Jungfru Marie Bebådelsedag 23/3 2014

Vi står inför ett mysterium......

Och ängeln lämnade henne. Med dom orden slutar vers 38. Det stora som sker står inte i vers 39 utan mellan verserna 38 och 39. Vad finns där i mellanrummet? Ingenting! Där finns bara tystnad.

Evangelierna berättar om Jesu födelse och om Jesu död, men de två största ögonblicken, när barnet blir till i livmodern och när Jesus uppstår är av sådan karaktär att evangelierna tystnar av vördnad inför mysteriet. Den tystnaden säger oss att vad som hände och hur det gick till när Maria blev gravid med Jesus är en sak mellan henne och Gud. Med sin tystnad ger evangelisterna varje läsare i varje ny tid att  att själv fundera och förhålla sig till detta mysterium. Med andra ord kan ingen hävda att han eller hon äger sanningen om Guds människoblivande. Så, varför träter de stora teologerna?

Själva konceptionen, att den Gud som innesluter hela världen i sin hand låter sig inneslutas i Marias livmoder är oerhört och outsägligt, bortom vad ord kan uttrycka. Den Gud som väcker naturen till liv och får bina att surra och samla, sädesärlan att flyga norrut, saven att stiga i stammen och knopparna att brista, den Gud som låter de nyfödda lammen dia den första näringsrika mjölken ska snart själv ligga nyfödd och dia den unga kvinnans bröst. Inför detta outsägliga kan vi tystna i vördnad eller sjunga en lovsång: Sjung lovsång alla länder....

Är det någon som brukar titta på antikrundan? Visst är det ett underbart program? Som de vrider vänder, klämmer och känner och söker! Vad? En stämpel! Stämpeln gör skillnad mellan original och kopia. Ibland krävs det lupp för att hitta och tyda stämpeln med mästarens initialer, äkthetsintyget. I varje människa, i varje väsen, i varje del av skapelsen finns en stämpel. Jag tor att det står IHS. Iesous, Hyos Soter. Jesus Sonen Frälsaren. Jesus är Guds signatur i varje människas innersta, Guds äkthetsstämpel. Jag läser ur dagens epistel: Sonen är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt. Allt är skapat genom honom och till honom ...och allting hålls samman i honom.

”Må det ske med mig som du har sagt” När Maria säger ja öppnas dörren mellan himmel och jord, Gud och människa, dörren till paradiset, till vårt ursprung och vårt mål, den dörr som varit stängd sedan syndafallet.

Igår döpte jag greve Bondes barnbarn Edvard i Askeryds kyrka. Vi sjöng psalmen: Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktigt här och nu. Varför är du värdefull, Edvard? Är det för att din morfar är greve? Nej, det är för att du är älskad av Gud, för att du är skapad genom Kristus och till Kristus och således bär hans märke i ditt innersta. Detta är sant om varje människa, odöpt som döpt, troende som tvivlare. Det som sker i dopet är att denna sanning om vem vi tillhör blir utsagd och tydliggjord.  

Är det någon här som vet vad den här kyrkan heter? Jo, den heter Mariakyrkan. Biskop Martin Lind föreslog det när kyrkan skulle invigas 1997 och i samband med invigningen skänkte han en Mariaikon hit. Maria är en symbol för kyrkan. Man skulle kunna säga att kyrkan är som en livmoder där Kristus får bli till, födas, växa och bli känd, trodd och älskad av allt fler. Hit kommer vi för att lovsjunga honom, höra Jesus tala till oss genom ordet, be till honom, ta emot honom i bröd och vin och sedan sändas ut i vardagen som äkta människor, älskade av Gud, Kristusmärkta och påminna alla som glömt det att de också är det.

Vi står inför ett mysterium, vi kan inte förstå det, men Guds ande vittnar i våra hjärtan att det är sant att Gud blivit människa och kommit oss riktigt, riktigt nära.

Fastlagssöndagen: Kärlekens väg 2/3 2014

Vad är det allra viktigaste i livet?

Kärlek. Utan kärlek kan ingen leva. Utan kärlek får ingen dö. Det finns många, alltför många som lever utan kärlek, överlever, existerar, uthärdar, väntar på en vänlig blick, ett vänligt ord, lite värme, en stunds gemenskap. Tanken är att den som har ska ge till den som inte har. Och i morgon kan rollerna vara ombytta. Idag är jag kanske den som kan ge, i morgon är jag kanske den som som står tomhänt och ber om lite medkänsla.

Vi är några personer som möts i Lommaryds kyrka på tisdagskvällarna för meditation. Vi begrundar under tystnad en mening ur Psaltaren. I tisdags fick vi orden: Din kärlek uppfyller hela världen. Jag har gått och smakat på dom orden under veckan och upptäcker att det är sant. Men, säger du, det är ju inte kärlek och godhet och medkänsla vi hör om i nyheterna. Det är hot om krig mellan Ryssland och Ukraina, det är bedrägerier, stölder, lögner, korruption, girighet. Tack och lov för det! För det är ett tecken på att godheten har övertaget, att kärleken uppfyller jorden. Om alla ljuger varje dag, då skulle rubrikerna handla om den som talat sanning. Om alla stjäl, då skulle det vara det normala och rubrikerna skulle ropa ut att en person har befunnits vara ärlig.

