mitt i vardagen. Som det var för Abraham i Mamres lund mitt på dagen. Plötsligt ser han tre män stå där. Och Abraham bjuder dem att stanna. Tre gäster som är en, en som är tre, främlingar, som bjuds på den finaste måltiden. Måltiden är det starkaste uttrycket för djup vänskap och kärlek.

Hur reagerar vi när det kommer främlingar till oss, husvilla och hungriga. Det är sant att Gud är större. Men det är också sant att Gud möter oss i de mindre, i de minsta, i flyktingen och främlingen, i den hungrige och hemlöse. Allt vad ni har gjort för dessa mina minsta det har ni gjort för mig! säger Jesus. Vill vi lära känna Gud ska vi öppna våra liv och våra hem för de minsta, för flyktingen och främlingen.

Alla får plats i Guds hjärta. Får alla plats i vårt samhälle?

Jag undrar om inte Abraham i sin stora generositet gav Fadern, Sonen och Anden ett tips, en idé den där gången i Mamres lund. Måltiden, visst, det är ju måltiden som ska bli tecknet på Guds villkorslösa kärlek. För dig utgiven, för dig utgjutet. Livgivande, helande gemenskap. Så, vem du än är och hur du än har det med dig själv och med Gud så är du välkommen att öppna din hand och ditt hjärta och vara med i måltidsgemenskapen, en gemenskap som fortsätter hemma i min trädgård. 

Välkommen!

Ny vers till psalmen: I krukmakarns händer

Inspirationen till denna psalm har jag fått från två texter i Bibeln, Psaltaren 139:5 och Jeremia 18:6, två texter som funnits med under vinterns meditationer i Lommaryds vackra stenkyrka. Vi är några människor som varje tisdag kväll kvart i sex till halv sju möts till tystnad, stillhet och enkel kristen meditation - oftast över en rad ur den gångna söndagens texter. Vi andas orden och orden andas i oss och något sker som är svårt att förklara och det behöver man kanske inte heller. Det räcker med att säga att tystnaden är välgörande, orden är livgivande och beröringen läkande.
En annan inspirationskälla är Leonard Cohens vackra sång Anthem och strofen:
There is a crack in everything 
That's how the light gets in. 

För att skriva ut psalmen med noter och ackord, gå in på www.psalmportalen.se. Där finner du den antingen genom att söka på mitt namn eller på psalmens namn.
I KRUKMAKARNS HÄNDER

Du omsluter mig.
Jag är helt i din hand.
Jag tackar dig Gud

Som leran är i krukmakarns händer,
så är jag i dina händer.
När det är ljust,
när det är mörkt,
när det är vardagsgrått.

Du omsluter mig.

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud.

När stressen driver mig ut mot kanten,

ber jag dig, centrera mig.

Håll om mig nu,

forma mig du,

till den jag innerst är.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

Om leran inte blir som du tänkt den
börjar du tålmodigt om.
Ännu en gång,
ja gång på gång
medan du nynnar en sång:

"Jag omsluter dig.
Du är helt i min hand.
Jag älskar dig ju."

När kärlet används, uppstår en spricka.

Sprucket, värdelöst och fult.

Krukmakarn ler,

älskar än mer,

för ljuset når nu in.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

I dina ögon är jag fulländad,

skör och sprucken, ändå hel.

Fyll mig med liv,
i mig förbliv,

låt godhet flöda ut.

Du omsluter mig. 

Jag är helt i din hand.

Jag tackar dig Gud

Text och melodi: Peter Andreasson

Copyright: Peter Andreasson

Predikan Femte söndagen i påsktiden

Växa i tro

Vad är det som gör att vi får förtroende för en människa? Kroppsspråk, blickar, rösten, handslaget, närvaron, pålitligheten och omsorgen, att vi känner oss sedda och respekterade! Förtroende behöver tid att växa fram, dagar, månader, ibland år men kan raseras på ett ögonblick. Förtroendet är vårt svar på den andres sätt att vara. 

Vi slår upp psalmboken på sidan 1742 och ber tillsammans!

Du som ville mitt liv och har skapat mig efter din vilja, allt i mig känner du och omsluter med ömhet, det svaga likaväl som det starka, det sjuka likaväl som det friska. Därför överlämnar jag mig åt dig utan fruktan eller förbehåll! Fyll mig med ditt goda så att jag blir till välsignelse. Jag prisar din vishet, du som tar till dig det svaga och skadade och lägger din skatt i bräckliga lerkärl.

Därför överlämnar jag mig åt dig....

Vår tro är svaret på ett tilltal, en omsorg, av att någon vill mig väl. Tro är förtroende, tillit.

När jag var ung handlade tron om att tro rätt. Att ha de rätta åsikterna. Att vara säker. Nu är tron för mig en tillit, en tillit som ger rum för frågor, tvivel, osäkerhet, tystnad, mörker, väntan liksom för närhet, glädje, sång, engagemang, närvaro.