Din kärlek uppfyller hela jorden. Var jag än har varit på jordklotet har jag mött oerhört mycket mer kärlek och godhet än ondska och hat.

Kärlekens väg är rubriken för denna dag. Kärlekens väg börjar i Guds hjärta för Gud är kärlekens källa. Vägen sträcker sig från Guds hjärta till ditt hjärta och mitt. Vägen har ett namn: den är uppkallad efter Jesus som gått den före oss och gått den för oss och med oss. Ylva Eggehorn skriver i psalmen 717: Och du följer oss dit ingen annan går. Han är medvandraren som följer oss upp på höjderna i våra liv, lyckans och framgångens höjder. Han följer oss ned i den mörkaste dal, ner i sorgens mörker, skammens, rädslans, dödens mörker.

Vi sjunger psalm 704: Din trofasta kärlek aldrig oss lämnar.....

Jesus går före. Han vet att kärleken kommer kosta honom livet. Sådan är kärleken, den kostar allt, den ger allt för den älskade. Vetekornet måste ner i jorden och dö för att ge liv, nya korn som mals och bakas till bröd som delas för att mätta. Druvan måste krossas för att saften ska frigöras och bli till vin och släcka vår djupaste törst. För dig utgiven. För dig utgjutet.

Tecknet på äkta, sann kärlek är att den aldrig söker sitt. Den flödar över utan att kräva något tillbaka.

På onsdag börjar fastan. Det finns en yttre fasta som innebär att vi försöker bryta med några av de vanor som binder oss för att ge rum för något annat. Sätter jag vanemässigt på TV´n varenda kväll så ska jag kanske välja att låta den vara avstängd. Varför? För att få tid till bön och bibelläsning, följa Jesus på hans lidandes väg. För att ge rum för en medmänniska.

Idag går startskottet för fasteinsamlingen: Allt för att utrota hungern. Detta år ska vi utmana varandra att bli månadsgivare. Jag anmälde mig i morse! Kan vi bli 10 stycken nya månadsgivare som ger i kärlek till våra medmänniskor då tar vi ett steg på kärlekens väg i Jesu efterföljd.  

Sexagesima 23/2 2014

Idag är det det ordets söndag, det levande ordets söndag. Det är skillnad på ord och ord, liksom det är skillnad på halm och säd. Hurdana är våra ord. Är de halm eller säd?

Bilden är enkel och genialisk. För vad är skillnaden mellan halm och säd. Båda kommer från samma planta! Strör vi ut halm förmultnar den. Strör vi ut säd ger det liv, inte bara i sig själv utan för dem som samlar ihop kornen, maler dem till mjöl, bakar bröd som delas och mättar.

Så är det med Guds ord, det levande ordet. Det ger liv.

Gud sade: Ljus, bli till. Och ljuset blev till.

Ja, Guds ord är så mäktigt så Jeremia och Hebreerbrevets författare söker bilder, inte bara en, det behövs flera för att omgivningen ska kunna ana kraften i Guds ord. Som en eld, som en slägga som krossar klippan.

Vad ska vi säga om det ord som är skarpare än något tveeggat svärd, som skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar? Vet ni, jag tycker det är befriande, det är skönt att någon känner mig på djupet och ser det jag inte ser och förstår det jag inte förstår. Och det är oändligt befriande att Gud ser och vet vad som finns i dig och i dig och i varje människa. Vi är således genomskådade, men inte med en blick som är kall och dömande utan med den mest kärleksfulla blick som våra ögon någonsin blickat in i.

Vi slår upp psalm 227 och läser tillsammans.

Vad är det Jesus har sagt som får människorna att reagera så starkt och många att lämna honom?

Det som hänt strax innan är att Jesus välsignat fem kornbröd och två fiskar och delat det så det räckt till alla och blivit över. Sedan utbryter en diskussion och där säger Jesus: Jag är livets bröd och sedan säger han: Brödet jag ska ge är mitt kött. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom ...och har evigt liv. Den som äter mig ska leva genom mig.

Visst är det magstarkt, nästan outhärdligt. Men vari ligger anstöten?

I Johannes första kapitel läser vi: I begynnelsen fanns Ordet och Ordet fanns hos Gud och Ordet var Gud. Allt blev till genom det. I ordet var liv och livet var människornas ljus. Och Ordet blev människa och bodde bland oss.

Med dom orden berättar Johannes vem Jesus är. Ordet. Logos, Guds livgivande ord. Meningen. Det som ger oss ljus och liv. Och ordet blev människa, kött. Anstötligt. Kött är ett ord som beskriver människans mörker, svaghet, trasighet, brist – allt det vi föraktar hos oss själva och andra. Köttet är motsatsen till anden. Gud kan inte bli kött. Omöjligt.

Men Gud har blivit kött, människa och så har han helgat människolivet i alla dess delar. Han har blivit människa för att göra oss mänskliga. Han följer oss dit ingen annan går.

OS är snart slut. Många har gett allt. Blod, svett och tårar. Har de gett allt. Nej, de har gett sig hän, de har satsat oerhört mycket på det som de är bra på men ingen har gett allt. För det finns bara ett sätt att ge allt och det är att ge sitt liv, gå i döden. Det är stort att gå i döden för sina vänner. Det är ofattbart när någon ger sitt liv för dem som hotar och hatar och vänder ryggen till.

Han ger allt, sitt kött och blod, sitt liv för oss och denna gåva av liv räcks oss i enkelt bröd och vin, hans kropp och blod och han ger sig själv åt oss på ett sådant sätt så att alla kan ta emot – alla. Och det kostar ingenting men betyder allt. Häri ligger anstöten, det är för enkelt, för kroppsligt, för tillgängligt.

När jag var kyrkoherde i Luleå stift fanns det en önskan att ta steg mot att kunna fira ekumenisk nattvard. Ett samtal anordnades där det gavs tillfälle att dela längtan, oro, frågor, invändningar. Från en av de frikyrkliga församlingarna där man tillämpade ett slutet nattvardsbord, dvs där nattvarden endast gavs till medlemmarna sa man: det som blir svårt för oss är att ni i Svenska kyrkan delar ut nattvarden till kreti och pleti. Ja, det gör vi, sa jag och det är jag stolt över för vem dog Jesus för? För kreti och pleti! Tack och lov för det för då finns det hopp även för mig!

När vi idag kommer fram och tar emot gåvorna idag tar vi inte emot halm, vi tar emot säd. Vi tar emot liv – på riktigt!

Femte söndgen efter 13 dagen 9/2 2014 Tema: Sådd och skörd

Kämpa för att komma in genom den trånga porten. Jag säger er: många skall försöka ta sig in men inte lyckas.

Jesus, varför säger du så? Jag vill inte predika idag om det är sant att vi måste kämpa oss in i Guds rike, för jag tror inte på en Gud som premierar vassa armbågar, som drar till sig strebers, som fostrar andliga atleter. Är det så, då vill jag inte vara med.

Det finns en psalm i psalmboken, nr 265 som tar fasta på Jesu ord. Inger hinner fram till den eviga ron, som sig ej eldigt framtränger.

Den är skriven av Lars Linderot, präst i Göteborg och Tölö i slutet av 1700-talet, väckelsepredikant.

Vet ni, jag älskar väldigt många psalmer men den här – förlåt mig att jag säger det – men den är avskyvärd.

Har Lars Linderot förstått Jesu ord rätt så vill jag inte vara med längre.

När jag var ung sjöng jag psalmen med glädje. Jag utmanades av Jesu ord om att kämpa och jag kämpade, jag gick i kyrkan, sjöng i kör, var ledare i scouterna, deltog i läger, läste bibeln varje morgon – och jag ansåg mig vara en bättre människa än mina jämnåriga. Jag var kristen, frälst, jag drack inte, jag svor inte, jag hade inte sex med någon flicka för man skulle vänta tills man gift sig. Jag var i många stycken exemplarisk, inte bara nära porten, jag ansåg att jag kommit in och där satt jag och lät mina fördomar om mina icke-kristna kamrater frodas.

Vet ni vad som är skillnaden mellan en ängel och en människa? Skuggan. Gud visade mig, bit för bit, steg för steg min skugga, min brustenhet, mitt högmod, min oförmåga att älska mina medmänniskor. Han visade mig att jag inte var ett dugg bättre än någon annan. Våra försök att på egen hand uppfylla lagen driver oss till bristningsgränsen och när allt går sönder, när det som är fördolt i människan blir uppenbart, när vi hör tuppen gala och går ut och gråter bittert, då finns det bara ett alternativ kvar: Älskar du mig Peter. Ja, Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär. Eller med psalmens ord: Om jag strävar aldrig så, räcker ej min kraft ändå till att lyda helt din lag, om jag gråter natt och dag, står dock syndens fläckar kvar. Blott i dig jag frälsning har. 230

Under över alla under, allt förlät han mig en gång. Om hans underbara godhet, glad jag sjunger nu min sång. Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in, genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin. 235

De sista ska bli de första och de första ska bli de sista. Vilka är de sista idag, de minsta? Vilka kommer från öst och väst, norr och söder? Är det inte EU-migranterna, de romska tiggarna? Är det inte flyktingarna från Syrien, Afganistan, Somalia? Är det inte de utförsäkrade, förtvivlade, ensamma, dem som ingen frågar efter eller vill vara med?

Dom som i världens ögon ingenting är, dom utväljer Gud – alltid! För när vi ser dom i ögonen ser vi Kristus.