Vi älskar därför att Gud först har älskat oss. Vi tror därför att Gud tror på oss.

Ibland får jag frågan om man kan vara kristen på egen hand? Måste man gå i kyrkan, be, läsa bibeln, engagera sig? Nej! Man måste ingenting men frågan är, hur går det med relationen? Kan man vara gift på egen hand? Kan man vara vän på egen hand? Det finns perioder av torka och tystnad i alla relationer och ibland måste man dra sig undan för att lyssna, tänka, hitta tillbaka till sig själv. Men i längden tror jag att det blir svårt att vara kristen på egen hand.
Kristen tro är inte en åsiktsgememskap utan en relation med Gud och alla döpta. Trosbekännelsen är inte ett redovisning av vad var och en av oss tror och bejakar, det är kyrkans bekännelse som vi stämmer in i, utforskar, prövar i en levande relation med levande Gud.

Tron behöver näring, värme, sammanhang. Vi behöver be tillsammans, för det är svårt att be på egen hand. Vi behöver lyssna och samtala och tolka texterna tillsammans för att finna Guds vilja i vår tid. Vi behöver de besvärliga och de härliga människorna i vår gemenskap för att formas och fostras och öva oss i att älska.

När Paulus skriver: Var alltid glada, be ständigt och tacka alltid Gud – så riktar han sig inte till den enskilde, för ingen orkar vara glad, be, tacka hela tiden. Han riktar sig till församlingen, till gemenskapen av bräckliga människor som är givna åt varandra för att bära varandras bördor.

Sänd oss Hjälparen, din heliga Ande till att leda oss in i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst.- bad vi i dagens bön.

Vad skulle hända om det var soligt och varmt 24 timmar om dygnet? Allt liv skulle förödas. Vi behöver natten för att orka med dagen, vilan för att orka arbeta. Livet blir alltid till i det fördolda, i livmoderns dunkel växer fostret, i myllans mörker gror fröet. Tron och tilliten behöver tystnaden, väntan, stillheten, tvivlet, mörkret för att växa. Så var inte rädd! Gud är närmare än vi anar.

In i trons fördolda liv och ut i din kärleks tjänst. Högmässan är uppbyggd så: Samling, Ordet, Måltiden, Sändning.

När vi kommer hit påminns vi om att vi inte är ensamma. Jesus ser oss, ber för oss och ger sig själv åt oss, gång på gång på gång! Det gör mig glad, på djupet. Den som missar en mässa, missar en massa.

Sänd oss ut i din kärleks tjänst. Den bönen är inte alldeles lätt att be. Att älska kostar livet. Vetekornen måste malas för att bli mjöl som bakas till bröd som mättar. Druvorna måste krossas för att bli till vin och släcka vår törst. Jesus valde den vägen för kärleken tvingade honom. Vågar vi följa i hans fotspår?

Nästa söndag är det val till EU. Vi måste gå samman och rösta för de värderingar som vårt samhälle bygger på: Att alla som kommer hit ska få plats, känna sig välkomna. Sista veckan i augusti ska vi ha en temavecka under parollen: Alla får plats. Skolan, kommunen, näringslivet, musikskolan, kyrkorna – jag hoppas på bred uppslutning för livets skull.

Sänd oss ut! Vågar vi? Kraften och modet får vi hämta här. Sen kämpar vi sida vid sida med alla goda krafter. Jesus ber för oss, att vi ska bli bevarade för det onda. Och jag lovar, vi kommer växa i tro!

Tankar inför Framtidsforum 30-31 augusti i Askeryd

HUR VILL VI I SVENSKA KYRKAN I ANEBY VARA KYRKA I IDAG OCH I FRAMTIDEN?

RELATION                                            RELEVANS                                            RESURS

Det är 14 år sedan Svenska kyrkan upphörde att vara statskyrka. Vi lever i ett samhälle som blir alltmer mångkulturellt och på den gemensamma arenan hörs idag många röster. Smörgåsbordet är dukat och det är upp till varje individ att välja och vraka, smaka och gilla eller ogilla. De idéburna organisationerna tappar medlemmar och det livslånga engagemanget i en kyrka eller förening är snart ett minne blott. Banden tunnas ut och de frågor som vägleder alltfler är: vad vinner jag på att vara med? Vad får jag ut av medlemskapet? Är det värt medlemsavgiften? Samtidigt söker nutidsmänniskan efter möjligheter till ideellt engagemang, någonstans att finnas med, utföra en uppgift, uppleva mening och få en känsla av sammanhang. Men man vill helst inte binda sig , man ställer hellre upp för en tid, i ett projekt.

Trots de snabba förändringarna i samhället kan vi konstatera att nästan tre av fyra Anebybor är medlemmar i Svenska kyrkan (74,2 %). 68 % av alla barn som föddes 2013 döptes i Svenska kyrkans ordning (siffran för församlingar i Jönköpings län är 51,9% och för hela riket 48,4%). I familjer med minst en förälder som medlem i Svenska kyrkan döptes 90,4 % av barnen (71,9% länet resp. 69,7% riket). Över 80 % av alla begravningar sker i Svenska kyrkans ordning, en liten ökning jämfört med föregående år. Antalet deltagare i högmässorna har på ett år ökat från i snitt 40 till i snitt närmare 70 per högmässa, för att nämna några siffror ur bokslutet för 2013.