Att äta och dricka med Jesus och lyssna till hans undervisning – dvs gå i kyrkan, lyssna till predikan, ta emot nattvarden duger inte. Allt prövas emot hur vi är mot de sista, de minsta, de hungriga, de nakna, de sjuka – djupast sett – hur väl vi känner oss själva för vi hör,om sanningen ska fram till de sista, de minsta, de av Guds nåd helt beroende.

Kämpa, låt lagen och kraven driva dig tills du inte orkar längre, tills fasaden brister, skuggan blir synlig, tills du naken ber om nåd. Vänd dig om, tagga ner, öppna dina ögon och du kommer att upptäcka att du är i gott sällskap av många som liksom du är nakna och tomhänta och beroende av nåden. Slå följe med dem, de sista, de minsta och du kommer upptäcka att den trånga porten kommer vara vidöppen och bordet dukat.

Predikan Kyndelsmässodagen 2/2 2014

Idag är det 31 år sedan jag prästvigdes. Jag minns än idag vad min biskop, Martin Lönnebo sa i sin predikan. Han berättade om en missionär som besökt en guldsmed. Guldsmeden hettade upp malmen över en eld, tog kärlet åt sidan och och rensade guldet från slagget med en liten sked. Så hettade han upp malmen igen, tog kärlet åt sidan och skrapade bort slagget. Så fortsatte han, gång på gång på gång. Till sist frågade missionären hur länge han skulle hålla på. Tills dess att jag kan se min spegelbild i ytan, svarade guldsmeden.

Vi är guldet, elden är den helige andes eld, guldsmeden är Jesus som tålmodigt arbetar med oss tills dess att han kan se sin spegelbild i oss. Jesus kallas för uppenbarelsens ljus. Han är Guds ansikte som vänds till oss och lyser emot oss. Jesus är människan med stort M, Guds avbild, vår förebild. Meningen med våra liv är att bli lika Kristus och det märkliga är att vi blir inga Jesus-kopior, nej ju mer vi formas till hans likhet desto mer sanna och äkta blir vi i oss själva. Han förädlar oss till att bli dom original vi är.

Apropå original....

I fredags kväll var jag i Bälaryds bygdegård och såg Hästmannens - sista striden. Mitt under filmen dyker han själv upp, Stig-Anders och efteråt fick jag hälsa på honom och byta några ord.

Det som grep flera av oss mest var att han genom hela processen valde att löna ont med gott. Jo, han har varit arg, djupt upprörd, och många med honom. Han har och är fortfarande mycket ledsen. Vreden och sorgen kunde ha fått honom att göra ont värre, men han har valt att vara rättskaffens rakt igenom, löna ont med gott och därigenom samla glödande kol på sina ovänners huvud. Någon har läst Bibeln för Stig-Anders, någon har berättat för honom om Jesus Kristus och därför väljer han att löna ont med gott. I hans ansikte kan vi ana Kristi ansikte.

Skeden som guldsmeden plockar upp slagget med är bibeln, Guds ord, mina fötters lykta och ett ljus på min stig. I Bibeln får vi öära oss att vända andra kinden till, att älska våra fiender och be för dom som förföljer oss. Kan det vara en av anledningarna till att vi i år firar 200 av fred i vårt land?

Jag vet inte men en sak vet jag, tron på Jesus Kristus och lydnaden för hans ord har besparat oss oändligt mycket elände.

Som familjen jag fick hjälpa och stötta när deras son hade blivit påkörd och dödad av en bilist som inte varit tillräckligt uppmärksam.

I stället för att polisanmäla henne och kräva straff och skadestånd bad de mig söka upp henne och framföra en hälsning från familjen: Hälsa henne att vi förstår att hon har det mycket svårt. Vi förlåter henne och ber för henne. Vi får aldrig tillbaka vår son så det hjälper oss inte att hata henne. I deras ansikten kunde jag ana Kristi ansikte.

Vad står det i dagens GT-text: Jag har fallit, men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus.

Skeden är Bibeln. Men det räcker inte att höra ordet. Vi måste också göra det, leva ut det. Den inbördes hjälpen, att se behoven och försöka fylla dom är en utmaning till oss. Och det är inte lätt att ta sig an en medmänniska, men det renar oss, det förädlar oss, det lyfter oss upp ur vår självupptagenhet. Det tredje B:et som skeden är gjord av är brödsbrytelsen, Nattvarden, mässan men också kyrkfikat.

”Baka bröd, bryt bröd, dela bröd, var bröd.”

Till sist bönerna. Varje morgon ber jag för er, be för mig. Låt oss hitta vägar att be för varandra, lappen i lådan, den personliga förbönen.

När vi gör detta föds glädjen, den uppriktiga jublande glädjen.

Vi är guldet som renas. Jesus Kristus är den store guldsmeden som tålmodigt rensar oss från slagg tills dess att han kan se sin spegelbild i oss. Målet med våra liv är att bli lika Kristus, bli dom original vi är. Skeden som Kristus använder är Bibeln, behovsuppfyllelsen, brödsbrytelsen och bönerna.

Söndagen efter nyår 5/1 2014 Tema: Guds hus

Vilken kyrka / vilket Guds hus betyder särskilt mycket för dig?

Samtala 2+2. Någon som vill dela?

För mig är det nog Linköpings domkyrka. Prästvigd där. Sovit där ett antal nätter. Varit där när kungen var på besök och jag har varit där alldeles ensam med Gud. Det är en kyrka med rum för det heliga och med därför med rum för hela livet. För livet är heligt.

Varför blir Jesus så arg? För att man förvandlat Guds hus till en saluhall. För att man tjänar pengar på människors behov av förlåtelse. Jesus har varken förr eller senare blivit så arg. Tala om helig vrede! Vrede över att man reducerat människan till konsument, till objekt för kommersiella intressen. Och detta med de andliga ledarnas välsignelse, i Guds namn. Vilket mörker!

Det var ju bönens rop som skulle höras, klagan till Gud inför livets orättvisor och ondska. Det var ju den skuldtyngdes rop om förlåtelse som skulle höras. Det var ju den sjukes bön om helande som skulle viskas fram. Det var ju lovsången som skulle stiga ur människors hjärtan, tacksamheten till Gud för ett välskapt barn, för att hans nåd är ny varje morgon. Men alla dessa bönens ljud drunknar i dånet från försäljarnas skrupelfria lockrop.

På annandagens morgon var jag på A6. Vi hade skjutsat yngsta dottern till bussen och min äldre dotter ville stanna till vid A6 och se om hon kunde hitta en vinterjacka på rean. Jag överdriver inte om jag säger att det var 10000 människor där. Och jag undrar om vi inte har bytt Guds hus mot Mammons tempel? Vad skulle Jesus ha sagt? Vad skulle han ha gjort? Jo, också jag handlade, på martyrernas heliga dag.

Kyrkan är Guds hus, platsen för Guds närvaro. Herren är i sitt heliga tempel. Hans tron är i himlen. Han är ock när den som har en ödmjuk och förkrossad ande. Han hör de botfärdigas suckar och vänder sig till deras bön.

Med dom orden inleddes varje högmässa mellan 1942 och 1986.

Gud behöver inga byggnader. Jesus byggde aldrig någon kyrka. Men vi behöver hus som helgats, avskiljts för heliga handlingar, bön och lovsång.

Riv ner detta tempel så ska jag låta det uppstå igen på tre dagar. Det tempel han talade om var hans kropp. Jesus tyckte att templet var viktigt. Han skulle säga att våra kyrkor är viktiga. Men vi får inte bli fast i fastigheten. Skulle alla kyrkor i världen brinna ner samtidigt skulle tron på Jesus ändå leva, Kristi kyrka på jorden är inte summan av alla kyrkobyggnader. Det är summan av alla sökare och bedjare, alla på Kristus troende. Jesus var templet. Och vi är templet. Din kropp och min kropp är den heliga andes tempel.

Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har fått från Gud? Ni tillhör inte er själva. Gud har köpt er och priset är betalt. Ära då Gud med er kropp. 1 Kor 6:19-20

Och genom dopet är vi tillsammans ett tempel, lemmar, medlemmar i Kristi kropp. Vi är tillsammans Guds närvaro på jorden. Vårt uppdrag är att samlas, be, ropa, lovsjunga, dela den heliga måltiden och sedan sändas ut för att i ord och handling återspegla hans kärlek och barmhärtighet.

Vilken kyrka är dig kärast? Domkyrkan? Ja, men nu inser jag att det är för bönen och sången och de goda samtalen jag upplevt i den kyrkan.  

Tredje söndagen i advent 15/12 2013

Bana väg för Herren

Under det sjunde året av Fredrik Reinfeldts regering, när Karl den 16 Gustav var kung i Sverige, när Banki Moon var generalsekreterare i FN och Minoo Akhtarzand var landshövding i Jönköpings län, när Anders Wejryd var överstepräst, jag menar ärkebiskop kom Guds ord till Johannes och han ställde sig mitt i julruschen på A6 och ropade:

Vad? Vad skulle Johannes ha sagt idag?

Skulle han ha stått på A6? Nej! Johannes hade dragit sig undan till öknen. Han levde på gräshoppor och vildhonung. Vad var det som gjorde att människor i stora skaror sökte upp honom?

Kommer ni ihåg vad jag sa förra söndagen om var vi ska spana efter Guds rike? I ringheten. Johannes lever mycket enkelt, i öknens tystnad. Där kan han urskilja Guds röst, fri från allt som hindrar, stör och splittrar. Kommer ni ihåg vad Ylva Eggehorn sa om Guds rike. Jag tror att Guds rike handlar om relationer.