Förtroendet för Svenska kyrkan i Aneby kommun är förvånansvärt starkt och stadigt. Det är glädjande men ingen tillfällighet. Det ligger mycket engagemang och oerhört mycket gott arbete bakom dessa siffror. Jag tänker på alla körövningar, alla barngrupper, alla läger, alla hembesök och samtal, all möda som läggs ner på att sköta kyrkor och kyrkogårdar, alla timmar som satsas på ideell basis av alla dem som älskar sin kyrka och för vilka den kristna tron är omistlig.

Samtidigt kan vi konstatera att det är de unga och medelålders som i större utsträckning begär utträde ur kyrkan. För ungdomar och människor mitt i livet tycks kyrkan vara mindre relevant än för dem av oss som är 60 plus.

Hur kan Svenska kyrkan bli mer relevant för fler på kort och lång sikt?

Kyrkoordningen ger sitt tydliga svar: Vårt uppdrag är att genom Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission föra människor till tro på Jesus Kristus och skapa mötesplatser där tro och gemenskap fördjupas samt värna Guds skapelse. Detta vet vi och det finns med i pastoratets Vision och Mål. Men hur ska vi göra det? Vi kan välja att utgå från vårt uppdrag och utföra det som vi alltid gjort. Och det räcker en bit. Men det är inte tillfredställande. Det kan uppfattas som om vi ständigt säger: Jesus är svaret.

Men, vad är frågan?

Hur ser behoven ut i samhället? Vad är viktigt för en tonåring? För en småbarnsförälder? För en ny medborgare med utländsk bakgrund? För den som närmar sig de åttio och inte orkar som förr?

Jesus talade om Guds rike, förlät synder, undervisade om hur vi ska leva för att följa Guds vilja. Jesus lärde människor att be, han instiftade nattvarden, han kallade människor att följa honom.

Men han grundade inte en sekt, en kyrka för ett fåtal anhängare! Han vägrade att låta sig snärjas in i ett kvavt och trångt sammanhang för inbördes beundran. Han bildade ingen förening med styrelse och stadgar.

Kyrkan är därför inte och får aldrig bli en åsiktsgemenskap. Gud är RELATION – Fader, Son och Helig Ande – en innerlig gemenskap med ett utflöde av kärlek. Därför handlar kyrka och tro om Relation – en mötesplats där människan möter Gud, sig själv, sin medmänniska och finner sin plats i skapelsen.

För att relationen ska komma till stånd, för att människor ska ta kyrkans budskap på allvar och vilja söka sig till mötesplatserna måste kyrkan upplevas som någorlunda RELEVANT.

Jesus nöjde sig inte med att kalla lärjungar och lära dem be. Han gick omkring, mötte människor, lyssnade, iakttog, och grep in. Han frågade: vad kan jag göra för dig?

De sjuka botades, de ensamma fick gemenskap, de utstötta upprättades, de övermodiga kritiserades., de osedda blev sedda, de vilsna blev vägledda.

Frågan om RELEVANS är en ödesfråga för Svenska kyrkan. Vi ska möta människors andliga behov och vi måste ställa frågan: vad vill du att vi ska göra för dig? Denna fråga innebär att kyrkan måste lägga örat mot marken och lyssna efter rörelser, behov, rop, längtan.  Kyrkan ska stå mitt i byn, mitt i samhället, mitt i världen, inte huka i en undangömd vrå dit bara de redan troende hittar!

När man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen. (Matt 5:15-16)

Genom mångas medlemsavgifter och mångas engagemang, i alla fina kyrkor, körer, syföreningar, samtalsgrupper o.s.v.  har Svenska kyrkan i Aneby en ofattbart stor RESURS – ett Gudsrikestecken, ett utflöde av kärlek.

Vid Framtidsforum sista helgen i augusti ska vi komma samman, lyssna, dela, fråga, be, sjunga, skriva och söka vägar till en större RELEVANS som öppnar för fördjupade RELATIONER som leder till nytt engagemang och nya RESURSER som i sin tur hittar vägar att göra kyrkan mer relevant…….

Till detta Framtidsforum har jag inbjudit bl.a. Kh Anders Johansson från Knivsta pastorat – ett pastorat som valt väg och utgör en tydlig aktör på samhällsarenan. Jag har också inbjudit Pia Strömqvist från Linköping och Mikaela Bengtsson från Tranås, båda föreståndare för kyrkans förskolor på respektive plats.

Ett detaljerat program för Framtidsforum kommer att färdigställas och skickas ut före midsommar. Boka redan nu in helgen som är öppen för alla intresserade!

Peter Andreasson

Kyrkoherde i Aneby

Aneby 140506