Johannes är kärv, sträng, rakt på sak. Och mycket trovärdig. Jag skulle inte kunna säga det Johannes säger. För jag har för många skjortor i min garderob. Johannes talar så människor känner sig träffade. Orden finner ett gensvar djupt inom dem. Det är därför de frågar: vad ska vi göra? Och vi? Tullindrivarna och soldaterna var orena, föraktade i judarnas ögon. Men de behandlas på samma sätt som de som tror sig sitta säkert, Abrahams barn. Ingen människas väg är rak. Vi har alla höjder av självbelåtenhet och sänkor av självförakt, höjder av det som är för mycket och sänkor av det vi saknar. Höjderna ska sänkas och dalarna fyllas, krokiga stigar ska rätas och steniga vägar jämnas. Tecknet på omvändelse är inte att livet blivit lättare eller att jag är en ivrigare gudstjänstbesökare. Tecknet kan bara avläsas i människans relationer.

Johannes är en stigfinnare som bereder vägen för Kristus.

Johannes finns idag, men inte på A6. Han eller hon, dagens stigfinnare kan vara svåra att hitta. Men de finns. De kännetecknas av ett liv i enkelhet, utan särskilt många ägodelar. De lever inte sällan i kloster eller på retreatgårdar men somliga lever mitt ibland oss. Deras blick är stadig, rösten bär från djupet, de väcker respekt för de lever nära Gud och har blivit drabbade av Guds ord. Det finns ett ljus och en sälta i det dom säger. Det är människor i vars närhet det är lätt att andas. Det är människor som är befriade från begäret att bli omtyckta och bekräftade. De är aldrig inställsamma. De binder aldrig människor till sig men blir uppsökta av många. Ett kort samtal kan räcka för att man ska hitta tillbaka till ljuset och få nytt hopp. Wilfrid Stinissen var en av dem. Martin Lönnebo en annan. Britta Hermansson, Peter Halldorf kan också nämnas. Och sedan finns det anonyma stigfinnare, enkla, kloka människor.

När jag sagt det måste jag också säga att Johannes var unik. Han var den sista budbäraren i det gamla förbundet. Den siste profeten. Han pekade på en väg som inte är framkomlig. Lagens väg till frälsning, en väg som kräver lydnad, skärpning, nya tag annars går det illa. En väg som appelerar till vår gamla människa. Vi vill så gärna räcka till, duga, förtjäna Guds godkännande och kärlek.

Det är därför människor blir imponerade av Johannes och undrar om han inte är Messias. Lagen behövs, men den kan inte frälsa oss. I stället är den som en piska som slår eller en strålkastare som avslöjar. Psalm 230:2 uttrycker detta. Lagen driver oss till Kristus för det är bara där nåden finns. Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss MEDAN VI ÄNNU VAR SYNDARE.

Vi kan aldrig duga. Vi kommer aldrig räcka till. Kärleken kan inte köpas för alla ansträngningar i världen. Det är därför tron är avgörande, tilliten till att Kristus fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet. Därför är vi ett i Kristus. När vi tar emot nattvarden är ingen förmer än någon annan. Var sig vi lever ett moraliskt klanderfritt liv eller har mycket på vårt samvete är vi välkomna att räcka fram våra tomma händer och ta emot det nya förbundets gåva: nåd och villkorslös kärlek.

1 advent 1/12 2013

Predikan 1 sönd i advent 2013

Ett nådens år

Såg ni inslaget om angorakaninerna? Det var hemskt. Hur kan någon göra så mot ett djur? Han måste vara dum i huvudet? Kanske, eller så var han hjärtlös. Att vara hjärtlös betyder inte att man är utan hjärta för då skulle man ju vara död. När man är hjärtlös så är man hård och kall och utan känslor. Man har förlorat förmågan att känna med en annan varelse. Motsatsen – vad är det? Medkänsla, empati, barmhärtighet. Att ha ett varmt hjärta i barmen, i bröstkorgen. När det gör ont i dig gör det ont i mig. När du är glad blir jag glad för din skull.

Nu är det inte bara kineserna som plockar pälsen av angorakaninerna som är hjärtlösa. Det kan alla bli. Och alla kan visa medkänsla och visa barmhärtighet.

Jesus rider in Jerusalem. Jerusalem är en bild för människans hjärta. Man kan ju tänka att Gud är utanför mitt hjärta och nu i adventstid knackar han på hjärtats dörr och vill att vi ska öppna och ta emot hans kärlek så att vi blir fyllda av godhet och medkänsla. Men tänk om det är så att Jesus redan bor i våra hjärtan? Förmågan till medkänsla ligger ju djupare och finns medfödd medan hårdhet och grymhet och hjärtlöshet är något vi lär oss. Då finns Jesus i våra hjärtan men inte vi. Då handlar adventstiden om att Gud bjuder in mig i mitt eget hjärta.

Varje gång jag möter en människa frågar Gud: Vill du möta denna medmänniska hjärtligt eller hjärtlöst? Vill du visa medkänsla eller vända ryggen till?

Två råd.

1/ Ofta beter vi oss hjärtlöst för att vi har för bråttom. Vi behöver avstå från en del saker. Fasta – från facebook, TV, shopping? Vad vill du avstå från för att bli mer närvarande och barmhärtig?

2/ Änglahyss – änglarna gör mycket för oss utan att synas. Kanske kan du göra någon glad utan att det märks. När jag kom hem hem en dag hängde en stor kasse med nybakta bullar på dörren. Vad kan du göra? För vem?

Domsöndagen: Kristi återkomst 24/11 2013

Domen fruktar jag väl stort, efter jag har illa gjort.

Men den trösten jag ej glömmer, att min broder Jesus dömer. 
(Lasse Lucidor)

Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt sonen. Vilken ödmjuk himmelsk Fader vi har. Han har helt överlåtit domen åt Jesus. Varför? Bara den som har sett stjärnorna ur vårt perspektiv, bara den som skrattat med oss, gråtit vår gråt, kämpat vår kamp, lidit vår smärta och dött vår död kan döma rättvist. Fadern dömer ingen...... Tänk så många som tror att Gud är sträng och dömande!

Ni ska veta att jag kämpat med detta tema. Det var under mina år i Uppsala. Jag växte upp med läran om den dubbla utgången. De som tror på Jesus och bekänner honom som Herre kommer till himlen och de som inte tror kommer till helvetet. Men alla dom som aldrig fick höra om Jesus? Alla dom som skrämdes till tro av ovisa predikanter och som i vuxen ålder vände kyrka och tro ryggen? Alla dom som försökte och ville tro men inte kunde. Är det rimligt att tänka att Gud skulle använda kyrkornas medlemsregister som kriterium för vilka som ska få en plats i himlen? Nej! Om det inte är medlemsmatriklarna som åsyftas som livets bok vad är det då? Är det dopet? Är det i så fall barndopet eller vuxendopet?

Nej!Dopet är en hjälp för oss att tro. Likaså församlingen. Och vi ska gå den väg Gud visat oss. Men det är oerhört förmätet att säga att den som inte gör som vi eller tror som vi kommer att för evigt pinas i helvetet. Det är att göra Gud väldigt liten och oss själva väldigt stora.

Vad är det då för bok, denna livets bok? Jo, det är den bok i vilken Gud nedtecknat varje människas livsberättelse, den genetiska koden, det som bortom våra olika roller är sant om oss, det innersta, det äkta det vackra. I livets bok beskrivs varje människas sanna väsen och sanna ansikte som är överraskande likt Kristus. Ja, Kristus är Guds signatur i varje människas innersta. Att komma hem till sig själv, att bli den jag är är att bli lik Kristus. (Psalm 549:3)

Härom söndagen nämnde jag om Malala i min predikan. Den muslimska flickan som blev skjuten i huvudet, överlevde och nu blivit en symbol för flickors rätt att gå i skolan. Jag sa att jag i henne anar Kristus.

Och det verkar vara barmhärtigheten Jesus frågar efter när han läser av våra liv. Inte om vi tror rätt eller är med i rätt kyrka. Utan: är du barmhärtig?

Somliga människor växer upp i familjer där godhet och kärlek föder barmhärtighet. De blir efterhand alltmer Kristuslika utan att de tänker på det. Andra växer upp utan att beröras av mjuka händer, goda blickar och varma hjärtan. Deras väg är längre och svårare och samtidigt kan en alkoholist vara mer barmhärtig mot människor och djur än många som har sitt på det torra.

Så har vi det här med elden. Vet ni, jag tror det är Guds Andes eld, den eld som Mose såg i den brinnande busken, den eld som tändes på pingstdagen och syntes över lärjungarnas huvuden. Den eld som Daniel ser i syn syn. Kan det vara samma Andes eld som brinner på domens dag. Inte en förtärande eld utan en renande eld? En eld som bränner bort allt som är dött och förgängligt och skapar nya livsmöjligheter? Som efter den stora skogsbranden där de fröer som legat gömda i decennier plötsligt börjar spira. Eller som när guldsmeden i Etiopien låter bälgen hålla elden vid liv för att guldet i kärlet ska smälta och slagget stiga upp till ytan. På frågan hur länge han sitter och öser skopa efter skopa av slagg svarar han: tills dess att jag kan se min spegelbild i ytan. I Kor 3:10-15

När Petrus förnekat Jesus tre gånger vände sig Jesus om och såg på Petrus. Den blicken, till brädden fylld av kärlek måste ha bränt som eld i honom och han gick ut och grät bittert. Han måste ha lidit alla helvetets kval. Hans stora ego dog med Jesus. Han var fullständigt förkrossad. Så möttes de på stranden efter uppståndelsen. Jesus frågade: Älskar du mig Petrus? Du vet allt. Du vet att jag har dig kär, svarar Petrus.

Det är detta domen handlar om. Att få möta Jesu blick, bli sedd, genomskådad och genomälskad, få syn på det i mig som är dött. Gråta bittert. Låta det brännas bort av Andens eld så att det i mig och i varje människa som är sant och gott och äkta blir synligt.

Och när vi hulkande efter den stora gråten möter Gud ansikte ansikte ska han försiktigt närma sig oss och sträcka fram sina lena händer och torka tårarna från våra ögon. Och Kristus kommer då vara allt i alla och gråten kommer stillna och den stora lovsången bryta fram!

Söndagen före domsöndagen 17/11 2013

Attention please! Lystring! Lyssna mitt folk! Hör noga på!

Denna dags texter vill säga oss något viktigt. Något mycket viktigt! Det är som när man är på resa, man vet inte riktigt vad som ska hända, åt vilket håll man ska gå. Så hör man signalen i högtalarna. Attention please. Viktigt meddelande.

Vad är det som är så viktigt? Jo, hur vi ska förhålla oss när vi hör den ena larmrapporten efter den andra. Om klimatförändringarna, om att det som skett i Filippinerna är en naturens hämnd på människans våldtäkt på moder jord. Och detta är bara början. Jag drabbas av klimatsorg och stor oro. Så läser jag i Dagen en debattartikel med rubriken: Jackelén måste välja klimatväg. Två företrädare för nätverket klimatsans säger: Det finns inga tecken på en kommande värmekris.

Har dom rätt, då kan vi ju öka konsumtionen, köra bränsleslukande bilar och leva hänsynslöst.

Huvudnyheten i dag är att gör vi inget idag åt vår antibiotika-användning så kommer vi snart att se en superbakterie som det inte finns någon bot emot. Skrämmande! Vart är vi på väg?

Attention please! Lyssna mitt folk! Lyft blicken mot himlen, betrakta jorden därunder. Himlen skall lösas upp som rök och jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö av som flugor.

Nu klippte jag ut några rader ur Jesaja. Det är så rädslan gör, söker tecken som bekräftar den. Och så har människor gjort i tvåtusen år. Skrämts och blivit skrämda av undergångsstämningar och domedagsprofeter. Senast igår mötte jag en person som sa: Snart kommer Jesus och tar med sig de troende medan de andra lämnas kvar. Tänk så många som har lidit svårt av en förkunnelse som bygger på rädsla.

Visst, Bibeln är entydig. Himmel och jord ska förgås. Låter vi vår tro formas framför TV-n och av nyhetssändningarna finns det alla skäl i världen att böja ner ansiktet, krokna av ångest och oro. Alternativt blunda och vända bort ansiktet och njuta så länge det går tills rullgardinen dras ned.

Det finns en annan väg att gå. Ett annat sätt att reagera. Och det är att lyfta våra huvuden, lyfta blicken, leva i vaksamhet och väntan. Människa heter på grekiska Anthropos, det betyder uppåtvänt ansikte. Att vara sant mänsklig är att se varandra, låta blickar mötas, leva närvarande och tillitsfullt mitt i stormen. För vi vet att vi är på väg, inte mot en undergång utan mot alltings pånyttfödelse, mot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. Vi tror på en Gud som håller hela världen i sin hand. Vi tror att ljuset ska segra över mörkret och det goda ska segra över det onda. Vi tror att kärlekens makt är den starkaste i tillvaron. Se på knoppen. Den är beredd, den väntar bara på värme och ljus som får den livgivande saven att stiga. Mitt i mörker och kyla och trötthet viskar knoppen – se på mig, håll ut, snart blir det vår.

Fäst därför upp era kläder och håll lamporna brinnande! Vad betyder det? Titta här! Varför måste jag kunna fästa upp kläderna? För att snabbt kunna gripa in, hjälpa den som är i fara, kämpa mot rovdjuren, springa till undsättning. Men för att kunna göra gott måste vi se bra. Därför måste vi hålla våra lampor brinnande. Bibeln – våra fötters lykta och ett ljus på vår stig. Kristi närvaro: Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er. Goda idéer, goda initiativ, engagemang, entusiasm, ansvarstagande.

Därför ska vi nominera kandidater till församlingsråden. Därför ska vi ge en stor kollekt till katastrofens offer på Filippinerna. Därför ska vi hjälpa grannen att handla. Om världen går under i morgon vill jag idag plantera ett äppelträd. Fäst upp era kläder. Håll lamporna brinnade. Slå era kloka huvuden ihop! Kämpa på!

Vänta i vilande tillitsfull vaksamhet på Jesus Kristus. Som min hund väntar på mig, sover djupt med öronen vidöppna och redan innan jag öppnat dörren kommer han mig till mötes, alltid lika glad.

Attention please! Lystring! Viktigt meddelande! VAR INTE RÄDD!

Jag är med er, kommer till er och ska en dag komma. Ej så som man råkar en främling på gatan. Nej såsom man ser på en vän. En vän man har drömt om i nätter och dagar och äntligen finner igen.